Utan tillväxt stannar ojämlikheten

januari 3, 2013

Krönika i Fria Tidningen 19/12 2012 som av någon anledning inte kommit upp på deras webb:

Hur kan vi egentligen motivera att vissa har så mycket mer än andra? Föddes vi inte alla lika nakna och hopplöst beroende av andra människor och de livsförnödenheter naturen ger oss? Ändå lever den ena i rikaste överflöd och den andra i djupaste fattigdom. Det kan väl inte vara rättvist?

Jag tror att vi alla har ställt oss den frågan, och jag tror att vi alla har fått mer eller mindre samma svar. Ett svar som på ett eller annat sätt hävdar att det i själva verket blir bättre för alla om vissa har mer. Redan år 1690 formulerade John Locke en tidig variant i sin klassiska legitimering av privat egendom. Locke hävdade att trots att ingen hade inhägnat de vidsträckta nordamerikanska prärierna levde även den rikaste indianen i större armod än den fattigaste engelske jordlösa bonden, som berövats på allmänningarna och hade sin arbetskraft som enda tillgång. Det bevisar, menade han, att privategendomens ojämlikhet gagnar alla.

Orsaken till detta mirakel förklarade Adam Smith hundra år senare i den andra klassiska legitimeringen av ojämlikhet med att de rika inte bara förser sig själva utan delar med sig av alla förbättringar de kommer på: det är som om en ”osynlig hand” bibringar en fördelning av livets nödtorft som är nästan densamma som om den skulle delas upp jämlikt, menade Smith. Teorin att om man gynnar de rikaste kommer deras rikedom att ”sippra ned” till de fattiga , som var populär under 1980- och 90-talens nyliberala glansperiod, får sägas vara varianter på detta tema, men argument har försvagats väsentligt när vi nu vet att klyftorna bara fortsätter öka; en enda procent äger nu mer än 40 procent av världens tillgångar.

Även 1900-talets främste rättviseteoretiker John Rawls menade att ojämlikhet endast kan försvaras etiskt om den gagnar dem som har minst. Detta kallade han för differensprincipen, och förklarade den med att ojämlikhet skapar incitament för entreprenörer, vars skapandekraft gynnar alla. Men Rawls var noga med att påpeka att om ökad ojämlikhet inte hade den effekten måste resurser i stället ges direkt till de sämst ställda.

Vad vill jag egentligen säga med detta? Jo, bakom samtliga moralfilosofiska motiveringar för ojämlikhet finns outtalad premiss: nämligen att samhällets resurser kan fortsätta växa. Det är bara genom ekonomisk tillväxt som alla kan få mer – och vissa ännu mer än andra. Förr i tiden var jorden så stor och resurserna så outtömliga i förhållande till vår ekonomi att den typen av maximer kanske föreföll rimliga. Men idag vet vi – eller borde åtminstone veta – att ekonomin begränsas av absoluta biofysiska förhållanden, och att överträdelser av dessa gränser leder till en miljöpåverkan som förr eller senare får ekonomiska återverkningar. Den dagen ekonomin slår i de biofysiska gränserna – och det har den av allt att döma redan gjort – förvandlas ekonomin av nödtvång till ett nollsummespel.

Och då faller premissen för Lockes, Smiths och Rawls moralprinciper. Alla kan inte längre få mer. För att någon ska få mer, måste någon annan få mindre. Ojämlikhet kan då knappast längre motiveras med den allmänna samhällsnyttan. Och vad återstår då? Det förkapitalistiska argumentet om gudomlig rättvisa?

En av de mer oväntade följderna av en icke-växande ekonomi är alltså att anhängare av ojämlikhet måste se sig om efter en ny moral. Det lär inte ensamt leda till klassamhällets upplösning, men vi ska inte underskatta maktens behov av att legitimera sin politik.

Rikard Warlenius

9 svar to “Utan tillväxt stannar ojämlikheten”

  1. Maria Mutt Says:

    Kristallklart!


  2. Reblogged this on bjornabengtsson and commented:
    Bra! Det finns förstås också många andra skäl att ifrågasätta moraliska och ekonomiska argument för ojämlikhet. Det här med ”incitament”, t.ex., är ett begrepp som mig veterligen inte har ifrågasatts tillräckligt. Jag kan möjligen sträcka mig så långt som att en (någorlunda) grundläggande mänsklig drivkraft är att hela tiden förbättra sina villkor – även om det i strikt mening inte är ”nödvändigt” eller i efterhand genererar någon reell ökning av tillfredsställdheten. Jag kan också gå med på att vi människor nog ofta vill ha det lite bättre än våra grannar (återigen, oavsett praktisk nytta). Men det finns inget som säger att detta med nödvändighet är kopplat till pengar och ägande, m.m. Dessutom är det märkligt hur det naturalistiska felslutet att vi därför måste, eller bör, inrätta vårt samhälle för att tillgodose just dessa drivkrafter, ständigt begås utan anmärkning.


  3. Snurrigt och oinformerat. Nej, det är inte vad Smith beskrev med sin ”osynliga hand”. Den teorin handlar inte alls om jämlikhet utan om effektivitet. Och nej, ursäkten med att ojämlikhet är bra även för de som det är dåligt för har inte ett jota med tillväxt att göra. Utan tillväxt kommer det fortfarande att hävdas att ökad ojämlikhet leder till mer effektivitet och därför gör allting bättre (eller åtminstone mindre sämre) för alla.


    • Johan, främsta källan till beskrivningen av Lockes, Smiths och Rawls respektive legitimeringar av privategendom och ojämlikhet är Peter Singers bok One World. Ev felaktigheter om detta hänvisar jag alltså till världens kanske mest berömda moralfilosof.

      Tillägget att Lockes, Smiths och Rawls legitimeringar förutsätter ekonomisk tillväxt är däremot mitt eget blygsamma bidrag. Och i den vevan blir du möjligen något snurrig. Om vi förutsätter en konstant ekonomi, dvs där omfördelningar tar sig formen av ett nollsummespel – hur skulle då någon med trovärdighet kunna hävda att ökad ojämlikhet gör det bättre för alla? Det är en logisk självmotsägelse. Däremot finns andra moralfilosofier att ta till. Som att de som gynnas är Guds belöning för deras trogenhet etc. Men det är inte de legitimeringar som använts under kapitalismen, nota bene.


      • Berömd felkälla eller inte, det är hur som helst fel vad gäller Smith. Det är ditt resonemang som inte håller logiskt. Du blandar ihop tillväxt med effektivitet. Om vi tänker oss ett samhälle med nolltillväxt innebär det inte att vi plötsligt blir ointresserade av att använda de resurser vi har på ett effektivt vis. Och motiveringen för ojämlikhet har alltid varit att det leder till effektivitet, antingen eftersom det sporrar individer att bli mer effektiva, eller därför att det innebär att de mest lämpade individerna har makten att fördela resurser på bästa vis. Inget av detta har med tillväxt att göra. Det är ungefär som att hävda att nolltillväxt botar cancer. Snurrigt.


      • Johan, vad gäller A Smith orkar jag inte kolla upp originalkällan så även om jag har ett rätt stort förtroende för Singer så ger jag mig för närvarande.

        Men vad gäller tillväxt resp effektivitet tycker jag fortfarande att det är du som är snurrig… Men jag ska försöka reda ut var jag tror att vi skiljer oss. Jag använder ordet tillväxt i den vanligaste betydelsen, dvs för ekonomisk tillväxt. Om den ekonomiska tillväxten ska avstanna innebär ökad effektivitet (i betydelsen ökad arbetsproduktivitet) visserligen att en mindre arbetsinsats krävs för ett visst ekonomiskt utfall, men rent definitionsmässigt kan ju inte ekonomin växa. En välvillig tolkning av dina tidigare inlägg är att du använder ordet tillväxt för att beskriva insatsen av något, antagligen naturresurser, i produktionen, och i så fall är det ju riktigt att ökad effektivitet (i realiteten: större insatser av någon av de övriga produktionsfaktorerna arbete eller kapital) kan ge ett ökat ekonomiskt utfall och mer att fördela. Men det var inte det jag avsåg. Jag avsåg – så som brukligt är när tillväxt används utan närmare bestämning – det ekonomiska utfallet. Om den ekonomiska nivån hålls konstant är ekonomin givetvis ett nollsummespel.

        Är vi överens om det? Är sålunda ditt argument att borgarklassen alltid har motiverat ojämlikhet genom att det ökar produktiviteten, och att detta argument är oberoende av om den ökade produktiviteten resulterar i en totalt större ekonomi eller inte? Jag kan i så fall konstatera att jag inte har stött på det argumentet tidigare, och inte finner det särskilt övertygande.

        Eller är det helt enkelt så att du, om än genom en förvirrande användning av etablerade begrepp, hävdar decoupling-argumentet, dvs att den ekonomiska tillväxten kan fortsätta utan ökat uttag av naturresurser genom effektivare teknologi? I så fall blandar du ihop premiss med slutsats. Premissen för mitt resonemang var att (den ekonomiska) tillväxten behöver upphöra, och slutsatsen därav att ekonomin blir ett nollsummespel. Du påstår att du kritiserar min slutsats, men om det är decoupling du hävdar så är det premissen du kritiserar, alltså att tillväxten inte behöver upphöra. Och det är okej, det gör ju de flesta ekonomer och politiker, både mainstream och vänster. Men det är en annan debatt.


  4. Jag är helt med på hur du använder termerna, och jag har inte (än så länge) försökt argumentera emot dina premisser. Men saken är den att även i ett samhälle där vi stipulerar att det råder nolltillväxt så gör effektivitet skillnad. Det är inte så att bara för att vi slutar jaga tillväxt så kan vi plötsligt försörja hela jordens befolkning med hjälp av oxdrivna årder. Argumentet för ojämlikhet är att det leder till ökad effektivitet. Inte bara jämfört med dagens samhälle – kanske är det där du kommer in på tillväxten – utan också jämfört med alla tänkbara alternativa samhällen, det vill säga visavi varje politisk förändring som diskuteras (exempelvis ökad jämlikhet). I ett samhälle med nolltillväxt och knappa resurser är effektiviteten inte mindre intressant än i ett samhälle med ekonomisk tillväxt. Om man tror att ojämlikhet gör ekonomin mer effektiv så kommer det fortfarande att verka som en bra idé att bibehålla eller till och med öka ojämlikheten.

    Argumenten mot ojämlikhet är och förblir att det dels inte leder till ökad effektivitet (åtminstone inte för de nivåer av ojämlikhet som råder i dagens samhällen), och att det dels har massiva skadeverkningar (Jämlikhetsandens poäng). De argumenten behövs lika väl i ett samhälle med nolltillväxt som idag. Därmed blir det helt enkelt irrelevant att blanda in nolltillväxten i diskussionen.

    Det vettiga med att stipulera nolltillväxt över huvud taget är en annan fråga och för mig framstår det som oerhört bakvänt. Som jag ser det behöver vi få ett politiskt fokus på att minska koldioxidutsläppen, som är överordnat kraven på ekonomisk tillväxt. Om vi reglerar koldioxidutsläppen kommer det troligtvis att kraftigt minska den ekonomiska tillväxten – och det måste vi vara beredda på – men det verkar oerhört konstigt att göra det till ett självändamål att den helt ska avstanna. Jag kan förstå poängen med att propagera ”mot tillväxt” i den meningen att tillväxten idag framställs som samhällets allra viktigaste målsättning men det tror jag inte gynnas av att vända detta till en annan lika orimlig tes om att tillväxten bör bekämpas.

  5. Oskar Says:

    Jag förstår inte det här med nolltillväxt och varför det är så poppis. Kan man vara emot tanken att människan försöker hushålla bättre och bättre med jordens resurser?

    Nolltillväxt förutsätter att dagens situation totalt konserveras. Inga nya idéer får realiseras, inga nya tekniker användas och naturen/klimatet/miljön ska som genom magi inte längre påverkas av hur dagens produktion ser ut. Vi kan inte heller genomföra några reformer som syftar till att bättre hushålla med mat/boendeyta/energi el liknande.

    Men det är en intressant om än verklighetsfrånvänd fråga du ställer. OM evig nolltillväxt; finns det då moraliska argument för fördelningsorättvisa. Rawls skulle svara nej och jag håller med honom.

    Det tråkiga med det hela är bara att om man frös hela världens situation idag – och därigenom fick ett argument för varför absolut fördelningsrättvisa vara det moraliskt riktiga så skulle jorden tämligen snart gå under av klimatförändringar och miljöförstöring.


    • Ursäkta sent svar till Oskar. Tanken i den här krönikan var inte att diskutera tillväxten i sig – det har jag gjort i andra sammanhang, tryck på kategorin Tillväxt här till vänster om du vill sätta dig in i mina argument. Väldigt allmänt har du dock helt fel i att ekonomisk tillväxt skulle vara en förutsättning för förändring, effektivisering, miljösatsningar osv. Nolltillväxt innebär bara att värdet av den totala ekonomiska produktionen hålls konstant. Och nej, detta är inte ett mål i sig för mig, däremot förmodligen ett nödvändigt steg i vår del av världen för att undvika klimatkaos och resursbrister.

      Syftet med denna krönika var i stället att diskutera om ojämlikhet kan motiveras etiskt om vi helt enkelt antar att ekonomin inte kan växa ytterligare. Du må finna detta antagande verklighetsfrämmande – personligen tycker jag snarare tilltron till evig tillväxt är ett verklighetsfrämmande antagande – men jag finner det väldigt intressant att även du håller med om att givet detta antagande skulle både du och Rawls hålla med om att fortsatt ojämlikhet vore orättvist.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: