Debatten om tidningen Arbetaren blossade upp i våras efter att jag och en massa andra gamla anställda och medarbetare skrivit en bitsk artikel på Aftonbladets kultursida. Debatten fick ett efterspel som är av visst intresse ur publicistisk och interndemokratisk synvinkel. Men om du inte har en särskild böjelse för stollerier inom den syndikalistiska arbetarrörelsen i Sverige som jag är en stolt medlem av, sluta läs nu.
Eftersom Arbetarens innehåll inte bara angår tidningens vidare läsekrets – som vi nådde genom AB – utan även är en viktig diskussion inom ägarorganisationen SAC, försökte flera medlemmar få in inlägg i medlemstidningen Syndikalisten. Ganska hätska utfall hade gjorts just i Syndikalisten mot oss som undertecknat artikeln så repliker var minst sagt befogade. Bland annat ville jag och Rebecka Bohlin skriva ett genmäle mot de lögner som den nuvarande chefredaktören Mattias Pettersson hade slungat mot oss och vår tid som chefredaktörer från Syndikalistens spalter.
Men se det gick inte för sig. Syndikalistens redaktör, Anders Knutsson, refuserade konsekvent alla inlägg från personer som hade undertecknat artikeln i Aftonbladet. Det kan ju tyckas fånigt, ogint och odemokratiskt i största allmänhet, men Knutsson motiverade sitt beslut med en högre auktoritet: Det är inte förenligt med god publicistisk sed, förklarade han, att flytta debatter från en tidning till en annan. De som startat en debatt i Aftonbladet fick därmed hålla sig till det forumet. Att de skulle tillåtas svara på påhopp i Syndikalisten vore otänkbart; ja, närmast brottsligt.
Flera viktiga inlägg refuserades sålunda, medan jag och Rebecka lyckades ta oss runt Knutssons högt ställda publicistiska principer genom att endast Rebecka, som inte undertecknat artikeln i Aftonbladet, skrev under. För att visa hur absurt Knutssons resonemang var skrev vi (well, Rebecka) ändå i själva artikeln att det var vi båda som skrivit den. Det var okej enligt Knutsson, så länge jag inte undertecknade…
En medlem i Göteborgs LS av SAC skrev till Syndikalisten och tyckte att det framstod som en smula fånigt att belägga medlemmar med munkavle för att de uttalat sig i en annan tidning, och fick en lång drapa till svar från Knutsson där hans teorier om god publicistisk sed utvecklades och sattes på pränt. Jag kunde då inte hålla mig ifrån att skriva ett litet svar för att sticka hål på Knutssons uppblåsta men tomma snack. Jag utgick ifrån att jag skulle bli refuserad igen men Rebecka var gärna med och undertecknade artikeln, så att vi skulle kunna köra samma taktik som gången innan.
Men tji, den här gången refuserade Knutsson artikeln i sin helhet med den mindre pompösa men lika obegripliga motiveringen att ”inget nytt” framkom i vår artikel (vilket helt enkelt inte är sant). Efter att nu (igen) förvägrats göra mig hörd i SAC:s medlemstidning, publicerar jag den refuserade insändaren nedan. Jag gör det trots att jag vet att det riskerar att framstå som aningen rättshaveristiskt och småsint (det är trots allt inte världens största oförrätt som har begåtts), jag gör det trots att jag vet att de flesta som läser denna blogg är ointresserade av sekteristiskt jidder, och trots att de flesta som borde läsa insändaren aldrig kommer att hitta hit. Jag gör det för att jag tror att öppen debatt är helt central i en demokratisk organisation, och för att visa att politiska refuseringar inte kan kväsa en fri debatt. Amen.
Här följer insändaren:
Syndikalisten bryter mot god publicistisk sed
Syndikalistens redaktör Anders Knutsson hänvisar till ”god publicistisk sed” när han refuserar inlägg i debatten om Arbetaren, senast i ett svar till Jon Mårtensson i förra numret av Syndikalisten. Det som enligt Knutsson bryter mot publicistisk sed är att flytta en debatt från en tidning till en annan. Alla som undertecknat en artikel i ett medium som på något vagt sätt berör en debatt som förs i Syndikalisten äger därför inte rätt till genmäle i Syndikalisten.
Följer Knutsson därmed den goda sed han hänvisar till? Låt oss gå till källorna, som vi journalister brukar säga. Med ”god publicistisk sed” avses att press och övriga massmedier följer de pressetiska regler som fastställs av branschen och som övervakas av Pressombudsmannen (PO) och Pressens Opinionsnämnd. Det medium som bryter mot reglerna kan fällas för att ha ”åsidosatt” eller rent av begått ”brott mot god publicistisk sed”.
De pressetiska reglerna finns på PO:s hemsida, och där kan var och en läsa att det inte finns någon regel som ens vagt påminner om den goda sed som Knutsson åkallar. Och vid närmare eftertanke är detta självklart. Samhällsdebatten formas i hög grad av att den cirkulerar mellan olika medier. Ett utspel i DN plockas upp av Ekot, kommenteras i Aftonbladet, blir en insändare i Östgöta-Correspondenten och en ledare i Arbetaren. Självfallet bryter inte detta mot pressetiken.
Vad som däremot står i det pressetiska reglerna är att pressen bör vara ”generös med bemötanden” av sådant som står i tidningen och alltid höra ”båda sidor”. Att vara generös i sina publicistiska beslut menar vi (och de flesta) är särskilt viktigt i medlemstidningar, där interndemokratin i hög grad bygger på att alla aspekter i en debatt ges utrymme.
Det är alltså när han refuserar inlägg från exempelvis tidigare medarbetare på Arbetaren som Knutsson bryter mot god publicistisk sed – inte när han publicerar dem. Knutsson offrar riktiga och viktiga pressetiska regler på sina egna påhittade reglers altare.
Rikard Warlenius
Rebecka Bohlin
Warlenius 