Gardell, Khadaffi och högern

februari 21, 2011

En lite kortare version publicerades i Aftonbladet

Å Johan Lundberg utvecklade samtidigt sin tes i Expressen

Men själva texten:

Det var förstås bara en tidsfråga. Mot bakgrund av det sönderfallande Libyen har Axess-bloggens Johan Lundberg hittat Mattias Gardells artikel om Muammar Khaddafi och den ”gröna revolutionen” från Anarkistisk tidskrift 1992.

Själv påmindes jag om artikeln när jag i somras läste den suggestiva romanen Ingen i världen av Hisham Matar, som utspelar sig i ett hett Tripoli sommaren 1979. Jag letade i bokhyllan och jo, Anarkistiskt tidskrift nr 6-7/1992 stod kvar. Gardells artikel går igenom Khadaffis visioner om direktdemokratisk folkmakt och arbetarförvaltad socialism, och det går inte att förneka att den ger en djupt romantiserande bild av den libyska regim som nu i desperation mejar ner sitt folk. Jag antar att Gardell önskar att den förblivit oskriven, och att Johan Lundbergs förutsägbara grepp, att ta Gardells formuleringar från 1992 och klistra dem på hela hans efterkommande gärning, därmed är felaktigt. Lundberg skriver:

”Jag skulle vilja hävda att vi här finner själva kärnan i Mattias Gardells världsbild – det som styr hans ställningstaganden rörande islam, islamism, anarkism, antisemitism och så vidare. Mattias Gardell är kort sagt en person som ser det som sin livsuppgift att uppmuntra och organisera motståndet mot den liberala, demokratiska världen, varhelst och i vilken skepnad det uppträder.”

Givetvis applåderas Lundberg omedelbart av blogosfärens islamofober. Själv tycker jag att historien mest säger något om hur svårt det kan vara att orientera sig i ett främmande land eller en främmande rörelse när man är helt i händerna på värdarna. Och än svårare blir det om ens perception förvrängs en aning av politiskt önsketänkande, vilket lätt sker hos unga idealister. Förmodligen ville Gardell gärna hitta ett exempel på en progressiv och radikaldemokratisk muslimsk regim, på samma sätt som 70-talets maoister gärna ville att Pol Pot skulle vara en ädel antiimperialist – eller som generationer av Kibbutz-besökare som inte ville se att Israel var byggt på ett fördrivet folks land. Jag säger detta av egen erfarenhet, för i en period vurmade jag lite väl mycket för vissa kurdiska gerillor. Trots att jag försökte hålla huvudet kallt finns säkert rader jag idag ångrar, rader skrivna under stark påverkan av motståndarnas grymma övergrepp men även av en lite väl hög dos av ena sidans propaganda.

Fenomenet, vad vi nu ska kalla det, ska inte trivialiseras, men faktiskt inte heller tas för intäkt för långtgående slutsatser om en persons vandel. Ser man det lite avslappnat finns ändå en del tragikomiska höjdare, eller rättare sagt bottennapp, i Gardells artikel. Exempelvis hävdas att Libyen 1988 beslutade om att införa en rad mänskliga rättigheter: ”folk garanterades rätten att bo var de vill, resa vart de vill, tycka som de vill och organisera sig som de vill”, skriver han. Dessutom avskaffades – allt enligt Gardell – polisen och militären (!) och det beslutades att fängelset var en människoovärdig institution: ”Khadaffi krossade personligen murarna till Tripolis stadsfängelse med hjälp av en bulldozer”.

Det torde vara samma fängelse – Abu Salim i centrala Tripoli – som bland annat Amnesty anser var platsen för en massaker 1996 i vilket hundratals fångar dödades. Och vad gäller de övriga rättigheterna hävdar Amnesty att åsiktsförtrycket fortsätter och att alla organisationer som inte stödjer revolutionen är förbjudna.

Trots det hårda åsiktsförtrycket – som beskrivs på ett oerhört smärtsamt och inträngande sätt i romanen Ingen i världen – skiljde sig Libyen ändå från ”vanliga” högerdiktaturer. Khadaffis nationalisering av oljeindustrin på 1970-talet möjliggjorde vissa satsningar på skolväsende och välfärdssystem. Libyen ligger fortfarande överst av samtliga afrikanska länder i Human Development Index, trots att de sociala reformerna började rivas upp i början av 2000-talet, när landet slog in på en mer ekonomiskt liberal väg och sökte inträde i Världshandelsorganisationen.

Detta är något som Lundberg givetvis blundar för: att det på senare år är högern snarare än vänstern som har omfamnat Khadaffi. Det är inte Ung vänster som åker på studiebesök till Tripoli, däremot är det inte så länge sedan som handelsminister Ewa Björling var där för att kränga svensk övervakningsutrustning. Det är inte Lars Ohly som nu väger orden utan oförbätterliga högerpolitiker som Carl Bild och Silvio Berlusconi som vägrar kräva Khadaffis omedelbara avgång .

Trots att den ”gröna revolutionen” åtminstone i retoriken syftade till att skapa en tredje väg mellan kapitalism och kommunism påminde den libyska utvecklingsmodellen mest om den sovjetiska: ett centralstyrt näringsliv, relativt god ekonomisk utveckling, relativt god inkomstspridning – och ett vedervärdigt politiskt förtryck. På senare år har de sociala reformerna demonterats och landet öppnats för västerländskt kapital – utan att krav på demokratisering ställts i utbyte. Om revolten har utlösts av det politiska förtrycket, av nyliberala reformer eller peak oil – eller allt på en gång – vet jag inte. Men det finns ingen anledning att fälla tårar över regimens fall. Bara över de offer som den tar sig med i graven.

31 svar to “Gardell, Khadaffi och högern”


  1. […] This post was mentioned on Twitter by Daniel Swedin, Erik Hjärtberg. Erik Hjärtberg said: Warlenius om Libyen och tragikomiska skelett i den anarkistiska garderoben http://t.co/sE2ANSS […]

  2. Tor Says:

    ”Själv tycker jag att historien mest säger något om hur svårt det kan vara att orientera sig i ett främmande land eller en främmande rörelse när man är helt i händerna på värdarna.”

    Frågan är tvärtom väldigt lätt att förstå, det handlar om demokrati eller diktatur. Problemet var och fortfarande är att vissa har problem med den den distinktionen.


    • Visst är frågan om demokrati och diktatur en slags bottom line. Men det är inte så jävla lätt alltid. Inte om det är ”demokratin” (USA, Turkiet, Israel…) som fäller bomber, lönnmördar och slår ner allt motstånd, och dessutom har makten att klassa motståndet som ”odemokratiskt”.

      Dessutom: Gardell trodde ju att Libyen utvecklat en egen form av demokrati med klara drag av syndikalismens direktdemokratiska ideal. Problemet var inte att han var för diktatur, utan att han blev lurad.

      • Tor Says:

        Varför gå diktaturers ärenden för att man ogillar hur vissa demokratier uppför sig? Den slutsatsen är klart märklig.

        Och det var snarare så att han lät sig luras, ungefär som Myrdal med ”Rapport från en kinesik by”.

        Det säger mig att det är det utopiska draget, allt eller inget, som slagit slint – att eftersom varken USA eller Israel är perfekta som demokratier så börjar man leta bland de mörkaste diktaturerna för att finna vägledning.

        Men det är lätt att se skillnad: Demokratier flyttar männniskor till – diktaturer flyr människor ifrån.

        Den insikten är väldigt lätt att förstå – även om det handlar om USA eller Israel, oavsett deras övergrepp.

  3. Maria P Says:

    Finns det fler frihetliga socialister som haft den romantiska inställningen till Libyen som Gardell visar i artikeln är frågan jag ställer mig och är lite nyfiken på även om jag inser futtigheten i en sådan frågeställning en dag som denna..

    Mattias var ju från 1987 en av de drivande i SACs internationella kommitté men som tur var så har inte SAC haft några som helst kontakter med Libyen enligt vad man kan utläsa av verksamhetsberättelserna. Med den bild han målar upp om arbetarförvaltningen och de framgångsrika fackföreningarna i Libyen så tar jag för givet att han verkat för att SAC ska ha kontakter åt det hållet men inte fått något som helst gehör bland övriga medlemmar i internationella kommittén eller SAC i stort?

    SACs internationella kurs stötte jag på då jag snabbt kollade i verksamhetsberättelserna inte handlar den om Libyen men kan gissa att den varit en stor inspirationskälla för Gardells senare forskning.
    https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Arkiv/Tidningsarkiv/Tidningar-och-tidskrifter-utgivna-av-SAC-och-IAA/Syndikalisten-1995-SAC-kontakt-Industriarbetaren/Internationella-kursen-1986


    • Som jag minns det var Gardell ensam i den frihetliga rörelsen om sin Khadaffi-vurm. Även om säkert visst intresse väcktes av AT 6-7/92.

      • Maria P Says:

        Min spekulation ovan i att Gardell skulle verkat för kontakter mellan SAC och Libyen stämmer inte alls kan jag konstatera efter att jag grävt lite i SACs arkiv.

        Gardell berättar på ett möte med internationella kommittén december 1988 att han skall resa till Libyen och i mars 1989 berättar han att han skickat information om SAC till kontakter i Libyen och att han skall berätta om sina intryck troligen på Anarkistiska klubben mer info än det finns inte i arkivet.

        Det framgår dock att han reste med en ”arbetsbrigad från Svensk libyska vänskapsföreningen” Vilka som drev den föreningen, hur länge den var verksam och hur många svenska som i dess regi åkte till Libyen skulle vara intressant att veta. Hittar dock nästan inget på nätet eller i arkiv och biblioteksdatabaser men kan ju bero på att jag inte kommit på rätt sökord.

    • Anna Adolfsson Says:

      ”Finns det fler frihetliga socialister som haft den romantiska inställningen till Libyen som Gardell visar i artikeln är frågan jag ställer mig…”

      Måhända inte just om Libyen.

      Men läs Per Gahrtons bok ”Egypten, en arabisk demokrati”, där han hyllar Egypten under Mubarak, eller

      Jan Guillous hyllning till Irak under Baath-regimen i hans bok ”Irak, det nya Arabien”,

      så ser du att Gardell ingalunda är unik i sitt vurmande för arabiska diktatorer.

  4. Jacob Says:

    Tor: Hoppas att Carl Bildt läser vad du skriver!

  5. Tor Says:

    Jacob, absolut. Bildt har återkommande problem med att urskilja den enda demokratin in Mellanöstern mot resten av diktaturerna. Så han har klart en del att lära sig han med, även om han gjorde bra ifrån sig under Sovjetimperiets fall.

    Hur det ursäktar Gardell vet jag dock ej. Du kanske vet, Jacob?

    • Staffan Says:

      ”Den enda demokratin i mellanöstern”, som inte är en demokrati för det folk man ockuperar och förtrycker i strid med otaliga FN-resolutioner, och som nu är livrädd för att fler länder i mellanöstern ska demokratiseras och gör allt som står i dess makt för att hjälpa sina diktaturkompisar att klamra sig fast vid makten? Den ”demokratin” menar du?

      • Tor Says:

        Hmm jag vet inte riktigt vad du definerar som demokrati, men demokratier kan kränka FN-resolutioner (som Sverige tex) och även ockupera.

        Men återkom gärna varför inte Israel uppnår defnitionen demokrati.

        Nej, det räcker inte att säga att du inte gillar Israel.

  6. Kent Knutsson Says:

    Kent Knutsson Känner ett stort vemod när jag läser vad som skrivs i bloggen och då inte bara kring det som ”Warlenius” hänvisar till. Att J Lundberg och M Gardel varit ute o cyklat är en sak, men att, när vi nu fått veta mer, det ändå bloggas om att författare skrivit böcker som försöker inbilla folk att Libyen varit/är en ”vanlig högerdiktatur”, så blir jag liiiite mörkrädd. Den typ av diktatur som Libyen representerat/representerar har ALLTID skyddats av BÅDE höger- OCH vänsterstyrda stormakter. Det verkar som att allt fler fått panik och gör allt för att försöka inbilla allmänheten att just DE, ALLTID, varit emot regimen i Libyen. Så har det ju naturligtvis inte varit. Men, det vet vi nog alla, att extrem vänster- eller högerpolitik omöjliggör för vanligt folk att få en dräglig tillvaro. Känner ingen större optimism när det gäller just Libyen. Inte nu, men hoppas det ändras.

  7. ola berg Says:

    Men jag tycker det är tydligt att MG har precis samma selektiva seende idag. Han uttalar sig optimistiskt och positivt om rörerlser med diktatur, åsiktsförtryck, könsförtryck, och sexualitetsförtryck på sin uttalade agenda.

  8. Gustav Says:

    Jag tycker att det är märkligt att skylla på ungdomligt oförstånd, när Gardell var över trettio år gammal när han skrev sina märkliga lovord till den libyska regimen. Det brukar inte vara då man beter sig som en nyfrälst ungdomsförbundare.

    Det tycks snarare som om det här är en av någon anledning ständigt återkommande villfarelse, sedan länge vanlig bland vänstern men förekommande även bland högern; Hyllningar av starka ledargestalter och/eller deras nya och revolutionära rörelser, som skall svepa in som riddare på vita springare och göra allting gott och bra. Förändring ses automatiskt som förbättring.

    Att sådana gestalter och rörelser inte existerar verkar folk inte lära sig, tyvärr.


    • Det hade varit väldigt knepigt om Gardell hade vidhållit en Khadaffi-vurm mot bättre vetande och över en väsentlig tidsrymd. Då funkar analogin med t ex Jan Myrdal. Men vad jag vet har Gardell inte uttalat sig positivt om Khadaffi sedan 1992. Alla har rätt att ha fel åtminstone en gång.

      • Marcus Says:

        Jag pratade med Gardell senare på 90-talet om artikeln i AT, och då hade han svängt i frågan för länge sen. ”Naiv” var ett ord jag vill minnas att han använde. Artikeln är ju uppenbart skriven i ett glädjerus efter resan till Libyen. Strax efteråt när han läst på mer så justerade han sin hållning. Att han inte skrivit mer än en (1) hyllningsartikel säger ju allt.

      • Gustav Says:

        Det är förmodligen så att Gardell kom på bättre tankar rätt fort och det är klart att han har rätt att ha fel.

        Jag ifrågasätter främst själva fenomenet, att bli till sig i trasorna över rörelser och ledare, bara för att man sympatiserar med någon av deras målsättningar. Det är ett helt verklighetsfrånvänt beteende, som man bör ifrågasätta varje gång det dyker upp. Och det har det ju gjort åtskilliga gånger – vänsterns alla romantiserade och söndergullade rebellrörelser, Ronald Reagan, Bush jr i vissa läger, nu senast i viss mån Wikileaks med ledare.

        Politik synas bäst i sömmarna med viss distans och utan för mycket passion för endera sidan.

  9. centralgeograf Says:

    Mattias Gardell var inte ensam om att vurma för den gröna revolutionen. Cirka 1995 åkte AT:s redaktion på studieresa till Libyen.

  10. Nils Says:

    Den där resan till Libyen har det alltid varit pinsamt tyst om. De inblandade byter snabbt samtalsämne när den kommer på tal.

    • Adam Says:

      Det hade varit kul att få läsa om resan i AT. Något ungdomligt oförstånd kan vi inte tala om då flera resenärer hade passerat 30. En av dem konverterade några år senare.
      Å andra sidan har vi en utrikesminister med tvivelaktig moral. Och ett antal tidigare och nuvarande ministrar som sätter affärsintressen före mänskliga rättigheter.

  11. Bertil Says:

    Har svårt att förstå Warlenius indignation över Lundborgs artikel. Gardell har ju alla möjligheter att själv kommentera sin artikel från 92. Har dock inte funnit detta någon stans. Undrar också varför Ewa Björlings handelsresa är värd att lyftas fram men Bosse Ringholms 2007 vilken hade exakt samma syfte som Björlings förtigs. Det går en exakt skilljelinje mellan diktatur och demokrati. Ingen demokrati är perfekt, men som påpekats demokratier drar till sig invandrare, diktaturer gör det inte. Undrar tyst hur många av alla Gardells kompisar som verkligen vet detta och dessutom lever i familjer med där det finns medlemmar som är från muslimska länder. Med nära egna familjeband med denna värld känns Gardells argument kring Libyen och Mellanösterns som politisk blåögdhet.


    • Bertil, känner inte till Ringholms resa, men om det stämmer är det givetvis minst lika upprörande som Björlings. Och jag kan inte säga att jag bleve förvånad om det stämmer.

      Vad gäller schemat ”demokratier drar till sig invandrare, diktaturer gör det inte” så är det enkelt att konstatera att det inte stämmer. Faktum är att det finns eller har funnits hundratusentals sk gästarbetare i Libyen, ditlockade av jobb i oljeindustrin. Det gör knappast Libyen till en demokrati, och inte heller andra rika arabstater med liknande mönster: Saudiarabien, Kuwait osv.
      Om det vore så enkelt ginge det heller inte att förklara migrationen mellan Mexiko och USA (båda demokratier), inom EU från öst till väst (alla demokratier), och det förklarar inte varför Filippinerna (en republik) är ett av världens största migrantländer. Så den hypotesen håller inte!

      • Bertil Says:

        Warlenius, du har helt rätt angående Pilippinerna och USA, Mexico. Skrev mitt svar i hast. Situationen för världens gästarbetare är i många fall så nära slaveri man kan komma.Det fanns ju även afrikanska och vietnamesiska gästarbetare i DDR som fick utför de allra farligaste arbetsuppgifterna, bl a i de asbetsdammfyllda Trabantfabriken.
        Det finns dock en tydlig koppling mellan migration och fungerande demokratier som jag tror är helt omtvistad.
        Med ett förtydligande efter 15 års erfarenhet av demokratiprojekt utomlands har jag svårt för den stenhårda dokmatism som jag måste säga präglar vissa av vänsterns retorikers vällvilliga förhållande till den extrema islamismen. Tänker här även på hur demokratiska borgerliga tyska partier kom att stötta Hitler under devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Tyckte Daniel Suhonen i dagens Aftonbladet med exakt tydlighet uttryckte det jag själv känner inför vissa vänsternsdemagogers grumliga syn demokrati och extrema religiösa rörelser. Min erfarenhet av människor från den muslimska världen i Sverige (vilken absolut inte har någon statistisk relevans) är att de flesta vill leva ett liv med de grundläggande mänskliga rättigheterna för ett värdigt liv. Flera av dessa vet att dom inte har så mycket att vänta pga kön sexuell läggning mm i en land med stark koppling till en religionsutövning. Har oerhört svårt att se vänsterretoriker med samma glöd stödja stödja de konservativa krafterna inom katolska kyrkan

  12. Elvy Drugge Says:

    Frågan om Libyen är inte så lätt att bara avfärda som en diktatur med en daktator som borde störtas. Den oblodiga revolutionen hade nog ett gott syfte som få vill minnas. Dock kan den avläsas i befolkningen relativa välstånd jämfört med grannländer i Afrika. Kadaffi konfiskerade de franska oljekällorna och använde oljeinkomsterna till allmän skola, fri sjukvård och fri tandläkarvård. Jag tycker att man ska minnas det.
    En man som dog vid 90 års ålder nyligen arbetade till och från under en tioårsperiod under de stora positiva förändringarna i landet. Han återgav så klart en bild som helt stred emot den bild som amerikanska medier gav, och som återgavs i svenska medier. han beskrev ett land där kunskapsivern och utvecklingen var stor och omfattade folket.
    Det går inte att komma ifrån det obehag jag känner inför att den amerikanske president som så många hade gott hopp om, nu utlovar vapen åt motståndsrörelsen. När har USA någonsin varit intresserad av att stödja en revolutionär rörelse? Om olja finns, är det ekonomiksa intresset stort att lägga vantarna på det. Man skulle önska att den stora demokratin i väst kunde lära sig av historien, Vietnam, Afganistan, Irak osv. Deras inblandningar har aldrig lett till något positivt.
    Man undrar hur de som nu självklart vill störta regimen i Libyen, tänker angående oljan. Ska den fortsatt ägas av staten Libyen eller ska den bli privatägd och av vilka demokratiska krafter då?

  13. Mats Says:

    Skönt att läsa ditt inlägg Elvy. Det borde vara uppenbart att Kadaffi försökt skapa något nytt här på jorden och självklart fått fiender. Nationell självständighet, direkt demokrati och ett enat Afrika är väl inte populärt i vår kulturkrets. Och vi gillar absolut inte en mångkulturell värld. Alla ska leva i representativa demokratier där allt av värde kan köpas av de rika. Vad är detta krig annat än ett nytt korståg? Visst ska vi rädda deras själar, eller hur?
    Är det bara jag som anmäler till radionämnden att andra sidans tillskyndare inte fått utrymme i våra media? Det är inte bara FNs stadgar som trampas på i detta just påbörjade 40-åriga krig, även public service tror de har någon slags dispens . Googla gärna på Johan Galtung. Han har perspektiv och integritet. Och SanFranciscoBay, en nyhetssite för det svatta USA, gör ett försök att ge ett afrikanskt perspektiv som kanske kanfå en del att förstå lite mer…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: