Oljetoppen i klimatkrisens tid – anmälan av en avvikande åsikt

Det viktigaste först. I veckan kom nya desperata rop från klimatforskare om att tiden för meningsfulla utsläppsminskningar är på väg att rinna ut. En forskarkonferens i London varnade för att världen nu är nära att nå så kallade ”tipping points” – trösklar bortom återvändo – som gör den globala uppvärmningen oåterkallelig. Enligt Reuters referat i Scientific American har vi bara det här decenniet på oss. Om inga åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen kommer temperaturen ha ökat med sex grader i slutet av århundradet.

– Det här är det kritiska decenniet. Om vi inte lyckas vända kurvorna det här decenniet kommer vi att korsa de där gränserna, sade Will Steffen, chef för Australian National University’s Climate change institute. Han påminde också om att klimatöverenskommelsen från Durban 2011 går ut på att inte göra någonting förrän efter 2020. Läs mer om konferensen på Supermiljöbloggen och Effektbloggen.

Den här typen av nyheter borde rimligen toppa alla nyhetssändningar men verkar, med nämnda undantag, inte ens intressera miljö/klimat/omställningsrörelsen i någon högre grad. Veckans snackisar i dessa kretsar har i stället varit två rapporter publicerade av Finansdepartementets råd Expertgruppen för miljöstudier, båda lustigt nog skrivna av norska ekonomiprofessorer. Den första, av professorn i nationalekonomi Michael Hoel, räknar på om det är värt för små länder som Sverige att ”gå före” i klimatarbetet och kommer fram till att nej, det är det inte. Resultatet presenterades på DN Debatt och den, ska vi säga, mer moderata miljörörelsen gick förstås i taken över detta och skrev svar till DN Debatt. Även jag och professor Alf Hornborg formulerade ett svar där vi först och främst vänder på själva frågeställningen: Hur skulle ett land som Sverige över huvud taget kunna ”gå före” när vi ju är ett av de länder som, sett ur globalt utsläppsperspektiv, släpar långt efter. Sverige har ju ett stort historiskt ansvar och en klimatskuld, och därför kan inte måttliga reduktioner betraktas som att ”gå före”.

I den mer systemkritiska delen av rörelsen var det främst den andra rapporten som väckte uppmärksamhet: professorn i petroleumekonomi Öystein Norengs vidräkning med den så kallade oljetoppshypotesen, som presenterades på SvD:s debattsida. Bara några dagar tidigare publicerade dessutom Timbro rapporten ”Peak Whale, Peak Oil” av ekonomhistorikern Erik Lakooma; detta till synes samlade angrepp från neoklassiska ekonomer fick peakoilarna att lansera ordet ”oljetoppsförnekare” som beteckning på dem som menar att utbudet av olja och andra råvaror påverkas av priser mer än fysiska begränsningar (se ASPO, Effekt, Flute, Cornucopia).

Personligen tycker jag att det finns poänger i oljetoppskritiken. Rimligen kan vi inte veta hur mycket olja som finns kvar i marken, även om det förefaller troligt att de största fynden redan är gjorda. Och att teknikutveckling och prisökningar gör tidigare olönsam utvinning lönsam låter också helt sannolikt. Men om vi står på oljetoppen nu eller om det dröjer ytterligare några år eller rent av decennier kan inte jag ge något originellt svar på, jag har alldeles för lite kunskaper i ämnet. Frågan förefaller dock lite för öppen för att jag tycker att man ska stämpla förnekare i pannan på de som inte håller med; det är ett ord som hämtar stark laddning från Förintelsen och bör därför användas med försiktighet.

Efter att ha sett den på förhand upphaussade debatten mellan Noreng och Peak oil-nestorn professor Kjell Aleklett (SEB:s chef för råvaruhandeln Torbjörn Iweson var också med) i samband rapportens lansering i fredags, tyckte jag mig dock kunna konstatera att debatten tyvärr lider av att motståndarnas argument görs till karikatyrer.

Skillnaderna mellan lägren är överdrivna, helt enkelt. Ekonomerna förnekar givetvis inte att olja är en ändlig råvara – det hade ju varit fullständigt galet – eller ens att en kulmen i oljeproduktionen kommer att nås. Däremot är varken Noreng eller Lakooma övertygade att vi är där ännu, bland annat eftersom det höga priset kommer att öka utbudet. Men pinsamt nog refererar inte Noreng alls till Peak oil-forskningen efter år 2000, och som lekman får man intrycket att hans prognoser för den framtida oljeutvinningen är väl överdrivna.

Å andra sidan säger ju inte Aleklett att oljan kommer att ta slut bums och leda till ett sammanbrott för den globala civilisationen. Tvärtom är hans prognoser ganska odramatiska. Om jag hörde rätt (såg debatten på nätet, men är man hemma med bebis brister uppmärksamheten med jämna mellanrum) prognostiserar han en mycket måttlig minskning av den globala oljeproduktionen. Så sent som 2035 kommer produktionen fortfarande motsvara 90 procent av dagens. Aleklett varnar för att oljeproduktionen inte kommer att kunna öka i takt med potentiell efterfrågan och att vi därför får vänja oss vid höga priser och har all anledning att börja utveckla substitut. Men han betonade att han är teknikoptimist (känd kärnkraftsvän, till exempel) och tror att världen visst kan greja övergången utan större systemförändringar.

Till Alekletts heder ska också sägas att han var den enda som påminde om att oljeutvinning faktiskt har en miljödimension (att den aspekten i övrigt inte alls behandlades på ett seminarium anordnat av en ”expertgrupp för miljöstudier” är i själva verket häpnadsväckande). Även om vi KAN borra upp olja ur Arktis kanske det inte är någon särskilt bra idé, tyckte Aleklett, med tanke på risken för att skada känsliga ekosystem och ökade utsläpp av växthusgaser. Det var ett argument som föreföll helt främmande för såväl petroleumekonomen Noreng som bankmannen Iwarson. Den sistnämnde menade att även om oljan börjar sina – vilket han i och för sig inte tror – finns ju ymniga resurser av andra kolväteföreningar – tjärsand, olje- och gasskiffer, stenkol, naturgas osv – att tillgå, så, citat, ”det finns gott hopp”. Dvs hopp om att vi ska kunna fortsätta bränna fossila bränslen i flera generationer till.

Även om den neoklassiska analysen av råvarutillgångar har vissa teoretiska förtjänster används den, som synes, nästan alltid till att motivera fortsatt miljöförstöring. Vi behöver inte bekymra oss över ändliga resurser eller farliga utsläpp, för eftersom människans innovationskraft är oändlig så länge den får fritt spelrum på en oinskränkt marknad kan vi utgå ifrån att alla bekymmer kommer att få en lösning. Det är med andra ord en teori för den business as usual-praxis som har fört oss till katastrofens rand.

Men faktum är att jag känner mig bekymrad även över vissa av oljetoppsanhängarnas sätt att resonera. Där finns inte sällan en så stark övertygelse om att oljan och andra fossila bränslen är på väg att ta slut att en stor samhällsomställning, rent av en civilisationskollaps, ses som närmast förutbestämd. Därmed blir det närmast meningslöst att kämpa för minskade utsläpp av växthusgaser – det kommer ju att ske automatiskt – utan bör i stället prioritera praktiska förberedelser för livet ”på andra sidan oljetoppen”.

Det bör sägas att jag tycker att omställningsarbete i det stora och det lilla är utmärkt och dessutom oftast går hand i hand med arbete för utsläppsminskningar; men hos vissa finns en tendens till oljetoppsdeterminism och det är viktigt att fråga sig om den vilar på rimliga premisser. Och svaret är med stor sannolikhet nej, det gör det inte. Jag har inte gjort några noggranna beräkningar, men det verkar inte behövas i det här fallet: marginalerna är nämligen så vida. Klimatforskarna anser som sagt att utsläppen måste börja minska redan det här decenniet om vi ska undvika irreversibel uppvärmning. Såväl IPCC som IEA har nämnt 2015 som sista året för en global utsläppskulmen för att det ska vara praktiskt möjligt att nå tvågradersmålet, och efter kulmen måste utsläppen minska med flera procent varje år ner till nära noll-utsläpp.

Jämför det med Alekletts scenarier ovan. Även om vi redan skulle befinna oss på oljekulmen, rent av på totala fossila bränsle-kulmen, kommer inte minskningen att bli tillräckligt snabb för att hindra irreversibel uppvärmning. Detta är en väldigt viktig insikt. Om jag har rätt är förtröstan på peak oil en ödesdiger felbedömning.

I detta ljus blev också debatten mellan Noreng och Aleklett häpnadsväckande i sin meningslöshet. Vem bryr sig om den biofysiska oljetoppen kommer nu eller om 20 år när det i alla fall kommer att vara för sent för att stoppa skenande klimatförändringar? Aleklett kanske har rätt i att IPCC:s överskattar tillgången på fossila bränslen – men vad spelar det för roll när det ändå står klart bortom rimligt tvivel att det finns tillräckligt av varan för att skapa extrema och oåerkallelia klimatförändringar?

Den enda oljetopp värd att diskutera är därmed den sociala oljetoppen. Den relevanta frågan är: hur ska vi med politiska och sociala och ekonomiska medel kunna förmå energibolag och stater att avstå från att borra och pumpa och bryta upp de reserver av kolväteföreningar som ännu finns kvar i jordskorpan? Om vi inte lyckas besvara den frågan tyder det allra mesta på att vi får lov att säga ajöss till klimatet så som vi känner det. Åtminstone för några årtusenden framöver.

Mer: Dagens Industri har ett referat från debatten, men det är roligare att läsa artikeln med Alekletts kommentarer.

DN har en mycket märklig ledare idag om delvis samma ämnen. Men slutsatsen är typ vi vet att det går åt helvete om vi inte gör något, men hellre helvetet än att någon jävel friåker på våra åtgärder.

2/4: Aleklett och Mikael Höök svarar Noreng i dagens SvD. Jag ifrågasätter inte deras uppgifter men konstaterar att de tycks bekräfta min befaran att peak oil kommer alldeles för sent för att bidra till att stoppa irreversibel klimatförändring. Aleklett och Höök refererar till ”världens största analys av peak oil som Storbritanniens energiforskningscentrum presenterade i augusti 2009: An assessment of the evidence for near-term peak in global oil production”, en ”sammanställning av över 500 vetenskapliga studier [som] fann överväldigande bevis för en produktionstopp innan 2030 och att det fanns en signifikant risk att toppnivån nås innan 2020.” Hoppet står till att den signifikanta risken besannas.

Befolkningsökningen är inte problemet

En lång rad personer, varav flera duktiga miljökämpar, undertecknade en debattartikel i Göteborgs-posten för några dagar sedan betitlad ”Befolkningsökningen måste tas på allvar”. I artikeln konstateras att världens befolkning snart passerar 7 miljarder och kan vara uppe i 10 miljarder 2050. Detta trots att FN-scenarier visar på en stabilisering av världens befolkning på drygt 9 miljarder omkring mitten av seklet och därefter lätt sjunkande befolkningstal. Enligt författarna leder befolkningsökningen till större tryck på ekosystemen och förklarar i sig svältkatastrofer som den nuvarande på Afrikas horn. Kontentan är att Sverige måste satsa mer biståndsmedel på familjeplanering i fattiga länder med fortsatt hög nativitet.

Jag har tidigare skrivit en krönika om varför befolkningsökningen inte är problemet, Finns det hjärterum så finns det stjärterum, där jag även citerade en skarp krönika av George Monbiot. Nämnas bör även Hans Roslings goda förklaringar till varför befolkningsökning är ett villospår för den som vill förbättra världen. Jag ska inte upprepa mig, men alldeles ny är den här intressanta krönikan av Betsy Hartman, forskare och engagerad i kvinnors hälsa och djupt kritisk till överbefolkningshypotesen.

”Befolkningslobbyn”, som hon kallar den, är mycket stark i USA och uppbackad av mäktiga intressen. En intressant kommentar är att hon menar att överbefolkningspropagandan underminerar kvinnors reproduktiva rättigheter, i motsats till vad de själva, inklusive debattörerna i Göteborgs-posten, brukar göra gällande. Orsaken är att familjeplanering som tillkommer av oro för ”befolkningsexplosionen” betraktar kvinnors reproduktiva rättigheter som ett medel snarare än ett mål:

The distinction may seem subtle, but it is not. Family planning programs designed to limit birth rates treat women, especially poor women and women of color, as targets rather than as individuals worthy of respect. Quality of care loses out to an obsession with the quantity of births averted.

Ur ett social-ekologiskt perspektiv är det tämligen uppenbart att det är ekonomisk aktivitet, inte människor i allmänhet, som hotar att spränga planetens ekologiska ramar. Eftersom världens BNP är extremt ojämnt fördelad mellan Nord och Syd (och inom Nord och Syd) är det alltså vissa människor som utgör problemet. Nog finns det plats för fler om vi bara förmådde organisera samhället rationellt och jämlikt. Exempelvis har ekonomen och humanekologen Kenneth Hermele uppskattat (tror inte att det är en publicerad uppgift, men han har flera gånger nämnt den) att om alla levde som veganer skulle planetens befintliga åkermark – dvs utan att ta ytterligare regnskogar osv i besittning – kunna försörja 30 miljarder människor.

Att ”överbefolkning” alltid tenderar att handla om fattiga människor långt borta är inte bara talande utan i grunden felaktigt. Att de flesta i USA och Västeuropa lever i relativt välstånd beror inte på lägre befolkningstäthet i sig, utan på det faktum att vi lever långt över våra ekologiska tillgångar. Om det inte vore för vår förmåga – grundad på vår globala maktställning – att extrahera råvaror och arbetskraft från övriga delar av världen skulle våra länder framstå som lika ”överbefolkade” som någonsin Bangladesh.

Inte minst i egenskap av västerlänning är det därför betydligt rimligare att lägga fokus på våra länders ansvar, i stället för att förlägga problemet till de fattiga länder vars ekologiska resurser vi har exploaterat i hundratals år.

UPPDATERING: Miljöaktuellt intervjuar Hermele om hur många veganer jorden rymmer.

Alliansens klimatmål: 40 procent bidde 22

I Alliansens gemensamma valmanifest utställs följande klimatlöfte: ”Redan till år 2020 ska utsläppen för Sverige ha minskat med 40 procent” (se här sid 35). Den vanligaste tolkningen av detta påstående borde rimligen vara att de utsläpp av växthusgaser som nu årligen görs i Sverige ska vara 40 procent lägre om tio år.

Till och med jag borde därmed tycka att Alliansen har ställt ut ett ganska ambitiöst klimatmål – om det inte vore så att jag visste bättre efter att för tankesmedjan Cogito ha granskat Alliansens och de rödgrönas klimatmål i en rapport (rapporten presenteras även i Göteborgs-Posten). Så låt oss se vad Alliansen egentligen menar med de 40 procenten i utsläppsminskning.

För det första omfattar deras klimatmål inte alla utsläpp som görs i Sverige, utan bara omkring 70 procent. Resterande ca 30 procent täcks av EU:s utsläppshandel, och därför saknar regeringen formell rådighet över dessa. Medan de rödgröna låter dessa svenska utsläpp omfattas av sitt klimatmål så struntar alliansen helt i dem. Den utlovade utsläppsminskningen är därmed inte 40 procent av Sveriges totala utsläpp utan snarare (0,7*0,4=) 28 procent.

För det andra ska inte utsläppen minska med 40 procent från år 2008, som man lätt kan tro av citatet, utan från år 1990. Att använda 1990 som referensår för utsläpp är inte i sig ovanligt eller konstigt, men om så är fallet bör det givetvis framgå av ett valmanifest. Sveriges utsläpp har redan minskat med 12 procent mellan 1990 och 2008 – från 72 till 64 miljoner ton. I jämförelse med 2008 är 40 procentsmålet nu alltså nere i (0,88*0,28=) 25 procent.

För det tredje menar Alliansen att om Sverige bidrar till att minska utsläppen någon annanstans så har vi rätt att tillgodoräkna oss den minskningen. Regeringen vill köpa så kallade utsläppskrediter som motsvarar närmare 7 miljarder ton årligen – 11 procent av utsläppen 2008. Inte heller detta påfund kommer från Reinfeldt o co, men dessa utländska utsläppsminskningar (som är ytterst osäkra av en lång rad skäl som jag inte kommer att gå in på här) kommer de facto inte att äga rum i Sverige – utsläppen i Sverige påverkas inte av hur mycket utsläppskrediter vi än köper – vilket är vad vi är intresserade av här. Återstår därmed (0,25*0,89=) 22 procent av löftet om 40 procents utsläppsminskningar.

Alliansens vallöfte, ”Redan till år 2020 ska utsläppen för Sverige ha minskat med 40 procent”, visar sig alltså betyda: ”Redan till år 2020 ska utsläppen för Sverige ha minskat med 40 procent – om man jämför med för 20 år sedan, exkluderar cirka 30 procent av utsläppen och räknar in utsläppsminskningar som egentligen görs någon helt annanstans.”

Kan man rent ut sagt säga att de ljuger? Åtminstone slirar de betydligt på sanningen.

Reinfeldt spelar bort vår framtid

Alla känner inte till att Sverige har avhänt sig kontrollen över cirka 30 procent av våra växthusgasutsläpp genom att de ingår i EU:s utsläppshandel. Men som EU-medlemmar har vi givetvis en möjlighet att påverka utsläppen inom hela denna stora, Europavida sektor. För närvarande är EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent till år 2020 jämfört med 1990, vilket är väldigt lite bland annat eftersom utsläppen i de östra delarna av unionen rasade efter murens fall. De rödgröna och många andra kräver att EU höjer ambitionsnivån till åtminstone 30 procent, vilket skulle visa att EU faktiskt är beredd att ta visst ansvar för det klimatavtal som vi var en aktiv del i bortschabblingen av.

Europaportalen berättar om den förvånande nyheten att rent av EU-kommissionen nu har gått ut med att det inte ens blir särskilt besvärligt att minska utsläppen med 30 procent till 2020.
– Vi trodde att vi var ambitiösa när vi satte 20- procentsmålet till 2020. Nu vet vi att vi kan göra mer, sa klimatkommissionären Connie Hedegaard när hon presenterade analysen i Bryssel.

Och vad är då Fredrik Reinfeldts kommentar?
– Jag är övertygad om att det vore att kasta bort sitt eget förhandlingskort när övriga världen inte visar något intresse för höjda mål, säger han.

Att klimatförhandlingarna är ett maktspel visste vi redan men den cynism som Reinfeldt ger prov på är häpnadsväckande. Så EU, som tillsammans med Nordamerika har orsakat mest klimatförändring av alla världsdelar, bör inte ”gå före” ens när det knappt kostar något? Reinfeldt försöker sannolikt göra sken av att EU kan ”få ut mer” om det höjda målet används som en joker i förhandlingarna för att få andra länder att också anta djärvare mål.

Men grejen är att klimatförhandlingarna inte saknar cynism utan att de som har orsakat problemet erkänner sitt ansvar och gör något av det. Det är det som är ledarskap, och det är så man kan få med sig andra. EU har ibland visat sådana drag, som när de räddade Kyotoprotokollet (som visserligen är skit, men ändå) trots att USA ställde sig utanför. Men det var innan politiker av Reinfeldts kaliber styrde EU.

Vem ska fara och flyga?

Om nu Timbrochefen Maria Rankka bryr sig så mycket om arbetarklassens rätt till lågprisflyg, vilket hon skriver på Newsmill, och dessutom erkänner att flyget leder till ”störningar i form av till exempel utsläpp”, och om hon nu till och med har skrivit en hel bok i ämnet, så undrar man ju hur hon tänker lösa ekvationen? Hur ska alla som vill kunna fortsätta flyga billigt utan att det skadar miljön?

Men det har hon ju inget svar på. Hennes argumentation går i stället ut på att försöka förknippa dem som tar detta dilemma på allvar med klassförakt, främlingsfientlighet och allmän konservatism. Vilket ju är en ganska smart debattmetod som hon hoppas ska leda till att flygmotstånd blir allmänt fulstämplat.

Problemet är bara, som Jonas Åkerström så tydligt visar, att alla hennes debattknep inte minskar flygets klimatpåverkan ett enda dugg. Så om Rankka och hennes Timbrokompisar ska gå att ta på allvar så måste hon berätta för oss:

Hur ska det gå till att låta flyget fortsätta expandera oreglerat samtidigt som de totala utsläppen måste minska med 80-100 procent i Sverige till 2050?

Om flyget tvärtom måste begränsas kraftigt och du månar så mycket om ”de breda folklagrens” rätt att flyga, är du då med på ransonering som metod för biljettallokering?

Om hon saknar svar på första frågan och svarar nej på andra frågan så kan vi förstås inte ta Timbro på allvar. Då är deras omsorg om arbetarna och miljön lika obetydlig som vi redan trodde. Och om Timbro-högern inte uttalat förnekar klimathotet men i praktiken motsätter sig alla åtgärder för att minska utsläppen blir deras trovärdighet inte större än säg Stockholmsinitiativets och de andra haveristerna.

Samma innehåll fast i roligare form: Badlands Hyena.

SVT:s Agenda: Politikens Kiviks marknad

Rätta mig om jag har fel men visst har statusen hos SVT:s politiska prestigemagasin Agenda minskat på senare år? För några år sedan var det något man behövde förhålla sig till, nu kommenteras det allt mer sällan. Man skulle kunna analysera det feministiskt – att bytet av programledare från Lars Adaktusson till Anna Hedenmo och Karin Hübinette skulle påverka programmets prestige.

Jag avstår dock från den analysen här och håller mig till tesen att de helt enkelt gör ett sämre program. Jag tycker att Hedenmo/Hübinette, och särskilt den förstnämnda, har haft klara problem att hantera tunga uppdrag som valvakan i USA:s presidentval och partiledardebatter. Och jag blev riktigt upprörd över Hedenmos lama behandling av ”klimatskeptikern” Elisabeth Höglund för ungefär ett år sedan.

Igår var det dags igen. Det kan väl finnas skäl att diskutera FN:s klimatpanel efter att det avslöjats att ett sakfel har smugit sig in i deras senaste utvärderingsrapport: en faktauppgift om hur snabbt Himalayas glaciärer smälter kom från en icke fackgranskad källa. Det finns forskare och sakkunniga som anser att IPCC har hanterat frågan dåligt och till och med anser att ordförande Rajendra Pachauri bör avgå. Det hade kunnat bli en intressant debatt.

Men istället tar Agenda/Hedenmo in Maggie Thauersköld Crusell i studion och gör därmed bort både sig själva och Thauersköld å det grövsta. För henne och hennes klimatförnekargäng har ju ingenting med IPCC-debatten att göra. Hon hävdade ju att panelen borde skrotas långt innan detta sakfel upptäckts. Och vad har hon emot att använda icke fackgranskade källor – inte ett enda av hennes påståenden om klimatfrågan backas ju upp av sådana?

Hennes position är förnekandets, inte den sakliga kritikens. Hon och andra förnekare har nu viss framgång i att lyckas framstå som initierade kritiker i medierna, men i själva verket accepterar de ju inte det vetenskapliga paradigm inom vilket klimatforskningen förs, inom vilket såväl mer ”alarmistisk” som konservativ forskning görs, inom vilket fantastiska upptäckter görs och även, ibland, korrigeringar av desamma. Förnekarna accepterar inget av detta, utan kritiserar för kritiserandets skull. De är inte intresserade av sanningen, av att rätta fel i klimatpanelens rapporter – deras intresse är att förhindra de radikala politiska åtgärder som krävs för att komma till rätta med klimatförändringarna, och att försöka underminera klimatforskningen är ett tillgängligt redskap för att nå det målet.

Med andra ord. Att låta Maggie Thauersköld vara med i en ”seriös” debatt om klimatforskningen är som att bjuda in UFO-sällskapet för att diskutera norrsken. Som att bjuda in nazister att diskutera en översyn av flyktingpolitiken. Som att bjuda in Pedofilsällskapet för en diskussion om barns sexualitet. Som att bjuda in Society for cutting up men till en diskussion om skärpt våldtäktslagstiftning. Som att bjuda in Jan Myrdal till en debatt om den kambodjanska demokratins utmaningar. Som att… jag tror ni hajar.

Agenda reducerar sig till Kiviks marknad. Och då är det inte så konstigt om prestigen falnar.

Bloggat i förnekarosfären:
Labbibia
Hans-Iwan Bratt
The Climate Scam

Bloggat:
Biology and Politics

Även Staffan Heimersson – Aftonbladets svar på Ulf Nilsson – kommer nu ut som klimatexpert och är generös nog att dela med sig av några goda råd till världens främsta klimatforskare i IPCC.

Som sagt II

Nu har även Uppsalainitiativet, som ju verkligen kan naturvetenskapen, kommenterat den Nature-artikel som jag skrev om tidigare. Och som jag misstänkte är konsekvenserna av studien inte så radikala som Maggie Thauersköld Crusell och hennes klimatförnekarkompisar påstår. Uppsalainitiativet gör också en skojig poäng av det faktum att MTC nu grundar sig på en vetenskaplig artikel som använder metoder som förnekarna annars alltid brukar förneka:

Hur kan Maggie Thauersköld Crusell omfamna denna artikel som bygger på metoder som ständigt misstänkliggörs av Stockholmsinitativet? Är denna omsvängning ett tecken på att Stockholmsintiativet håller på att gå över till den vetenskapliga sidan? Är Thauersköld Crusells felaktiga återgivande av Nature-artikeln bara en rökridå för att dölja detta förräderi? Är det kanske dags att ge Stockholmsintiativet konkurrens – att skapa en ”klimatskeptisk” grupp som håller fast vid att isborrkärnor, temperaturrekonstruktioner och klimatmodeller är strunt, bluff och båg? Dessa är frågor som vi måste ställa oss efter denna Maggie-gate!

God nyhet från usel källa

Goda nyheter! En artikel i välrenommerade Nature hävdar att planetens klimatkänslighet, det vill säga hur stor temperaturökning en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt leder till, är lägre än vad andra studier har kommit fram till. Om dessa forskare har rätt är de fruktade så kallade förstärkningseffekterna – att en viss uppvärming leder till att jorden släpper ut mer koldioxid, som i sin tur leder till ytterligare uppvärmning – inte så farliga. I så fall skulle vi ha längre tid på oss att fasa ut de fossila bränslena utan katastrofal uppvärmning.

Nu är detta bara en av en massa andra studier, och jag kan som lekman verkligen inte bedöma dess relevans. Jag har bara läst summaryn och fattar inte ens den helt och hållet. Enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist, som visserligen är historiker men har koll på klimatforskningen, är artikeln i alla fall betydelsefull. Vi får väl hoppas på det.

Givetvis har artikeln i Nature inte gått klimatförnekarna förbi.

Det märkligaste med klimatförnekarna är inte att de är skeptiska till klimatförändringarna. Jag tycker också att man ska vara skeptisk och ifrågasättande, och ibland undrar jag förstås också om de dystra prognoserna om livet på en uppvärmd planet verkligen kommer att visa sig sanna.

Det märkligaste med klimatförnekarna är att i stället att de är så usla – och ändå så populära. Nästan undantagslöst är de lögnaktiga, svamlande, ombytliga haverister, men ändå tar uppenbarligen massor av människor dem på allvar. Jag förstår inte.

En av de minst socialt missanpassade svenska klimatförnekarna torde vara Maggie Thauersköld Crusell (MTC), som skriver om den nämnda Nature-artikeln på Newsmill på ett så uselt sätt att man häpnar.

På grundval av en (1) artikel konstaterar MTC att allt som sagts och skrivits om klimathotet på senare år är ”skrämselpropaganda och grova överdrifter, som nu visar sig vara fabricerade ur tomma luften”. Inte nog med att all klimatforskning, enligt MTC, nu har fallit till följd av Nature-artikeln. Dessutom får vi ”äntligen bekräftelse på att man inte bör rusa iväg när larmet går, utan lugnt och nyktert analysera situationen och agera utifrån vad vi vet, istället för det vi inte vet.”

Det är så underbart komiskt. Att utifrån en (1) artikel som delvis motsäger och motsägs av dussintals andra artiklar dra så slutsatsen att alla andra artiklar är lögner är alltså att ”lugnt och nyktert analysera situationen”.

HAHAHA tänker jag skadeglatt. Tills jag ser att 85 procent av de som har millat artikeln är på hennes lag. HJÄLP!

Smutsiga lögner

Den här artikeln publicerades i Aftonbladet för ett par veckor sedan.

Jag har inte läst de 117 kommentarerna. Där finns säkert en och annan godbit, men när man skriver om haverister är priset att bli dränkt i skit. Och då missar man tyvärr lätt även pärlorna.

Det var för övrigt första gången jag skrev i Aftonbladet sedan typ 1991. Jag har varit trogen de tidningar jag har varit anställd på, först Internationalen från 1994 och sedan Arbetaren från 2000 tills alldeles nyligen.