Archive for the 'Ekonomi' Category

Arbetstidsförkortning som frihetens grundbetingelse

februari 23, 2013

Min senaste krönika i Fria tidningen, som med hjälp av Marx slår fast att arbete under kapitalismen, något hårdraget, är lika med miljöförstöring.

Aldrig har arbetsideologin uttryckts så extremt som i den portalparagraf som Socialdemokraterna ska anta på sin kongress i april. Där står: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat”. Allt annat – såsom friheten, rättvisan och sanningen – ska alltså underordnas jobben.

Hur kunde det bli så? Det paradoxala är ju att ”arbetslinjen” inte alls handlar om arbete åt alla – full sysselsättning förblir oförenligt med dagens ekonomiska politik – utan om att straffa de arbetslösa med sämre villkor för att möjliggöra skattesänkningar och sänkta lägstalöner. Jag tror dessutom att detta var fullt synligt för väljarna. De valde inte Alliansen i tron att de arbetslösa skulle få jobb, utan för att de fåtts att tro att en stor del av svenskarna var arbetsskygga kverulanter (utanförskapandet) som inte längre ska få parasitera på hederliga skattebetalare. Den rödgröna strategin att ta över ”jobbfrågan” kan därför visa sig dubbelt tragisk; reaktionär utan att vara en valvinnare.
Hur Sverige har blivit ett alldeles exceptionellt arbetsfanatiskt land har bland annat klarlagts av sociologen Roland Paulsen i böcker och artiklar, men han utvecklar inte alls miljöaspekten. Det kan med fördel göras med hjälp av Karl Marx, som oförtjänt ofta anses sakna ekologisk förståelse.

Enligt Marx har samhället, precis som alla levande organismer, en ämnesomsättning (eller metabolism) som reglerar samspelet med naturen: vi tar natur, omvandlar den till energi och materia för vår överlevnad, och stöter ut resterna som återvinns i naturens egna processer. Denna omvandling kallar vi för arbete. Arbetet ser olika ut i olika samhällen, men det utmärkande för kapitalismen är att det undergräver sin egen förutsättning.

Marx främsta exempel var problemet med åkermarkens näringsbrist. Det kapitalistiska jordbrukets produktivitetsökning drev bort människorna från jorden och in till städerna, där de bildade ett industriproletariat som försörjdes av jordbrukets avkastning. Men människornas avföring återfördes inte längre till åkrarna. I stället för att omvandlas till näring ansamlades det till ett stinkande, giftigt avfall. En reva i ämnesomsättningen har uppkommit, och kapitalismen förmår inte sluta den utan bara tillfälligt lösa problemet genom att skifta till nya teknologier. För att ge näring åt de europeiska jordarna tömdes först Sydamerika på den kväverika guanon innan fossilt konstgödsel uppfanns. ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”, skrev Marx.

Arbete under kapitalismen är alltså miljöförstöring. Detta är väl känt även inom samtida miljöforskning, som exempelvis talar om ekonomins utsläppsintensitet (mängden växthusgaser per BNP-krona). Genom miljöpolitiska styrmedel kan intensiteten bringas ner, men aldrig till noll. Ska miljöpåverkan minska drastiskt räcker därför inte miljöpolitik, vi behöver också begränsa själva ekonomins tillväxt. Det mest tilltalande sättet (jämför Grekland) är att förkorta arbetstiden.

Detta visste Marx. Frihetens förutsättning är en rationell, hållbar reglering av den sociala metabolismen, vilket kapitalismen är oförmögen till. Först därefter ”börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike … Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen”, skrev han i Kapitalets tredje band.

Kan någon hälsa det till Stefan Löfvén?

Står miljöhänsyn i motsättning till välfärd?

februari 2, 2013

I förmiddags höll jag en liten ”spaning” (jfr det berömda radioprogrammet) på den imponerande välfärdskonferensen som Nätverket Gemensam välfärd ordnar på ABF-huset denna helg. Många anföranden och seminarier filmas och läggs ut på ABFPlay, och här efter ca 45 minuter ska mitt bidrag finnas med.

Det här är ungefär vad jag sa.

Min spaning är egentligen gammal men tyvärr kommer det ständigt nya exempel. Ett extremt tydligt sådant skedde i samband med konflikten kring Ojnareskogen på Gotland i höstas. Som ni säkert vet är det en mycket skyddsvärd skog, av betydelse för sin artrikedom och för norra Gotlands färskvattenförsörjning. Nordkalk vill hugga ner skogen och bryta kalk för att hålla igång kalkbruket i Storugns i ett par decennier till, medan fältbiologer och lokalbefolkning kämpade emot. I den vevan blev den socialdemokratiska vice ordföranden i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, inbjuden till radions Studio Ett och deklarerade med emfas att för socialdemokraterna kommer jobben först och naturen sen.

Detta ligger ju implicit i S nya prioritering, där jobben är överordnat precis allting annat. Det är tite intressant att dra ut det resonemanget i förlängningen. Så socialdemokraternas åsikt är att så länge de finns ekosystem och naturresurser kvar att exploatera genom lönearbete, så ska det ske, oavsett om det rycker undan själva livsbetingelserna för mänskligt liv? Vilken välfärd är då möjlig, liksom? Och vilka är det som ska jobba? Jag hoppas att det inte är så många sossar som egentligen tycker så.

En populär variant på samma tema – mitt andra exempel – gäller Sveriges möjlighet att ”gå före” i klimatarbetet. Det är ju väletablerade fakta att klimatkrisen är extremt allvarlig och att Sveriges utsläpp ligger långt utöver vad som är hållbart och ansvarsfullt. Det borde i sig vara tillräckligt för att motivera kraftfulla åtgärder, men ändå händer inte särskilt mycket.

När regeringen kritiseras för passivitet är standardsvaret först ett blankt förnekande: nej, vår klimatpolitik är den mest ambitiösa i världen. Men om man pressar dem lite kommer snart det här med jobben och välfärden upp. Att ensidigt minska utsläppen är ett ”hot mot Sveriges konkurrenskraft” anser då Reinfeldt, Borg, den samlade ekonomkåren, Svenskt näringsliv osv.

Det enda sättet att rädda jobben och välfärden är alltså enligt resonemanget att fortsätta släppa ut ohållbart mycket koldioxid i atmosfären. Trots att det inom detta århundrade kan leda till 4-6 graders temperaturhöjning – och en helt annan värld, bortom vår förståelse.

Allra särskilt laddad och stark blir motsättningen om ordet ”tillväxt” nämns. Det helt logiskt och bevisat att en större ekonomi generellt sett har en större miljöpåverkan än en mindre. Visst sker energieffektiviseringar osv, men hittills har de aldrig varit större än tillväxten, så netto har utsläppen fortsatt att öka. Ändå anses det som en ytterligt suspekt uppfattning att fortsatt hög ekonomisk tillväxt, åtminstone i vår redan ganska välutvecklade del av världen, kanske är svårförenligt med en klimatomställning.

Satirprogrammet Tankesmedjan har jämfört Sverige med en ”teokrati” där alla måste hänge sig till tron på en grön tillväxt byggd på hittills okända, tekniska mirakel – och där man inte behöver några som helst sakargument för att stämpla meningsmotståndare som galna hundar.

Ett aktuellt exempel var de positiva reaktionerna på Miljöpartiets förslag till nytt partiprogram, där den mesta tillväxtkritiken rensats bort. DN:s ledarskribent Susanne Birgersson förklarade då i radion varför man inte kunde ta miljöpartiets tidigare tillväxtkritik på allvar. Jo, för om man är tillväxtkritisk, sa Birgersson, ”då säger man att vi ska lägga mindre pengar på skolan, mindre pengar på sjukvården, på naturvården, på de sociala trygghetssystem”.

Tankesmedjans kommentar var: ”Utan tillväxt blir det alltså som i Grekland – det finns bara sniglar att äta och alla röstar på nazisterna”.

Men skämt åsido är det en heltokig slutsats: Att inte lägga MER på t ex skolan är inte samma sak som att lägga MINDRE pengar på skolan. Föreställningen om tillväxt som normaltillståndet sitter så djupt att allt som inte växer förutsätts krympa… Jag är ingen tillväxtmotståndare av princip – men här finns ett uppenbart dilemma som inte försvinner för att man tokstämplar avvikande åsikter.

Men stämmer alls denna bild av att miljö- och klimathänsyn är ett hot mot jobb och välfärd? Det är uppenbart att om vi inte förmår sköta om vår miljö, finns snart ingen välfärd kvar över huvud taget. I princip finns alltså ingen motsättning mellan miljön och välfärden. Men snävt sett – på kort sikt och lokalt – kan det finnas en motsättning. Nordkalk räknar med att sysselsätta kanske 40-50 personer genom sitt nya kalkbrott, och det har förstås betydelse för en liten kommun.

Men samtidigt, om våra makthavare är så måna om att ha råd med framtidens välfärdsfinansiering att de inte kan satsa på miljön – varför har de då har sänkt skatterna så mycket? Ca 100 miljarder jobbskatteavdrag, 15 miljarder i sänkt bolagsskatt, 5 miljarder i sänkt restaurangmoms, 20 miljarder i Rut- och Rot-avdrag osv är enormt mycket mer än vad som läggs på att freda skyddsvärda skogar eller på energiomställning.

Och om våra makthavare är så måna om jobben: Varför privatiserar de då vården, trots att man vet att de bolag som tar över har som affärsidé att säga upp folk och skicka vinsterna till Jersey? Utan skattesänkningarna hade massor av offentliga jobb kunna skapas – varav många välbehövliga, ”gröna” jobb i t ex byggsektorn och energisektorn.

Nej, motsättningen mellan miljö och välfärd är för det mesta grundfalsk. Snarare än att miljö och klimat ett hot mot välfärden är det ett hot mot skattesänkningar för höginkomsttagare. Men det säger man inte. Varför nämnde till exempel Susanne Birgersson bara ”fina” saker som att skolan och naturvården skulle på stryka på foten med lägre inkomster till staten – men inte att det skulle försvåra ytterligare skattesänkningar.

Denna falska motsättning syftar, tror jag, till att så split mellan ”röda” välfärdskramare och ”gröna” miljövänner och är samtidigt ett sätt att maskera borgerligheten egna intressen; att gynna höginkomsttagare. Allt för ofta har ”röda” låtit sig luras in i denna fälla och stött miljövidriga projekt för att det ger några jobb. Samtidigt har ”gröna” ibland varit oförmögna att inse hur viktigt social rättvisa är för en miljöomställning. Givetvis kommer folk att kämpa för de mest miljöförstörande jobben om deras alternativ är att hamna i Fas 3. Vi kan inte låta de svagaste ta den största smällen. Därför är ett starkt välfärdssamhälle även en grundsten för en radikal miljöomställning.

Min spaning är optimistisk,för jag tror såväl ”röda” som ”gröna” kommer att lära sig att se igenom den här mestadels falska motsättningen mellan miljö och välfärd. När såväl de ekologiska som de ekonomiska och sociala kriserna skärps kommer alla att inse att det ena är en förutsättning för det andra. Att det är samma kamp – mot de rikas utsugning av både arbetet och naturen.

Sexgraderscynism på SvD

juli 24, 2012

SvD:s ledarskribent Johan Eriksson skrev ett osedvanligt cyniskt stycke på ledarsidan häromdagen. Jag författade en replik till tidningens debattsida enligt nedan. Gör som Paul McCartney – stöd för allt i världen Greenpeace-kampanjen för att freda Arktis. Det handlar inte bara om isbjörnarnas livsmiljö, utan om dina barns. Läs även Bill McKibbens nya artikel som inspirerade mitt svar.


Johan Eriksson har förmodligen rätt i att det är ”naivt” av Greenpeace att hoppas på att Shell ska upphöra med oljeutvinningen i Arktis (ledare 21/7). Men frågan är om någon annan hållning än sådan naivitet är rimligare när oljeindustrin, påhejade av världens makthavare och Svenska dagbladets ledarsida, faktiskt planerar att förändra jordens klimatsystem bortom igenkännlighet?

Det handlar om enkel matematik. Världssamfundet har lovat att inte låta den globala genomsnittstemperaturen stiga med mer än 2 grader, vilket redan det kommer att leda till omfattande klimatförändringar och innebär stora risker för klimatsystemets långsiktiga stabilitet. För att klara det med ca 80 procents sannolikhet måste, enligt ledande klimatforskare, de totala koldioxidutsläppen begränsas till högst 565 gigaton fram till 2050. Det är en enorm utmaning med tanke på att förra årets utsläpp låg på omkring 34 gigaton, tre procent mer än 2010, vilket med nuvarande trend innebär att budgeten kommer att konsumeras inom 13 år.

Förhoppningar om att en oljetopp (peak oil) skulle rädda oss undan farliga klimatförändringar har kommit på skam. Enligt en uppmärksammad rapport från tidigare i år, Unburnable carbon – are the world’s financial market carrying a carbon bubble?, kommer de bevisade reserverna av fossila bränslen som redan finns i bokförda som tillgångar hos privata och statliga energibolag att ge upphov till 2795 gigaton koldioxid – alltså fem gånger högre utsläpp än vad atmosfären tål om vi ska klara tvågradersmålet.

Att det skulle gå att fånga in eller neutralisera den koldioxiden genom ny teknologi eller kompensationer av olika slag är ännu inget annat än rosiga förhoppningar – minst lika naiva som Greenpeace’s kamp för att stoppa oljeutvinningen på Arktis. Om alla kända fossila reserver tillåts eldas upp måste vi därför tyvärr räkna med att de fruktansvärda scenerierna om sex graders temperaturökning inom ett sekel kommer att förverkligas.

Kärnan i klimatutmaningen är alltså att göra exakt det som Greenpeace nu kämpar för: att förmå energibolag och stater att avstå från att pumpa och gräva upp den återstående oljan, naturgasen och stenkolet. Att lämna de extremt känsliga områdena i Arktis ifred vore en utmärkt början. Men inte ens det är i närheten av vad som krävs om vår generation har ambitionen att lämna över en någorlunda beboelig planet till våra barnbarn. Snarare än att bekymras över miljörörelsens naivitet väcks därför frågan: Finns det inga gränser för hur cynisk man får vara på Svenska Dagbladets ledarsida?

Oljetoppen i klimatkrisens tid – anmälan av en avvikande åsikt

april 1, 2012

Det viktigaste först. I veckan kom nya desperata rop från klimatforskare om att tiden för meningsfulla utsläppsminskningar är på väg att rinna ut. En forskarkonferens i London varnade för att världen nu är nära att nå så kallade ”tipping points” – trösklar bortom återvändo – som gör den globala uppvärmningen oåterkallelig. Enligt Reuters referat i Scientific American har vi bara det här decenniet på oss. Om inga åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen kommer temperaturen ha ökat med sex grader i slutet av århundradet.

– Det här är det kritiska decenniet. Om vi inte lyckas vända kurvorna det här decenniet kommer vi att korsa de där gränserna, sade Will Steffen, chef för Australian National University’s Climate change institute. Han påminde också om att klimatöverenskommelsen från Durban 2011 går ut på att inte göra någonting förrän efter 2020. Läs mer om konferensen på Supermiljöbloggen och Effektbloggen.

Den här typen av nyheter borde rimligen toppa alla nyhetssändningar men verkar, med nämnda undantag, inte ens intressera miljö/klimat/omställningsrörelsen i någon högre grad. Veckans snackisar i dessa kretsar har i stället varit två rapporter publicerade av Finansdepartementets råd Expertgruppen för miljöstudier, båda lustigt nog skrivna av norska ekonomiprofessorer. Den första, av professorn i nationalekonomi Michael Hoel, räknar på om det är värt för små länder som Sverige att ”gå före” i klimatarbetet och kommer fram till att nej, det är det inte. Resultatet presenterades på DN Debatt och den, ska vi säga, mer moderata miljörörelsen gick förstås i taken över detta och skrev svar till DN Debatt. Även jag och professor Alf Hornborg formulerade ett svar där vi först och främst vänder på själva frågeställningen: Hur skulle ett land som Sverige över huvud taget kunna ”gå före” när vi ju är ett av de länder som, sett ur globalt utsläppsperspektiv, släpar långt efter. Sverige har ju ett stort historiskt ansvar och en klimatskuld, och därför kan inte måttliga reduktioner betraktas som att ”gå före”.

I den mer systemkritiska delen av rörelsen var det främst den andra rapporten som väckte uppmärksamhet: professorn i petroleumekonomi Öystein Norengs vidräkning med den så kallade oljetoppshypotesen, som presenterades på SvD:s debattsida. Bara några dagar tidigare publicerade dessutom Timbro rapporten ”Peak Whale, Peak Oil” av ekonomhistorikern Erik Lakooma; detta till synes samlade angrepp från neoklassiska ekonomer fick peakoilarna att lansera ordet ”oljetoppsförnekare” som beteckning på dem som menar att utbudet av olja och andra råvaror påverkas av priser mer än fysiska begränsningar (se ASPO, Effekt, Flute, Cornucopia).

Personligen tycker jag att det finns poänger i oljetoppskritiken. Rimligen kan vi inte veta hur mycket olja som finns kvar i marken, även om det förefaller troligt att de största fynden redan är gjorda. Och att teknikutveckling och prisökningar gör tidigare olönsam utvinning lönsam låter också helt sannolikt. Men om vi står på oljetoppen nu eller om det dröjer ytterligare några år eller rent av decennier kan inte jag ge något originellt svar på, jag har alldeles för lite kunskaper i ämnet. Frågan förefaller dock lite för öppen för att jag tycker att man ska stämpla förnekare i pannan på de som inte håller med; det är ett ord som hämtar stark laddning från Förintelsen och bör därför användas med försiktighet.

Efter att ha sett den på förhand upphaussade debatten mellan Noreng och Peak oil-nestorn professor Kjell Aleklett (SEB:s chef för råvaruhandeln Torbjörn Iweson var också med) i samband rapportens lansering i fredags, tyckte jag mig dock kunna konstatera att debatten tyvärr lider av att motståndarnas argument görs till karikatyrer.

Skillnaderna mellan lägren är överdrivna, helt enkelt. Ekonomerna förnekar givetvis inte att olja är en ändlig råvara – det hade ju varit fullständigt galet – eller ens att en kulmen i oljeproduktionen kommer att nås. Däremot är varken Noreng eller Lakooma övertygade att vi är där ännu, bland annat eftersom det höga priset kommer att öka utbudet. Men pinsamt nog refererar inte Noreng alls till Peak oil-forskningen efter år 2000, och som lekman får man intrycket att hans prognoser för den framtida oljeutvinningen är väl överdrivna.

Å andra sidan säger ju inte Aleklett att oljan kommer att ta slut bums och leda till ett sammanbrott för den globala civilisationen. Tvärtom är hans prognoser ganska odramatiska. Om jag hörde rätt (såg debatten på nätet, men är man hemma med bebis brister uppmärksamheten med jämna mellanrum) prognostiserar han en mycket måttlig minskning av den globala oljeproduktionen. Så sent som 2035 kommer produktionen fortfarande motsvara 90 procent av dagens. Aleklett varnar för att oljeproduktionen inte kommer att kunna öka i takt med potentiell efterfrågan och att vi därför får vänja oss vid höga priser och har all anledning att börja utveckla substitut. Men han betonade att han är teknikoptimist (känd kärnkraftsvän, till exempel) och tror att världen visst kan greja övergången utan större systemförändringar.

Till Alekletts heder ska också sägas att han var den enda som påminde om att oljeutvinning faktiskt har en miljödimension (att den aspekten i övrigt inte alls behandlades på ett seminarium anordnat av en ”expertgrupp för miljöstudier” är i själva verket häpnadsväckande). Även om vi KAN borra upp olja ur Arktis kanske det inte är någon särskilt bra idé, tyckte Aleklett, med tanke på risken för att skada känsliga ekosystem och ökade utsläpp av växthusgaser. Det var ett argument som föreföll helt främmande för såväl petroleumekonomen Noreng som bankmannen Iwarson. Den sistnämnde menade att även om oljan börjar sina – vilket han i och för sig inte tror – finns ju ymniga resurser av andra kolväteföreningar – tjärsand, olje- och gasskiffer, stenkol, naturgas osv – att tillgå, så, citat, ”det finns gott hopp”. Dvs hopp om att vi ska kunna fortsätta bränna fossila bränslen i flera generationer till.

Även om den neoklassiska analysen av råvarutillgångar har vissa teoretiska förtjänster används den, som synes, nästan alltid till att motivera fortsatt miljöförstöring. Vi behöver inte bekymra oss över ändliga resurser eller farliga utsläpp, för eftersom människans innovationskraft är oändlig så länge den får fritt spelrum på en oinskränkt marknad kan vi utgå ifrån att alla bekymmer kommer att få en lösning. Det är med andra ord en teori för den business as usual-praxis som har fört oss till katastrofens rand.

Men faktum är att jag känner mig bekymrad även över vissa av oljetoppsanhängarnas sätt att resonera. Där finns inte sällan en så stark övertygelse om att oljan och andra fossila bränslen är på väg att ta slut att en stor samhällsomställning, rent av en civilisationskollaps, ses som närmast förutbestämd. Därmed blir det närmast meningslöst att kämpa för minskade utsläpp av växthusgaser – det kommer ju att ske automatiskt – utan bör i stället prioritera praktiska förberedelser för livet ”på andra sidan oljetoppen”.

Det bör sägas att jag tycker att omställningsarbete i det stora och det lilla är utmärkt och dessutom oftast går hand i hand med arbete för utsläppsminskningar; men hos vissa finns en tendens till oljetoppsdeterminism och det är viktigt att fråga sig om den vilar på rimliga premisser. Och svaret är med stor sannolikhet nej, det gör det inte. Jag har inte gjort några noggranna beräkningar, men det verkar inte behövas i det här fallet: marginalerna är nämligen så vida. Klimatforskarna anser som sagt att utsläppen måste börja minska redan det här decenniet om vi ska undvika irreversibel uppvärmning. Såväl IPCC som IEA har nämnt 2015 som sista året för en global utsläppskulmen för att det ska vara praktiskt möjligt att nå tvågradersmålet, och efter kulmen måste utsläppen minska med flera procent varje år ner till nära noll-utsläpp.

Jämför det med Alekletts scenarier ovan. Även om vi redan skulle befinna oss på oljekulmen, rent av på totala fossila bränsle-kulmen, kommer inte minskningen att bli tillräckligt snabb för att hindra irreversibel uppvärmning. Detta är en väldigt viktig insikt. Om jag har rätt är förtröstan på peak oil en ödesdiger felbedömning.

I detta ljus blev också debatten mellan Noreng och Aleklett häpnadsväckande i sin meningslöshet. Vem bryr sig om den biofysiska oljetoppen kommer nu eller om 20 år när det i alla fall kommer att vara för sent för att stoppa skenande klimatförändringar? Aleklett kanske har rätt i att IPCC:s överskattar tillgången på fossila bränslen – men vad spelar det för roll när det ändå står klart bortom rimligt tvivel att det finns tillräckligt av varan för att skapa extrema och oåerkallelia klimatförändringar?

Den enda oljetopp värd att diskutera är därmed den sociala oljetoppen. Den relevanta frågan är: hur ska vi med politiska och sociala och ekonomiska medel kunna förmå energibolag och stater att avstå från att borra och pumpa och bryta upp de reserver av kolväteföreningar som ännu finns kvar i jordskorpan? Om vi inte lyckas besvara den frågan tyder det allra mesta på att vi får lov att säga ajöss till klimatet så som vi känner det. Åtminstone för några årtusenden framöver.

Mer: Dagens Industri har ett referat från debatten, men det är roligare att läsa artikeln med Alekletts kommentarer.

DN har en mycket märklig ledare idag om delvis samma ämnen. Men slutsatsen är typ vi vet att det går åt helvete om vi inte gör något, men hellre helvetet än att någon jävel friåker på våra åtgärder.

2/4: Aleklett och Mikael Höök svarar Noreng i dagens SvD. Jag ifrågasätter inte deras uppgifter men konstaterar att de tycks bekräfta min befaran att peak oil kommer alldeles för sent för att bidra till att stoppa irreversibel klimatförändring. Aleklett och Höök refererar till ”världens största analys av peak oil som Storbritanniens energiforskningscentrum presenterade i augusti 2009: An assessment of the evidence for near-term peak in global oil production”, en ”sammanställning av över 500 vetenskapliga studier [som] fann överväldigande bevis för en produktionstopp innan 2030 och att det fanns en signifikant risk att toppnivån nås innan 2020.” Hoppet står till att den signifikanta risken besannas.

Arbetstiden och klimatkrisen

februari 7, 2012

När vänsterpartiets kongress för en månad sedan beslutade sig för att återigen mer aktivt börja driva frågan om förkortad arbetstid, kom de kraftigaste invändningarna förvånande nog från TCO:s utredare. Överste utredaren Roger Mörtvik satte tonen i ett blogginlägg där den måttfulla ambitionen att ta ut en del av produktivitetsökningarna i tid i stället för pengar avfärdades som ”rena stolligheterna att ens föreslå något sådant”. Mörtvik följde upp med ytterligare ett inlägg där han drar den halsbrytande och inte särskilt övertygande slutsatsen att kortare arbetstid skulle leda till att folk arbetar mer (!).

Mörtvik flankerades av kollegan Mats Essemyr, som i en kort bloggpost lanserar argumentet att det vore anti-fackligt med en arbetstidsförkortning. Inte heller detta innovativa argument övertygar, och jag kände mig kallad att ge svar på tal i kommentarsfältet. Rent sakligt sätt är TCO-utredarnas argument krystade och jag förstår inte riktigt varför de till varje pris vill behålla 40-timmarsveckan.

Well well, Essemyr fortsatte på inslaget spår i en debattartikel i Dagens arena, där han fick kvalificerade svar från bland annat Lennart Olsen, Josephine Brink och Roland Paulsen (vars bok om arbetstid jag avser att läsa). I mitt eget debattinlägg fokuserade jag på arbetstidsförkortning som ett sätt att bromsa tillväxten och minska utsläppen.

Som de flesta läsare av denna blogg vet är läget sjukt allvarligt (koldioxidhalten är nu uppe i 393 ppm, den långsiktigt hållbara nivån ligger under 350 ppm), och om vi inte snart finner vägar att ställa om snabbt och drastiskt kommer det helt enkelt att vara för sent för att stoppa galopperande klimatförändringar. I det läget kan man inte gå omkring och låtsas som att allt är som förut. Om nu TCO inte tycker att arbetstidsförkortning är någon bra idé hoppas jag att de presenterar andra, seriösa förslag för att kapa utsläppen. Vi får väl se hur det blir med det.

UPPDATERING: Debatten fortsätter glädjande nog här, på TCO-utredarnas blogg. Mats Essevik har svarat på mitt debattinlägg och även fått eldunderstöd av Roger Mörtvik. Jag har i min tur skrivit svar, osv.

Europakten och vänstern

februari 1, 2012

Jag hade tänkt blogga om hur knäppt det är att debatten om Europakten bara handlar om svenskt deltagande är bra eller dåligt, inte om huruvida pakten är bra eller dålig i sig. Men Jonas Sjöstedt hade förstås förekommit mig…

Och han har helt rätt: Paktens fanatiska krav på högst 0,5 procents budgetunderskott även under djupa recessioner omöjliggör alla typer av stimulanspolitik. Inte heller gör kravet något åt det verkliga problemet med euron: för lite ekonomisk integration som gör att länder på helt olika ekonomiska nivåer tvingas ha tysk ränta.

Att Europakten är dålig drabbar givetvis även Sverige, trots att vi står utanför EMU, eftersom vi är en del av EU och Europa dessutom är vår viktigaste exportmarknad. Men detta nämns knappast i den nationalistiskt färgade debatten. Hur socialdemokraterna kan stödja pakten är ett mysterium, likaväl som att andra hyfsat progressiva regeringar, som den danska, gör det.

Europakten kommer också att påverka debatten om ett eventuellt svenskt deltagande i EMU. Hur ska LO kunna förespråka ett medlemskap i en union som mer eller mindre förbjuder en politik som stimulerar sysselsättning i kristider? Verkar inte troligt. Johan Ehrenberg, en av få röster till vänster som var aktiv i kampanjen för EMU, påpekar nu att regelverket blir betydligt stramare än de svenska budgetreglerna (tvärtemot vad som påstås). Indirekt säger han nu att han byter åsikt om svenskt deltagande: ”Jag deltog i EMU-debatten och argumenterade för svenskt deltagande just för att Maastrichtavtalets ekonomiska ramar faktiskt var mycket mer expansivt” än det svenska regelverket, skriver han. Men om EMU-ramarna nu blir stramare finns ju ingen anledning att hålla kvar vid den linjen. Inte heller det EU-positiva Arena-gänget verkar förtjusta.

Nu hade visserligen inte Europakten hindrats även om Sverige ställt sig utanför. Men följden blir ändå att sannolikheten för att Sverige går med i EMU någon gång i framtiden är ännu lägre nu. Undrar om EMU-kramarna i regeringen och socialdemokraterna tänkte på det?

Sjöstedt, tillväxt och klimatanpassning

november 6, 2011

Har onekligen varit dålig på att uppdatera bloggen under hösten, men har inte varit helt publicistiskt overksam.

Förra veckan publicerades en krönika i Fria om den märkligt bristfälliga synen på klimatanpassning som präglar Stockholms länsstyrelses nya klimat- och sårbarhetsutredning. En dyrköpt konsekvent kan bli att nya Slussen bara kommer att funka ca 30 år innan den måste rivas (och Mälaren sannolikt blir en havsvik).

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika åt mäktiga Supermiljöbloggen om den sydeuropeiska tillväxtkritiken, som är lite djärvare och mer systemkritisk än den Tim Jacksonska som vi mest hör om här uppe i Nord.

Ytterligare ett par veckor tidigare skrev jag en debattartikel tillsammans med Lina Hjorth om att klimatfrågan är en ödesfråga för alla partier, även vänsterpartiet, men av de fyra ordförandekandidaterna tar tyvärr endast Jonas Sjöstedt frågan på allvar.

Sen var det ju inlägget om befolkningsfrågan på Svenskans debattsida också.

Tre positioner i befolkningsfrågan

oktober 31, 2011

Idag den 31 oktober 2011 räknar FN med att vi blir 7 miljarder människor här på jorden. Somliga tar tillfället i akt att förklara miljöproblemen med befolkningsökningen, vilket ofta leder till paradoxen att den ohållbara förbrukningen av jordens resurser skylls på dem som förbrukar minst. Om detta skrev jag ett debattinlägg härom dagen på Svenska Dagbladets nätsida.

Debatten är egentligen gammal. Jag tycker mig se tre huvudpositioner som kristalliserades ut redan på 1970-talet, kanske ännu tidigare. I renodlad och förenklad form kan de beskrivas sålunda (observera att de flesta personer inte konsekvent tillhör en position, men det är i grunden de anslag vi har att förhålla oss till). Den första positionen – som fruktar ”befolkningsexplosionen” och inte sällan förespråkar befolkningskontroll – kan kallas konservativ och nymalthusiansk. Den andra – som erkänner att ekosystemen har gränser inom vilka ekonomin måste hålla sig men ser den globala överklassens konsumtionsmönster som det stora hotet – dominerar i den radikala och progressiva miljörörelsen. Den tredje – som anser att det inte finns några ekologiska gränser eller ”miljöproblem” eftersom människans innovationsförmåga är obegränsad så länge hon får verka fritt på en oreglerad marknad – kan kallas den liberala hållningen.

Det är den liberala hållningen som nu leder marschen rakt igenom de ekologiska gränser den inte vill erkänna. Den konservativa och den radikala hållningen är enade i sitt motstånd mot detta, men förespråkar olika vägar till hållbarhet: tillbaka mot ett bevarande av privilegiesamhället, eller framåt mot ett mer egalitärt och demokratiskt samhälle.

Här har jag skrivit tidigare om befolkningsfrågan: Fria och bloggpost.

Äldreomsorgen under realkapitalismen

september 26, 2011

Jag har precis läst Mark Fishers bok Kapitalistisk realism och måste säga att den ger en väldigt träffande samtidsdiagnos: I korthet att vi lever i en tid där alla alternativ till fortsatt kapitalistisk utveckling är så tillbakapressade – politiskt, ekonomiskt, till och med kulturellt genom postmodernismens kritik av alla ideologier och ”stora berättelser” – att det är stört omöjligt att lägga fram en annan dagordning utan att avfärdas som ”orealistisk”.

Dagens exempel på realkapitalismens seger hämtar jag från DN Debatt. En utredare på Wallenerbergsfärens egen bank SEB konstaterar att Sveriges befolkning åldrar, vilket kommer att öka kostnaderna för äldreomsorgen. Emellertid har den offentliga sektorn inte råd att tillhandahålla den omsorgen. Vi står därför, enligt Jens Magnusson, inför ett val med två möjliga vägar: ”stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen”. Fast vid närmare eftertanke är det första alternativet inget alternativ, eftersom ”det saknas stöd för kraftigt höjda skatter hos den svenska medelklassen”.

Ergo: Det finns inget annat alternativ än att privatisera äldreomsorgen. Eller – alternativet skulle i så fall vara att låta våra gamla dö ensamma, och det vill väl ingen? Margareth Thatchers nyliberala credo ”There is no alternative” lever med andra ord ytterst väl.

Den här debatten är inte direkt ny, den går i akademiska kretsar under beteckningen Baumols sjuka eftersom den ytterst är en konsekvens av att servicesektorn inte kan rationaliseras i samma takt som industrisektorn och därför blir omsorg relativt sett allt dyrare. Vi vet också hur vänstern (såväl S som V och i hög grad Mp) brukar argumentera i denna debatt: Att det visst finns ett stort stöd hos svenska väljare för en skattefinansierad välfärd, och att skatterna därför visst kan höjas.

Att vänstern inte har lyckats vinna en riksdagsmajoritet i val sedan 2002 och att Baumols sjuka är dömd att förvärras över tid borde stämma till viss eftertanke. Men framför är vänsterns argument ett tecken på hur väl realkapitalismen har lyckats befästa debattens yttre gränser.

Ändå är det inte alls länge sedan det som nu är så ”orealistiskt” att det inte ens finns med på tankekartan inte bara var fullt möjligt, utan dessutom verklighet. När människor i min ålder gick i skolan fick vi lära oss att Sverige var en blandekonomi. Det var ingen ren kapitalism, utan här fanns också en stor offentlig sektor. Den bestod inte enbart av skola-vård-och-omsorg, utan även av vinstdrivande företag: SSAB, LKAB, Svenska Varv, Sveriges Petroleum, Assi Domän, Pharmacia, Linjeflyg… Alla dessa och långt fler bolag var en gång statliga och har sålts ut. Ofta med motiveringen att det ”drar in pengar till staten” – vilket ju är fullständigt vilseledande eftersom det mestadels har handlat om lönsamma bolag med årliga överskott, dvs goda investeringar för staten och sedermera för de privata köparna. Syftet med blandekonomi var inte bara att rädda hotade jobb i till exempel varvssektorn, eller att leverera välfärdstjänster vid sidan av marknaden. Syftet var också att äga inflytande över näringslivets utveckling samt att staten skulle raka av en del av vinstgenereringen i denna högproduktiva sektor.

Blandekonomin var ju dessutom bara en mellanväg mellan marknadsekonomi och fullfjädrad planekonomi – vilket också var ett realistiskt alternativ för inte alls länge sedan. Med andra vet alla som gick i skolan åtminstone fram till 1980-talet, någonstans i bakhuvudet, att det faktiskt finns ett tredje alternativ till att låta de gamla dö ensamma eller att privatisera omsorgen: Nämligen att äga produktionsmedel tillsammans. Men det kan man ju inte säga. Det är ju totalt orealistiskt.

Jag har förstås inget svar på hur realkapitalismens tankebarriärer ska övervinnas. Men den som är i Stockholm kan ju fråga Mark Fisher på Södra teatern på torsdag.

Befolkningsökningen är inte problemet

september 4, 2011

En lång rad personer, varav flera duktiga miljökämpar, undertecknade en debattartikel i Göteborgs-posten för några dagar sedan betitlad ”Befolkningsökningen måste tas på allvar”. I artikeln konstateras att världens befolkning snart passerar 7 miljarder och kan vara uppe i 10 miljarder 2050. Detta trots att FN-scenarier visar på en stabilisering av världens befolkning på drygt 9 miljarder omkring mitten av seklet och därefter lätt sjunkande befolkningstal. Enligt författarna leder befolkningsökningen till större tryck på ekosystemen och förklarar i sig svältkatastrofer som den nuvarande på Afrikas horn. Kontentan är att Sverige måste satsa mer biståndsmedel på familjeplanering i fattiga länder med fortsatt hög nativitet.

Jag har tidigare skrivit en krönika om varför befolkningsökningen inte är problemet, Finns det hjärterum så finns det stjärterum, där jag även citerade en skarp krönika av George Monbiot. Nämnas bör även Hans Roslings goda förklaringar till varför befolkningsökning är ett villospår för den som vill förbättra världen. Jag ska inte upprepa mig, men alldeles ny är den här intressanta krönikan av Betsy Hartman, forskare och engagerad i kvinnors hälsa och djupt kritisk till överbefolkningshypotesen.

”Befolkningslobbyn”, som hon kallar den, är mycket stark i USA och uppbackad av mäktiga intressen. En intressant kommentar är att hon menar att överbefolkningspropagandan underminerar kvinnors reproduktiva rättigheter, i motsats till vad de själva, inklusive debattörerna i Göteborgs-posten, brukar göra gällande. Orsaken är att familjeplanering som tillkommer av oro för ”befolkningsexplosionen” betraktar kvinnors reproduktiva rättigheter som ett medel snarare än ett mål:

The distinction may seem subtle, but it is not. Family planning programs designed to limit birth rates treat women, especially poor women and women of color, as targets rather than as individuals worthy of respect. Quality of care loses out to an obsession with the quantity of births averted.

Ur ett social-ekologiskt perspektiv är det tämligen uppenbart att det är ekonomisk aktivitet, inte människor i allmänhet, som hotar att spränga planetens ekologiska ramar. Eftersom världens BNP är extremt ojämnt fördelad mellan Nord och Syd (och inom Nord och Syd) är det alltså vissa människor som utgör problemet. Nog finns det plats för fler om vi bara förmådde organisera samhället rationellt och jämlikt. Exempelvis har ekonomen och humanekologen Kenneth Hermele uppskattat (tror inte att det är en publicerad uppgift, men han har flera gånger nämnt den) att om alla levde som veganer skulle planetens befintliga åkermark – dvs utan att ta ytterligare regnskogar osv i besittning – kunna försörja 30 miljarder människor.

Att ”överbefolkning” alltid tenderar att handla om fattiga människor långt borta är inte bara talande utan i grunden felaktigt. Att de flesta i USA och Västeuropa lever i relativt välstånd beror inte på lägre befolkningstäthet i sig, utan på det faktum att vi lever långt över våra ekologiska tillgångar. Om det inte vore för vår förmåga – grundad på vår globala maktställning – att extrahera råvaror och arbetskraft från övriga delar av världen skulle våra länder framstå som lika ”överbefolkade” som någonsin Bangladesh.

Inte minst i egenskap av västerlänning är det därför betydligt rimligare att lägga fokus på våra länders ansvar, i stället för att förlägga problemet till de fattiga länder vars ekologiska resurser vi har exploaterat i hundratals år.

UPPDATERING: Miljöaktuellt intervjuar Hermele om hur många veganer jorden rymmer.