Archive for the 'Vänstern' Category

Arbetstidsförkortning som frihetens grundbetingelse

februari 23, 2013

Min senaste krönika i Fria tidningen, som med hjälp av Marx slår fast att arbete under kapitalismen, något hårdraget, är lika med miljöförstöring.

Aldrig har arbetsideologin uttryckts så extremt som i den portalparagraf som Socialdemokraterna ska anta på sin kongress i april. Där står: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat”. Allt annat – såsom friheten, rättvisan och sanningen – ska alltså underordnas jobben.

Hur kunde det bli så? Det paradoxala är ju att ”arbetslinjen” inte alls handlar om arbete åt alla – full sysselsättning förblir oförenligt med dagens ekonomiska politik – utan om att straffa de arbetslösa med sämre villkor för att möjliggöra skattesänkningar och sänkta lägstalöner. Jag tror dessutom att detta var fullt synligt för väljarna. De valde inte Alliansen i tron att de arbetslösa skulle få jobb, utan för att de fåtts att tro att en stor del av svenskarna var arbetsskygga kverulanter (utanförskapandet) som inte längre ska få parasitera på hederliga skattebetalare. Den rödgröna strategin att ta över ”jobbfrågan” kan därför visa sig dubbelt tragisk; reaktionär utan att vara en valvinnare.
Hur Sverige har blivit ett alldeles exceptionellt arbetsfanatiskt land har bland annat klarlagts av sociologen Roland Paulsen i böcker och artiklar, men han utvecklar inte alls miljöaspekten. Det kan med fördel göras med hjälp av Karl Marx, som oförtjänt ofta anses sakna ekologisk förståelse.

Enligt Marx har samhället, precis som alla levande organismer, en ämnesomsättning (eller metabolism) som reglerar samspelet med naturen: vi tar natur, omvandlar den till energi och materia för vår överlevnad, och stöter ut resterna som återvinns i naturens egna processer. Denna omvandling kallar vi för arbete. Arbetet ser olika ut i olika samhällen, men det utmärkande för kapitalismen är att det undergräver sin egen förutsättning.

Marx främsta exempel var problemet med åkermarkens näringsbrist. Det kapitalistiska jordbrukets produktivitetsökning drev bort människorna från jorden och in till städerna, där de bildade ett industriproletariat som försörjdes av jordbrukets avkastning. Men människornas avföring återfördes inte längre till åkrarna. I stället för att omvandlas till näring ansamlades det till ett stinkande, giftigt avfall. En reva i ämnesomsättningen har uppkommit, och kapitalismen förmår inte sluta den utan bara tillfälligt lösa problemet genom att skifta till nya teknologier. För att ge näring åt de europeiska jordarna tömdes först Sydamerika på den kväverika guanon innan fossilt konstgödsel uppfanns. ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”, skrev Marx.

Arbete under kapitalismen är alltså miljöförstöring. Detta är väl känt även inom samtida miljöforskning, som exempelvis talar om ekonomins utsläppsintensitet (mängden växthusgaser per BNP-krona). Genom miljöpolitiska styrmedel kan intensiteten bringas ner, men aldrig till noll. Ska miljöpåverkan minska drastiskt räcker därför inte miljöpolitik, vi behöver också begränsa själva ekonomins tillväxt. Det mest tilltalande sättet (jämför Grekland) är att förkorta arbetstiden.

Detta visste Marx. Frihetens förutsättning är en rationell, hållbar reglering av den sociala metabolismen, vilket kapitalismen är oförmögen till. Först därefter ”börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike … Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen”, skrev han i Kapitalets tredje band.

Kan någon hälsa det till Stefan Löfvén?

Annonser

Arbetstiden och klimatkrisen

februari 7, 2012

När vänsterpartiets kongress för en månad sedan beslutade sig för att återigen mer aktivt börja driva frågan om förkortad arbetstid, kom de kraftigaste invändningarna förvånande nog från TCO:s utredare. Överste utredaren Roger Mörtvik satte tonen i ett blogginlägg där den måttfulla ambitionen att ta ut en del av produktivitetsökningarna i tid i stället för pengar avfärdades som ”rena stolligheterna att ens föreslå något sådant”. Mörtvik följde upp med ytterligare ett inlägg där han drar den halsbrytande och inte särskilt övertygande slutsatsen att kortare arbetstid skulle leda till att folk arbetar mer (!).

Mörtvik flankerades av kollegan Mats Essemyr, som i en kort bloggpost lanserar argumentet att det vore anti-fackligt med en arbetstidsförkortning. Inte heller detta innovativa argument övertygar, och jag kände mig kallad att ge svar på tal i kommentarsfältet. Rent sakligt sätt är TCO-utredarnas argument krystade och jag förstår inte riktigt varför de till varje pris vill behålla 40-timmarsveckan.

Well well, Essemyr fortsatte på inslaget spår i en debattartikel i Dagens arena, där han fick kvalificerade svar från bland annat Lennart Olsen, Josephine Brink och Roland Paulsen (vars bok om arbetstid jag avser att läsa). I mitt eget debattinlägg fokuserade jag på arbetstidsförkortning som ett sätt att bromsa tillväxten och minska utsläppen.

Som de flesta läsare av denna blogg vet är läget sjukt allvarligt (koldioxidhalten är nu uppe i 393 ppm, den långsiktigt hållbara nivån ligger under 350 ppm), och om vi inte snart finner vägar att ställa om snabbt och drastiskt kommer det helt enkelt att vara för sent för att stoppa galopperande klimatförändringar. I det läget kan man inte gå omkring och låtsas som att allt är som förut. Om nu TCO inte tycker att arbetstidsförkortning är någon bra idé hoppas jag att de presenterar andra, seriösa förslag för att kapa utsläppen. Vi får väl se hur det blir med det.

UPPDATERING: Debatten fortsätter glädjande nog här, på TCO-utredarnas blogg. Mats Essevik har svarat på mitt debattinlägg och även fått eldunderstöd av Roger Mörtvik. Jag har i min tur skrivit svar, osv.

Europakten och vänstern

februari 1, 2012

Jag hade tänkt blogga om hur knäppt det är att debatten om Europakten bara handlar om svenskt deltagande är bra eller dåligt, inte om huruvida pakten är bra eller dålig i sig. Men Jonas Sjöstedt hade förstås förekommit mig…

Och han har helt rätt: Paktens fanatiska krav på högst 0,5 procents budgetunderskott även under djupa recessioner omöjliggör alla typer av stimulanspolitik. Inte heller gör kravet något åt det verkliga problemet med euron: för lite ekonomisk integration som gör att länder på helt olika ekonomiska nivåer tvingas ha tysk ränta.

Att Europakten är dålig drabbar givetvis även Sverige, trots att vi står utanför EMU, eftersom vi är en del av EU och Europa dessutom är vår viktigaste exportmarknad. Men detta nämns knappast i den nationalistiskt färgade debatten. Hur socialdemokraterna kan stödja pakten är ett mysterium, likaväl som att andra hyfsat progressiva regeringar, som den danska, gör det.

Europakten kommer också att påverka debatten om ett eventuellt svenskt deltagande i EMU. Hur ska LO kunna förespråka ett medlemskap i en union som mer eller mindre förbjuder en politik som stimulerar sysselsättning i kristider? Verkar inte troligt. Johan Ehrenberg, en av få röster till vänster som var aktiv i kampanjen för EMU, påpekar nu att regelverket blir betydligt stramare än de svenska budgetreglerna (tvärtemot vad som påstås). Indirekt säger han nu att han byter åsikt om svenskt deltagande: ”Jag deltog i EMU-debatten och argumenterade för svenskt deltagande just för att Maastrichtavtalets ekonomiska ramar faktiskt var mycket mer expansivt” än det svenska regelverket, skriver han. Men om EMU-ramarna nu blir stramare finns ju ingen anledning att hålla kvar vid den linjen. Inte heller det EU-positiva Arena-gänget verkar förtjusta.

Nu hade visserligen inte Europakten hindrats även om Sverige ställt sig utanför. Men följden blir ändå att sannolikheten för att Sverige går med i EMU någon gång i framtiden är ännu lägre nu. Undrar om EMU-kramarna i regeringen och socialdemokraterna tänkte på det?

Ockupera Durban!

november 28, 2011

Idag startar FN:s sjuttonde årliga klimattoppmöte. Bara ett år återstår av Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, och allt färre tror att det blir en överenskommelse om en andra period. Därmed försvinner sannolikt den ena och viktiga delen av protokollet: bindande åtaganden om utsläppsminskningar för industriländerna. Däremot tyder det mesta på att den andra och betydligt mer ifrågasatta delen av protokollet blir kvar: utsläppshandeln. Risken är alltså stor att världens svar på klimatfrågan snart enbart består i att byta utsläpp med varandra, men knappt några åtgärder för att minska utsläppen.

Jag har tidigare kritiserat utsläppshandeln i mina klimatböcker/rapporter (se här och här), men jag måste säga att jag har blivit ännu mer skeptiskt den senaste tiden. Det framkommer i en artikel i onsdagens Fria tidning (se här). För den som vill läsa mer om utsläppshandeln finns nu Larry Lohmanns artikel, som jag hänvisar till i Fria, på nätet. Rekommenderas! Här finns även en intressant intervju med Lohmann. Den andra artikeln jag refererar till, av Ursula Huws, rekommenderas också men finns bara i sammanfattning.

På Cogitos hemsida skriver jag i dag lite hoppfullt om att platsens radikala traditioner kanske kan ”gifta sig väl” med tidens radikala anda och göra Durban till en vändpunkt. I likhet med Greider anser jag att hoppet står till de radikala rörelserna mot nyliberalism snarare än till klimatförhandlarna. Det inser även gamla klimaträvar som Tom Athanasiou, en av upphovsmännen till Greenhouse Development Rights, som följt förhandlingarna i många år.

Men stalltipset, åtminstone på kort sikt, är dessvärre att klimattoppmötena fortsätter att bli en allt mindre relevant arena och att världen går mot klimatkaos. Att detta sker i fullt medvetande om konsekvenserna är, skriver jag, en tämligen enastående händelse och det är viktigt att börja fundera över vad i helvete som gick snett. En bra ände att nysta i tror jag är att klimatkrisen sammanföll med den nyliberala eran. En ideologi som säger att allt går att lösa med marknader lämpar sig väldigt dåligt för problem som kräver systemförändring.

Sjöstedt, tillväxt och klimatanpassning

november 6, 2011

Har onekligen varit dålig på att uppdatera bloggen under hösten, men har inte varit helt publicistiskt overksam.

Förra veckan publicerades en krönika i Fria om den märkligt bristfälliga synen på klimatanpassning som präglar Stockholms länsstyrelses nya klimat- och sårbarhetsutredning. En dyrköpt konsekvent kan bli att nya Slussen bara kommer att funka ca 30 år innan den måste rivas (och Mälaren sannolikt blir en havsvik).

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika åt mäktiga Supermiljöbloggen om den sydeuropeiska tillväxtkritiken, som är lite djärvare och mer systemkritisk än den Tim Jacksonska som vi mest hör om här uppe i Nord.

Ytterligare ett par veckor tidigare skrev jag en debattartikel tillsammans med Lina Hjorth om att klimatfrågan är en ödesfråga för alla partier, även vänsterpartiet, men av de fyra ordförandekandidaterna tar tyvärr endast Jonas Sjöstedt frågan på allvar.

Sen var det ju inlägget om befolkningsfrågan på Svenskans debattsida också.

Tre positioner i befolkningsfrågan

oktober 31, 2011

Idag den 31 oktober 2011 räknar FN med att vi blir 7 miljarder människor här på jorden. Somliga tar tillfället i akt att förklara miljöproblemen med befolkningsökningen, vilket ofta leder till paradoxen att den ohållbara förbrukningen av jordens resurser skylls på dem som förbrukar minst. Om detta skrev jag ett debattinlägg härom dagen på Svenska Dagbladets nätsida.

Debatten är egentligen gammal. Jag tycker mig se tre huvudpositioner som kristalliserades ut redan på 1970-talet, kanske ännu tidigare. I renodlad och förenklad form kan de beskrivas sålunda (observera att de flesta personer inte konsekvent tillhör en position, men det är i grunden de anslag vi har att förhålla oss till). Den första positionen – som fruktar ”befolkningsexplosionen” och inte sällan förespråkar befolkningskontroll – kan kallas konservativ och nymalthusiansk. Den andra – som erkänner att ekosystemen har gränser inom vilka ekonomin måste hålla sig men ser den globala överklassens konsumtionsmönster som det stora hotet – dominerar i den radikala och progressiva miljörörelsen. Den tredje – som anser att det inte finns några ekologiska gränser eller ”miljöproblem” eftersom människans innovationsförmåga är obegränsad så länge hon får verka fritt på en oreglerad marknad – kan kallas den liberala hållningen.

Det är den liberala hållningen som nu leder marschen rakt igenom de ekologiska gränser den inte vill erkänna. Den konservativa och den radikala hållningen är enade i sitt motstånd mot detta, men förespråkar olika vägar till hållbarhet: tillbaka mot ett bevarande av privilegiesamhället, eller framåt mot ett mer egalitärt och demokratiskt samhälle.

Här har jag skrivit tidigare om befolkningsfrågan: Fria och bloggpost.

Äldreomsorgen under realkapitalismen

september 26, 2011

Jag har precis läst Mark Fishers bok Kapitalistisk realism och måste säga att den ger en väldigt träffande samtidsdiagnos: I korthet att vi lever i en tid där alla alternativ till fortsatt kapitalistisk utveckling är så tillbakapressade – politiskt, ekonomiskt, till och med kulturellt genom postmodernismens kritik av alla ideologier och ”stora berättelser” – att det är stört omöjligt att lägga fram en annan dagordning utan att avfärdas som ”orealistisk”.

Dagens exempel på realkapitalismens seger hämtar jag från DN Debatt. En utredare på Wallenerbergsfärens egen bank SEB konstaterar att Sveriges befolkning åldrar, vilket kommer att öka kostnaderna för äldreomsorgen. Emellertid har den offentliga sektorn inte råd att tillhandahålla den omsorgen. Vi står därför, enligt Jens Magnusson, inför ett val med två möjliga vägar: ”stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen”. Fast vid närmare eftertanke är det första alternativet inget alternativ, eftersom ”det saknas stöd för kraftigt höjda skatter hos den svenska medelklassen”.

Ergo: Det finns inget annat alternativ än att privatisera äldreomsorgen. Eller – alternativet skulle i så fall vara att låta våra gamla dö ensamma, och det vill väl ingen? Margareth Thatchers nyliberala credo ”There is no alternative” lever med andra ord ytterst väl.

Den här debatten är inte direkt ny, den går i akademiska kretsar under beteckningen Baumols sjuka eftersom den ytterst är en konsekvens av att servicesektorn inte kan rationaliseras i samma takt som industrisektorn och därför blir omsorg relativt sett allt dyrare. Vi vet också hur vänstern (såväl S som V och i hög grad Mp) brukar argumentera i denna debatt: Att det visst finns ett stort stöd hos svenska väljare för en skattefinansierad välfärd, och att skatterna därför visst kan höjas.

Att vänstern inte har lyckats vinna en riksdagsmajoritet i val sedan 2002 och att Baumols sjuka är dömd att förvärras över tid borde stämma till viss eftertanke. Men framför är vänsterns argument ett tecken på hur väl realkapitalismen har lyckats befästa debattens yttre gränser.

Ändå är det inte alls länge sedan det som nu är så ”orealistiskt” att det inte ens finns med på tankekartan inte bara var fullt möjligt, utan dessutom verklighet. När människor i min ålder gick i skolan fick vi lära oss att Sverige var en blandekonomi. Det var ingen ren kapitalism, utan här fanns också en stor offentlig sektor. Den bestod inte enbart av skola-vård-och-omsorg, utan även av vinstdrivande företag: SSAB, LKAB, Svenska Varv, Sveriges Petroleum, Assi Domän, Pharmacia, Linjeflyg… Alla dessa och långt fler bolag var en gång statliga och har sålts ut. Ofta med motiveringen att det ”drar in pengar till staten” – vilket ju är fullständigt vilseledande eftersom det mestadels har handlat om lönsamma bolag med årliga överskott, dvs goda investeringar för staten och sedermera för de privata köparna. Syftet med blandekonomi var inte bara att rädda hotade jobb i till exempel varvssektorn, eller att leverera välfärdstjänster vid sidan av marknaden. Syftet var också att äga inflytande över näringslivets utveckling samt att staten skulle raka av en del av vinstgenereringen i denna högproduktiva sektor.

Blandekonomin var ju dessutom bara en mellanväg mellan marknadsekonomi och fullfjädrad planekonomi – vilket också var ett realistiskt alternativ för inte alls länge sedan. Med andra vet alla som gick i skolan åtminstone fram till 1980-talet, någonstans i bakhuvudet, att det faktiskt finns ett tredje alternativ till att låta de gamla dö ensamma eller att privatisera omsorgen: Nämligen att äga produktionsmedel tillsammans. Men det kan man ju inte säga. Det är ju totalt orealistiskt.

Jag har förstås inget svar på hur realkapitalismens tankebarriärer ska övervinnas. Men den som är i Stockholm kan ju fråga Mark Fisher på Södra teatern på torsdag.

Regeringen behöver uppdatera sig

september 17, 2011

SMHI lämnade i dagarna över en uppdateringsrapport till regeringen om läget i klimatforskningen efter klimatpanelen IPCC:s förra rapport AR4, som kom 2007 (regeringens pressmeddelande, rapporten). SMHI-rapporten är allt annat än alarmistisk men kan inte låta bli att konstatera att forskningen nu visar på större och värre konsekvenser än i IPCC 2007. Det gäller exempelvis havsnivåhöjningen, som nu bedöms kunna bli upp till 2 meter under innevarande århundrade, samt den biologiska mångfalden, där inte minst marina ekosystem nu bedöms som mer hotade än 2007. ”Sammantaget ter sig riskerna för allvarliga klimateffekter större jämfört med AR4”, skriver SMHI.

Sedan 2007 har flera simuleringar gjorts om vilka utsläppsminskningsmål som krävs för att nå ett globalt 1,5-gradersmål respektive 2-gradersmålet. Enligt SMHI:s nya sammanställning krävs följande utsläppsminskningar av växthusgaser för att med en sannolikhet av omkring 70 procent nå temperaturmålen:

* 2-gradersmålet kräver en global minskning med 50-60 % från 2000 till 2050, och med nära 100 % till 2100. Det innebär – givet en globalt lika per capita-fördelning av utsläppen från och med 2050 – att utsläppen i Sverige behöver minska med cirka 21 % till år 2020 och med 72 % till 2050 (sedan 1990).

* 1,5-gradersmålet kräver sannolikt globala nollutsläpp redan runt år 2050. Det innebär givetvis även att Sveriges och EU:s utsläpp måste vara (minst) noll då. Till år 2020 behöver de svenska utsläppen ha minskat med 36 % (sedan 1990) givet ett lika per capita-scenario.

I målen för Sverige och EU ingår inte nettoutsläpp från avskogning och utrikes luft- och sjöfart, och givetvis sker beräkningarna ur produktionssynpunkt, inte konsumtionsdito.

Rapporten tar inte ställning för vilka mål som regeringen bör ta, men det kan ju vara intressant att jämföra de nya uppgifterna med regeringens och oppositionens nuvarande klimatmål, som jag granskade ingående i en rapport inför riksdagsvalet 2010.

Både regeringen och oppositionen vill minska Sveriges utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990, vilket ju ser väldigt ambitiöst ut, förenligt med per capita-ansvar för ett 1,5 gradersmål. Det gäller emellertid bara för den röd-gröna oppositionen, vars långsiktiga mål till 2050 – en minskning av Sveriges utsläpp med 90 procent – dock inte räcker till 1,5 gradersmålet. För att nå det behöver 90-procentsmålet vara nått redan 2040.

Regeringen, däremot, menar något helt annat med sitt 40-procentsmål. Den räknar inte in de ca 30 procent av Sveriges utsläpp som täcks av EU:s utsläppshandel, vilket innebär att det i själva verket bara ett 27-procentsmål sett till hela Sveriges utsläpp. Men även detta säger ganska lite om regeringens ambitioner eftersom en tredjedel av minskningen år 2020 kan kompenseras med flexibla mekanismer (för mer ingående förklaring, se här och här).

Regeringens mål till 2050 är ännu mer diffust uttryckt, men bör rimligen tolkas som att Sveriges utsläpp bör minskas med 60 procent jämfört med 1990. Satta jämte SMHI:s nya sammanställning räcker det inte ens till ett globalt ansvarstagande för tvågradersmålet.

Moderatregeringen är med andra ord katastrofal även ur denna aspekt. Men vi kan ju alltid hoppas att ”Sveriges nya miljöparti” lyssnar på forskningen och vässar målen.

Mer: Uppsalainitiativet, Rapport

Gbg +10

juni 14, 2011

Det är i dagarna 10 år sedan EU-toppmötet i Göteborg, då en ganska imponerande radikaliseringsvåg dränktes i olika former av våld. Jag var förstås där, inte som demonstrant utan som redaktionssekreterare för tidningen Arbetaren, vars redaktion tillfälligt flyttat till Järntorget. Jag minns mest att jag satt en trappa upp i Folkets hus och redigerade texter för brinnande livet. Våra reportrar kom in med den ena mer häpnadsväckande storyn efter den andra, jag var mitt i men ändå inte med. Men lite hann jag ut på stan. Jag var med när containrar började omringa Hvitfeldtska, kom till Vasaplatsen strax efter att skotten mot Hannes föll, kollade in de stora demonstrationstågen och polisens bisarra inringningsoperation på Järntorget kunde jag bevittna från redaktionsfönstret, praktiskt taget.

Det var första gången Arbetaren ägnade sig åt en slags live-rapportering på nätet, och det mesta kan fortfarande läsas här och här. Artiklarna är intressanta som tidsdokument än idag.

Fem år senare, i juni 2006, skrev jag en reflekterande text över betydelsen av Göteborg 2001 och Arbetarens insats under dessa dagar. Jag tycker att den håller rätt bra ännu. Läs den här.

Läsvärt: Petter Larsson i AB, Svensson, Malin Ullgren i DN, Magnus Wennerhag i Fria, ledare i AB, Lars Berge i SvD, Stefan Bergmark, Jonas Sjöstedt.

Riksdagsdebatt om skattesänkningar och utsläpp

maj 18, 2011

Det kommer att bli en riksdagsdebatt om hur regeringens skattesänkningar ökar Sveriges utsläpp. Jens Holm (v) har ställt en interpellationsfråga, bland annat inspirerad av min debattartikel i Dagens Arena. Frågan riktar sig till finansminister Anders Borg, och det ska bli riktigt intressant att höra vad han har att säga till sitt försvar! Debatten planeras äga rum den 14 juni.