Manifest för ”bombvänstern”

Khaddafi-armén fortsätter att retirera undan rebellernas entusiastiska anfall understödd av den FN-beslutade internationella flyginsatsen. Det är en nervös och farlig situation men underbar i förhållande till läget precis innan ickeflygzonen etablerades. Om Sverige kan delta i skyddet av civilbefolkningen så bör vi göra det. Men låt oss hellre hoppas att Khaddaffis styrkor löses upp i intet i stället för att bita sig fast i Tripoli för ett avgörande slag. Låt oss hoppas att en övergångsregering baserad på rebellernas och ungdomarnas demokratiska krav snart kan etableras. Hittills ångrar jag inte mitt spontana stöd till FN-operationen.

Den som vill tränga djupare in i varför imperialismens intressen tillfälligt överenstämmer med anti-imperialismens i fallet Libyen får inte missa Mellanösternexperten och socialisten Gilbert Achcars nya artikel, här.

Lugnt och sansat analyseras Khaddafi-regimens, rebellernas och väst-världens intressen, och de nu pågående bombningarna jämförs med tidigare insatser, från första Gulfkriget över Balkan och tillbaka till Irak. Achcar menar att de tidigare fallen fanns fredliga lösningar till hands som avfärdades av USA. Men denna gång fanns inga övertygande alternativ annat än att överlåta rebellfästet Benghazi åt Khaddafis hämnd:

”Under such conditions, in the absence of any other plausible solution, it was just morally and politically wrong for anyone on the left to oppose the no-fly zone; or in other words, to oppose the uprising’s request for a no-fly zone.”

Achcars text är det mest välskrivna försvaret för ett anti-imperialistiskt stöd till ickeflygzonen över Libyen hittills. I den meningen är det ett manifest för oss som har utpekats som ”bombvänster”. Det är förstås en orättvis beteckning eftersom vi nästan alltid är emot krig, men som Achcar skriver:

”Absolute ‘principles’ as ‘We are against Western powers’ military intervention whatever the circumstances’ /…/ is not a political position, but a religious taboo.”

Om de principiella bombmotståndarna är ärliga i sina ambitioner är det denna text de bör väga sina argument emot.

Tillsammans med den här mycket intressanta beskrivningen av den disparata rebellrörelsen, skriven från Benghazi, får man en bra förståelse för utvecklingen i Libyen bortom nyhetsartiklarna. Författaren Nicolas Pelham uttrycker viss skepsis mot att rebellrörelsen tog till vapen mot Khaddafi och antyder rent av att Khaddafi lockade in dem på den banan för att föra över kampen till hans militära hemmaplan. Men förmodligen hade det inte kunnat gå på något annat sätt.

”Was the violent turn inevitable? Predictably, Council members blamed Qaddafi’s henchmen for leaving the gates of his arms caches open. Peaceful protest, too, seemed futile in the face of a ruler ready to deploy far more brutal force than his Egyptian or Tunisian counterparts. The colonel’s forces shot dead almost as many people in Benghazi, a small city of 800,000, as Mubarak’s did in all of Egypt, a country 80 million strong. And the four decades of suffering Libyans have endured has been North Africa’s most onerous.”

Detta apropå Diane Johnstones och George Galloways kålsuparteorier om ett inbördeskrig med två parter som vi inte har någon anledning att lägga oss i (se förra inlägget).

För övrigt är även Guillou på samma linje som Achar. Inte heller Obama ångrar sig.

UPPDATERING: Idag beslutade regeringen att skicka åtta Jas-plan till Libyen (DN, SvD, Ab, Exp, GP). Jag vill förtydliga att jag inte tycker att det är principiellt viktigt att Sverige deltar med vapenmakt så länge det finns andra villiga krafter – men om vi nu stöder insatsen och får en begäran om militärt stöd ser jag heller inget riktigt hållbart skäl till att INTE ställa upp. När vi nu har ett flygvapen.

Låt oss slippa kålsuparteorin denna gång

Vänsterdebattens vågor sköljer höga efter beslutet i FN:s säkerhetsråd förra veckan om att med luftburen vapenmakt upprätta en ickeflygzon över Libyen. En imperialistisk attack för att få kontroll över Libyens olja menar bland annat vänstertidningarna Internationalen, Flamman och Proletären. Kanske, men ändå en nödvändig åtgärd för att hindra en massaker på Libyens demokratirebeller, enligt de rödgröna partierna och vänsterdebattörer som Andreas Malm och Göran Greider.

Vi känner igen en del av argumenten från Kosovo 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003, men denna gång är krigsmotståndet betydligt mindre. Antagligen eftersom det är en jämförelsevis svartvit konflikt: en bred proteströrelse demonstrerar fredligt för demokrati och frihet mot den grymme tyrannen, den sistnämnde öppnar eld med antipansarvapen mot de förstnämndas bara kroppar, motståndet tvingas beväpna sig men pressas tillbaka och räddas i sista stund av FN, bara timmar innan den förestående massakern.

Konfliktens svartvita karaktär och det faktum att USA och dess europeiska satelliter – om än uppbackade av FN:s säkerhetsråd – denna gång har gripit in på den goda sidan utgör dock ett problem för principfasta antiimperialister. I den internationella vänsterdebatten har därför redan försök gjorts att smeta ut de klara kontrasterna till gråskalor.

Under 1990-talets krig på Balkan kallades det för kålsuparteorin: krigen var inte ett resultat av serbisk aggression utan ansvaret var i lika hög grad kroaternas, Bosnienmuslimernas eller Kosovoalbanernas. Alla sidor var lika goda kålsupare. Hade väl den bilden etablerats undergrävdes också stödet för intervention på endera sidan. ”Låt dem klara ut det själva”.

En av kålsuparteorins främsta utövare var Diane Johnstone, författare till den famösa boken Dårarnas korståg som utlöste den stora Ordfrontbataljen 2003-2004. Nu är det dags igen. På rysk teve fick hon nyligen frågan om inte Gaddafis fortsatta militära angrepp på hans eget folk legitimerar en intervention. Hon svarade: ”Hans eget folk? Det här är ett inbördeskrig, vilken del av hans eget folk pratar du om?”

Johnstone fördjupade sig därefter i historiska skiljelinjer mellan östra och västra Libyen, sade att ”de är annorlunda i öst”, och påstod att protesterna i Libyen, till skillnad från i Egypten, var väpnade från början. ”Och vilket land skulle inte försöka slå ned ett väpnat uppror? Genast kallas undertryckandet för brott mot mänskliga rättigheter, till och med folkmord, och det ger USA och Nato en ursäkt att intervenera. I grunden handlar det om att byta regering”, säger hon och ser klara paralleller till Jugoslaviens sammanbrott. Att fredliga massprotester ägde rum även i västra Libyen men slogs ned av bisarrt övervåld förträngs ur Johnstones världsbild, liksom att resolutionen med all sannolikhet hindrade ett blodbad i Benghazi.

Även George Galloway, framträdande brittisk vänsterman och krigsmotståndare, är ute på hal is under en intervju på Sky TV. Han beskriver Libyen-konflikten som ”intern” och föreslår att araberna får klara ut den själva. ”Att brittiska män och kvinnor och skattemedel ska användas för att ge makten åt en grupp av libyer snarare än en annan – nej tack”, säger han och närmar sig därmed kålsuparteorin.

Naturligtvis bör de libyska rebellernas karaktär undersökas, diskuteras och även, om så finns skäl, kritiseras. Men att i detta läge måla upp dramat i Libyen som en konflikt mellan lika goda kålsupare håller helt enkelt inte – åtminstone inte från demokratisk vänsterståndpunkt – utan tjänar bara till att undergräva ett internationellt engagemang. Låt oss slippa höra det från det svenska krigsmotståndet den här gången. Det finns i så fall betydligt bättre argument att ta till.

Internationell solidaritet med libyska folket

Det är krig igen. Eller rättare sagt, västmakterna har gått in i ett nytt krig, för de tidigare krigen i Afghanistan och Irak är ju inte över. I torsdags natt beslutade FN:s säkerhetsråd om resolution 1973 om att använda militär makt för att upprätta en flygförbudszon. 10 länder röstade för, 5 avstod från att rösta, 0 röstade emot. Det skedde i ett läge när Khadaffi kom med fruktansvärda hot mot de kvarvarande rebellerna i främst Benghazi – kackerlackor, floder av blod ska flyta, osv – och allting tydde på en förestående massaker inom bara några dagar. Att i det specifika läget motsätta sig resolutionen var för min del omöjligt.

Låt det inte råda någon tvekan om att västvärlden hycklar. Vi borde ha upphört att handla olja av och sälja vapen till Libyen för decennier sedan. Och de starka fördömanden som nu fälls över Khadaffi-regimen borde även riktas mot Bahrain och Jemen. Att en väsentlig skillnad mellan dessa länder stavas o-l-j-a går inte att komma ifrån. Libyen har det, och väst vill att det ska fortsätta flyta obehindrat, utan långvariga sanktioner.

Låt det inte råda någon tvekan om att krig är allvarliga, livsfarliga företag vars utgångar alltid är ovissa. Det som inledningsvis kan förefalla som enkla militära operationer – som att fälla en fundamentalistisk regim i ett av världens fattigaste länder eller en av sanktioner redan starkt försvagad diktator utan folkligt stöd – kan mycket väl leda till våldsamma, utdragna, plågsamma, hopplösa krig.

Trots dessa reservationer – som beskrivs väl av Gilbert Achar – jublade jag med folkmassorna i Benghazi över beskedet från New York på torsdagsnatten. Stämde in i kravet – från bland annat Andreas Malm – att även Sverige bör delta i insatsen. Och kände lättnad när offensiven mot Benghazi såg ut att ha avbrutits.

Än vet vi inte hur det kommer att gå. Men den förestående massakern på Libyens demokratirevolutionärer har i alla ställts in tills vidare. Jag kan inte se hur det hade kunnat uppnås på annat sätt än genom en militär insats. Den vänster som motsätter sig FN-insatsen – Internationalen, Flamman (att döma av Facebook-kommentarer, ännu inte i publicerad form), Clarté, Stop War Coalition – var uppenbarligen beredda att göra det offret. Liksom mer perifera röster som Proletären och Arbetarmakt.

Men dessa hör till en klar minoritet. Såväl Vänsterpartiet som det – numera endast programmatiskt pacifistiska – Miljöpartiet stöder resolutionen, liksom även Socialistiska partiet och många vänsterdebattörer. Utöver redan nämnda exempelvis Göran Greider, Svensson och Jinge.

Detta tyder på att större delen av vänstern förmår analysera situationen klart och utan att följa invanda reflexer. För det var rätt att motsätta sig kriget i Irak. Men bortsett från den formalistiska skillnaden att det nuvarande attackerna är folkrättsligt sanktionerade, till skillnad från Irakkriget, är den mest väsentliga skillnaden i jämförelse med Irak att det i Libyen finns en stark, folklig demokratirörelse som själv inlett marschen mot Tripoli och begär omvärldens stöd, inte för att ockupera landet och kasta ut diktatorn, men för att freda sig mot massakrer. Att bejaka den begäran är internationell solidaritet.