Archive for the 'Arbetaren' Category

Gbg +10

juni 14, 2011

Det är i dagarna 10 år sedan EU-toppmötet i Göteborg, då en ganska imponerande radikaliseringsvåg dränktes i olika former av våld. Jag var förstås där, inte som demonstrant utan som redaktionssekreterare för tidningen Arbetaren, vars redaktion tillfälligt flyttat till Järntorget. Jag minns mest att jag satt en trappa upp i Folkets hus och redigerade texter för brinnande livet. Våra reportrar kom in med den ena mer häpnadsväckande storyn efter den andra, jag var mitt i men ändå inte med. Men lite hann jag ut på stan. Jag var med när containrar började omringa Hvitfeldtska, kom till Vasaplatsen strax efter att skotten mot Hannes föll, kollade in de stora demonstrationstågen och polisens bisarra inringningsoperation på Järntorget kunde jag bevittna från redaktionsfönstret, praktiskt taget.

Det var första gången Arbetaren ägnade sig åt en slags live-rapportering på nätet, och det mesta kan fortfarande läsas här och här. Artiklarna är intressanta som tidsdokument än idag.

Fem år senare, i juni 2006, skrev jag en reflekterande text över betydelsen av Göteborg 2001 och Arbetarens insats under dessa dagar. Jag tycker att den håller rätt bra ännu. Läs den här.

Läsvärt: Petter Larsson i AB, Svensson, Malin Ullgren i DN, Magnus Wennerhag i Fria, ledare i AB, Lars Berge i SvD, Stefan Bergmark, Jonas Sjöstedt.

En lista jag gärna sluppit vara på

december 20, 2010

Läser i Medievärlden och Journalisten om att en ”spölista” och hemmagjorda piltavlor har hängt uppe fyllt synligt på SAC:s kansli. De som hotas med stryk och som det kastats pil på är de avfällingar – inklusive undertecknad – som hade mage att uttrycka en uppfattning om tidningen Arbetarens utveckling i en artikel på Aftonbladet i våras.

Vad som inte tydligt framgår av länkarna är att ”spölistan”, vad jag förstår, har suttit uppe på expeditionen under en längre tid – kanske ända sedan i våras. I stort sett hela SAC:s inre krets – ombudsmän, funktionärer, AU, aktiva medlemmar osv – måste rimligen ha sett den. Och låtit det hela passera! Dem vars löner betalas av medlemmarna har därmed godkänt att medlemmar hotas med stryk. I de lokaler vars hyra jag är med och betalar har ledande syndikalister kastat pil med mig som måltavla.

Det är så fullfjädrat galet och skandalöst att jag faktiskt saknar ord. Men det måste ut till SAC:s medlemmar. De måste få en chans att avgöra om de vill ha sådana företrädare.

UPPDATERING: Nina Lekander i Expressen.

UPPDATERING 2: Göran Greider skrev en krönika i DN den 23 december som behandlade sossarnas Prime-skandal, SAC:s spölista och Stig Dagerman (”Inför spölistan och piltavlorna på väggen skulle Dagerman nog stått helt förstummad; förmodligen hade han själv stått med på spölistan”). Texten inte läggas ut på nätet, dock.

UPPDATERING 3: Maria Jacobson i Piteå-tidningen.

Mer besvär på Arbetaren

november 30, 2010

Besvärligheterna på Arbetaren fortsätter, enligt Nina Lekanders artikel ”Arbetsro tillbaka” i dagens Expressen. Om hennes artikel bidrar till mer arbetsro på redaktionen är väl däremot oklart.

Uppdatering: Redaktionerna för Arbetaren och Zenit har tillskrivit Nina Lekander, som publicerat ett utdrag av brevet samt ett svar på sin blogg:

Mattias Pettersson går, styrelsen består?

november 12, 2010

Nu är det offentligt: Arbetarens huvudredaktör sedan ett år, Mattias Pettersson, avgår/får sparken. Det har ryktats ett tag om en växande konflikt mellan Pettersson, som är vald av SAC:s kongress, och styrelsen för SAC:s helägda aktiebolag, som i praktiken utses av SAC:s centralkommitté.

Läsare av denna blogg vet att jag inte direkt högaktar Mattias Petterssons sätt att leda Arbetaren, som lett till att halva redaktionen sagt upp sig och att en lång rad gamla medarbetare – däribland jag – deklarerat missnöje och slutat medverka i tidningen.

Samtidigt var Pettersson inte ensam. Han var främst en galjonsfigur för en bredare strömning inom SAC som ville förvandla Arbetaren till mer av lydig megafon för SAC, och den strömningen hade en knapp majoritet på SAC:s kongress för ett år sedan (då Pettersson valdes) och dominerar även Arbetarens styrelse.

Pettersson har inte själv offentliggjort varför han slutar men uppenbarligen är styrelsen är missnöjd med hur tidningens ekonomi har skötts, att upplagan faller snabbt och att personalsituationen fortsätter att vara dålig (se t ex Kristians kommentar här). Styrelsen tycks ha övertagit en del sysslor från honom, och förra fredagen meddelade Pettersson att han avsade sig ansvaret som firmatecknare men ändå avsåg att fortsätta som chefredaktör. En rimlig förklaring till att han bara fem dagar senare ändå avgår är att styrelsen och/eller ledande personer inom SAC hotat att verka för en suspendering av honom. Att han förstått att hans förtroende bland stödtrupperna helt enkelt är förbrukat.

I Journalistens artikel (2 nedan) låter det rent av som att styrelsen har petat Pettersson: ”Vi tänker på tidningens bästa och kom fram till att det här var det rätta”, säger styrelseordföranden Martin Fernandez Long. Detta är ytterst anmärkningsvärt eftersom styrelsen inte har rätt att säga upp en kongressvald chefredaktör. Om styrelsen upplever att de har stöd inom SAC:s CK kan de kanske i praktiken tvinga bort chefredaktören, men de har inte den formella rätten. Det förfaller som om Fernandez Long i intervjun inte förstår att det han uppger vida överstiger styrelsens befogenheter.

Till saken hör också att bolagsstyrelsen har stort inflytande över Arbetarens ekonomi och verksamhet eftersom den beslutar om dess budget. Den är med andra ord ansvarig för om exempelvis budgeten är felaktig eller inte hålls. Alla fakta är inte framme i ljuset, men det ser ut som om styrelsen nu manövrerar bort chefredaktören utan att ta sitt eget ansvar. Om tidningen är så illa ute som man kan misstänka borde givetvis även styrelsen ta sitt ansvar och avgå. Som sagt: Pettersson är inte ensam.

Eftersom mer än ett år återstår till nästa kongress, som ska äga rum 2012, ska uppdraget som huvudredaktör nu utlysas och tillsättas genom referendum. Då har alla SAC:s medlemmar möjlighet att rösta, vilket gör majoritetsförhållandena mer osäkra än på en kongress.

Skrivet: Journalisten 1, Journalisten 2, Medievärlden, Arbetaren SvD

Mer om Arbetaren-jiddret (Obs! Känsliga varnas)

november 3, 2010

Debatten om tidningen Arbetaren blossade upp i våras efter att jag och en massa andra gamla anställda och medarbetare skrivit en bitsk artikel på Aftonbladets kultursida. Debatten fick ett efterspel som är av visst intresse ur publicistisk och interndemokratisk synvinkel. Men om du inte har en särskild böjelse för stollerier inom den syndikalistiska arbetarrörelsen i Sverige som jag är en stolt medlem av, sluta läs nu.

Eftersom Arbetarens innehåll inte bara angår tidningens vidare läsekrets – som vi nådde genom AB – utan även är en viktig diskussion inom ägarorganisationen SAC, försökte flera medlemmar få in inlägg i medlemstidningen Syndikalisten. Ganska hätska utfall hade gjorts just i Syndikalisten mot oss som undertecknat artikeln så repliker var minst sagt befogade. Bland annat ville jag och Rebecka Bohlin skriva ett genmäle mot de lögner som den nuvarande chefredaktören Mattias Pettersson hade slungat mot oss och vår tid som chefredaktörer från Syndikalistens spalter.

Men se det gick inte för sig. Syndikalistens redaktör, Anders Knutsson, refuserade konsekvent alla inlägg från personer som hade undertecknat artikeln i Aftonbladet. Det kan ju tyckas fånigt, ogint och odemokratiskt i största allmänhet, men Knutsson motiverade sitt beslut med en högre auktoritet: Det är inte förenligt med god publicistisk sed, förklarade han, att flytta debatter från en tidning till en annan. De som startat en debatt i Aftonbladet fick därmed hålla sig till det forumet. Att de skulle tillåtas svara på påhopp i Syndikalisten vore otänkbart; ja, närmast brottsligt.

Flera viktiga inlägg refuserades sålunda, medan jag och Rebecka lyckades ta oss runt Knutssons högt ställda publicistiska principer genom att endast Rebecka, som inte undertecknat artikeln i Aftonbladet, skrev under. För att visa hur absurt Knutssons resonemang var skrev vi (well, Rebecka) ändå i själva artikeln att det var vi båda som skrivit den. Det var okej enligt Knutsson, så länge jag inte undertecknade…

En medlem i Göteborgs LS av SAC skrev till Syndikalisten och tyckte att det framstod som en smula fånigt att belägga medlemmar med munkavle för att de uttalat sig i en annan tidning, och fick en lång drapa till svar från Knutsson där hans teorier om god publicistisk sed utvecklades och sattes på pränt. Jag kunde då inte hålla mig ifrån att skriva ett litet svar för att sticka hål på Knutssons uppblåsta men tomma snack. Jag utgick ifrån att jag skulle bli refuserad igen men Rebecka var gärna med och undertecknade artikeln, så att vi skulle kunna köra samma taktik som gången innan.

Men tji, den här gången refuserade Knutsson artikeln i sin helhet med den mindre pompösa men lika obegripliga motiveringen att ”inget nytt” framkom i vår artikel (vilket helt enkelt inte är sant). Efter att nu (igen) förvägrats göra mig hörd i SAC:s medlemstidning, publicerar jag den refuserade insändaren nedan. Jag gör det trots att jag vet att det riskerar att framstå som aningen rättshaveristiskt och småsint (det är trots allt inte världens största oförrätt som har begåtts), jag gör det trots att jag vet att de flesta som läser denna blogg är ointresserade av sekteristiskt jidder, och trots att de flesta som borde läsa insändaren aldrig kommer att hitta hit. Jag gör det för att jag tror att öppen debatt är helt central i en demokratisk organisation, och för att visa att politiska refuseringar inte kan kväsa en fri debatt. Amen.

Här följer insändaren:

Syndikalisten bryter mot god publicistisk sed

Syndikalistens redaktör Anders Knutsson hänvisar till ”god publicistisk sed” när han refuserar inlägg i debatten om Arbetaren, senast i ett svar till Jon Mårtensson i förra numret av Syndikalisten. Det som enligt Knutsson bryter mot publicistisk sed är att flytta en debatt från en tidning till en annan. Alla som undertecknat en artikel i ett medium som på något vagt sätt berör en debatt som förs i Syndikalisten äger därför inte rätt till genmäle i Syndikalisten.

Följer Knutsson därmed den goda sed han hänvisar till? Låt oss gå till källorna, som vi journalister brukar säga. Med ”god publicistisk sed” avses att press och övriga massmedier följer de pressetiska regler som fastställs av branschen och som övervakas av Pressombudsmannen (PO) och Pressens Opinionsnämnd. Det medium som bryter mot reglerna kan fällas för att ha ”åsidosatt” eller rent av begått ”brott mot god publicistisk sed”.

De pressetiska reglerna finns på PO:s hemsida, och där kan var och en läsa att det inte finns någon regel som ens vagt påminner om den goda sed som Knutsson åkallar. Och vid närmare eftertanke är detta självklart. Samhällsdebatten formas i hög grad av att den cirkulerar mellan olika medier. Ett utspel i DN plockas upp av Ekot, kommenteras i Aftonbladet, blir en insändare i Östgöta-Correspondenten och en ledare i Arbetaren. Självfallet bryter inte detta mot pressetiken.

Vad som däremot står i det pressetiska reglerna är att pressen bör vara ”generös med bemötanden” av sådant som står i tidningen och alltid höra ”båda sidor”. Att vara generös i sina publicistiska beslut menar vi (och de flesta) är särskilt viktigt i medlemstidningar, där interndemokratin i hög grad bygger på att alla aspekter i en debatt ges utrymme.

Det är alltså när han refuserar inlägg från exempelvis tidigare medarbetare på Arbetaren som Knutsson bryter mot god publicistisk sed – inte när han publicerar dem. Knutsson offrar riktiga och viktiga pressetiska regler på sina egna påhittade reglers altare.
Rikard Warlenius
Rebecka Bohlin

Initierat om Arbetaren-konflikten

juni 16, 2010

Journalisten har gjort ett hederligt knäck om konflikten på Arbetaren.

En märklig sak med nye chefredden är att han försöker återvinna journalistisk credd genom att påstå att Arbetaren under min och Rebeckas tid hade svängdörrar mellan åsikts- och nyhetsjournalistik, vilket inte alls är sant.
– Nu håller vi isär det, säger Mattias Pettersson till Journalisten.

Sanningen är emellertid att news and views inte alls hålls isär i Arbetaren numera. Journalisten skriver att en av tidningens reportrar höll första maj-tal – och sedan rapporterade om det i tidningen. Ett annat exempel är att en av arrangörerna av en aktion i Stockholm nyligen skrev en nyhetsartikel om samma aktion i Arbetaren (något som aldrig skulle ha förekommit tidigare). Uppenbarligen är den där åtskillnaden inte allvarligt menad.

Lite stressad…

maj 29, 2010

var jag igår när jag lade upp bloggposten om Kalle P:s avhopp och missade att få med hans ursprungliga pressmeddelandet, där motiveringen till avhoppet står: ”diametralt motsatta uppfattningar beträffande Tidningen Arbetarens önskvärda utveckling”. Men nu är posten kompletterad, se nedan.

Styrelsemedlem lämnar Arbetaren

maj 28, 2010

Strax efter mitt och andras debattinlägg om ”nya” Arbetaren avgick en av medlemmarna ur Tidningen Arbetarens AB:s styrelse. Nedan förklarar han orsaken och varför hans pressmeddelande publiceras här snarare än i Arbetaren eller Syndikalisten. Kan tillägga att jag också hellre hade sett att den infördes i något av dessa organ. Att jag publicerar Kalles meddelande är inte för att jag tycker att interndebatt i första hand ska föras på bloggar – men hellre här än ingenstans.
/Rikard

Måndag 17 maj avgick jag, Kalle Pettersson, med omedelbar verkan, som styrelseledamot ur Federativs Förlagshus ABs samt Tidningen Arbetaren ABs styrelser.

Då jag ser en omedelbar avgång ur en bolagsstyrelse som en kraftig markering inom aktiebolagsvärlden, antingen gentemot aktiebolagets verksamhet och/eller gentemot dess övriga styrelse, anser jag också att det är av högsta vikt att sådan information så snabbt som möjligt når bolagen ifrågas ägare. Hade det handlat om ett börsnoterat företag hade ägarna varit dess aktieägare men när det gäller bolagen ovan ser jag organisationsmedlemmarna som dess primära ägare.

Jag skickade därför omgående ett pressmeddelande till såväl Tidningen Arbetaren som till organisationens medlemstidning Syndikalisten. Från Tidningen Arbetarens chefredaktör Mattias Pettersson möttes jag av en total tystnad men konstaterar nu, två nummer senare, att pressmeddelandet inte publicerats. Vad det gäller Syndikalisten fick jag till svar från dess redaktör Anders Knutsson att ”min [redaktörens] spontana reaktion, byggd på erfarenhet […] är att den [artikeln/pressmeddelandet] inte kommer in.”.

Då organisationens externa respektive interna informationskanal båda tycks stängda för information om en styrelseledamots omedelbara avgång ur organisationens aktiebolag tvingas jag vända mig till andra aktörer för att få ut informationen tillorganisationens medlemmar. Jag väljer därför att publicera mitt ovan nämnda pressmeddelande på denna blogg då den tycks vara ett nav i bloggosfären kring vilken debatten om Tidningen Arbetarens nya inriktning, vilken är den grundläggande orsaken till min avgång, tycks kretsa.

DET URSPRUNGLIGA PRESSMEDDELANDET:

Jag, Kalle Pettersson, avgår idag, måndag 17 maj, med omedelbar verkan ur styrelsen för såväl Federativs Förlagshus AB som för Tidningen Arbetaren AB.

Orsaken till avgången är att 2009 års kongress tidningsuttalande tolkas på olika sätt av mig och av övriga styrelsen. Detta i sin tur har lett till diametralt motsatta uppfattningar beträffande Tidningen Arbetarens önskvärda utveckling för att långsiktigt säkra dess ekonomi och således även dess fortsatta existens. Framtiden får utvisa vems uppfattning som var den korrekta.
För såväl organisationens som för tidningens skulle önskar jag att det är jag som har fel och övriga styrelsen som har rätt.

Kamratligen
Kalle Pettersson

Beklämmande, enligt Expressen

maj 24, 2010

Johan Hilton uppmärksammar idag på Expressens kultursida att flykten från Arbetaren fortsätter, senaste avhoppet stod ju Mats Deland för.

Hilton oroar sig för att snart bara Pettersson och hans förtrogna är kvar; ”Med tanke på den stilistiska nivån i förra veckans Pettersson-signerade Aftonbladet-artikel är det en beklämmande tanke”.

Slutreplik från gamla Arbetaren

maj 20, 2010

I dagens Aftonbladet svarar sex fd ArbetarenarbetareMattias Petterssons påhopp häromdagen. Det är en välformulerad liten drapa – som givetvis har stöd även av de övriga undertecknarna av den första artikeln – som ställer MP:s historierevisionism på fötter igen. Jag blir personligen stolt och lite rörd över att mitt och Rebecka Bohlins redaktörskap lyfts fram som proffsigt och demokratiskt (även om jag hade läst repliken innan den gick i tryck har jag inte varit med och skrivit den, kan tilläggas). Detta var (antar jag) slutreplik i Aftonbladet, men debatten lär fortsätta internt och kanske även här på bloggen. Vårt farväl till Arbetaren har blivit något mer utdraget än planerat.

UPPDATERING: Den här fina krönikan av Mats Deland var tänkt att bli hans sista på ett tag i Arbetaren Zenit, men publicerades aldrig genom ett missförstånd.