Ett sorgset farväl till Arbetaren

maj 9, 2010

Det gick inte att tiga längre. Efter att ett nytt tidningsuttalande togs på kongressen i höstas som beskar Arbetarens oberoende, efter att en ny chefredaktör valts som i princip inte hade några journalistiska meriter (eller talangar) utan enbart såg sin roll som att ”styra upp” Arbetaren, efter att den nya ledningen använt vedervärdigt antifackliga metoder mot anställda, ogrundat spridit smutsiga rykten om bland annat mig, författat pinsamt konspirationsteoretiska ledartexter och dessutom, tycks det, klantat bort ett par miljoner i presstöd så blev det bara för mycket.

Vi var tvungna att berätta att vi inte längre vill förknippas med detta elände. Så det blev ett slags upprop i Aftonbladet. Det hela är ytterst sorgligt. Jag har läst Arbetaren i 20 år, sålde mina första frilansjobb till den, har älskat och ibland hatat den, strävat efter att jobba på den. Vilket infriades år 2000, och den första tiden var det svårt att skilja Arbetaren från mitt liv; Arbetaren var mitt liv. Så småningom fick jag familj men även denna har präglats av Arbetaren så till den mildra grad att båda min barn är födda på onsdagar (dagen efter pressläggning…).

Jag hade bestämt mig för att sluta långt innan den ödesdigra kongressen i oktober förra året. Jag har inget personligt att förlora mer än mitt husorgan, jag är inte bitter. Bara förbannad och sorgsen över att Sveriges bästa vänstertidning körs i botten. Men jag har inte helt gett upp hoppet. Kanske reser sig tidningen igen en vacker dag.

66 svar to “Ett sorgset farväl till Arbetaren”


  1. Fick en smärre chock när tidningens nye reporter Axel Green fullständigt sågade Arbetaren, dvs dess ”gamla” inriktning, på 1a maj. Den ”nya” Arbetaren fördes däremot fram som en kamrat för rörelsens aktiva. Sällan hört ett mer internt och egenkärt tal…
    Jag tycker det verkar som att SAC gör ett sekteriskt felslut i sin besvikelse över att de blir allt fler medlemmar. Istället för att i frihetlig anda välkomna mångfalden i den anarkistiska rörelsen försöker man renodla sig själva som radikala arbetsplatskämpar. Arbetaren ska anpassas efter den minskande skaran medlemmars behov istället för att fortsatt vara en fri röst som når långt utanför den egna kretsen och i 1:a maj-tågen (som åtminstone i Gbg alltid har minst dubbelt så många deltagare som det finns SAC-medlemmar) försöker man inskränka uttrycken till det som anses önskvärt.
    Jag tror de aktiva lider av akut identitskris. Man vill motbevisa kritikerna som säger att SAC snarare är ett politiskt parti eller en flumrörelse genom att visa upp sig som ”riktiga” eller ”vanliga” arbetare.

    • Ninel Says:

      Du Rickard och Rebecka valdes med två rösters marginal trots att det inte fanns några motkandidater. Mattias valdes med 4 rösters marginal med två motkandidater. Get a grip och välkommen till verkligheten. Ni var inte speciellt välkomna och som en kamrat sa till mig ”jag skäms inför brevbäraren när tidningen kommer”. Vi gillade inte er, men vi drog inte igång en debatt externt om er. Vi accepterade kongressen beslut. Ni kan däremot inte göra detsamma. Ni har nu lämnat tidningen och hoppas att alla även lämnar SAC. Ni är riktigt dåliga kamrater. Skäms.

  2. erik Says:

    ”ett slags upprop i Aftonbladet”

    Sorgligt är väl bara förnamnet.
    Att ni, färre än 30 journalister och proffstyckare, använder ert kontaktnät till att spotta kongressen i ansiktet från kultursideplats i Aftonbladet är ju en ren tragedi.

    Vad ger er den rätten?
    Att ni egentligen vet bättre än kongressen?
    Att Arbetaren ”alltid varit” ett ”andningshål” för vänsterjournalister, en schysst karriärsstege som finanseras av andras medlemsavgifter?

    Helt bissart att du en gång kunnat skriva en bok som REVO är så totalt blind för din egen possiton…


    • Det vanligaste motargumentet vi har stött på i diverse eländiga forum, bloggar och på fb är just detta att kongressen minsann har tillsatt Mattias. Jaha, och? Vi hävdar inget annat. Men sen när får man inte tycka illa om Reinfeldt för att han är demokratiskt vald? Om någon som fick tre röster mer än någon annan på en liten kongress bryter en nästan 90-årig publicistisk tradition och använder vedervärdiga maktmetoder så har man inte rätt att anmäla en avvikande uppfattning?

      Om du tycker att tidningen är bättre nu så säg det – då tycker vi olika och kan diskutera saken. Om du att det är okej att använda antifackliga metoder för att nå detta medel så säg det. Men det där formalistiska argumentet om kongressbeslut är bara störtlöjligt.

      • erik Says:

        Du får väl tycka vad precis vad du vill om Arbetaren, Mattias eller vad som helst och du får självklart ”anmäla” denna ”avvikande uppfattning”.

        Vad du däremot INTE får göra (om du har någon ambition om att vara en del av en kämpande syndkalistisk rörelse) är att
        1) Motarbete Kongressens beslut (om så beslutet hade tagits genom lottning), vilket är nått ni själva beskriver att ni gjort i Aftonbladet-artikeln.
        2) Attackera SAC i borgerlig media (kongressen råkar i all sin litenhet vara organisationens högsta beslutande instans om du nu råkat glömma bort det).

        Ni agerar ju på ett sätt som inga vanliga medlemmar skulle (ens kunna) göra om de vore missnöjda med ett beslut (kanske för att långt ifrån alla som undertecknade artikeln är eller någonsin varit medlemmar…).
        Ni agerar som priviligierad grupp som försvarar sitt privielegium mot den organisation som skapat dem.

        Vilken annan grupp hade, efter missnöje med ett kongressbeslut, kunnat gå ut i Aftonbladet och attackera kongressen tror du?
        Tror du t.ex. man hade kunnat skriva en artikel om att SACs nya principförklaring är ”pompöst ordbajseri”, dra ihop 25 polare och bli publicerad på en kultursida?
        Och om man mot förmodan hade gjort det, hur tror du det hade setts då?
        Antagligen precis så illojalt och okamratligt som man ser på er artikel.


      • Valet av arena för vår artikel kan diskuteras, men eftersom a) en debatt redan har inletts i Syndikalisten, b) debatten angår fler än bara SAC:s medlemmar, c) Aftonbladets kultursida måste betraktas som en del av vänsteroffentligheten, d) jag inte längre skriver i Arbetaren (efter att de satte mig i blockad vägrar jag skriva där oavsett om blockaden fortfarande är i kraft eller inte) och e) Aftonbladet utlovade replikrätt – så tycker jag att det i detta fall var ok att skriva i ”borgerlig media”.


  3. […] i Uncategorized Läs Rikard Warlenius ”Ett sorgset farväl till Arbetaren”. « Lästips: Ali Esbatis ”Vi måste våga låta bli att […]

  4. valenka Says:

    Så om du personligen inte gillar tidningen längre så har den inget existensberättigande? Är det det du säger?


    • Vad jag säger är mina åsikter om tidningens nya inriktning och ledningens sätt att behandla personalen. Det måste jag rimligen ha rätt att säga utan att anklagas för att vilja lägga ner tidningen eller för att inte godta kongressbeslut. Om tidningen har ett existensberättigande eller inte kan inte jag avgöra, det avgörs av om den finner läsare som använder den. Det återstår ännu att se.

  5. Tomas Says:

    Instämmer. Kongressbeslut är störtlöjliga. Är det inte dags att avskaffa sådana förlegade organ? Ja menar, vad ska de va bra för?


    • Till den krigsleninistiska synen på demokratisk centralism hör att ingen partimedlem har rätt att kritisera ett beslut av överordnad instans. Eftersom, jag upprepar mig, det vanligaste argumentet från Nya Arbetarens anhängare är att vi kritiserar ett kongressbeslut börjar jag undra om ni tror att SAC är ett leninistiskt parti? Sist jag kollade var det nämligen inte det, utan en syndikalistisk fackföreningsrörelse. Men jag kan ha fel.

      • Connie Says:

        På vilket sätt är ert sätt att framföra ”kritik” något som går att förknippa med en syndikalistisk fackföreningstradition? Visa mig ett exempel där någon gjort lika dant förut?

        Har ni förhindrats uttrycka era åsikter i SACs interndebatt?
        Blivit refuserade i Syndikalisten för att ni argumenterat mot kongressbeslutet?

        Är ens hälften av undertecknarna medlemmar i LS?
        I syndikalistiska fackföreningar brukar det ju vara medlemarna som bestämmer, inte utomstående vänsterpersonligheter/journalister…


      • Jag menar att det ingår i ett frihetligt förhållningssätt att uppmuntra debatt, att vädra ut unkenhet och låta åsikter brytas. Jag tycker inte att Arbetaren och den svenska syndikalismens debatteras för mycket, utan för lite. Jag har inget emot att föra debatten i Syndikalisten – och se, det görs ju redan. Förhoppningsvis kommer tidningsledningen att börja svara på kritiken också, inte bara avfärda den. Vad gäller Arbetaren anser vi att den är (eller åtminstone fram tills nyligen var) en del av den breda vänsteroffentligheten i Sverige, för vilken Aftonbladets kultursida är en annan viktig och daglig arena. Givetvis är det ytterst upp till SAC:s medlemmar att fatta beslut om sin tidning, men i en mening tillhör en tidning också sina läsare och sina medarbetare (även om de saknar ägarintressen). Det är en sak som jag har älskat med SAC och Arbetaren: Att vi har varit öppna för debatt, att vi har ställt ett fint forum till förfogande åt alla progressiva världsförbättrarkämpar. Det är min djupaste övertygelse att denna strategi även har gynnat SAC – mycket mer än vad en politruktidning någonsin kan gynna SAC.

      • AIK-Micke Says:

        Men Rikard, det där är ju inte riktigt sant. Kritiken går inte ut på att ni KRITISERAT beslutet från kongressen utan att ni aktivt MOTARBETAT beslutet. Och det är en betydande skillnad. Och ert utspel i AB kan jag inte se någon som helst annan mening med än att sabotera för Arbetaren(om det finns ett annat syfte, som bara kunde fyllas genom publicering i AB får du gärna förklara det för mig). Hade diskussion och kritik varit syftet kan jag bara se att ett annat val av arena varit lämpligare, framför allt Syndikalisten där inlägg i frågan bevisligen blir publicerade.


      • Har precis svarat på en liknande fråga

  6. ehuru Says:

    …så en antileninist får alltså skriva i Aftonbladet om kongressbeslut inte faller en på läppen? Herregud människa. Se vad det är du gör. Du kan väl inte på riktigt tro att det du pysslar med nu är en sorts protest för att få Arbetaren bättre? Erkänn för dig själv åtminstone att du är bitter och nu gör allt för att sänka SAC och Arbetaren. Du kan väl åtminstone vara ärlig i ditt uppsåt istället för att gömma dig bakom ord om leninism och arbetsrätt och fan och hans moster.


    • Även om dina egna politiska handlingar styrs av bitterhet och destruktionsvilja så bör du ändå vara försiktig med att överföra det på andra. Jag har varit med i SAC i 16 år och har inga planer på att gå ur. Jag har läst och levt med Arbetaren ännu längre och tidningen kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Visserligen tycker jag att de senaste kongressbesluten om Arbetaren var riktigt dåliga (utan att därmed ifrågasätta deras legitimitet), men förhoppningsvis vänder vindarna. Jag tror att artikeln i Aftonbladet bidrar till att göra tidningen mindre politruckig, på både lång och kort sikt. Detta är inte att sänka tidningen, utan att efter förmåga bidra till att rädda den.

  7. ehuru Says:

    Dessutom: ”Om någon som fick tre röster mer än någon annan på en liten kongress”. Berätta för mig herr Warlenius. Hur många röster fick du själv 2006? Som sagt, ärlighet herr Warlenius. Ärlighet. Verkar inte vara mycket sånt i dig precis.


    • Berätta gärna på vilken punkt jag har ljugit innan du anklagar för att vara oärlig, herr Ehuru. Det är helt sant att kongressbeslutet som valde mig och Rebecka 2006 också var jämnt, liksom att omröstningarna om tidningsuttalandet på både kongressen 2006 och 2009 var ytterst jämna. Var har jag hävdat något annat?

      • sommar Says:

        Kanske inte ljugit, men ni vann med två röster trots att det inte fanns motkandidater. Mattias vann med 4 då med två motkandidater.


  8. […] Bloggat: Kulturbloggen, Warlenius, Björnbrum, Andrea Doria, Fogelqvist, PAS, Borgarmedia: EX1, 2, DM, MV, Läs även andra bloggares […]

  9. Viktor Says:

    Det som frågats några gånger, här och på andra ställen på internet, men aldrig besvarats är hur man ser på att publicera kritiken i ab. Shora och de andra som sa upp sig skrev ju först i Syndikalisten och blev publicerade där. De av er undertecknare som är medlemmar i LS av SAC har ju all möjlighet att föra en diskussion internt (de som inte är det men skrivit under dissen av Mattias i ab agerar ju under all kritik). Jag har inte sett en enda person som säger att man inte får tycka vad man vill i denna fråga. Kritiken som framförs är att man dissar demokratiskt fattade beslut i privatägd borgerlig press istället för interna diskussionsytor där alla medlemmar i LS av SAC kan delta på lika villkor. Så om du Rikard skulle vilja vara så vänlig och inte fråga om du får tycka vad du vill och om jag är leninist och tycker att du inte får framföra kritik på något sätt, kan du istället svara på hur du ser på att publicera er kritik i just aftonbladet, där t ex jag, som också är medlem i LS av SAC och har massor med åsikter om Arbetaren, inte skulle ha minsta chans att svara?

  10. AIK-Micke Says:

    Men jag tycker ärligt sagt inte du förklarar meningen och syftet med publiceringen. Vad är det ni försöker uppnå? Att använda AB som arena kan jag bara se leda till skyttegravskrig, och sannolikheten att ni får er vilja igenom, och drar ner på de fackliga nyheterna från 15-20% till sisådär 5% igen, blir ju nästan obefintliga. Till skillnad från om ni fortsatt diskussionen(vilket jag iofs inte vet om ni kommer göra parallellt med det här, men jag kan inte heller längre se en poäng med det efter den här publiceringen, positionerna är redan mer gjutna i betong än de varit på evigheter) i Syndikalisten där en diskussion sannolikt hade uppfattats mindre som ett angrepp på hela organisationen och mer som en vilja att faktiskt påverka.


    • För det första: Kritiken handlar förstås inte om procentantalet fackliga nyheter, och jag tror att du har svårt att belägga de siffror du slänger dig med. Jag har SÅ många gånger hört att Arbetaren ALDRIG skriver om fackliga nyheter och framför allt ALDRIG om SAC:s kamper att jag är lite känslig på den punkten. Givetvis ska Arbetaren skriva om arbetsmarknaden och facklig kamp. Men enligt de nya direktiven ska i stort sett ALLA artiklar ha ett facklig perspektiv och det tror jag är ett säkert sätt att göra tidningen ointressant för en stor del av läsekretsen (den reella likaväl som den potentiella).

      För det andra: Syftet med publiceringen, som jag ser det, var att berätta för en bredare krets om vad som händer med gamla Arbetaren. Att bryta en många decennier lång publicistisk tradition av en av Sveriges mest anrika tidningar är nämligen inte småpotatis. Det angår många: nya och gamla läsare, nya och gamla skribenter, den intresserade allmänheten. Det sorgliga hade väl varit om ingen hade brytt sig, om den radikala förändringen av Arbetaren bara hade passerat obemärkt förbi? Det var åtminstone från min sida en missnöjesmarkering snarare än ett taktiskt överlagt drag – men jag tror också att uppmärksamheten i sig bidrar till att nyktra till situationen inne på Arbetaren. De vet att de har ögonen på sig. Jag tror att det är bra eftersom det skärper sinnena. Och nej, det innebär inte att jag tycker att de ska bryta mot kongressbesluten.

  11. Joel Says:

    Först och främst; som mångårig läsare av Arbetaren vill jag tacka dig, Rikard, för en fin tidning som varje vecka luslästs med undantag av vissa alltför svårtillgängliga debattinlägg och bokrecenssioner. Men i det stora hela har jag varit väldigt nöjd.

    Som fackligt aktiv i ett LS har jag också haft nytta av tidningen vid ett tillfälle genom att LS under en pågående facklig konflikt kunde få en medial granskning av arbetsmiljön/-villkoren, vilket förmodligen påverkade utgången av ärendet positivt.

    Med det sagt vill jag säga följande: Att frågan om varför ett upprop i Aftonbladet är ett lämpligt sätt att få en konstruktiv debatt om Arbetaren återkommer beror nog på att du inte riktigt besvarat den, Rikard.

    Den enda du svarat är att Aftonbladet, liksom Arbetaren, är en viktig debattarena för offentlig vänsterdebatt. Och att du tror att uppropet kan göra Arbetaren mindre politruckig på kort och lång sikt. Du har inte liksom inte förklarat hur det skulle komma sig. (Bortsett från vaga yttranden om att debatt är bra).

    Så: På vilket sätt ser du att uppropet i Aftonbladet kan vara bra för Arbetaren på kort och lång sikt?

    En annan fråga är om inte tonläget (tex ordval som ”politruckig”, ”leninism” etc) är lite svartvitt. Jag har som mångårig Arbetaren-prenumerant faktiskt inte märkt nån större skillnad alls på tidningen före eller efter kongressen. Jag är nog lika rädd som dig att Arbetaren blir en intern tidning för LS-medlemmar, men jag ser faktiskt inga tecken på det.

    Debatten om arbetsmiljön på redaktionen är väl viktig, men som aktiv på LS-nivå i norra delarna av landet har jag ingen aning om hur det ser ut.

    Men den kan väl inte sägas ha förts i rätt forum av rätt personer för att komma tillrätta med eventuella problem i och med uppropet? Det kan ju ingen på fullt allvar mena, eller hur?


    • Hej och tack för beröm! Det gläder mig.

      Jag skrev nyss ett svar till AIK-Micke där jag försökte utveckla varför jag tycker att en publicering i Ab var bra och varför det kan gynna tidningen (uppmärksamheten skärper sinnena, i korthet).

      Jag tror att den typen av maktbalans (inte just AB-artikeln men i andra former) är en orsak till att tidningen ännu inte har förändrats så mycket som chefred säkert vill. Om vi högljutt dryftar vår oro för politruckiga fasoner lär redaktionen anstränga sig för att tona ned sådana tendenser. Osv. Men jag håller inte med dig om att inga tecken har synts ännu: Kolla in debattsidan i Zenit t ex, den har blivit en ren megafon i stället för att bryta åsikter.

      Men en lika stor skandal är den ytterst otrevliga behandlingen av personalen. Jag inser att det är omöjligt för de som inte känner dem att bilda sig en egen uppfattning om situationen där, men den syndikalistiska reflexen brukar ju vara att lita på arbetarna, inte chefen. Om jag stod utanför det som ”vanlig” LS-medlem skulle jag dessutom bli riktigt orolig över att ledningen inte bemöter den sakligt framförda kritiken utan kastar fram motanklagelser. Det är själva definitionen på maktfullkomligt, odemokratiskt ledarskap.

      • Joel Says:

        Nu när du säger det har jag faktiskt märkt att debattsidan på Zenit förändrats. Jag vet dock inte hur jag ska värdera det än, utan ska fundera lite till. I övrigt ser jag dock ingen större skillnad mellan före och efter kongress, det måste jag upprepa.

        Men den maktbalans du pratar om verkar ju vara mellan vad ni*** tycker och det tidningsuttalande kongressen beslutat om (som alltså tolkas som politruck?). Det kan jag varken förstå eller uppskatta som LS-medlem. Jag anser att demokratiska beslut bör följas, även om de alltid kan ändras och ständigt bör diskuteras. (Den bisatsen menar jag skiljer detta från ”demokratisk centralism”).

        *** ”Ni” kommer från ditt svar: ”Om vi högljutt dryftar vår oro för politruckiga fasoner lär redaktionen anstränga sig för att tona ned sådana tendenser.” Jag vet inte vilka ”Vi” är, men jag antar att du menar undertecknarna av uppropet alternativt de anställda på Arbetaren.

        Du skriver exempelvis ”Det var åtminstone från min sida en missnöjesmarkering snarare än ett taktiskt överlagt drag – men jag tror också att uppmärksamheten i sig bidrar till att nyktra till situationen inne på Arbetaren.”

        Jag förstår nu också (utifrån denan och dina andra svar här i kommentatorsfälten) att syftet med ett upprop i Aftonbladet var att uttrycka missnöje inför/till allmänheten, inte att ta en konstruktiv debatt med LS-medlemmar (vilket jag faktiskt ursprungligen trodde). Då känns ju det valda forumet logiskt och adekvat, men ack så mycket mer klandervärt eftersom det nästan gränsar mot förakt mot LS-medlemmarnas vilja. Att ta en intern konstruktiv diskussion hade inte visat detta förakt. Anser jag, som inte är leninist. (Med intern menar jag ej sluten, otillgänglig för insyn, men däremot att även vanliga LS-medlemmar hade kunnat svara. Det kan vi inte på Aftonbladets kultursida)

        Angående arbetsmiljön och klimatet på redaktionen:

        Jag vet som sagt inget om den. Men naturligtvis tycker jag principiellt att alla ska ha en så god arbetsmiljö som möjligt. Den ”syndikalistiska reflexen” du pratar om finns visst, men jag brukar alltid dutta på bromsen när det handlar om anställda inom SAC (vilket Arbetaren-anställda gränsar till att vara). Det finns en inbyggd svårighet när fackliga funktionärers intressen kontra LS-medlemmernas intressen ställs mot varandra som inte alls är lätt att lösa.

        Jag har inte tagit del av några ”motanklagelser” från ledningen alls, vilket du nämner skett.

        Däremot tycker jag nog att de frågor jag ställer i sista stycket i mitt förra inlägg inte alls besvaras av dig.

  12. A Says:

    Det känns minst sagt lite unket när ni etablerade journalister så lätt får tillgång till det mediautrymme som kämpande medlemmar bara kan drömma om. Och så använder ni det inte för konstruktiv kritik utan bara dåligt formulerade icke verifierbara anklagelser. Sen är väl fler av de som skrivit under inte riktigt rätt personer att kritisera en Syndikalistisk/socialistisk tidning?

  13. Cecilia Verdinelli Says:

    Jag är en av underskrivarna till Aftonbladetbrevet (bäst att vara tydlig med det). Tillfrågad om att skriva under var jag kluven. Vad som gjorde att jag bestämde mig för att göra något såpass magstarkt var att Shoras m fl kritik i Syndikalisten inte bevärdigades med ett svar av Mattias Pettersson. Istället ett slutet och självgott svar från bolagsstyrelsen. Så nej, Viktor, tyvärr: vi som är medlemmar i LS (i mitt fall ”har varit” -jag missade ett antal medlemsavgifter och fick aldrig tummen ut att göra nåt åt saken – bäst att vara tydlig med den saken också) kan inte alls föra debatten internt. Eller kan och kan – vi kan skriva men Arbetarens chefredaktör skiter tydligen i att gå in i en diskussion. Så i det ljuset – att diskussionen faktiskt inte kan tas internt – bestämde jag mig för att skriva under. Det var ett smärtsamt beslut och jag är inte hundra på att det var riktigt gjort, men så resonerade jag. För mig var tipping point det faktum att MP inte brydde sig om att svara i Syndikalisten.

    Och så är jag förbannad över de myter som sprids om ”gamla” Arbetaren, och det lååångt innan skiten träffade fläkten med Aftonbladet-texten. Ivriga små Mattias Pettersson-bävrar på alla möjliga nätfora skriver vadfansomhelst om Arbetaren under Bohlin-Warlenius: borgerlig skit, ointresserad av arbetarkamp, långbortistan-reportage… NÄR har Arbetaren inte skrivit om arbetarkamp??? Arbetaren hade landets absolut bästa arbetsmarknadsskribenter före MP – vilket gjorde tidningen till den enda av vänsterblaskorna som betraktades som en seriös journalistisk källa och som gav både tidningen och vår fackförening ett kritiskt opinionsinflytande långt utöver medlemskretsen. Det här pågått en extremt agresssiv postionering långt före Aftonbladet-artikeln, där det har varit tillåtet att sprida vad för ogrundad skit som helst om Arbetaren-pre-MP, och det vore klädsamt om ni som är förbannade på Warlenius och oss andra kunde erkänna det.

    • Joel Says:

      Jag kan väl börja med att säga att jag håller med Cecilia: jag ser inte heller så stort skillnad mellan ”nya” och ”gamla” Arbetaren (ungefär som med Moderaterna eller Försäkringskassan).

      Vi som är LS-medlemmar och varje månad betalat avgift och aktiverat oss i den syndikalistiska fackföreningsrörelsen har ju dock bestämt att vi vill ha tidningen på ett visst sätt (se Tidningsuttalandet jag länkat till ovan i ett annat inlägg). Det kan ändras på kommande kongress och diskuteras intern i LS.

      Du som krönikör kan ju tycka vad du vill, så klart. Men varför tycka så illa om Arbetarens inriktning att du skriver under ett upprop som faktiskt kan tolkas som ett angrepp på tidningen? Varför inte såga andra tidningar du skriver för där inriktningen istället ensidigt bestäms av kapitalister? Typ GP?

      Om du tillslut gjorde rätt eller inte som lånade ut ditt namn till detta får du naturligtvis själv bestämma. Men jag, och förmodligen många andra, LS-medlemmar tycker att du gjorde fel.

      (Gällande uppropets andra innehåll, de anställdas arbetsmiljö, se övriga inlägg)


      • Det känns som om de flesta aspekter av denna affär har avhandlats och även om jag vill ta debatten med alla seriösa har jag förtvivlat ont om tid dessa dagar. En sak vill jag dock utveckla apropå Joels senaste inlägg. Jag har tidigare argumenterat för att vi har rätt att yttra oss mot tagna kongressbeslut men jag håller med dig om att vi inte bör direkt motverka dem. Det finns en skillnad mellan kritik och, vad ska vi säga, obstruktion?, som du helt riktigt uppmärksammar. Det är osnyggt att obstruera kongressbeslut.

        Men i detta sammanhang måste det sägas att kongressers möjlighet att utöva påverkan på tidningsverksamheten är ganska grovkalibrigt. Det viktigaste sättet är valet av chefredaktör, och genom kongressval har denne ett i grunden starkt mandat av organisationen. Men därmed kan faktiskt kongressen inte sägas ha tagit ställning för dennes rätt att göra vad han eller hon vill, som att behandla personalen illa.

        Vad gäller tidningsuttalandet så är det, på gott och ont, en ganska allmänt hållet och fluffigt styrdokument. Man kan göra väldigt olika tidningar utan att det direkt bryter mot uttalandet. Jag tycker att man bör uppfatta den senaste kongressens viljeyttring som att tidningen ska vara mer av ett organ för SAC och handla mer om SAC:s kamper – men därmed inte sagt att varje beslut, varje publicering av Pettersson och hans redaktion, går att härleda direkt ur detta uttalande. Som du själv skriver märker du ingen skillnad på tidningen nu och förr – vilket om du har rätt måste betraktas som obstruktion mot det förändrade tidningsuttalandet!

        Mot bakgrund av detta går det inte riktigt att säga som du att SAC har ”bestämt att vi vill ha tidningen på ett visst sätt”. Och därmed tycker jag inte heller att det går att klandra oss som undertecknade AB-artikeln för obstruktion. Vi avvaktade länge med vår kritik, och den går utöver vad som beslutades på kongressen. Tycker jag.

  14. A Says:

    Angående behandlingen av personalen: Tog de kontakt med sina LS? Vad gjorde sektionen på arbetsplatsen för att möta problemen? Som det är nu är det ända jag hört att de sagt upp sig. Låter som ett konstigt förfarande om problemet är en dålig chef:

    1. Säga upp sig
    2. skriva argt inlägg i Syndikalisten
    3. Tillsammans med journalistpolare skriva argt inlägg i AB kultur innan nästa nummer av Syndikalisten ens kommit ut

  15. Jone Says:

    Nu har jag läst här som du föreslog. Nej. Jag tycker inte alls att dina argument för att föra debatten i Aftonbladet håller. Min kritik mot detta är i allt väsentligt likadan som andra fört fram här ovan.

    I ett läge där er kritik hade tystats, där artikeln refuserats av Syndikalisten, eller Arbetaren, hade jag kunnat acceptera att ni sökt er till andra arenor.

  16. Jone Källsäter Says:

    Cecilia Verdinelli anser att vi som är kritiska mot Rikards medverkan i debattartikeln också måster erkänna att vi deltagit i smutskastande positionering långt innan er artikel. Vi kan dessutom klumpas ihop till ”MP-bävrar”

    -Det tänker jag inte alls erkänna! Det är helt enkelt inte sant. Flera av de som lämnar kommentarer här ovan tillhör mig veterligen inte någon sådan position. Och jag gör det i synnerhet inte. Tvärt om har jag i interna debattforum tagit ställning på Rikards sida angående bojkotten Arbetaren har mot honom.

    För min del har jag ”fått tummen ur” och betalt min medlemsavgift till LS varje månad i över 20 år. Jag har också jobbat aktivt i alla nivåer av SAC. Säkert tusentals timmar och så vitt jag kan minnas har var enda en av dem varit ideella. Jag har inte ens haft vett att ta betalt när jag någon enstaka gång skrivit för Arbetaren.

    Hos mig får man respekt när man är med och tar ansvar för organisationen. Exempelvis genom en rak och ärlig debatt -där den hör hemma! Man förlorar respekt när man skaffar sig en gräddfil till inflytande. En artikel på Aftonbladet kultur betraktar jag som en gräddautostrada…


    • Jone, även om du inte har deltagit i nämnda långvariga smutskastning är den ett reellt existerande faktum som spelar roll för hur den här debatten har spelats ut.

      Och även om du inte anser att våra argument håller för VAR artikeln publicerades kanske du kan hålla med om att det är en mindre relevant fråga än VAD den innehåller? Vad tycker du om att Arbetarens ledning behandlar personalen på det sätt som har beskrivits och om tendenserna till megafontidning? Det är väl ändå huvudfrågan.

      • Joel Says:

        Nu lägger jag mig i Jones och ditt meningsutbytte, Rikard, men jag vill bara påpeka att en kommunikation har både ett VAD, ett HUR och ett till VEM.

        VAD tolkar jag i detta fall som tvådelat: det handlar såväl om arbetsmiljön för de anställda på redaktionen som om Arbetarens profil.

        HUR handlar om på vilket sätt kommunikationen förmedlas (upprop på Aftonbladet kultur med övriga inbjudna tyckare).

        Till VEM handlar om vilka som anses vara mottagare av budskapet. I detta fall har jag alltså förstått att det var allmänheten som var avsedda mottagare.

        Många verkar vara kritiska mot HUR&VEM-delarna eftersom de visar ett förakt mot kongressbeslut som inte bara kan avfärdas genom att kalla kritiken för leninistisk. Inte på ett ärligt sätt i alla fall. Och några hävdar tom (eller kanske bara mellan raderna) att hela budskapet/uppropet rent av har ett destruktivt syfte mot Arbetaren och/eller SAC. Men jag tycker rent generellt att vi ska vara försiktiga med att uttala oss om andras syfte. Det är väl därför så många här vill veta vad du, Rikard, såg som syftet med uppropet.

        VAD verkar det vara mer differentierade åsikter om.

        Gällande arbetsmiljöbiten är det ju ytterst få som kan uttala sig, så det är väl knappast värt att diskutera då ingen kan veta hur det ligger till med det. Några har diskuterat generellt hur man kan jobba med fackliga frågor.

        Den andra delen av VAD handlar om Arbetaren är helt sabbad eller inte. Här verkar det däremot som om många tycker olika.

  17. Jone Says:

    Då tycker jag att det är dålig strategi att blanda ihop två helt olika frågor på det vis ni gör. Dels diskussionen om ”megafontidning” och frågan om personalpolitik.

    Jag kan till exempel för min del inte se några tydliga exempel på det förstnämnda när jag bläddrar igenom tidningen. -Så noga läser jag uppenbarligen inte. Kongressens beslut, med tidningsuttalande, måste väl också rimligen respekteras. En intern diskussion ska så klart kunna föras, men offentligt med stöd av Greider och andra höjdare utom organisationen, är det inte längre en diskussion på jämnbördiga villkor. Elitfasoner, i min värld.

    Vad det gäller den andra problematiken. Jag, liksom flertalet, följer inte redaktionens liv inifrån. Jag hajade till när jag läste artikeln i Syndikalisten. Svaret från bolagsstyrelsen gav en hel del i övrigt att önska. Jag tänkte att det här var något jag borde ta reda på mer om. Kanske höra av mig till Bella och fråga vad om pågått eller liknande. Det är anmärkningsvärt när många väljer att lämna en arbetsplats samtidigt. Självklart något att ta på allvar och få en seriös diskussion kring. Nu fick jag Syndikalisten i min hand den 30/4. En vecka senare publiceras er artikel i Aftonbladet… Hur tänkte ni där? Vilket utrymme gav ni åt en seriös debatt?

    Jag ser det som en kraftig rationalisering att nu påstå att ni var tvingade att föra diskussionen via Aftonbladet och DN. Någon diskussion på lika villkor, medlemmar emellan var inte avsikten. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att målet var att sänka Arbetaren. Att liksom vinna kriget till varje pris.

    Metoden: Att välja Aftonbladet som arena, med understöd av en vänsterelit gör dessutom att det du hävdar är huvudfrågan kommer helt i bakgrunden. Dålig strategi i så fall.

  18. Cecilia Verdinelli Says:

    Hej Jone,

    jag var svepande, förlåt. Det är klart att inte alla deltagit i smutskastningen och möjligen hör ni som finns på denna blogg inte till den gruppen. Självklart finns ni som är inte deltagit i MP-klacken men som ändå kan vara djupt kritiska till brevet i Aftonbladet.

    MEN smutskastningen har varit grov som fan och funnits länge. Att det gick så långt som till en AB-artikel beror ju till viss del på att den aggressiva postioneringen kring tidningen och MP:s linje. Jag tycker att diskussionen blir helt obegriplig om man glömmer bort det.

    (Vad gäller vem av oss två som är duktigast LS-medlem så råder det ingen tvekan, Jone. Jag är inte med i tävlingen och har aldrig hävdat nåt annat.)

  19. Jone Says:

    Jag hajar inte riktigt trådsystemet här…

    En bit längre upp i ett svar till Joel menar Rikard att själva det faktum att tidningen nu, under nya regimen, inte utvecklats till den prpagandaskrift han befarat, innebär att uppropsundertecknarna inte kan anklagas för att obstruera mot kongressens tidninngsuttalande. I så fall kan ju även Mattias Pettersson anklagas för obstruktion… Jag börjar undra om jag läser Warlenius blogg eller Orwels djurfarmen?

    Som så ofta med cirkelresonemang blir summan mycket ologisk och förvirrande. Hur menar du, Rikard? Är Arbetaren en megafontidning? Om inte, varför handlar merparten om ert avskedsbrev om just detta?

    Även om tolkningen av tidningsuttalandet kan diskuteras så är väl det i högsta grad en intern debatt? Vi som betalar kalaset bör väl ha mer att säga till om detta än exempelvis Göran Greider?


    • Så här menade jag:

      JOEL menar att SAC genom tidningsuttalandet har bestämt sig att ändra tidningens inriktning. Ändå märker JOEL ingen skillnad på tidningen nu och förr. Ergo: JOEL borde anse att MP obstruerar mot det nya tidningsuttalandet.

      JAG däremot anser att tidningen har fått klara megafontendenser (och jag är övertygad om att det beror mer på valet av chefredaktör än på tidningsuttalandet. Seriöst: Tror du att Pettersson hade gjort något annorlunda med det gamla uttalandet?).

      • Jone Says:

        Jag har ingen aning. Jag känner honom inte. Poängen är att en konstruktivt menad debatt om redigeringen skall föras någon annan stans än där ni valt att föra den.

        Jag, som är en engagerad medlem, exluderas i er arena.

      • Joel Says:

        Förtydligande: Jag ser ingen större skillnad i tidningens innehåll före eller efter kongressen. Jag ser faktiskt ingen större skillnad i det gamla och nya tidningsuttalandet heller.

        Däremot tycker jag Rikard har rätt i att kongressen är ett trubbigt instrument för att styra tidningen Arbetaren. M a o står tidningen ändå ganska fri och oberoende från rörelsen, även om den nu önskat lite mer fokus på arbetsplatskamp.

        Jag har enbart lämnat kommentarer på denna blogg för att få höra mer om hur Rikard resonerat kring syftet med uppropet och att det publicerats i Aftonbladet. Jag har blivit lite klokare av de svar han lämnat och andra personers reflektioner kring dessa.

  20. erik Says:

    ”Därför går det inte riktigt att säga som du att SAC har ”bestämt att vi vill ha tidningen på ett visst sätt”. Och därmed tycker jag inte heller att det går att klandra oss som undertecknade AB-artikeln för obstruktion. Vi avvaktade länge med vår kritik, och den går utöver vad som beslutades på kongressen. Tycker jag.”

    Det är ju extremt märkligt att du nu hävdar det med tanke på att ni _inte_ skrev att ni har en annorlunda tolkning av Tidningsuttalandet, utan att ni tycker ställningstagandet från kongressens är dåligt.

    ”i en mening tillhör en tidning också sina läsare och sina medarbetare”

    I vilken mening då, och vilka befogenheter ger det medarbetarna menar du?
    (”en tidning” tycker jag också är en i samanhanget helt meningslös generalisering: Arbetaren ägs av en kämpande fackförening, det gör den till något helt annat än de flesta andra tidningar, så låt oss hålla tala om Arbetaren, och bara om Arbetaren)

  21. A Says:

    Cecilia Verdinelli: Vilken chans gav ni PM att svara på kritiken då ni skickade in artikeln till AB långt innan nästa Syndikalisten kommer ut? Sen har det faktiskt varit en väldigt hård kampanj MOT MP sen innan han ens blev vald på kongressen. Han har nog blivit kallas leninist och stalinist hur många gånger som helst. Jag kan nog tycka att båda sidor kört med rätt fula tricks ej värdiga vår rörelse eller någon facklig organisation, men artikeln i AB tar priset. Helt onödigt och ett felaktigt utnyttjande av av den privilegierade ställning ni har när det gäller opinionsbildning. Sen är det väl rätt mycket smutskastning att kalla alla kritiker för ”MP-bävrar”.

    • Jenny Says:

      Varför kan de som skrev under artikeln till AB bara säga sorry, vi gjorde en groda?

      Alla kan göra fel, men då får man backa och be om ursäkt.

    • Bella Says:

      Till A med flera:

      Mattias Pettersson hade möjlighet att svara i det nummer som vårt inlägg publicerades i. Han valde dock att inte göra det och lät två personer från bolagsstyrelsen och två personer från AU att göra det i stället.
      Detta följer också Mattias Petterssons mönster av att inte delta i förhandlingar med Arbetarens driftsektion.

      Det har förekommit många uttalande från folk som med säkerhet hävdar att den enda förändring av tidningarna som Mattias Petterson har föreslagit är en större andel fackligt perspektiv/arbetarperspektiv. Detta stämmer dock inte med de instruktioner han givit redaktionen under våren där han sagt att detta perspektiv ska gälla alla enskilda artiklar i såväl Arbetaren som Arbetaren Zenit.

      Det var inte så enkelt att be om hjälp från LS eftersom driftsektion blev utskälld under en förhandling i december, bland annat från en medlem av det LS där många av oss själva är medlemmar. När vi i en senare förhandling bad om hjälp upplevde vi inte att vår situation togs på allvar.

      I stället för att upprepa hela berättelsen om Mattias Pettersson antifackliga beteende så hänvisar jag till texten i Syndikalisten.

  22. marcos_kompis Says:

    Inlägget i Aftonbladet var så väl ett stilistiskt magplask (som jag inte förstår varför redaktören inte refuserade) som ett taktiskt självmord, men sånt händer när man är förbannad. Dessutom verkar den nye redaktören ha hamnat i en roll som han helt enkelt inte har kapacitet att hantera. (Driften med Lekander i senaste Arbetaren, hur korkad får man bli?)

    Men det jag inte kan förstå i detta är ditt motstånd mot själva projektet. Vad jag kan se är den förändring kongressen vill genomföra i stort sett samma förändring som du och Arwid pratade om åren innan du började på Arbetaren. Nu skriver du upprop mot förändringen tillsammans med några av dem du då menade stod i vägen för den. Wussup?


    • Här kommer de gamla spökena… och delvis har du rätt, mina uppfattningar om Arbetaren har förändrats de senaste 10-15 åren. Men mycket av det som jag då tyckte behövde förändrats har jag också varit med och förändrat under mina nio år. Nu är tidningen mer rörelseanknuten, mer arbetsmarknadsorienterad, mer nyhetsinriktad och har ett rakare tilltal.

      Resten handlar om proportioner. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har tyckt att ALLA artiklar ska ha facklig vinkel, eller att vi bara ska skriva utrikesgrejer från länder varifrån det finns många invandrare i Sverige. Om jag någonsin har tyckt det så tycker jag det definitivt inte längre. Detsamma gäller om jag någonsin har tyckt att tidningen ska vara lojal mot sin ägare och behandla personalen illa. Men rätta mig om jag har fel….

      • marcos_kompis Says:

        Problemet för mig är att jag inte hittar någon annan som säger att ”ALLA artiklar ska ha facklig vinkel, eller att vi bara ska skriva utrikesgrejer från länder varifrån det finns många invandrare i Sverige”. Jag hittar många som säger att nån annan har sagt att… men det är en annan sak.

        När jag läser igenom uttalandet från kongressen är det enda jag reagerar på det här: ”Tidningen ska vara ett stöd och en enande kraft för LS av SAC, dess medlemmar, samt andra människor engagerande i kampen för ett klasslöst samhälle.” Det är klassiskt att försöka använda tidningar till det där, problemet är bara att det inte går. Rörelser måste byggas som rörelser, av sina aktivister.

        När jag läser igenom uppropet i Aftonbladet (som ju inte är ett debattinlägg, och det är inte en typ av text som uppmanar till ett svar, Cecilia) finner jag fyra trådar.

        1 Personlig vrede (som det flesta av er faktiskt inte har någon anledning av visa offentlig, Shora, Bella & co undantagna).
        2 Idén om en oberoende tidning. Jag vet att Nilsson skrev en ledare i Arbetaren någon gång på 90-talet där han hävdade att en tidning inte borde vara beroende av staten, inte av annonsörer, inte av organisationer och inte av sina läsare. Jag tyckte att den tanken var lika verklighetsfrämmande då som den är nu.
        3 Uppenbara arbetsmiljöproblem på Arbetarens redaktion. Här håller jag inte med Jone: konflikten i sig bevisar att problemen finns. Det är ägarens ansvar att lösa dem. Ägarens representant är chefredaktören. Det räcker gott och väl för att vi ska kunna dra slutsatsen att chefredaktören inte klarar av sitt jobb.
        4 En kritik mot kongressens önskan att tidningen i första hand ska inrikta sig på arbetsmarknadsfrågor ur ett fackligt perspektiv. Den kritiken har jag svårt att dela, tvärt om tycker jag att det är ganska naturligt för en tidning utgiven av en fackförening.


      • ”Jag hittar många som säger att nån annan har sagt att… men det är en annan sak.”

        Det ligger liksom i sakens natur att de flesta inte säkert VET vad Pettersson har sagt på redaktionen eftersom bara ett begränsat antal personer har hört det, men eftersom några av dem är kollegor som jag har jobbat med under väldigt lång tid och har fullt förtroende för så skulle du ev bara kunna köpa mina påståenden därvidlag… Men det är ju upp till dig.

        Vad gäller tidningsuttalandet så är det främst om man jämför det med förlagan som skillnaden framgår. Här följer portalparagrafen i det förra uttalandet:

        ”SAC ger ut tidningen Arbetaren som en fri och oberoende syndikalistisk pressröst, och som sådan ett viktigt verktyg för organisationen i kampen för ett frihetligt socialistiskt samhälle.”

        Och så här lyder det nu:

        ”SAC ger ut tidningen Arbetaren som ett viktigt verktyg för organisationen i kampen för ett frihetligt socialistiskt samhälle. SAC inser vikten av en tidning som står fri och oberoende från inkomster på marknadens villkor.”

        Det är rätt stor skillnad. Samtidigt ska man inte lägga för stor vikt vid tidningsuttalandet, det ligger inte ens ett ordentligt organisationsbeslut bakom det eftersom det bara är 17 kongressledamöter som har röstat för det – det var ingen motion som låg bakom uttalandet, det är taget direkt på kongress.

        Vad gäller dina fyra punkter så… nä, det är inte personligt vrede i mitt fall i alla fall, jag har gått vidare. Idén om en oberoende tidning är däremot helt central. Ett oberoende i absolut mening är förstås omöjligt, men jag skulle kunna empiriskt belägga att det är så gott som omöjligt att ge ut en spännande, trovärdig och intressant tidning som styrs av politruker. Arbetsmiljön är den viktigaste punkten men eftersom vi håller med varandra behöver jag behöver inte spilla ord om det. Vad gäller det fackliga perspektivet så har du fel. Vi tycker att det är helt centralt för tidningen, vilket jag också menar att det var under ”min” tid. Däremot har uppdraget inte varit att ge ut en rent facklig tidning – och på rimliga grunder eftersom SAC inte ”bara” är (eller åtminstone var) en fackförening utan en samhällspolitisk rörelse med en helhetssyn på arbetaren (människan alltså) som något betydligt mer än sitt jobb.

  23. Ida Says:

    Publiceringen av debattartikeln i AB är i mina ögon oförsvarbar. Det må finnas allehandla problem av både arbetsmiljökaraktär och den nya inriktningen på tidningen under M:s ledning, men jag fattar inte hur en kritik i AB skulle vara konstruktiv.

    1. Endast ett fåtal har tillgång till debattsidan i AB och därmed skiter udnertecknarna i den syndikalistiska principen att alla har lika röst. Visst publicerades kritik i Syndikalisten men hur många dagar gick det mellan den publiceringen och publiceringen i AB? Istället för att invänta rekationer för att fortsätta bryta åsikter mot varandra, agerar undertecknarna som om de helst saknar förtroende för den syndikalistiska demokratiprocessen…

    2. Genom att få med nya och gamla, lättviktare och rktigt tunga journalister och opinionsbildare blir ju effekten att ingen journalist med integritet och vänstersympatier vill förknippas med Arbetaren – en tidning styrd av en auktoritär trakasserande galning och ägd av leninister!

  24. AB07 Says:

    ” författat pinsamt konspirationsteoretiska ledartexter”

    SKulle du kunna utveckla detta?


    • Den ledaren jag främst avsåg är denna:

      http://www.arbetaren.se/articles/ledare20100422

      Som någon skrivit i kommentarsfältet: ”Föreställningen att det är regeringen som ringer till vakthavande polisbefäl och befaller dem att banka ner syndikalister känns ju inte helt verklighetsförankrat…”

      • AB07 Says:

        Men att kalla den ”konspirationsteoretisk” är väl lite väl att ta i va?

        Jag tror ledaren avsåg att rikspolisstyrelsen är förvaltningsorgan åt regeringen som också utser rikspolischefen. Rikspolisstyrelsen har ju egna riktlinjer för fackliga konflikter som finns att läsa i justitiekanslerns beslut i anslutning till Hamnarbetarförbundets strejk i Norrköpingshamn 1980 / DNr 1505-80-21, 2551-80-21, beslut 1981-04-27.

        Rikspolisstyrelsen är ju tillsynsmyndighet över hela polisen. Klart att rikspolisstyrelsen har varit med i de flesta ärenden där syndikalister har åkt på däng i fackliga blockader. Särskilt i Malmö. Och det passar ju inte så bra med de riktlinjer som anges av rikspolisstyrelsen.

        Så det är väl snarare ”frånvaron av politiskt agerande” som ledaren syftar på än att regeringen de facto skulle beordra polisen på syndikalister. Det är ju helt befängt.

        hursomhelst tycker jag du drar alldeles för stora växlar i det sammanhanget och försöker dig på en medveten misstolkning av hela ledaren som du länkar till. Visst skulle ledaren kunnat vara tydligare med vad som menas men att på allvar kalla den pinsamt konspirationsteoretisk är ju helt befängt.

  25. AB07 Says:

    I övrigt så var rikspolisstyrelsen inblandad i alla internutredningar som skedde i samband med syndikalistblockader i Malmö. De hade också ett pressmeddelande på sin hemsida i samband med SAC:s konflikt mot Malmö stad 2006 som gav helt grönt ljus för skånepolisens agerande.


    • Ursäkta men jag citerar ur ledaren:

      ”Nu krävs klara besked från oppositionen om den vid valseger
      tänker sluta kommendera ut polis mot facket.”

      Eftersom den (förmodligen) har ett fett syftningsfel så är meningen inte helt lättolkad – men jag antar att Pettersson inte menar att det är OPPOSITIONEN som ska sluta kommendera ut polis mot facket utan den NUVARANDE regeringen.

      Vilket betyder att Pettersson a) inte förmår uttrycka vad han menar eller b) tror att regeringen kommenderar ut polisen mot facket. Eftersom Pettersson är chefredaktör för en ansedd tidning torde vi kunna utesluta a). Och b) är en klockren konspirationsteori. För även om RPS kommenderar ut polisen mot facket (vilket jag betvivlar) är RPS ändå inte samma sak om regeringen. Det finns lagar mot ministerstyre osv.

  26. AB07 Says:

    Men snälla. det är ett syftningsfel. Så enkelt är det. Kan du inte nöjja dig med det? Snacka om att överdriva…

    Jag menade inte att RPS kommenderar ut poliser mot fackliga blockader. Läs om och läs rätt. Jag menade att RPS uppenbarligen anser att det är rätt att ingripa på det sätt polisen gör eftersom de inte gör nått som tillsynsmyndighet. Att RPS agerar har ju inget med ministerstyre att göra. Däremot kan ju nuvarande oppositionen, om de vinne valet, utse en rikspolischef som inte tycker det är OK att polisen ger sig in på det sättet i fackliga konflikter (vilket förmodligen inte oppositionen skulle ha något som helst intresse för att göra).


    • …nej så enkelt är det inte alls. Syftningsfelet gör det är oklart om det är regeringen eller oppositionen som ska sluta kommendera ut poliser mot facket. Men att det är politiker i någon form som kommenderar ut poliser – det står helt klart. Vilket är en ganska vrickad ståndpunkt.

  27. AB07 Says:

    Då har vi olika ståndpunkter. Jag är givetvis med på att det skulle vara en vrickad ståndpunkt om det vore så att han menade så som du påstår. Men enligt mig så är det inte så han menar.

    Förresten. Du nämner fackliga konflikter på tidningen. Vad har de handlat om? hittar inte nått om det någonstans i din text.

  28. AB07 Says:

    Och också om smutskastningen mot dig. Vad handlar det om? Tycker det är sjukt mycket som utelämnats utan att man får veta nått…


  29. […] lämnar Arbetaren maj 28, 2010 Strax efter mitt och andras debattinlägg om ”nya” Arbetaren avgick en av medlemmarna ur Tidningen Arbetarens AB:s styrelse. Nedan förklarar han orsaken och […]


  30. […] Warlenius, Per Wirtén, Magnus Linton, Jonas Sjöstedt, Intersektionell solidaritet, Johan Frick, Svensson, […]

  31. LasseM Says:

    Att läsa den här diskussionen nästan tre år efteråt är en lite märklig upplevelse. Mattias Pettersson fick avgå när det visade sig att han inte klarade sitt jobb – vilket jag och andra visste på förhand. Om lojalisterna hade kunnat förutse misslyckandet skulle debatten ha tagit en annan riktning. Någon självkritik från dem som lanserade MP har jag inte sett till.

    De nya chefredaktörerna gjorde en bättre tidning, enligt min mening. Men förbättringen bestod bl a i att den extrema fackliga renodling som tidningsuttalandet krävde avskaffades. Mitt intryck är att Arbetaren numera innehåller lika mycket ofackligt material som före MP:s tid och en del ganska flummigt (vilket inte måste vara fel). När jag gratulerade den nyblivne redaktören Daniel Wiklander till en bra tidning och undrade om han var medveten om brottet mot tidningsuttalandet fick jag inget svar. Ömtålig fråga, kan inte diskuteras.

    Till senaste kongressen kom dessutom facknördarna i Malmö LS med nästan exakt samma kritik mot Arbetaren som på Rickards och Rebeckas tid. Kongressen instämde inte. Tidningsuttalandet var alltså ingenting värt. Tack för det.

    Ang. frågan om det var rätt att publicera sig i Aftonbladet eller ej: interndebatt, t ex i Syndikalisten, är inte precis något som uppmuntrats av SAC:s tvärsäkra CK- och AU-majoritet de senaste kongressperioderna. Avvikande åsikter ska helst tigas ihjäl. I andra hand bankas ner med disciplinkrav.

  32. Kristian Falk Says:

    Jag håller med Lasse om att det är en sällsam upplevelse att läsa den här tråden igen. Särskilt mot bakgrund av att Västerorts LS blivit uteslutna ur SAC.

    De skulle varit satta i karantän 2009 (liksom Skärholmens LS) istället för att tillåtas delta med flera kongressombud baserade på fiktiva medlemssiffror. Därmed hade Arbetaren haft en redaktionsledning med kompetens och erfarenhet, men likafullt ett gäng maktfullkomliga figurer i AU/CK och bolagsstyrelse.


Lämna en kommentar