Archive for the 'Kultur' Category

Är det kört eller inte?

juni 4, 2012

Genom festivalen Ociviliserat den 26 maj fick Sverige en gren av den brittiska rörelsen Dark Mountain. Själv har jag svårt för dess fatalism och uppgivenhet, vilket jag har kritiserat förr. Men uppenbarligen har dess budskap en viss attraktionskraft, för Ociviliserat var av allt att döma en lyckad festival med många deltagare och intressanta diskussioner.

Samma dag som festivalen ägde rum publicerade Aftonbladet Kultur en kritisk kommentar av mig och Andreas Malm. Vår ursprungliga version var nästan dubbelt så lång och inkluderade bland annat referenser till Harry Martinssons Aniara… den särskilt intresserade kan läsa nedan…

David Jonstad, vän och före detta kollega på Arbetaren till både mig och Andreas, svarade några dagar senare tillsammans med Dougald Hine, en av Dark Mountains grundare. Jag och Andreas skrev en kort slutreplik som trycktes i lördags (ej på nätet). Den längre versionen finns också här nedan.

Sammanfattningvis vill jag betona att det inte är Dark Mountains strävan att diskutera vad som kan hända efter ”civilisationens kollaps” (ett vagt definierat begrepp som borde förtydligas) eller skapa nya kulturella berättelser som bygger på annat än ”tillväxtmyten” som vi kritiserar. Vi påstår inte heller att Dark Mountain ”hoppas” på en klimatkollaps, vilket står i en olycklig rubrik.

Det är den fatalistiska tron på att ”kollapsen” redan är förutbestämd som stör oss, dels för att det avslöjar en märklig historiesyn, men framför allt för att dess konsekvens är politisk passivitet i en stund när politisk aktivitet förmodligen är det enda som kan rädda ett stabilt klimat för kommande generationer människor.

Min förhoppning, inte minst för att jag känner och respekterar många Dark Mountain-anhängare, är att debatten faktiskt ska leda till ett klargörande av positionerna. Är det kört eller inte? Hittills tycker jag tyvärr att anhängarna svävar på målet.

En kritik av Dark Mountain I (uncut)

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet rumt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.

Harry Martinssons epos om rymdskeppet Aniara, på drift mot säker undergång, skrevs som en varningsklocka för en mänsklighet som redan 1956 lekte med döden. Nu är tiden inne att damma av hans lilla bok. För även om vi slipper atomvintern har vi snart intecknat oss för irreversibla klimatförändringar.

Från en prestigefylld forskarkonferens i London kom nyligen varningen att vi bara har det här decenniet på oss att vända kurvorna av stigande utsläpp, annars kommer klimatsystemet sannolikt att passera ett antal ”tipping points” – punkter där kvantitativ förändring övergår i kvalitativ – som gör uppvärmningen ostoppbar. Genomsnittstemperaturen kan då stiga med fem-sex grader till seklets slut. Redan en höjning med fyra grader – som kan komma att upplevas av människor ur vår egen generation om kanske 50-60 år – ”är oförenlig med ett organiserat globalt samhälle, sannolikt bortom anpassning, förödande för majoriteten av ekosystemen, och med hög sannolikhet omöjlig att stabilisera”, konstaterar klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows. Men det lär alltså inte stanna där. Ingen kan idag ge ett säkert svar på när och vid vilken temperatur en ny stabilitet inträder. Eller hur jorden då gestaltar sig.

Sanningen att säga betraktar en del forskare loppet som redan kört. Men majoritetsuppfattningen är ändå att om vi snarast börjar minska de globala utsläppen och i rask takt fasar ut de fossila bränslena så förblir klimatförändringen reversibel; allvarlig och farlig, ja, men hanterbar. Ännu tycks alltså dörren till ekologisk omställning stå öppen – men den smälls snart igen. Och samhällets styrande skikt förefaller eniga om att låta det ske. Om priset för tio år av fortsatt fossilbränslebaserad ekonomisk tillväxt är hundratals år av rubbat klimat så anser de det väl värt att betala. På det senaste klimattoppmötet i Durban i Sydafrika i december 2011 kom världens länder nämligen överens om att sjösätta en ny runda förhandlingar, men det avtal man hoppas ingå ska inte träda i kraft förrän efter 2020 – det vill säga efter att dörren har slagit igen.

Det finns alltså få skäl till optimism. Mest illusorisk av allt är kanske tron på att tekniken av sig själv ska rädda oss, bara vindkraftverk och solpaneler blir lite effektivare än vad de är i dag. Ingenting tyder på att någon sådan spontan övergång till ett fossilfritt samhälle ligger i pipelinen.

Så hur kan hoppet hållas vid liv? ”Genom tankeflykt / och överglidningar från dröm till dröm”, skriver Harry Martinsson. På rymdskeppet Aniara, på väg mot säker undergång, frodades den religiösa fanatismen. Kanske ligger det i vår mänskliga natur att inbilla oss hopp, även när det realistiskt sett är ute.

Det är i det ljuset vi betraktar Dark Mountain-rörelsens ankomst till Sverige. I dag håller den sin första festival, kallad ”Ociviliserat”, i en närförort till Stockholm. Dark Mountain uppstod i Storbritannien år 2010, som en utbrytning ur världens bäst organiserade klimatrörelse: det är för sent, kollapsen kommer, ge upp och dra er tillbaka – så löd appellen. Eftersom ingen omvandling är i sikte är det lika bra att förbereda sig på sammanbrottet, genom att börja leva i lokala enheter och inse hur fint livet kan vara utan civilisation. I en essä argumenterade Dark Mountains grundare, författaren Paul Kingsnorth, för att klimatrörelsen borde sluta demonstrera och i stället gå ut i bergen och lyssna på vad vinden har att säga till själen.

Enligt svenska Dark Mountains manifest vill man ”formulera de nya kulturella berättelserna som gör att vi bättre kan förstå vår kollapsande civilisation och hur vi kan möta framtiden”. Civilisationens kollaps tas med andra ord för given. Detta är även huvudtesen i en ny bok av rörelsens svenska förgrundsfigur, David Jonstads Kollaps (Ordfront 2012). Ändå är grundtonen optimistisk, ty vi bör inte frukta det mörka: kollapsen är på det hela taget en godartad nedstigning till ett enklare, mindre komplext samhälle. Typfallet – idealet – är när det avancerade romarriket långsamt föll samman av sin egen tyngd och gradvis övergick i den enklare, decentraliserade feodalismen. Så organisera inte, och sörj inte heller. Bejaka i stället civilisationens fall!

Dessvärre är analogin med romarriket ihålig. Faktum är att klimatförändringarna, genom sin globala omfattning och sina löften om en nedbrytning av själva grunden för mänskligt liv, saknar alla historiska paralleller. Dark Mountain-rörelsens förhoppningar om ett enklare, mer naturnära och harmoniskt liv efter kollapsen är vid närmare granskning precis lika ogrundat spekulativ som teknik- och marknadsoptimisternas grönskimrande teknofix. Att samla människor till föreläsningar om buddhistisk andlighet, om hur man kan leva på vild mat och frigöra sig ur konsumtionsberoende genom dramapedagogik – på programmet hos Ociviliserat – framstår som ännu en tankeflykt.

Men om teknofixen trots allt är en vision, ett scenario av flera möjliga, är kollapsanhängarnas ödestro, deras determinism, irrationell, ja faktiskt ockult. Även om en kollaps i någon form ter sig trolig kan ingen veta bestämt. Rader av forskningsrapporter visar att det är tekniskt och ekonomiskt fullt möjligt att ställa om världens energi- och transportsystem på ett par decennier och samtidigt bevara den ”globala civilisationen”, med alla dess för- och nackdelar. Hakarna är i stället av social natur. Det handlar om makt och intressen. Om bara den politiska viljan fanns – med andra ord: om styrkeförhållandena vore de rätta – skulle det vara möjligt att rädda vår planet så som vi känner den.

Men i stället för att ta den striden uppmanas vi nu alltså att gå upp i bergen, metaforiskt och praktiskt. Det är en maning inte bara till historisk kapitulation, utan också till direkt svek mot de miljoner fattiga som står vid klimatets frontlinjer: bönder som förtvivlar i torkan, fiskare som får sina byar bortspolade, sluminvånare som ser matpriserna stiga dag för dag. De kan inte unna sig lyxen att anpassa sig till kollapsen och ta den med ro.

De senaste årens händelser världen över, från Egypten till Wall Street, visar på en annan möjlighet: människor tycks faktiskt förmögna att kunna ta samhällets utveckling i sina egna händer. Det borde även kunna gälla en upplösning av fossilkapitalet, massiva investeringar i förnyelsebar energi, globala och nationella omfördelningar av resurser mellan rika och fattiga. Kanske är det den största utmaningen någonsin, och kanske är det insikten om att det kommer an på oss – just oss, och inga andra än oss – att som är så tung att bära. Så tung att några vägrar se att dörren ännu inte har slagit igen.

En kritik av Dark Mountain II (uncut)

Det finns ingen motsägelse mellan klimataktivism och kollapsförberedelse, hävdar Dark Mountain-ideologerna David Jonstad och Dougald Hine i AB 31 maj. Det stämmer. Det finns anledning för alla att förbereda sig för det värsta. Men man kan inte på en och samma gång säga 1.) vi har en möjlighet att stoppa en katastrofal global uppvärmning och 2.) eftersom uppvärmningen är omöjlig att stoppa måste vi lära oss leva utan civilisation. Mobilisering av alla upptänkliga krafter, in i det sista, är uppenbart oförenligt med – och missgynnat av – propaganda om att loppet är kört.

Man måste välja.

Jonstad och Hine väljer fatalismen, kapitulationen. Formuleringar som ”världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på” och den häpnadsväckande programförklaringen att ”den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet” talar sitt tydliga språk. Så gör all idéproduktion från det mörka berget vi hittills tagit del av. Och vi är inte ensamma om intrycken. Om nu Dark Mountain är en sådan brinnande entusiasmerande rörelse för samhällsomvandling, hur kommer det sig att alla utanför de invigdas magra skara uppfattar den som den mest extrema kolportören av uppgivenhet i dagens nordeuropeiska miljödebatt?

Ytterligare en formulering röjer den intellektuella snävhet som präglar Dark Mountain: Jonstad och Hine talar om ”civilisationens myter om evig ekonomisk expansion”. Civilisationens? Varken det faraoniska Egypten, det andalusiska Spanien eller det feodala Centraleuropa ägnade sig åt eller predikade evig ekonomisk expansion. Ständig tillväxt som materiell realitet och ekonomisk-politisk ideologi daterar sig till 1800-talets början. Vad inträffade då? Knappast civilisationens födelse.

Det tvångsmässiga imperativet att oupphörligt utvidga resursuttaget saknas även i denna dag – i den svenska offentliga sektorn, i arbetarstyrda kooperativ utan vinstintressen, i stora sektorer av småjordbruk världen över. I den oändliga mångfald av civilisatoriska konfigurationer mänskligheten utvecklat har hittills en (1) baserats på ”evig ekonomisk expansion” som absolut lag. Dark Mountain-ideologerna vägrar dock ta ordet kapitalism i sin mun, vilket visar i vilken utsträckning de har svalt den nyliberala tidsandan: en annan (civiliserad) värld är inte möjlig. Varje form av organiserat mänskligt samhälle måste uppvisa detta systems kännetecken – det enda alternativet är ett totalt sammanbrott.

I Dark Mountains inverterade realism må det förefalla dåraktigt, men nej. Vi tänker inte acceptera det valet.

I mörka bergets skugga

oktober 27, 2010

Skriver en krönika i dagens nummer av Fria Tidningen. Om en rörelse som ännu inte har diskuterats särskilt mycket i Sverige men som tycks börja bli ganska inflytelserik i England: Dark Mountain, kallas den, och utmärks av sin hopplöshet: Vår civilisation är redan dömd till undergång, så låt oss göra det bästa av situationen. Rörelsen levererar en svidande kritik mot stora delar av dagens miljörörelse för att den inte ser hur systemutmanande en miljöomställning måste vara. Så långt allt väl, men i sin mörka uppgivenhet mobiliserar den inte till motstånd mot den katastrofala kursen (den är det ju för sent att göra något åt) utan frossar snarare i undergången.

Eller, så tolkar i alla fall jag Dark Mountain, främst grundad på en i mitt tycke mycket upprörande essä av rörelsen grundare Paul Kingsnorth, se här. Men vad jag förstår gör exempelvis redaktionen för eminenta klimatmagasinet Effekt en delvis annan bedömning, så kanske får vi en debatt kring fenomenet Dark Mountain och, i vidare mening, klimatrörelsens strategi. En försmak finns här.

Turkisk nationalism och vänsterns intellektuella

mars 17, 2010

Jag har så förbaskat lite tid åt bloggen nu. Jag skulle vilja utveckla ett resonemang om det problematiska i den starka turkiska nationalismen och det märkliga i att vänsterns intellektuella hemfaller åt det förenklade argumentet att riksdagen inte ska döma i historiska strider. Men jag hinner inte – dessutom hittade jag i dagens Svd äntligen ett debattinlägg som tar upp flera av de aspekter som jag har saknat. Läs!

Arenakritiken: Maktspråk istället för debatt

februari 10, 2010

Arena-fighten fortsatte igår med ett avslutande (?) inlägg från Daniel Suhonen och Dan Josefsson. Jag håller till ganska stor del med om deras kritik i sakfrågan, men jag fattar faktiskt inte varför just Arena av alla postmoderna vänsterfenomen ska göras till projektionsduk för deras visioner om en klassbaserad socialdemokrati. Arena står knappast i vägen för en sådan.

Och jag tycker att Suhonen/Josefssons försök att tala maktspråk är närmast obehagligt. Pappers och Kommunal ruinerar sig knappast på sina annonser i Arena, och ska någon kritiseras för detta stöd är det LO-förbunden, inte Arena. Men jag ser inte riktigt varför någon ska kritiseras. Jag tycker att det verkar vara hyfsat välinvesterade kaffepengar.

Som f d chefredaktör för Arbetaren får jag en del obehagliga flashbacks från hårda duster med självutnämnda politiska kommissarier inom ägarorganisationen SAC. Jag vill inte jämföra de personerna med Suhonen och Josefsson, men vibbarna känns igen och det gör mig kanske lite extra känslig. Gärna faktabaserad sakdiskussion om tidningens innehåll och linje. Men allt för ofta blandas det ihop med frågor om fortsatt utgivning och anslag. Då blir det maktspråk i stället för politisk debatt.

Å andra sidan gillade jag inte heller svaret från Håkan A Bengtsson och Karolina Ramqvist som omedelbart stänger dialogen genom att stämpla motståndarna som sektvänster. Som så ofta var istället Svenning klokast.

Min mest refuserade artikel

februari 10, 2010

Livet som frilansare är tufft och nedanstående lilla filmreflektion har refuserats av flera prominenta medier. De refuserande redaktörerna har visserligen inte varit elaka utan hänvisat till platsbrist eller att andra liknande artiklar är bestämda, och efter att några varv gått till att artikeln förlorat i aktualitet. Hur som helst torde det vara en ganska usel artikel. Men varför har man en egen blogg om inte för att slippa andra granskningar än den egna skamkänslan? Så… håll till godo:

Vad gör du när katastrofen kommer? Tre aktuella filmer ger helt olika svar på vårt handlingsutrymme före och efter en allvarligt naturkatastrof. I den mörka och nedstämda filmen Vägen av John Hillcoat vandrar en far med sin son söderut genom ett ödelagt och sterilt landskap efter en katastrofal händelse, oklart exakt vad. Genom stort mod och stor försiktighet överlever de möten med kannibaler och rånare i en vidrig miljö som samtidigt förefaller rätt realistisk. För vad händer om jorden slutar förse oss med mat och allt annat vi behöver? Enligt filmen, och Cormac McCarthys bok som är förlaga, förmår vi människor inte hålla ihop samhället utan resultatet blir det ett allas krig mot alla, en slags perverterad darwinism. Pappan och sonen klarar sig eftersom de är bärare av lämpliga egenskaper – The survival of the fittest.

Att det går att överleva katastrofer genom ett resolut agerande går igen i en annan aktuell katastroffilm av helt annan karaktär: Roland Emmerichs 2012. Kanske är det vår djupt liggande föreställning om den fria viljan – från Jesus till Sartre – som gör att vi så gärna vill drömma om handlingsfrihet även när det är kört. För naturligtvis är det helt osannolikt att som John Cusacks karaktär rädda sig ut ur ett Kalifornien som spricker och rasar ut i havet genom att trycka gasen i botten, först i en bil och sedan upp i ett flygplan. Rent filmiskt erbjuder dock flykten ett gyllene tillfälle att visa upp storslagna, animerade katastrofscener.

Samtidigt förefaller slutet på 2012 – som väl såhär flera månader efter premiären får avslöjas – betydligt mer verklighetstroget än Vägens darwinism. I 2012 handlar det inte om The survival of the fittest – utan om The survival of the richest. Bara den bråkdel av världsbefolkningen som antingen tillhör den globala politiska eliten eller kan betala en miljard euro per biljett får följa med på resan undan en sammanfallande värld.

Ska vi tro på forskarna så är det inte så att hela planeten plötsligt kommer att ödeläggas och bara de mest lämpade klara sig. Åtminstone ser det inte ut så på kort och medellång sikt. I stället är det främst redan fattiga delar av världen som Afrika och södra Asien som drabbas först och hårdast – av geografisk slump och för att fattigdom skapar sårbarhet – se bara på Haiti. Enligt FN-organet UNDP är risken att drabbas av en klimatrelaterad katastrof 1 på 19 i ett utvecklingsland, men bara 1 på 1500 i ett OECD-land.

Frågan är om vi i våra OECD-länder kommer att släppa ombord världens fattiga på vår ark eller om vi stänger portarna och seglar ifrån dem. Ska vi döma av FN:s klimatförhandlingar, där fiaskot i Köpenhamn bara var kulmen på åratal av svek mot fattiga och kommande generationer, så är den aristokratiska upplösningen på 2012 en betydligt mer träffande metafor än Vägens demokratiska darwinism.

Ett annat förhållningssätt till framtidens katastrofer än att bara rädda sitt eget skinn vore annars att försöka undvika dem. Förslaget som ställs i James Camerons storslagna film Avatar är förvånansvärt radikalt för att komma från Hollywood: väpnad kamp mot den ekonomisk-militära kraft som exploaterar såväl planeten Pandora som dess Na’vi-befolkning.

Det mesta tyder på att vår egen jord ännu går att rädda, men att det är bråttom om vi ska undvika allvarliga katastrofer. Personligen har jag ingen lust att vänta. Jag vill inte vandra ner för den där skräckinjagande Vägen, och jag skulle inte kunna hosta upp en miljard euro. Trots detta framstår i dagsläget ändå Avatars radikala men ändå positiva inställning som den mest orealistiska av de tre filmerna.