Jag hade tänkt blogga om hur knäppt det är att debatten om Europakten bara handlar om svenskt deltagande är bra eller dåligt, inte om huruvida pakten är bra eller dålig i sig. Men Jonas Sjöstedt hade förstås förekommit mig…
Och han har helt rätt: Paktens fanatiska krav på högst 0,5 procents budgetunderskott även under djupa recessioner omöjliggör alla typer av stimulanspolitik. Inte heller gör kravet något åt det verkliga problemet med euron: för lite ekonomisk integration som gör att länder på helt olika ekonomiska nivåer tvingas ha tysk ränta.
Att Europakten är dålig drabbar givetvis även Sverige, trots att vi står utanför EMU, eftersom vi är en del av EU och Europa dessutom är vår viktigaste exportmarknad. Men detta nämns knappast i den nationalistiskt färgade debatten. Hur socialdemokraterna kan stödja pakten är ett mysterium, likaväl som att andra hyfsat progressiva regeringar, som den danska, gör det.
Europakten kommer också att påverka debatten om ett eventuellt svenskt deltagande i EMU. Hur ska LO kunna förespråka ett medlemskap i en union som mer eller mindre förbjuder en politik som stimulerar sysselsättning i kristider? Verkar inte troligt. Johan Ehrenberg, en av få röster till vänster som var aktiv i kampanjen för EMU, påpekar nu att regelverket blir betydligt stramare än de svenska budgetreglerna (tvärtemot vad som påstås). Indirekt säger han nu att han byter åsikt om svenskt deltagande: ”Jag deltog i EMU-debatten och argumenterade för svenskt deltagande just för att Maastrichtavtalets ekonomiska ramar faktiskt var mycket mer expansivt” än det svenska regelverket, skriver han. Men om EMU-ramarna nu blir stramare finns ju ingen anledning att hålla kvar vid den linjen. Inte heller det EU-positiva Arena-gänget verkar förtjusta.
Nu hade visserligen inte Europakten hindrats även om Sverige ställt sig utanför. Men följden blir ändå att sannolikheten för att Sverige går med i EMU någon gång i framtiden är ännu lägre nu. Undrar om EMU-kramarna i regeringen och socialdemokraterna tänkte på det?