Riksdagsdebatt om skatter och utsläppsrätter

Igår svarade finansminister Anders Borg (m) på Jens Holms (v) interpellationsfråga om skattesänkningarnas klimatpåverkan. Det går att läsa debatten här, mot slutet av dokumentet under rubriken ”14 § Svar på interpellation 2010/11:378 om regeringens skattesänkningar och miljön”.

Holm skötte sig utmärkt medan finansministern som väntat improviserade kring temat ”goddag yxskaft” debatten igenom. Borg vägrade helt enkelt att inse att hans skattesänkningar leder till direkta utsläppshöjningar.

Kärnpunkten i hans argumentation var denna: ”Full sysselsättning och hållbar tillväxt är möjligt att förena!”; en omskrivning för att fortsatt ökad privat konsumtion genom skattesänkningar är förenligt med tillräckliga utsläppsminskningar. Problemet är bara att det inte är faktiskt konstaterande, utan ett påstående som saknar empirisk grund. En önskan. Det var det jag försökte visa i debattartikeln som var upprinnelsen till debatten.

Anders Borg brukar ju annars, oftare än något annat statsråd, motivera sina förslag med att den har stöd i forskning och vetenskap. Men vad det gäller miljöeffekterna av hans politik är det uppenbart att den grundar sig i rent önsketänkande.

Jens Holm ska också ha beröm för att han envist frågade Anders Borg om han var beredd att sälja svenska folkets klimatansträngningar genom att vägra annullera överblivna utsläppsrätter. Han nämnde att en delegation från Klimataktion och Världsnaturfonden tidigare under dagen överlämnat den namninsamling som Klimataktion tog initiativ till i vintras. Anders Borg tog inte emot våra namn, men väl hans statssekreterare Hans Lindberg. Inga klara besked kom inte heller här, men Borg sa i alla fall i kammaren att riksdagen kommer att få ta ställning till en eventuell annullering, vilket alltid är något.

Trots svaga besked är jag ändå lite stolt över att Sveriges finansminister fick lov att förhålla sig till två viktiga frågor som jag har varit med om att lyfta upp i debatten under våren, och som Jens Holm lyft in i riksdagen. Det blev som en bra slutpunkt på vårens engagemang. Nu ska jag ägna mig åt helt andra saker, nämligen familjen och vår skruttiga lilla sommarstuga. Samt att läsa om latinamerikansk silverproduktion under spansk kolonisation som ett exempel på ekologisk ojämnt utbyte. Glad midsommar!

Gbg +10

Det är i dagarna 10 år sedan EU-toppmötet i Göteborg, då en ganska imponerande radikaliseringsvåg dränktes i olika former av våld. Jag var förstås där, inte som demonstrant utan som redaktionssekreterare för tidningen Arbetaren, vars redaktion tillfälligt flyttat till Järntorget. Jag minns mest att jag satt en trappa upp i Folkets hus och redigerade texter för brinnande livet. Våra reportrar kom in med den ena mer häpnadsväckande storyn efter den andra, jag var mitt i men ändå inte med. Men lite hann jag ut på stan. Jag var med när containrar började omringa Hvitfeldtska, kom till Vasaplatsen strax efter att skotten mot Hannes föll, kollade in de stora demonstrationstågen och polisens bisarra inringningsoperation på Järntorget kunde jag bevittna från redaktionsfönstret, praktiskt taget.

Det var första gången Arbetaren ägnade sig åt en slags live-rapportering på nätet, och det mesta kan fortfarande läsas här och här. Artiklarna är intressanta som tidsdokument än idag.

Fem år senare, i juni 2006, skrev jag en reflekterande text över betydelsen av Göteborg 2001 och Arbetarens insats under dessa dagar. Jag tycker att den håller rätt bra ännu. Läs den här.

Läsvärt: Petter Larsson i AB, Svensson, Malin Ullgren i DN, Magnus Wennerhag i Fria, ledare i AB, Lars Berge i SvD, Stefan Bergmark, Jonas Sjöstedt.

Gardell, Khadaffi och högern

En lite kortare version publicerades i Aftonbladet

Å Johan Lundberg utvecklade samtidigt sin tes i Expressen

Men själva texten:

Det var förstås bara en tidsfråga. Mot bakgrund av det sönderfallande Libyen har Axess-bloggens Johan Lundberg hittat Mattias Gardells artikel om Muammar Khaddafi och den ”gröna revolutionen” från Anarkistisk tidskrift 1992.

Själv påmindes jag om artikeln när jag i somras läste den suggestiva romanen Ingen i världen av Hisham Matar, som utspelar sig i ett hett Tripoli sommaren 1979. Jag letade i bokhyllan och jo, Anarkistiskt tidskrift nr 6-7/1992 stod kvar. Gardells artikel går igenom Khadaffis visioner om direktdemokratisk folkmakt och arbetarförvaltad socialism, och det går inte att förneka att den ger en djupt romantiserande bild av den libyska regim som nu i desperation mejar ner sitt folk. Jag antar att Gardell önskar att den förblivit oskriven, och att Johan Lundbergs förutsägbara grepp, att ta Gardells formuleringar från 1992 och klistra dem på hela hans efterkommande gärning, därmed är felaktigt. Lundberg skriver:

”Jag skulle vilja hävda att vi här finner själva kärnan i Mattias Gardells världsbild – det som styr hans ställningstaganden rörande islam, islamism, anarkism, antisemitism och så vidare. Mattias Gardell är kort sagt en person som ser det som sin livsuppgift att uppmuntra och organisera motståndet mot den liberala, demokratiska världen, varhelst och i vilken skepnad det uppträder.”

Givetvis applåderas Lundberg omedelbart av blogosfärens islamofober. Själv tycker jag att historien mest säger något om hur svårt det kan vara att orientera sig i ett främmande land eller en främmande rörelse när man är helt i händerna på värdarna. Och än svårare blir det om ens perception förvrängs en aning av politiskt önsketänkande, vilket lätt sker hos unga idealister. Förmodligen ville Gardell gärna hitta ett exempel på en progressiv och radikaldemokratisk muslimsk regim, på samma sätt som 70-talets maoister gärna ville att Pol Pot skulle vara en ädel antiimperialist – eller som generationer av Kibbutz-besökare som inte ville se att Israel var byggt på ett fördrivet folks land. Jag säger detta av egen erfarenhet, för i en period vurmade jag lite väl mycket för vissa kurdiska gerillor. Trots att jag försökte hålla huvudet kallt finns säkert rader jag idag ångrar, rader skrivna under stark påverkan av motståndarnas grymma övergrepp men även av en lite väl hög dos av ena sidans propaganda.

Fenomenet, vad vi nu ska kalla det, ska inte trivialiseras, men faktiskt inte heller tas för intäkt för långtgående slutsatser om en persons vandel. Ser man det lite avslappnat finns ändå en del tragikomiska höjdare, eller rättare sagt bottennapp, i Gardells artikel. Exempelvis hävdas att Libyen 1988 beslutade om att införa en rad mänskliga rättigheter: ”folk garanterades rätten att bo var de vill, resa vart de vill, tycka som de vill och organisera sig som de vill”, skriver han. Dessutom avskaffades – allt enligt Gardell – polisen och militären (!) och det beslutades att fängelset var en människoovärdig institution: ”Khadaffi krossade personligen murarna till Tripolis stadsfängelse med hjälp av en bulldozer”.

Det torde vara samma fängelse – Abu Salim i centrala Tripoli – som bland annat Amnesty anser var platsen för en massaker 1996 i vilket hundratals fångar dödades. Och vad gäller de övriga rättigheterna hävdar Amnesty att åsiktsförtrycket fortsätter och att alla organisationer som inte stödjer revolutionen är förbjudna.

Trots det hårda åsiktsförtrycket – som beskrivs på ett oerhört smärtsamt och inträngande sätt i romanen Ingen i världen – skiljde sig Libyen ändå från ”vanliga” högerdiktaturer. Khadaffis nationalisering av oljeindustrin på 1970-talet möjliggjorde vissa satsningar på skolväsende och välfärdssystem. Libyen ligger fortfarande överst av samtliga afrikanska länder i Human Development Index, trots att de sociala reformerna började rivas upp i början av 2000-talet, när landet slog in på en mer ekonomiskt liberal väg och sökte inträde i Världshandelsorganisationen.

Detta är något som Lundberg givetvis blundar för: att det på senare år är högern snarare än vänstern som har omfamnat Khadaffi. Det är inte Ung vänster som åker på studiebesök till Tripoli, däremot är det inte så länge sedan som handelsminister Ewa Björling var där för att kränga svensk övervakningsutrustning. Det är inte Lars Ohly som nu väger orden utan oförbätterliga högerpolitiker som Carl Bild och Silvio Berlusconi som vägrar kräva Khadaffis omedelbara avgång .

Trots att den ”gröna revolutionen” åtminstone i retoriken syftade till att skapa en tredje väg mellan kapitalism och kommunism påminde den libyska utvecklingsmodellen mest om den sovjetiska: ett centralstyrt näringsliv, relativt god ekonomisk utveckling, relativt god inkomstspridning – och ett vedervärdigt politiskt förtryck. På senare år har de sociala reformerna demonterats och landet öppnats för västerländskt kapital – utan att krav på demokratisering ställts i utbyte. Om revolten har utlösts av det politiska förtrycket, av nyliberala reformer eller peak oil – eller allt på en gång – vet jag inte. Men det finns ingen anledning att fälla tårar över regimens fall. Bara över de offer som den tar sig med i graven.

Rebella stjäl inte, de lånar

Om det är någon som har läst Expressens debattartikel idag av Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, och känner igen en och annan vändning från min bloggpost om Fi, så kan jag lugna er: Det är inte stöld.

Den person som jag antar skrev artikeln (och som, kan jag avslöja, inte är identisk med den som undertecknade), mailade artigt och frågade om lov att använda en del resonemang. Om man frågar först är det ju inte stöld, påpekade hon, och för den goda sakens skull gick jag med på det (och fick cred på Rebellas blogg). Valet kan fortfarande bli jämnt och varje röst räknas!

Till saken hör att jag hade försökt kränga min text till en annan drake först men fått nej. Jag borde tydligen ha hört av mig till Expressen i stället, de verkar ju uppskatta resonemangen…

Ett sorgset farväl till Arbetaren

Det gick inte att tiga längre. Efter att ett nytt tidningsuttalande togs på kongressen i höstas som beskar Arbetarens oberoende, efter att en ny chefredaktör valts som i princip inte hade några journalistiska meriter (eller talangar) utan enbart såg sin roll som att ”styra upp” Arbetaren, efter att den nya ledningen använt vedervärdigt antifackliga metoder mot anställda, ogrundat spridit smutsiga rykten om bland annat mig, författat pinsamt konspirationsteoretiska ledartexter och dessutom, tycks det, klantat bort ett par miljoner i presstöd så blev det bara för mycket.

Vi var tvungna att berätta att vi inte längre vill förknippas med detta elände. Så det blev ett slags upprop i Aftonbladet. Det hela är ytterst sorgligt. Jag har läst Arbetaren i 20 år, sålde mina första frilansjobb till den, har älskat och ibland hatat den, strävat efter att jobba på den. Vilket infriades år 2000, och den första tiden var det svårt att skilja Arbetaren från mitt liv; Arbetaren var mitt liv. Så småningom fick jag familj men även denna har präglats av Arbetaren så till den mildra grad att båda min barn är födda på onsdagar (dagen efter pressläggning…).

Jag hade bestämt mig för att sluta långt innan den ödesdigra kongressen i oktober förra året. Jag har inget personligt att förlora mer än mitt husorgan, jag är inte bitter. Bara förbannad och sorgsen över att Sveriges bästa vänstertidning körs i botten. Men jag har inte helt gett upp hoppet. Kanske reser sig tidningen igen en vacker dag.

Överst på löpet!!!

Precis i skrivande stund toppar jag Newsmill med en artikel om FN:s klimatchef Yvo de Boers avgång. Man kan ha åsikter om Newsmill, men undan går det i alla fall. Jag hörde på lunchekot om att de Boer lämnade sin post och funderade på om jag skulle blogga något om det. Senare, hade inte tid just då. Vid trerycket ringde en av Newsmill-redaktörerna och ville ha en artikel, och då var det bråttom bråttom upp i eftermiddag! Trots att man inte får en spänn betalt rycks man med och stressar ur sig en text. För att det är lite kul att vara med. Autoexploatering på hög nivå. Och lite kul.

[Nu är jag inte längre överst på löpet och törs väl länka Newsmill-artikeln utan att riskera att vara den första (och kanske enda) som bloggar om sin egen artikel]

Fler om Yvos avgång:
Aftonbladet
DN
Alltid lika träffsäkra Badlands Hyena
Alltid lika underhållande Dick Erixon

Gåtan Anders Högström

Anders Högström är en skrämmande men fascinerande figur. Det tyckte jag redan när jag intervjuade honom för ett reportage i Arbetaren. Det var på den tiden Arbetaren hade lååånga reportage men det var värt att läsa om, faktiskt. Det finns kvar på nätet här.

Då hade han ganska nyligen hoppat av Nationalsocialistisk Front och var djupt engagerad i naziavprogrammerar-organisationen Exit. Senare blev han, som ni kanske har läst i pressen, först socialdemokrat och senare moderat, innan han nu ska gripas för stölden av Arbeit macht frei-skylten.

Redan i mitt snart tio år gamla reportage anar man att han snarare drevs av en vilja att ”bli något”, av att synas och märkas, än av nazistiskt övertygelse. ”Om jag vaknade upp en dag och det inte stod något skit om mig i tidningen, eller att det var en demonstration eller en politiker som fördömde oss, så var det en dålig dag”, sade han.

Min sista fråga löd: Är du är säker på att du aldrig mer kommer att förfäkta de där åsikterna?
– Ja o ja, det är jag absolut säker på.

När Aftonbladet nyligen frågade om hans avhopp från nazismen var fejkat svarade Högström:
– Jag vill inte gå in på det.

UPPDATERING: Jag intervjuade även Karlskronas dåvarande kommunalråd Björn Fries, som ställde upp för Högström när det begav sig. Fries uppger i dagens DN att han inte är besviken men att det hela är sorgligt.

Arenakritiken: Maktspråk istället för debatt

Arena-fighten fortsatte igår med ett avslutande (?) inlägg från Daniel Suhonen och Dan Josefsson. Jag håller till ganska stor del med om deras kritik i sakfrågan, men jag fattar faktiskt inte varför just Arena av alla postmoderna vänsterfenomen ska göras till projektionsduk för deras visioner om en klassbaserad socialdemokrati. Arena står knappast i vägen för en sådan.

Och jag tycker att Suhonen/Josefssons försök att tala maktspråk är närmast obehagligt. Pappers och Kommunal ruinerar sig knappast på sina annonser i Arena, och ska någon kritiseras för detta stöd är det LO-förbunden, inte Arena. Men jag ser inte riktigt varför någon ska kritiseras. Jag tycker att det verkar vara hyfsat välinvesterade kaffepengar.

Som f d chefredaktör för Arbetaren får jag en del obehagliga flashbacks från hårda duster med självutnämnda politiska kommissarier inom ägarorganisationen SAC. Jag vill inte jämföra de personerna med Suhonen och Josefsson, men vibbarna känns igen och det gör mig kanske lite extra känslig. Gärna faktabaserad sakdiskussion om tidningens innehåll och linje. Men allt för ofta blandas det ihop med frågor om fortsatt utgivning och anslag. Då blir det maktspråk i stället för politisk debatt.

Å andra sidan gillade jag inte heller svaret från Håkan A Bengtsson och Karolina Ramqvist som omedelbart stänger dialogen genom att stämpla motståndarna som sektvänster. Som så ofta var istället Svenning klokast.

Min mest refuserade artikel

Livet som frilansare är tufft och nedanstående lilla filmreflektion har refuserats av flera prominenta medier. De refuserande redaktörerna har visserligen inte varit elaka utan hänvisat till platsbrist eller att andra liknande artiklar är bestämda, och efter att några varv gått till att artikeln förlorat i aktualitet. Hur som helst torde det vara en ganska usel artikel. Men varför har man en egen blogg om inte för att slippa andra granskningar än den egna skamkänslan? Så… håll till godo:

—

Vad gör du när katastrofen kommer? Tre aktuella filmer ger helt olika svar på vårt handlingsutrymme före och efter en allvarligt naturkatastrof. I den mörka och nedstämda filmen Vägen av John Hillcoat vandrar en far med sin son söderut genom ett ödelagt och sterilt landskap efter en katastrofal händelse, oklart exakt vad. Genom stort mod och stor försiktighet överlever de möten med kannibaler och rånare i en vidrig miljö som samtidigt förefaller rätt realistisk. För vad händer om jorden slutar förse oss med mat och allt annat vi behöver? Enligt filmen, och Cormac McCarthys bok som är förlaga, förmår vi människor inte hålla ihop samhället utan resultatet blir det ett allas krig mot alla, en slags perverterad darwinism. Pappan och sonen klarar sig eftersom de är bärare av lämpliga egenskaper – The survival of the fittest.

Att det går att överleva katastrofer genom ett resolut agerande går igen i en annan aktuell katastroffilm av helt annan karaktär: Roland Emmerichs 2012. Kanske är det vår djupt liggande föreställning om den fria viljan – från Jesus till Sartre – som gör att vi så gärna vill drömma om handlingsfrihet även när det är kört. För naturligtvis är det helt osannolikt att som John Cusacks karaktär rädda sig ut ur ett Kalifornien som spricker och rasar ut i havet genom att trycka gasen i botten, först i en bil och sedan upp i ett flygplan. Rent filmiskt erbjuder dock flykten ett gyllene tillfälle att visa upp storslagna, animerade katastrofscener.

Samtidigt förefaller slutet på 2012 – som väl såhär flera månader efter premiären får avslöjas – betydligt mer verklighetstroget än Vägens darwinism. I 2012 handlar det inte om The survival of the fittest – utan om The survival of the richest. Bara den bråkdel av världsbefolkningen som antingen tillhör den globala politiska eliten eller kan betala en miljard euro per biljett får följa med på resan undan en sammanfallande värld.

Ska vi tro på forskarna så är det inte så att hela planeten plötsligt kommer att ödeläggas och bara de mest lämpade klara sig. Åtminstone ser det inte ut så på kort och medellång sikt. I stället är det främst redan fattiga delar av världen som Afrika och södra Asien som drabbas först och hårdast – av geografisk slump och för att fattigdom skapar sårbarhet – se bara på Haiti. Enligt FN-organet UNDP är risken att drabbas av en klimatrelaterad katastrof 1 på 19 i ett utvecklingsland, men bara 1 på 1500 i ett OECD-land.

Frågan är om vi i våra OECD-länder kommer att släppa ombord världens fattiga på vår ark eller om vi stänger portarna och seglar ifrån dem. Ska vi döma av FN:s klimatförhandlingar, där fiaskot i Köpenhamn bara var kulmen på åratal av svek mot fattiga och kommande generationer, så är den aristokratiska upplösningen på 2012 en betydligt mer träffande metafor än Vägens demokratiska darwinism.

Ett annat förhållningssätt till framtidens katastrofer än att bara rädda sitt eget skinn vore annars att försöka undvika dem. Förslaget som ställs i James Camerons storslagna film Avatar är förvånansvärt radikalt för att komma från Hollywood: väpnad kamp mot den ekonomisk-militära kraft som exploaterar såväl planeten Pandora som dess Na’vi-befolkning.

Det mesta tyder på att vår egen jord ännu går att rädda, men att det är bråttom om vi ska undvika allvarliga katastrofer. Personligen har jag ingen lust att vänta. Jag vill inte vandra ner för den där skräckinjagande Vägen, och jag skulle inte kunna hosta upp en miljard euro. Trots detta framstår i dagsläget ändå Avatars radikala men ändå positiva inställning som den mest orealistiska av de tre filmerna.

Hej världen

Här kommer jag då och då skriva kommentarer och länka till sådant jag har skrivit på annat håll. Det brukar mest handla om ekologi och ekonomi nu för tiden, men jag lovar inte att hålla mig till ämnet.