Står miljöhänsyn i motsättning till välfärd?

februari 2, 2013

I förmiddags höll jag en liten ”spaning” (jfr det berömda radioprogrammet) på den imponerande välfärdskonferensen som Nätverket Gemensam välfärd ordnar på ABF-huset denna helg. Många anföranden och seminarier filmas och läggs ut på ABFPlay, och här efter ca 45 minuter ska mitt bidrag finnas med.

Det här är ungefär vad jag sa.

Min spaning är egentligen gammal men tyvärr kommer det ständigt nya exempel. Ett extremt tydligt sådant skedde i samband med konflikten kring Ojnareskogen på Gotland i höstas. Som ni säkert vet är det en mycket skyddsvärd skog, av betydelse för sin artrikedom och för norra Gotlands färskvattenförsörjning. Nordkalk vill hugga ner skogen och bryta kalk för att hålla igång kalkbruket i Storugns i ett par decennier till, medan fältbiologer och lokalbefolkning kämpade emot. I den vevan blev den socialdemokratiska vice ordföranden i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, inbjuden till radions Studio Ett och deklarerade med emfas att för socialdemokraterna kommer jobben först och naturen sen.

Detta ligger ju implicit i S nya prioritering, där jobben är överordnat precis allting annat. Det är tite intressant att dra ut det resonemanget i förlängningen. Så socialdemokraternas åsikt är att så länge de finns ekosystem och naturresurser kvar att exploatera genom lönearbete, så ska det ske, oavsett om det rycker undan själva livsbetingelserna för mänskligt liv? Vilken välfärd är då möjlig, liksom? Och vilka är det som ska jobba? Jag hoppas att det inte är så många sossar som egentligen tycker så.

En populär variant på samma tema – mitt andra exempel – gäller Sveriges möjlighet att ”gå före” i klimatarbetet. Det är ju väletablerade fakta att klimatkrisen är extremt allvarlig och att Sveriges utsläpp ligger långt utöver vad som är hållbart och ansvarsfullt. Det borde i sig vara tillräckligt för att motivera kraftfulla åtgärder, men ändå händer inte särskilt mycket.

När regeringen kritiseras för passivitet är standardsvaret först ett blankt förnekande: nej, vår klimatpolitik är den mest ambitiösa i världen. Men om man pressar dem lite kommer snart det här med jobben och välfärden upp. Att ensidigt minska utsläppen är ett ”hot mot Sveriges konkurrenskraft” anser då Reinfeldt, Borg, den samlade ekonomkåren, Svenskt näringsliv osv.

Det enda sättet att rädda jobben och välfärden är alltså enligt resonemanget att fortsätta släppa ut ohållbart mycket koldioxid i atmosfären. Trots att det inom detta århundrade kan leda till 4-6 graders temperaturhöjning – och en helt annan värld, bortom vår förståelse.

Allra särskilt laddad och stark blir motsättningen om ordet ”tillväxt” nämns. Det helt logiskt och bevisat att en större ekonomi generellt sett har en större miljöpåverkan än en mindre. Visst sker energieffektiviseringar osv, men hittills har de aldrig varit större än tillväxten, så netto har utsläppen fortsatt att öka. Ändå anses det som en ytterligt suspekt uppfattning att fortsatt hög ekonomisk tillväxt, åtminstone i vår redan ganska välutvecklade del av världen, kanske är svårförenligt med en klimatomställning.

Satirprogrammet Tankesmedjan har jämfört Sverige med en ”teokrati” där alla måste hänge sig till tron på en grön tillväxt byggd på hittills okända, tekniska mirakel – och där man inte behöver några som helst sakargument för att stämpla meningsmotståndare som galna hundar.

Ett aktuellt exempel var de positiva reaktionerna på Miljöpartiets förslag till nytt partiprogram, där den mesta tillväxtkritiken rensats bort. DN:s ledarskribent Susanne Birgersson förklarade då i radion varför man inte kunde ta miljöpartiets tidigare tillväxtkritik på allvar. Jo, för om man är tillväxtkritisk, sa Birgersson, ”då säger man att vi ska lägga mindre pengar på skolan, mindre pengar på sjukvården, på naturvården, på de sociala trygghetssystem”.

Tankesmedjans kommentar var: ”Utan tillväxt blir det alltså som i Grekland – det finns bara sniglar att äta och alla röstar på nazisterna”.

Men skämt åsido är det en heltokig slutsats: Att inte lägga MER på t ex skolan är inte samma sak som att lägga MINDRE pengar på skolan. Föreställningen om tillväxt som normaltillståndet sitter så djupt att allt som inte växer förutsätts krympa… Jag är ingen tillväxtmotståndare av princip – men här finns ett uppenbart dilemma som inte försvinner för att man tokstämplar avvikande åsikter.

Men stämmer alls denna bild av att miljö- och klimathänsyn är ett hot mot jobb och välfärd? Det är uppenbart att om vi inte förmår sköta om vår miljö, finns snart ingen välfärd kvar över huvud taget. I princip finns alltså ingen motsättning mellan miljön och välfärden. Men snävt sett – på kort sikt och lokalt – kan det finnas en motsättning. Nordkalk räknar med att sysselsätta kanske 40-50 personer genom sitt nya kalkbrott, och det har förstås betydelse för en liten kommun.

Men samtidigt, om våra makthavare är så måna om att ha råd med framtidens välfärdsfinansiering att de inte kan satsa på miljön – varför har de då har sänkt skatterna så mycket? Ca 100 miljarder jobbskatteavdrag, 15 miljarder i sänkt bolagsskatt, 5 miljarder i sänkt restaurangmoms, 20 miljarder i Rut- och Rot-avdrag osv är enormt mycket mer än vad som läggs på att freda skyddsvärda skogar eller på energiomställning.

Och om våra makthavare är så måna om jobben: Varför privatiserar de då vården, trots att man vet att de bolag som tar över har som affärsidé att säga upp folk och skicka vinsterna till Jersey? Utan skattesänkningarna hade massor av offentliga jobb kunna skapas – varav många välbehövliga, ”gröna” jobb i t ex byggsektorn och energisektorn.

Nej, motsättningen mellan miljö och välfärd är för det mesta grundfalsk. Snarare än att miljö och klimat ett hot mot välfärden är det ett hot mot skattesänkningar för höginkomsttagare. Men det säger man inte. Varför nämnde till exempel Susanne Birgersson bara ”fina” saker som att skolan och naturvården skulle på stryka på foten med lägre inkomster till staten – men inte att det skulle försvåra ytterligare skattesänkningar.

Denna falska motsättning syftar, tror jag, till att så split mellan ”röda” välfärdskramare och ”gröna” miljövänner och är samtidigt ett sätt att maskera borgerligheten egna intressen; att gynna höginkomsttagare. Allt för ofta har ”röda” låtit sig luras in i denna fälla och stött miljövidriga projekt för att det ger några jobb. Samtidigt har ”gröna” ibland varit oförmögna att inse hur viktigt social rättvisa är för en miljöomställning. Givetvis kommer folk att kämpa för de mest miljöförstörande jobben om deras alternativ är att hamna i Fas 3. Vi kan inte låta de svagaste ta den största smällen. Därför är ett starkt välfärdssamhälle även en grundsten för en radikal miljöomställning.

Min spaning är optimistisk,för jag tror såväl ”röda” som ”gröna” kommer att lära sig att se igenom den här mestadels falska motsättningen mellan miljö och välfärd. När såväl de ekologiska som de ekonomiska och sociala kriserna skärps kommer alla att inse att det ena är en förutsättning för det andra. Att det är samma kamp – mot de rikas utsugning av både arbetet och naturen.

2 svar to “Står miljöhänsyn i motsättning till välfärd?”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: