Sexgraderscynism på SvD

SvD:s ledarskribent Johan Eriksson skrev ett osedvanligt cyniskt stycke på ledarsidan häromdagen. Jag författade en replik till tidningens debattsida enligt nedan. Gör som Paul McCartney – stöd för allt i världen Greenpeace-kampanjen för att freda Arktis. Det handlar inte bara om isbjörnarnas livsmiljö, utan om dina barns. Läs även Bill McKibbens nya artikel som inspirerade mitt svar.

—
Johan Eriksson har förmodligen rätt i att det är ”naivt” av Greenpeace att hoppas på att Shell ska upphöra med oljeutvinningen i Arktis (ledare 21/7). Men frågan är om någon annan hållning än sådan naivitet är rimligare när oljeindustrin, påhejade av världens makthavare och Svenska dagbladets ledarsida, faktiskt planerar att förändra jordens klimatsystem bortom igenkännlighet?

Det handlar om enkel matematik. Världssamfundet har lovat att inte låta den globala genomsnittstemperaturen stiga med mer än 2 grader, vilket redan det kommer att leda till omfattande klimatförändringar och innebär stora risker för klimatsystemets långsiktiga stabilitet. För att klara det med ca 80 procents sannolikhet måste, enligt ledande klimatforskare, de totala koldioxidutsläppen begränsas till högst 565 gigaton fram till 2050. Det är en enorm utmaning med tanke på att förra årets utsläpp låg på omkring 34 gigaton, tre procent mer än 2010, vilket med nuvarande trend innebär att budgeten kommer att konsumeras inom 13 år.

Förhoppningar om att en oljetopp (peak oil) skulle rädda oss undan farliga klimatförändringar har kommit på skam. Enligt en uppmärksammad rapport från tidigare i år, Unburnable carbon – are the world’s financial market carrying a carbon bubble?, kommer de bevisade reserverna av fossila bränslen som redan finns i bokförda som tillgångar hos privata och statliga energibolag att ge upphov till 2795 gigaton koldioxid – alltså fem gånger högre utsläpp än vad atmosfären tål om vi ska klara tvågradersmålet.

Att det skulle gå att fånga in eller neutralisera den koldioxiden genom ny teknologi eller kompensationer av olika slag är ännu inget annat än rosiga förhoppningar – minst lika naiva som Greenpeace’s kamp för att stoppa oljeutvinningen på Arktis. Om alla kända fossila reserver tillåts eldas upp måste vi därför tyvärr räkna med att de fruktansvärda scenerierna om sex graders temperaturökning inom ett sekel kommer att förverkligas.

Kärnan i klimatutmaningen är alltså att göra exakt det som Greenpeace nu kämpar för: att förmå energibolag och stater att avstå från att pumpa och gräva upp den återstående oljan, naturgasen och stenkolet. Att lämna de extremt känsliga områdena i Arktis ifred vore en utmärkt början. Men inte ens det är i närheten av vad som krävs om vår generation har ambitionen att lämna över en någorlunda beboelig planet till våra barnbarn. Snarare än att bekymras över miljörörelsens naivitet väcks därför frågan: Finns det inga gränser för hur cynisk man får vara på Svenska Dagbladets ledarsida?

Det finns nog med fossila bränslen därute för att förändra planeten

I min förra bloggpost skrev jag att även Kjell ”Peak oil” Alekletts prognoser över hur mycket olja och fossila bränslen som kan nå marknaden framöver tycks räcka gott och väl för att sabba klimatet för tusentals år framöver.

Den bedömningen delas av betydligt mer auktoritativa personer än moi. Huvudstoryn i förra numret av Time Magazine handlar om ”Extreme Oil”, den dyra, skitiga och farliga oljeutvinningen från havsbottnar, oljesand och skiffer, för att inte tala om den planerade exploateringen i Arktis. I reportaget – endast en puff finns för allmän beskådan – intervjuas en lång rad företrädare för industrin och akademin, och ingen verkar tro att sinande källor blir det stora problemet framöver. Freds- och konfliktforskaren Michael Klare, som bland annat skrivit standardverket Resource wars, säger: ”I’m less concerned about the absolute disapperance of fossil fuels than about the environmental consequences of purusing what’s left”. Och klimatforskaren James Hansen, som bland mycket annat just undersökt sambandet mellan peak oil och klimatförändring (Kharecha & Hansen 2008: Implications of ”peak oil” for atmospheric CO2 and climate) sammanfattar sin slutsats i Time: ”There’s enough carbon there to create a totally different planet”.

Även New York Times har den senaste tiden skrivit om vad de bedömer som en övergång från en era av knapp tillgång på fossila bränslen till en återgång till en era av överflöd. Inte minst ser ny teknologi ut att förverkliga en av USA:s återkommande drömmar om högre grad av energi-självförsörjning (genom policyn ”drill, baby, drill”). Men även på andra håll i världen görs stora investeringar i fyndigheter som, med dagens höga oljepriser, blivit lönsamma att utvinna.

Jonathan Koomey visar övertygande i en bloggpost – och i sin bok Cold Cash, Cool Climate – att de senaste uppskattningarna över kvarvarande lager av fossila bränslen är tillräckligt stora för att kvadda klimatet. Hans slutsats: ”[T]here’s virtually no chance that resource constraints would provide a brake on carbon emissions in this century”.

Det finns alltså inte mycket som tyder på att peak oil kommer att rädda oss från skenande klimatförändring. Vissa tror, vad jag förstår, att energins fördyring genom den lättillgängliga oljans slut kommer att få världsekonomin att krascha och därmed minska resurstrycket. Men det måste betraktas som spekulationer. Själv anser jag min slutsats från förra bloggposten nu är ytterligare förstärkt: Det krävs en social oljetopp för att världen ska undvika extremt farlig klimatförändring.

Sveriges största utsläppskällor

Jag roade mig för några veckor sedan med att kolla upp vilka anläggningar i Sverige som orsakar störst utsläpp av växthusgaser. Det sägs ju allt som oftast att Sveriges energisektor är mer eller mindre utsläppsfri. Folkpartiets partiledare Jan Björklund – som av Maud Olofsson pekas ut som regeringens största motståndaren till förnyelsebar energi – sa exempelvis i den senaste partiledardebatten att Sveriges energi till hälften består av kärnkraft och till hälften av vattenkraft. Det vore ju minst sagt förvånande eftersom dessa energislag är i stort sett utsläppsfria, samtidigt som energisektorn fortfarande släpper ut 10.6 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år – 16 % av Sveriges territoriella utsläpp.

Något är det alltså som inte stämmer. Uppenbarligen används fortfarande fossila bränslen till energi och värme. Och det borde ju avslöjas om man hittade en lista över Sveriges största källor. Sådan statistik finns också, inte helt lättillgängligt dock, på Naturvårdsverkets hemsida. Så här följer några topplistor (observera att utsläppen anges i kg C – för att översätta till kg koldioxid ska siffrorna multipliceras med 3.667).

Största utsläpparna av fossil koldioxid 2010, kg C

1. SSAB ÉMEA AB – Oxelösund – 2172251000
2. Luleå kraftvärmeverk LUKAB. Luleå – 1987519040
3. Preemraff, Lysekil – 1672800000
4. Cementa AB, Slitefabriken, Gotland – 1481639000
5. SSAB Tunnplåt AB, Luleå – 1441771000
6. Öresundsverket, (ÖVT), Malmö – 957193000
7. Värtaverket, Stockholm – 883333000
8. Borealis Krackeranl., Stenungssund – 686267000
9. Västerås kraftvärmeverk, – 613660570
10. Preem AB Preemraff Göteborg – 557207196

Här kan vi se att stålindustrin, raffinaderier och cementindustrin är värst, men också har sällskap av energianläggningar. Luleås kraftverk använder, vad jag förstår, spillvärme från stålverket och får kanske lite oförtjänt överta dess koldioxidutsläpp (någon som vet mer om detta?). Men Öresundsverket och Värtaverket är primäranvändare av fossila bränslen, möjligen även Västerås kraftvärmeverk.

Så nog finns det kolkraftverk i Sverige, och långt fler än dessa. När jag söker på anläggningar i energisektorn som släpper ut fossil koldioxid blir antalet träffar inte mindre än 102! I stort sett varje stad har en eller flera kraftverk som spyr ut fossil koldioxid, trots att vi har så gott om biobränslen i det här landet.

Nästa tabell listar de 20 största utsläpparna i energisektorn, exklusive raffinaderier. Många av dem är fortfarande kommunalt ägda, och förmodligen är det av kortsiktig snålhet som de fortsätter bränna olja, gas och kol och lastar över räkningen på våra barn. I några fall är det säkert spillvärme från industrier som tas tillvara, och då ligger problemet delvis på ett annat plan. Den som vet mer om de enskilda anläggningarna får gärna kommentera. Vi kan i alla fall konstatera att om klimatrörelsen skulle få luft under vingarna igen saknas inte konkreta mål för protestaktioner.

Största utsläpparna av fossil koldioxid 2010 i Energisektorn, kg C, exkl raffinaderier

1. Luleå kraftvärmeverk LUKAB. Luleå – 1987519040
2. Öresundsverket, (ÖVT), Malmö – 957193000
3. VÄRTAVERKET, Stockholm – 883333000
4. Västerås kraftvärmeverk – 613660570
5. Boländeranläggningarna, Uppsala – 402632000
6. E.ON Värme Sverige AB, Åbyverk, Örebro – 194250304
7. IGELSTAVERKET, Södertälje – 179808448
8. Karskärsverket, Gävle – 173647000
9. Kraftvärmeverket i Linköping – 161368000
10. Heleneholmsverket, (HVK), Malmö – 132627000
11. Sundsvall Energi AB, Korstaver – 125000000
12. Rosenlunds Kraftvärmeverk, Göteborg – 98295480
13. Ryaverket, Borås – 76043000
14. Ångcentralen, Perstorp – 69848100
15. Västhamnsverket, Helsingborg – 66686000
16. Sandviksverket, Växjö – 60048280
17. Riskullaverket, Mölndal – 51445000
18. Hedenbyns kraftvärmeverk, Skellefteå – 49471709
19. Karlskoga kraftvärmeverk, Kalskoga – 43084098
20. Bodens värmeverk, BEAB – 24815750

Är 1,5-gradersmålet möjligt att nå?

Omkring 100 av världens länder – tyvärr enbart i Syd – och många miljöorganisationer menar att det så kallade tvågradersmålet – att begränsa jordens genomsnittstemperatur till två grader över den förindustriella – är ett allt för farligt mål, och kräver högst 1.5 graders global uppvärmning. En liten seger under det annars dystra toppmötet i Köpenhamn var att det skrevs in i överenskommelsen att en översyn skulle göras 2015 för att se om tvågradersmålet behöver skärpas till ett 1.5-gradersmål.Nyligen framförde även Vänsterpartiet kravet på att Sverige ansluter sig till 1.5-gradersmålet.

Vetenskapligt finns ett stort stöd för det kravet. Tvågradersmålet formulerades på 1990-talet, och även om det är ett uttalat politiskt mål hade det ett vetenskapligt stöd som en ungefärlig gränslinje mellan besvärlig men ändå acceptabel klimatförändring och farlig klimatförändring. Men forskningen som har publicerats sedan dess pekar dessvärre entydigt på värre klimatförändring redan vid lägre temperaturhöjning. Så när FN:s klimatpanel IPCC gjorde en utvärdering av tvågradersmålet år 2009 kom de fram till att med samma logik som användes för att bestämma tvågradersmålet, borde nuvarande kunskaper leda till att man i stället satte ett engradersmål. En grad är det nya två grader; två grader utgör nu snarare gränslinjen mellan farlig klimatförändring och extremt farlig klimatförändring (se graf nedan, som kommer från en intressant presentation av klimatforskaren Kevin Anderson vid Tyndall Centre, se här, som grundar sig på den här artikeln).

Så att det finns stöd för 1.5-gradersmålet är tveklöst – om något borde det skärpas ytterligare. Men det är inte bara forskningen som har gått framåt sedan 1990-talet – utsläppen har dessutom fortsatt att öka, och ökat snabbare än någonsin. Det gör att tvågradersmålet – för att inte tala om mer ambitiösa målsättningar – har blivit allt svårare att nå.

Till råga på allt har inte klimatforskningen riktigt hängt med. Det finns en massa klimatmodelleringar gjorda för koldioxidhalter på 450 och 550 ppm (miljondelar i atmosfären), vilket förmodligen leder till 3-4-5-6 graders uppvärmning, men nästan inga modeller för vilka utsläppsbanor som krävs för att nå 1.5 graders uppvärmning.

Men efter de politiska kraven på mer ambitiösa målsättningar har forskningen börjat studera saken. Alldeles nyligen publicerades en artikel i den vetenskapliga tidskriften Climatic Change som har gått igenom tidigare forskning och även redovisar ny forskning inriktad på 1.5-gradersmålet. Författarna ställer helt enkelt frågan: ”Is it possible to limit global warming to 1.5°C?”

Jo, det tycks det vara. Men de bedömer det som nästan ouppnåeligt att hålla uppvärmningen under 1.5 grader utan en period av ”overshoot”, dvs då temperaturen är upp och vänder över målet. Men om vi tänker oss en sådan period på högst 50 år, och att den tillfälliga överskjutningen är mindre än 0.5 grader, och vi accepterar att risken för att nå målet inte är mer än 50 procent – krona eller klave – så kan vi klara det. Det tyder flera modelleringar på. Men det ställer höga krav på oss.

De utsläppsbanor som tycks förenliga med målet – definierat som ovan – delar nämligen tre egenskaper:
1. Tidiga åtgärder. De globala utsläppen måste kulminera omkring 2015 och ha sjunkit tillbaka till ungefär 45 (44-48) GtCO2e år 2020 (ungefär 2005 års globala utsläpp).
2. En snabb utsläppsminskning efter 2020 på 3-4-5 procent per år
3. Väldigt låga utsläpp 2100, högst 2-4 GtCO2e per år (≈95 % reduktion jämfört med 2005) och fortsatt sjunkande utsläpp under 2100-talet ner till noll eller under noll.

”We find that each of these criteria must be met for our 1.5°C goal to be feasible”, skriver forskarna. Dessvärre stämmer dessa kriterier väldigt illa med vad som beslutades på FN:s senaste toppmöte i Durban, jag har skrivit om tidigare.

Lakoniskt konstaterar forskarna att den beslutade översynen av tvågradersmålet år 2015 kan ligga för sent för att kunna vidta de nödvändiga åtgärderna för att nå ett skarpare mål.

Arbetstiden och klimatkrisen

När vänsterpartiets kongress för en månad sedan beslutade sig för att återigen mer aktivt börja driva frågan om förkortad arbetstid, kom de kraftigaste invändningarna förvånande nog från TCO:s utredare. Överste utredaren Roger Mörtvik satte tonen i ett blogginlägg där den måttfulla ambitionen att ta ut en del av produktivitetsökningarna i tid i stället för pengar avfärdades som ”rena stolligheterna att ens föreslå något sådant”. Mörtvik följde upp med ytterligare ett inlägg där han drar den halsbrytande och inte särskilt övertygande slutsatsen att kortare arbetstid skulle leda till att folk arbetar mer (!).

Mörtvik flankerades av kollegan Mats Essemyr, som i en kort bloggpost lanserar argumentet att det vore anti-fackligt med en arbetstidsförkortning. Inte heller detta innovativa argument övertygar, och jag kände mig kallad att ge svar på tal i kommentarsfältet. Rent sakligt sätt är TCO-utredarnas argument krystade och jag förstår inte riktigt varför de till varje pris vill behålla 40-timmarsveckan.

Well well, Essemyr fortsatte på inslaget spår i en debattartikel i Dagens arena, där han fick kvalificerade svar från bland annat Lennart Olsen, Josephine Brink och Roland Paulsen (vars bok om arbetstid jag avser att läsa). I mitt eget debattinlägg fokuserade jag på arbetstidsförkortning som ett sätt att bromsa tillväxten och minska utsläppen.

Som de flesta läsare av denna blogg vet är läget sjukt allvarligt (koldioxidhalten är nu uppe i 393 ppm, den långsiktigt hållbara nivån ligger under 350 ppm), och om vi inte snart finner vägar att ställa om snabbt och drastiskt kommer det helt enkelt att vara för sent för att stoppa galopperande klimatförändringar. I det läget kan man inte gå omkring och låtsas som att allt är som förut. Om nu TCO inte tycker att arbetstidsförkortning är någon bra idé hoppas jag att de presenterar andra, seriösa förslag för att kapa utsläppen. Vi får väl se hur det blir med det.

UPPDATERING: Debatten fortsätter glädjande nog här, på TCO-utredarnas blogg. Mats Essevik har svarat på mitt debattinlägg och även fått eldunderstöd av Roger Mörtvik. Jag har i min tur skrivit svar, osv.

Post-Durban: Vi får fixa det utan FN

Min nyårskrönika, som sammanfattar mitt hopp och min desperation efter klimattoppmötet i Durban, finns nu på Fria tidningens hemsida.

Redan på väg ner till Durban skrev jag om mina farhågor: att EU skulle se till att hålla liv i Kyotoprotokollet, men inte för att bevara dess princip om bindande utsläppsminskningar för industriländer, utan för dess nyliberala marknadsmekanismer som EU vill använda för att slippa vidta verkliga åtgärder för utsläppsminskningar. Detta blev även utfallet: Kyoto förlängdes, oklart hur länge, och i stort sett enbart för EU (sedan även Kanada, Ryssland och Japan följt USA:s gamla avhopp). De bindande utsläppsmålen, som ju var själva huvudpoängen med Kyoto, har inte ens förhandlats fram utan ska rapporteras in under våren – men utgå ifrån att de blir larvigt låga.

Denna förlängning av Kyoto var verkligen inget att fira. Samtidigt var det långtifrån det värsta som hände i Durban. Det värsta var att Kyotos efterträdare inte kommer på plats förrän efter 2020. Detta trots att det råder närmast enighet om att de globala utsläppen måste kulminera senast 2015 för att tvågradersmålet ska vara praktiskt möjligt att nå! Världens länder valde därmed ytterligare några års oförhindrad ekonomisk tillväxt, trots att priset mycket väl kan bli tusen år av allvarliga klimatrubbningar! Jag sammanfattade konsekvenserna i en ledare för Cogito (jag blev även intervjuad för Flamman och Internationalens papperstidning).

När jag letade efter ytterligare belägg för det galna i att ännu en gång skjuta upp åtgärder för att minska utsläppen hittade jag den här extremt läsvärda artikelserien (Del 1, 2 och 3) som till stor del baserar sig på den här klimatvetenskapliga artikeln. Kontentan är, i korthet, att samtidigt som tvågradersmålet blir allt svårare att nå i takt med att verkliga åtgärder dröjer – och dröjer de till 2020 är det i stort sett kört –, så visar ny forskning att själva tvågradersmålet blir allt mindre relevant. Om två graders temperaturhöjning förut utgjorde en ungefärlig gränslinje mellan ”acceptabel” och ”farlig” klimatförändring, är det med hänsyn till nyare forskning snarare gränsen mellan ”farlig” och ”extremt farlig” klimatförändring.

Min ångest över att slutgiltigt ha insett att politiken under kapitalismen – eller åtminstone under dess nyliberala fas – är strukturellt oförmögen att hantera klimatkrisen förvärrades därmed väsentligt av kunskapen om hur bråttom det har blivit att verkligen ställa om. Om FN-förhandlingarna har gått i stå och är närmast omöjliga att påverka under rådande globala styrkeförhållanden bör slutsatsen bli att – åtminstone på kort sikt – lägga fokus på den nationella (och regionala) nivån. Som läget är nu är det nog enda möjligheten: Att vi i Sverige påverkar vår regering att gå före, och att vi förlitar oss på att samma sak sker i andra länder. Nyårskrönikan i Fria är egentligen en uppmaning till detta samt ett litet program för hur det kan ske.

Krönikans själva disposition inspirerades för övrigt av den tänkvärda rapporten Sell the sizzle som diskuterar klimatrörelsens kommunikation, och menar att vi först måste visa att en positiv förändring är möjig innan vi talar om hur mörkt Business as ususal ter si; samt att när mottageren ställts inför detta val upplyses om en genomtänkt plan för förändring och förslag till vad hon själv kan göra.

Jag ventilerade även idén att civilsamhället borde bojkotta nästa års toppmöte i Qatar – för att demonstrera sitt allvarliga missnöje med Durban-överenskommelsen, och för att tydligt rikta fokus mot den nationella nivån. Att döma av debatten var nog frågan för tidigt väckt, dock. Det viktigaste vi kan göra nu är att mobilisera så många och så mycket vi kan för att snarast möjligt ställa om Sverige kring ett radikalt men brett program. Jag återkommer i den frågan.

Ockupera Durban!

Idag startar FN:s sjuttonde årliga klimattoppmöte. Bara ett år återstår av Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, och allt färre tror att det blir en överenskommelse om en andra period. Därmed försvinner sannolikt den ena och viktiga delen av protokollet: bindande åtaganden om utsläppsminskningar för industriländerna. Däremot tyder det mesta på att den andra och betydligt mer ifrågasatta delen av protokollet blir kvar: utsläppshandeln. Risken är alltså stor att världens svar på klimatfrågan snart enbart består i att byta utsläpp med varandra, men knappt några åtgärder för att minska utsläppen.

Jag har tidigare kritiserat utsläppshandeln i mina klimatböcker/rapporter (se här och här), men jag måste säga att jag har blivit ännu mer skeptiskt den senaste tiden. Det framkommer i en artikel i onsdagens Fria tidning (se här). För den som vill läsa mer om utsläppshandeln finns nu Larry Lohmanns artikel, som jag hänvisar till i Fria, på nätet. Rekommenderas! Här finns även en intressant intervju med Lohmann. Den andra artikeln jag refererar till, av Ursula Huws, rekommenderas också men finns bara i sammanfattning.

På Cogitos hemsida skriver jag i dag lite hoppfullt om att platsens radikala traditioner kanske kan ”gifta sig väl” med tidens radikala anda och göra Durban till en vändpunkt. I likhet med Greider anser jag att hoppet står till de radikala rörelserna mot nyliberalism snarare än till klimatförhandlarna. Det inser även gamla klimaträvar som Tom Athanasiou, en av upphovsmännen till Greenhouse Development Rights, som följt förhandlingarna i många år.

Men stalltipset, åtminstone på kort sikt, är dessvärre att klimattoppmötena fortsätter att bli en allt mindre relevant arena och att världen går mot klimatkaos. Att detta sker i fullt medvetande om konsekvenserna är, skriver jag, en tämligen enastående händelse och det är viktigt att börja fundera över vad i helvete som gick snett. En bra ände att nysta i tror jag är att klimatkrisen sammanföll med den nyliberala eran. En ideologi som säger att allt går att lösa med marknader lämpar sig väldigt dåligt för problem som kräver systemförändring.

Sjöstedt, tillväxt och klimatanpassning

Har onekligen varit dålig på att uppdatera bloggen under hösten, men har inte varit helt publicistiskt overksam.

Förra veckan publicerades en krönika i Fria om den märkligt bristfälliga synen på klimatanpassning som präglar Stockholms länsstyrelses nya klimat- och sårbarhetsutredning. En dyrköpt konsekvent kan bli att nya Slussen bara kommer att funka ca 30 år innan den måste rivas (och Mälaren sannolikt blir en havsvik).

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika åt mäktiga Supermiljöbloggen om den sydeuropeiska tillväxtkritiken, som är lite djärvare och mer systemkritisk än den Tim Jacksonska som vi mest hör om här uppe i Nord.

Ytterligare ett par veckor tidigare skrev jag en debattartikel tillsammans med Lina Hjorth om att klimatfrågan är en ödesfråga för alla partier, även vänsterpartiet, men av de fyra ordförandekandidaterna tar tyvärr endast Jonas Sjöstedt frågan på allvar.

Sen var det ju inlägget om befolkningsfrågan på Svenskans debattsida också.

Svälten och vi

Blir aldrig riktigt klok på om och när Fria publicerar krönikor på hemsidan. Vad jag kan se har denna, som publicerades för dryga veckan sedan, inte hamnat på hemsidan. Om vår klimatskuld och Afrikas horn.

Vår dubbla skuld till svälten

Världens största flyktingläger heter Dadaab och ligger i norra Kenya. Det är byggt för att rymma 90 000 flyktingar från inbördeskrigets Somalia. Men där finns redan över 400 000 människor och nu är det fullt. 25 000 människor har slagit sig ner utanför lägret, oskyddade från miliser och vilda djur. Och tillflödet fortsätter med omkring 1 000 människor varje dag. Av barnen i lägret är 37,7 procent akut undernärda, varav 17,5 procent i så dåligt skick att de riskerar att dö, enligt Läkare utan gränser. Dadaab är inte unikt. I lägret Liben över gränsen till Etiopien finns nu över 100 000 flyktingar, samtidigt som 400 000 somalier har flytt till huvudstaden Mogadishu.

Det är inte väpnade strider som driver ut människorna på vägarna, utan hungern. Ihållande torka, höga matpriser och otillräcklig sjukvård har skapat den värsta nöden på Afrikas horn på decennier. Det lidande som drabbar varje hungrande människa är unikt och oförsvarbart; samtidigt är katastrofen närmast trivial i sin förutsägbarhet. Att Östafrika skulle vara bland de områden som först drabbas av den globala uppvärmningens alla katastrofer har inte bara framgått av diverse avancerade klimatmodeller, samma slutsats dras av klimathistoriker. Även under den så kallade medeltida värmeperioden för ungefär 1000 år sedan drabbades områden av torka som tidigare – och senare – varit frodigare. Särskilt utsatta var Australien, västra Nordamerika – och Östafrika. Eftersom Nilen får sitt vatten från det etiopiska höglandet ledde torkan där snart till sjunkande vattennivåer i Egypten. I Fredrik Charpentier Ljungqvist populärvetenskapliga klimathistoria Global Nedkylning läser jag om det torra året 967 då Nilens låga vattenstånd ledde till att omkring 600 000 egyptier svalt ihjäl. Ibland är historien den bästa spåkulan.

Men medan den medeltida värmeperioden var ”naturlig” befinner vi oss nu i Antropocen – den geologiska tidsålder i vilken den största påverkan på ekosystemen orsakas av mänskliga aktiviteter. Allt tyder på att den uppvärmning världen nu erfar kommer att bli långt kraftigare än för 1000 år sedan. Orsaken är, som alla vet, förhöjda halter av växthusgaser i atmosfären som i sin tur främst beror på förbränning av olja, kol och gas; utsläpp som till nästan fyra femtedelar har skett i de länder som kallas industrialiserade och som bara rymmer en femtedel av mänskligheten.

Innebär det att Sverige och övriga i-länder är direkt ansvarigt för den hungersnöd som nu drabbar Somalia? Torkan beror på oss, men torkan ensam förklarar inte hungern; människor har ännu tillräckligt med mat i både Oklahoma och Australien. Det är när redan sårbara länder drabbas av ytterligare svårigheter som katastrofer utlöses. Emellertid kan man kan på goda grunder hävda att samma grupp av länder som har bränt oproportionerligt mycket kol och olja också har ett särskilt ansvar för Somalias sårbarhet i vidare mening. Landet var koloniserat av England och Italien ända till 1960. USA ledde en misslyckad FN-insats under 1990-talet och bombade landet så sent som 2007. De somaliska piraterna är omtalade men få vet att sjöröveriet startade som en desperat ekologisk försvarskamp mot den industriella utfiskningen av somaliska farvattnen av bland annat europeiska fiskefartyg. De höga livsmedelspriserna beror inte bara på torka i närregionen utan på ökad efterfrågan på världsmarknaden; enligt Världsbanken är USA:s irrationella satsning på majsetanol en direkt orsak till svälten i Afrika. Och så vidare.

Ett gott moraliskt rättesnöre är att vi bör hjälpa en annan människa i nöd oavsett vår egen skuld till hennes belägenhet. När det gäller svältkatastrofen på Afrikas horn kan vi dock konstatera att Sverige och övriga i-länder är dubbelt skyldiga – både till torkan, och att torkan leder till hunger. Att vår regering nu låter andra människor dö i Dadaab, Liben och Mogadishu som ett resultat av egna handlingar är förstås ingenting annat än skamligt.
Rikard Warlenius

Regeringen behöver uppdatera sig

SMHI lämnade i dagarna över en uppdateringsrapport till regeringen om läget i klimatforskningen efter klimatpanelen IPCC:s förra rapport AR4, som kom 2007 (regeringens pressmeddelande, rapporten). SMHI-rapporten är allt annat än alarmistisk men kan inte låta bli att konstatera att forskningen nu visar på större och värre konsekvenser än i IPCC 2007. Det gäller exempelvis havsnivåhöjningen, som nu bedöms kunna bli upp till 2 meter under innevarande århundrade, samt den biologiska mångfalden, där inte minst marina ekosystem nu bedöms som mer hotade än 2007. ”Sammantaget ter sig riskerna för allvarliga klimateffekter större jämfört med AR4”, skriver SMHI.

Sedan 2007 har flera simuleringar gjorts om vilka utsläppsminskningsmål som krävs för att nå ett globalt 1,5-gradersmål respektive 2-gradersmålet. Enligt SMHI:s nya sammanställning krävs följande utsläppsminskningar av växthusgaser för att med en sannolikhet av omkring 70 procent nå temperaturmålen:

* 2-gradersmålet kräver en global minskning med 50-60 % från 2000 till 2050, och med nära 100 % till 2100. Det innebär – givet en globalt lika per capita-fördelning av utsläppen från och med 2050 – att utsläppen i Sverige behöver minska med cirka 21 % till år 2020 och med 72 % till 2050 (sedan 1990).

* 1,5-gradersmålet kräver sannolikt globala nollutsläpp redan runt år 2050. Det innebär givetvis även att Sveriges och EU:s utsläpp måste vara (minst) noll då. Till år 2020 behöver de svenska utsläppen ha minskat med 36 % (sedan 1990) givet ett lika per capita-scenario.

I målen för Sverige och EU ingår inte nettoutsläpp från avskogning och utrikes luft- och sjöfart, och givetvis sker beräkningarna ur produktionssynpunkt, inte konsumtionsdito.

Rapporten tar inte ställning för vilka mål som regeringen bör ta, men det kan ju vara intressant att jämföra de nya uppgifterna med regeringens och oppositionens nuvarande klimatmål, som jag granskade ingående i en rapport inför riksdagsvalet 2010.

Både regeringen och oppositionen vill minska Sveriges utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990, vilket ju ser väldigt ambitiöst ut, förenligt med per capita-ansvar för ett 1,5 gradersmål. Det gäller emellertid bara för den röd-gröna oppositionen, vars långsiktiga mål till 2050 – en minskning av Sveriges utsläpp med 90 procent – dock inte räcker till 1,5 gradersmålet. För att nå det behöver 90-procentsmålet vara nått redan 2040.

Regeringen, däremot, menar något helt annat med sitt 40-procentsmål. Den räknar inte in de ca 30 procent av Sveriges utsläpp som täcks av EU:s utsläppshandel, vilket innebär att det i själva verket bara ett 27-procentsmål sett till hela Sveriges utsläpp. Men även detta säger ganska lite om regeringens ambitioner eftersom en tredjedel av minskningen år 2020 kan kompenseras med flexibla mekanismer (för mer ingående förklaring, se här och här).

Regeringens mål till 2050 är ännu mer diffust uttryckt, men bör rimligen tolkas som att Sveriges utsläpp bör minskas med 60 procent jämfört med 1990. Satta jämte SMHI:s nya sammanställning räcker det inte ens till ett globalt ansvarstagande för tvågradersmålet.

Moderatregeringen är med andra ord katastrofal även ur denna aspekt. Men vi kan ju alltid hoppas att ”Sveriges nya miljöparti” lyssnar på forskningen och vässar målen.

Mer: Uppsalainitiativet, Rapport