Varför inte världsdemokrati?

Med vilka argument kan profilerade anhängare av stark demokrati på nationell eller lokal nivå samtidigt motsätta sig tillämpning av demokratiska principer på övernationell nivå? Är det ens tänkbart att hitta lösningar på klimatfrågan – detta typexempel på ett spelteoretiskt dilemma – utan en global demokratisk konstitution?

Om detta står att läsa i mitt ”paper” Varför inte världsdemokrati? som nu ligger som resurs under OM uppe till vänster. Den är tillkommen inom ramen för en kurs i statsvetenskap och är därför lite torrt och akademiskt skriven – men jag tycker att ämnet är viktigt och av allmänintresse så jag lägger ut den här. Jag rekommenderar den till särskilt intresserade av klimat och global politik, men man får stå ut med en del udda referenser till kurslitteraturen.

Det är sånt här jag ägnar mig åt numera: att skriva ”papers”, ”assignments”, ”research proposals” och en och annan uppsats. Det skiljer sig mycket från journalistik. Publiken är ytterst begränsad, men man är garanterad respons, om inte annat så från seminarieledaren. Man har ofta mer tid på sig än för ett snabbt journalistiskt knäck, och komplexitet och analys uppmuntras här, medan journalistik kräver hårdare vinkling. Olika, men båda har sin charm.

Segerrik Attac

Svenska Attac har bara 767 betalande medlemmar men vi – jag är en av de 767 – tillhör det segrande laget. I december sade nämligen Fredrik Reinfeldt att EU ska ta fram ett förslag till en avgift på valutatransaktioner – alltså en så kallad Tobinskatt, som är det viktigaste kravet för Attac-rörelsen.

”Vad var det egentligen som hände” frågar sig Attacs tidning Alt i det senaste numret som kom för ett par veckor sedan. Den konstaterar att Reinfeldt pressades till beslutet av regeringscheferna i Frankrike, Tyskland och Storbritannien, och att det är troligt att Attacs långa kamp där har påverkat dem. Det var inte den den svenska avdelningen som gjorde mål, skriver Alt, ”vi var i själva verket aldrig ens i närheten av bollen. Men vårt lag vann. Det ska vi vara glada och stolta över!”

Segern ska inte bärgas i förskott, men om en Tobinskatt som förmår lugna ner finanskapitalet blir verklighet återstår ändå mycket att göra en global rättviserörelse. Det visar Alts övriga artiklar av Kent Werne om hur privata kapitalgrupper med bas i skatteparadis köper upp den svenska välfärden och kammar hem miljardvinster. Viktig och skrämmande läsning och ett gott skäl att förbättra Attacs medlemsstatistik.

Gammelmoderaten och europaparlamentarikern Gunnar Hökmark är däremot inte så förtjust. I Sydsvenskan skrev han häromdagen för att en Tobinskatt ÖKAR spekulationen och därmed risken för en kommande finanskris, tvärtemot avsikten. Men vid närmare granskning argumenterar inte Hökmark mot Tobinskatten, han bara öser på med floskler. Han får också ett kvalificerat svar på tal av professor Lars Pålsson Syll på Newsmill.

Världsparlament, ja tack

Tällbergstiftelsens Bo Ekman skriver i dagens DN att det behövs en mer demokratisk och överstatlig världsordning för att klara klimatet och andra globala utmaningar.

Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med.

Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur en demokratiskt grundad ordning skall formas i denna nya värld.

Jag är rädd att Bo Ekman har rätt. Rädd, men inte för att jag fruktar en sådan världsordning. Till skillnad från stora delar av vänstern sörjer jag inte om nationalstaterna förlorar en del suveränitet till en demokratisk överstatlig nivå. Utan rädd för att jag fruktar att en ny världsordning inte kommer att införas i tid för att undvika katastrofal klimatförändring.

Vi behöver verkligen förändra och demokratisera de globala maktstrukturerna, men vi måste samtidigt kämpa för att så bra beslut som möjligt fattas inom nuvarande världsordning. Men jag medger att det ser oerhört svårt ut att komma någon vart genom den typ av förhandlingar som brakade samman i Köpenhamn.

Förra året komen bra bok på temat världsdemokrati och klimatet: Tillsammans av filosofen Folke Tersman. Den presenterades på DN Debatt. Jag lyfte frågan om klimat och världsparlament på Arbetarens klimatblogg 2007 apropå en kampanj som då genomfördes.