Archive for the 'Högern' Category

Tre positioner i befolkningsfrågan

oktober 31, 2011

Idag den 31 oktober 2011 räknar FN med att vi blir 7 miljarder människor här på jorden. Somliga tar tillfället i akt att förklara miljöproblemen med befolkningsökningen, vilket ofta leder till paradoxen att den ohållbara förbrukningen av jordens resurser skylls på dem som förbrukar minst. Om detta skrev jag ett debattinlägg härom dagen på Svenska Dagbladets nätsida.

Debatten är egentligen gammal. Jag tycker mig se tre huvudpositioner som kristalliserades ut redan på 1970-talet, kanske ännu tidigare. I renodlad och förenklad form kan de beskrivas sålunda (observera att de flesta personer inte konsekvent tillhör en position, men det är i grunden de anslag vi har att förhålla oss till). Den första positionen – som fruktar ”befolkningsexplosionen” och inte sällan förespråkar befolkningskontroll – kan kallas konservativ och nymalthusiansk. Den andra – som erkänner att ekosystemen har gränser inom vilka ekonomin måste hålla sig men ser den globala överklassens konsumtionsmönster som det stora hotet – dominerar i den radikala och progressiva miljörörelsen. Den tredje – som anser att det inte finns några ekologiska gränser eller ”miljöproblem” eftersom människans innovationsförmåga är obegränsad så länge hon får verka fritt på en oreglerad marknad – kan kallas den liberala hållningen.

Det är den liberala hållningen som nu leder marschen rakt igenom de ekologiska gränser den inte vill erkänna. Den konservativa och den radikala hållningen är enade i sitt motstånd mot detta, men förespråkar olika vägar till hållbarhet: tillbaka mot ett bevarande av privilegiesamhället, eller framåt mot ett mer egalitärt och demokratiskt samhälle.

Här har jag skrivit tidigare om befolkningsfrågan: Fria och bloggpost.

Annonser

Äldreomsorgen under realkapitalismen

september 26, 2011

Jag har precis läst Mark Fishers bok Kapitalistisk realism och måste säga att den ger en väldigt träffande samtidsdiagnos: I korthet att vi lever i en tid där alla alternativ till fortsatt kapitalistisk utveckling är så tillbakapressade – politiskt, ekonomiskt, till och med kulturellt genom postmodernismens kritik av alla ideologier och ”stora berättelser” – att det är stört omöjligt att lägga fram en annan dagordning utan att avfärdas som ”orealistisk”.

Dagens exempel på realkapitalismens seger hämtar jag från DN Debatt. En utredare på Wallenerbergsfärens egen bank SEB konstaterar att Sveriges befolkning åldrar, vilket kommer att öka kostnaderna för äldreomsorgen. Emellertid har den offentliga sektorn inte råd att tillhandahålla den omsorgen. Vi står därför, enligt Jens Magnusson, inför ett val med två möjliga vägar: ”stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen”. Fast vid närmare eftertanke är det första alternativet inget alternativ, eftersom ”det saknas stöd för kraftigt höjda skatter hos den svenska medelklassen”.

Ergo: Det finns inget annat alternativ än att privatisera äldreomsorgen. Eller – alternativet skulle i så fall vara att låta våra gamla dö ensamma, och det vill väl ingen? Margareth Thatchers nyliberala credo ”There is no alternative” lever med andra ord ytterst väl.

Den här debatten är inte direkt ny, den går i akademiska kretsar under beteckningen Baumols sjuka eftersom den ytterst är en konsekvens av att servicesektorn inte kan rationaliseras i samma takt som industrisektorn och därför blir omsorg relativt sett allt dyrare. Vi vet också hur vänstern (såväl S som V och i hög grad Mp) brukar argumentera i denna debatt: Att det visst finns ett stort stöd hos svenska väljare för en skattefinansierad välfärd, och att skatterna därför visst kan höjas.

Att vänstern inte har lyckats vinna en riksdagsmajoritet i val sedan 2002 och att Baumols sjuka är dömd att förvärras över tid borde stämma till viss eftertanke. Men framför är vänsterns argument ett tecken på hur väl realkapitalismen har lyckats befästa debattens yttre gränser.

Ändå är det inte alls länge sedan det som nu är så ”orealistiskt” att det inte ens finns med på tankekartan inte bara var fullt möjligt, utan dessutom verklighet. När människor i min ålder gick i skolan fick vi lära oss att Sverige var en blandekonomi. Det var ingen ren kapitalism, utan här fanns också en stor offentlig sektor. Den bestod inte enbart av skola-vård-och-omsorg, utan även av vinstdrivande företag: SSAB, LKAB, Svenska Varv, Sveriges Petroleum, Assi Domän, Pharmacia, Linjeflyg… Alla dessa och långt fler bolag var en gång statliga och har sålts ut. Ofta med motiveringen att det ”drar in pengar till staten” – vilket ju är fullständigt vilseledande eftersom det mestadels har handlat om lönsamma bolag med årliga överskott, dvs goda investeringar för staten och sedermera för de privata köparna. Syftet med blandekonomi var inte bara att rädda hotade jobb i till exempel varvssektorn, eller att leverera välfärdstjänster vid sidan av marknaden. Syftet var också att äga inflytande över näringslivets utveckling samt att staten skulle raka av en del av vinstgenereringen i denna högproduktiva sektor.

Blandekonomin var ju dessutom bara en mellanväg mellan marknadsekonomi och fullfjädrad planekonomi – vilket också var ett realistiskt alternativ för inte alls länge sedan. Med andra vet alla som gick i skolan åtminstone fram till 1980-talet, någonstans i bakhuvudet, att det faktiskt finns ett tredje alternativ till att låta de gamla dö ensamma eller att privatisera omsorgen: Nämligen att äga produktionsmedel tillsammans. Men det kan man ju inte säga. Det är ju totalt orealistiskt.

Jag har förstås inget svar på hur realkapitalismens tankebarriärer ska övervinnas. Men den som är i Stockholm kan ju fråga Mark Fisher på Södra teatern på torsdag.

Regeringen behöver uppdatera sig

september 17, 2011

SMHI lämnade i dagarna över en uppdateringsrapport till regeringen om läget i klimatforskningen efter klimatpanelen IPCC:s förra rapport AR4, som kom 2007 (regeringens pressmeddelande, rapporten). SMHI-rapporten är allt annat än alarmistisk men kan inte låta bli att konstatera att forskningen nu visar på större och värre konsekvenser än i IPCC 2007. Det gäller exempelvis havsnivåhöjningen, som nu bedöms kunna bli upp till 2 meter under innevarande århundrade, samt den biologiska mångfalden, där inte minst marina ekosystem nu bedöms som mer hotade än 2007. ”Sammantaget ter sig riskerna för allvarliga klimateffekter större jämfört med AR4”, skriver SMHI.

Sedan 2007 har flera simuleringar gjorts om vilka utsläppsminskningsmål som krävs för att nå ett globalt 1,5-gradersmål respektive 2-gradersmålet. Enligt SMHI:s nya sammanställning krävs följande utsläppsminskningar av växthusgaser för att med en sannolikhet av omkring 70 procent nå temperaturmålen:

* 2-gradersmålet kräver en global minskning med 50-60 % från 2000 till 2050, och med nära 100 % till 2100. Det innebär – givet en globalt lika per capita-fördelning av utsläppen från och med 2050 – att utsläppen i Sverige behöver minska med cirka 21 % till år 2020 och med 72 % till 2050 (sedan 1990).

* 1,5-gradersmålet kräver sannolikt globala nollutsläpp redan runt år 2050. Det innebär givetvis även att Sveriges och EU:s utsläpp måste vara (minst) noll då. Till år 2020 behöver de svenska utsläppen ha minskat med 36 % (sedan 1990) givet ett lika per capita-scenario.

I målen för Sverige och EU ingår inte nettoutsläpp från avskogning och utrikes luft- och sjöfart, och givetvis sker beräkningarna ur produktionssynpunkt, inte konsumtionsdito.

Rapporten tar inte ställning för vilka mål som regeringen bör ta, men det kan ju vara intressant att jämföra de nya uppgifterna med regeringens och oppositionens nuvarande klimatmål, som jag granskade ingående i en rapport inför riksdagsvalet 2010.

Både regeringen och oppositionen vill minska Sveriges utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990, vilket ju ser väldigt ambitiöst ut, förenligt med per capita-ansvar för ett 1,5 gradersmål. Det gäller emellertid bara för den röd-gröna oppositionen, vars långsiktiga mål till 2050 – en minskning av Sveriges utsläpp med 90 procent – dock inte räcker till 1,5 gradersmålet. För att nå det behöver 90-procentsmålet vara nått redan 2040.

Regeringen, däremot, menar något helt annat med sitt 40-procentsmål. Den räknar inte in de ca 30 procent av Sveriges utsläpp som täcks av EU:s utsläppshandel, vilket innebär att det i själva verket bara ett 27-procentsmål sett till hela Sveriges utsläpp. Men även detta säger ganska lite om regeringens ambitioner eftersom en tredjedel av minskningen år 2020 kan kompenseras med flexibla mekanismer (för mer ingående förklaring, se här och här).

Regeringens mål till 2050 är ännu mer diffust uttryckt, men bör rimligen tolkas som att Sveriges utsläpp bör minskas med 60 procent jämfört med 1990. Satta jämte SMHI:s nya sammanställning räcker det inte ens till ett globalt ansvarstagande för tvågradersmålet.

Moderatregeringen är med andra ord katastrofal även ur denna aspekt. Men vi kan ju alltid hoppas att ”Sveriges nya miljöparti” lyssnar på forskningen och vässar målen.

Mer: Uppsalainitiativet, Rapport

Turkosa tecken i tiden

juli 3, 2011

Idag inleds Almedalsspektaklet med miljöpartiets dag. Kan konstatera att miljöpartiet, och dess nya språkrör Fridolin och Romson, omkramas av Svenskt Näringslivs ordförande Urban Bäckström i DN, av tidigare folkpartisten och enligt egen utsago fortfarande liberalen Mikael Trolin i Svenska Dagbladet, och av just mörkblå Svenskans före detta chefredaktör Bertil Torekull på Newsmill.

Ingen muckar med väljarna

april 20, 2011

Jag har skrivit en debattartikel på Dagens Arena idag. Det är en utvecklad och förbättrad version av ett tidigare blogginlägg på temat att skattesänkningar leder till ökade utsläpp av växthusgaser.

Jag är faktiskt lite förvånad över att detta ganska enkla faktum inte lyfts fram i den politiska debatten. Är det för att skattesänkningar är så populära? Nja, andra viktiga argument har ju faktiskt dryftats, som att det leder till större inkomstklyftor och urholkar välfärden.

Snarare tror jag att det handlar om att det i påståendet implicit ligger ett skuldbeläggande av hushållen/väljarna för att de konsumerar ”fel” – och att mucka med väljarna är förstås ingen särskilt framgångsrik politisk taktik. Men jag menar att det är att göra saken för enkel. Hushållen agerar ju i stort sett i överensstämmelse med de incitamentsstrukturer som ytterst är politiskt fastställda. Även hushållens konsumtion är i allra högsta grad en politisk fråga.

En annan tänkbar förklaring till varför skatter och utsläpp inte kopplas samman är annars att så få bryr sig om utsläppsökningar över huvud taget numera. I besvikelsen och förvirringen efter klimatfiaskona i Köpenhamn och Cancún är åtgärder för utsläppsminskningar kanske helt enkelt inget argument som ger politiska fördelar och väljarstöd. Vilket ju i så fall är ytterst deprimerande.

Sänkt skatt är dåligt – också för klimatet

april 13, 2011

UPPDATERING: Den här debattartikeln är mer utförlig och genomräknad.

Idag presenterade regeringen ett femte jobbskatteavdrag och dessutom höjd brytpunkt för statsskatten. Att det undergräver välfärdens finansiering och ökar inkomstklyftorna är uppenbart och har diskuterats på många håll. En sak som de flesta inte inser är att det också innebär får en direkt negativ effekt på utsläppen av växthusgaser.

Exakt hur stor utsläppsökningen blir är svår att beräkna, men mellan tummen och pekfingret innebär dagens utannonserade skattesänkningar på 15 miljarder kronor att utsläppen ökar med 0,5 miljoner ton koldioxid per år. Om regeringens skattesänkningar nu är uppe på 115 miljarder innebär det att detta – allt annat lika – har bidragit till en ganska dramatisk utsläppsökning på 3,8 Mton/år, eller i runda slängar en utsläppsökning på 5 %.

Hur kan jag hävda det? Jo, eftersom den offentliga sektorn orsakar mycket mindre utsläpp per spenderad krona än hushållen. Sjukvård, skola, parkskötsel osv är helt enkelt inte lika klimatfarligt som hushållens konsumtion: Energi, resor, mat, prylar osv.

Det finns inte så många försök att uppskatta hushållens andel av Sveriges koldioxidfotavtryck, det enda jag känner till finns i rapporten An analysis of Sweden’s Carbon Footprint (WWF 2007). Den baserar sig på data från 2003 och dessutom visar senare uppgifter att Sveriges koldioxidfotavtryck är mycket större än vad som anges där, men det är vad jag har tillgängligt.

Enligt rapporten står hushållen för hela 76 % av Sveriges koldioxidfotavtryck (57 miljoner ton CO2), medan offentliga sektorn bara står för 14 % (näringslivet är ju inte i så hög grad slutkonsumenter av varor och tjänster och står därför bara för 10 % enligt detta synsätt).

Samtidigt kan vi utläsa ur offentliga källor att offentliga inkomster 2003 var 1 324 miljarder, men av det gick 459 miljarder kronor tillbaka till hushållen genom transfereringar. Kvar att konsumera i offentliga sektor fanns då 865 miljarder kr. Hushållens disponibla inkomster uppgick 2003 till 1 259 miljarder kr.

Ur dessa data kan ”koldioxidintensiteten” beräknas, och då kan vi konstatera att för varje miljon kronor som offentliga sektorn sätter sprätt på åstadkoms utsläpp på 12,1 ton CO2. Hushållens konsumtion är mer än tre gånger mer klimatfarlig, varje miljon kronor orsakar 45,3 ton C02.

Detta är förstås en grov bild. Förmodligen är hushållens koldioxidfotavtryck ännu större, och utsläppsökningen påverkas förmodligen även av skattesänkningarnas profil. En flygresa till åt övre medelklassen orsakar större utsläpp än ett extra restaurangbesök åt en fattig proletär, osv. Men även om siffrorna ska tas med en nypa salt är jag helt övertygad om att grundresonemanget, att skattesänkningar ökar utsläppen, har full giltighet.

Vilket också säger något om hur en kommande klimatomställning måste se ut. Den utesluter inte högre lärartäthet, mer äldreomsorg, utbyggd kollektivtrafik och massor av kultursatsningar; däremot kan inte lika mycket pengar överlåtas åt privatkonsumtion av de stora klimatbovarna: El, mat och resor.

Bra bloggkommentarer: Esbati, Storstad, Sjöstedt
AB, Exp, SvD, DN osv

Cancún och det kollektiva handlandet

november 29, 2010

Årets klimattoppmöte i mexikanska Cancún drar igång nu. Förväntningarna är låga och den största frågan är, som George Monbiot ställde i en krönika för några veckor sedan, hur delegaterna ska orka hålla sig vakna.

Samtidigt står ju stora saker på spel, som alla vet. Så varför händer inget? I en analys som publicerades publicerades i förra veckans Flamman betraktar jag klimatkrisen, ett år efter Köpenhamnsfiaskot, som ett spelteoretiskt dilemma. Det kollektiva handlandets speciella svårigheter är förmodligen underskattat inom vänsterteori i allmänhet; oavsett det tycker jag att spelteori bidrar till att förstå klimatproblematiken.

Klistrar även in texten här:

Det är för tidigt att säga att det är för sent

Efter fiaskot i Köpenhamn har hoppet, om att det går att undvika en kollaps av klimatet och världsekonomin, sjunkit. Men är det verkligen möjligt att ge upp om en överenskommelse när miljoner människoliv står på spel? Rikard Warlenius manar till en förnyad kamp för internationella överenskommelser.

När det stora klimattoppmötet startar på måndag i mexikanska Cancún har ingenting och allt ändrats. Positionerna mellan jordens fattiga och rika länder har rubbats mycket lite. Men en grundförutsättning har förändrats. Till skillnad från förra årets möte i Köpenhamn är stämningen pessimistisk.

Förhoppningarna på klimattoppmötet i Köpenhamn för ett år sedan var enorma. Där och då skulle ett avtal förhandlas fram som i princip skulle rädda världen. 119 stats- och regeringschefer flögs in. Tusentals tjänstemän, tusentals journalister och tusentals ackrediterade från civilsamhället fyllde stadens enorma mässanläggning. Och utanför demonstrerade 100 000 människor!

Men trots all prestige och trycket utifrån blev det inget avtal utan bara en drygt två sidor lång deklaration. Den kunde inte antas av mötet utan noterades bara, efter att några latinamerikanska länder med vänsterregeringar, ö-nationen Tuvalu och Sudan vägrat bifalla den så kallade Köpenhamnsöverenskommelsen. Sudans representant beskrev dokumentet som en ”självmordspakt”. Visserligen nämns där det så kallade tvågradersmålet, men den tabell över frivilliga utsläppsminskningar som bilagts överenskommelsen borgar för att temperaturen snarare kommer att öka med 3,5 grader, med katastrofala konsekvenser som följd. Och även om överenskommelsen innehåller löften om finansiering av klimatomställning och anpassningsåtgärder i utvecklingsländer, ska finansieringen vara på plats först 2020 samtidigt som beloppen bara omfattar en femtedel av vad FN och Världsbanken anser behövs.

För oss som följde förhandlingsprocessen inför Köpenhamn var resultatet inte så överraskande. Djupa klyftor mellan å ena sidan USA och EU och å andra sidan utvecklingsländerna präglade förhandlingarnas alla områden. Utvecklingsländerna krävde mer omfattande utsläppsminskningar, främst i Nord, och mer pengar och teknologi åt omställning och anpassning i Syd. Det var uppenbart att klyftorna inte skulle kunna överbryggas i tid till Köpenhamn.

Åsiktsskillnaderna består ännu. Därför är förväntningarna ordentligt nedskruvade inför mötet i Cancún. Vissa framsteg har gjorts i förhandlingarna om teknologiöverföring, finansiering och skogsavverkning, och kanske kan separata uppgörelser presenteras i några frågor. Kanske kan hela eller delar av Köpenhamnsöverenskommelsen formaliseras i bindande beslut. Men någon komplett efterföljare till Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, som löper ut 2012, väntas inte. Större förhoppningar ställs redan till toppmötet i Sydafrika i slutet av 2011.

Klimatfrågans speciella svårigheter kan beskrivas som ett kollektivt dilemma. Ett vanligt spelteoretiskt exempel på detta kallas för allmänningens tragedi. Utgångspunkten är att flera boskapsägare låter sina kreatur beta på en allmän äng. Alla förlorar givetvis på att för många kreatur betar sönder ängen. Men ingen av dem tjänar på att ensam begränsa antalet kreatur, eftersom det ger mindre inkomster och dessutom kan leda till att någon annan låter sin flock växa och därmed att ängen ändå förstörs. Överfört till klimatförhandlingarna måste användningen av den globala allmänningen, atmosfären, regleras på ett sätt som alla stater uppfattar som bättre än fortsatt klimatförändring.

Alla behövs nämligen, inte bara för att beslut fattas med konsensus i FN:s klimatprocess, utan för att läget är så allvarligt att det nu inte räcker med att bara industriländerna drastiskt minskar sina utsläpp. Trots att utvecklingsländernas historiska utsläpp är små är deras momentana utsläpp så höga att de ensamma orsakar skenande klimatförändring. Samtidigt anser dessa med full rätt att det är deras tur att utvecklas ekonomiskt och socialt, vilket hittills alltid har medfört högre utsläpp.

Dilemmats lösning, menar bland annat huvudfåran i klimatrörelsen, är att införa ett rättviseperspektiv. Det spelteoretiska dilemmat kan bara lösas genom att de industrialiserade länderna dels drastiskt minskar utsläppen hemmavid, dels betalar mellanskillnaden mellan vad de fattiga ländernas nuvarande fossilbaserade utveckling kostar och en hållbar utveckling med lägre utsläpp. Endast då kommer utvecklingsländerna att välja samarbete framför avhopp.

Fiaskot i Köpenhamn ledde emellertid till en allvarlig diskussion om huruvida ett globalt avtal för en allmänningens komedi – det som varit det internationella samfundets ”Plan A” – verkligen är en framkomlig strategi. Ingen kan förneka att det ser mycket svårt ut att förmå alla länder att komma överens, och mellanvalet i USA, då en lång rad republikaner som förnekar att människor påverkar klimatet valdes in i kongressen, gjorde förvisso inte saken lättare. Misstron växer och olika förslag till ”Plan B” har börjat lanserats.

Inifrån miljörörelsen torgför det brittiska projektet Dark Mountain en djupt pessimistiskt syn, inte bara på möjligheten att komma överens inom FN utan på att överhuvudtaget förhindra en global ekologisk kollaps. Miljörörelsens förslag till grön omställning innebär bara ytterligare våld mot naturen och att fortsätta demonstrera är meningslöst, menar rörelsens grundare Paul Kingsnorth i essän Confessions of a Recovering Environmentalist. Det mest meningsfulla vi kan göra är att börja planera för ett liv efter kollapsen.
En spegelbild av det argumentet fördes fram av Svenskt näringslivs Stefan Fölster i SVT:s Agenda för tre veckor sedan. Han tror inte att världen kan enas kring ett genomgripande, globalt avtal och att vi får räkna med en kommande klimatförändring. Fölsters ”Plan B” är satsningar på teknologi såsom billiga solceller, genmodifierade grödor och fjärde generationens kärnkraft som ska utvecklas och säljas till utvecklingsländer och på så sätt göra tillväxten åtminstone lite grönare – utan pålagor på företagen.

Huvudfåran av klimatrörelsen avvisar dock båda dessa kapitulationslinjer. En kollaps, hur den nu ser ut, kommer med alla sina oberäkneliga följdverkningar, ställer miljontals människoliv på spel. Exakt hur nära vi är en katastrof finns det vitt skiljda bedömningar av inom klimatrörelsen – många anser att en klimatkatastrof kommer vara utdragen och långsam snarare än en synlig och uppenbar kollaps. Men de flesta är överens om att vi har en plikt att försöka så länge det överhuvudtaget kan anses meningsfullt och att den gränsen inte är nådd. Ett annat argument handlar om att det inte finns några vettiga alternativ till ett bindande, rättvist och ambitiöst avtal. Ställd inför det kollektiva dilemma som klimatfrågan utgör är det helt enkelt osannolikt att tänka sig att spontana initiativ eller tekniksatsningar, i frånvaro av en internationell överenskommelse, kommer att kunna förhindra fortsatt överutnyttjande av atmosfären.

Kanske var fiaskot i Köpenhamn inte heller ett nederlag för klimatrörelsen? En alternativ berättelse kan beskrivas så här: Förhandlingarna i Köpenhamn kunde knappast ha slutat på annat sätt givet de stora klyftorna mellan Nord och Syd. Det unika folkliga tryck som byggdes upp inför mötet – med jättedemonstrationen som yttersta bevis – räckte inte till, men var heller inte kulmen på klimatrörelsen, utan dess avstamp. En seger redan på rörelsens första eldprov hade givetvis varit osannolikt, och även om en viss avmattning efter förra årets kraftsamling är naturlig fortsätter rörelsen att utvecklas. I april samlades 35 000 människor till en konferens för klimaträttvisa i Bolivia, och den 10 oktober (101010) genomfördes över 7 400 samordnade klimatmanifestationer jorden runt. I förhandlingarna fortsätter samtidigt företrädare för det globala Syd att vägra pruta på kraven om omfattande utsläppsminskningar i Nord. Cancún-mötet kommer knappast att gå historien, men vid 2011 års möte i Sydafrika börjar det bli rejält bråttom att ersätta Kyotoprotokollets första period. Det sätter press på förhandlingarna, och med hjälp av Sydafrikas starka och radikala folkrörelser ska vi se till att pressen är hård även utifrån. Än är det för tidigt att säga att det är försent.
Rikard Warlenius

Förljugen och förslagen

oktober 5, 2010

Per Schlingmann, PR-geniet som tycker att politik bör krängas som pyttipanna, överger tjänsten moderaternas partisekreterare. I stället tillträder Sofia Arkelsten, vars förhållningssätt till politiken tycks vara likadan: förljugen men förslagen. Hennes merit är att ha lyckats göra moderaternas sämsta gren – miljöpolitiken – till något av en valvinnare. Inte genom att förända sakpolitiken. Nej, moderaterna vill fortfarande bygga motorvägar och satsa på flyget och har fortsatt pinsamt låga ambitioner för utsläppsminskningar. Den moderatledda regeringen är fortfarande den sämsta på miljöområdet i modern tid enligt Naturskyddsföreningen.

Men på något sätt har Sofia Arkelsten lyckats övertyga väljare om att moderaterna har en bättre miljöpolitik än de rödgröna. Och i en mening stämmer det ju. Med Arkelsten vid rodret behöver inte miljöpolitiken kosta något. Hon försäkrar oss att allt kommer att ordna sig, shoppingrundan fortsätter som vanligt, inga skatter behöver höjas, inga jobbiga omställningar genomföras. Alla som är någorlunda insatta vet ju att resonemanget inte håller ihop: En riktigt omställning kommer dessvärre att kräva vissa uppoffringar, eller i alla fall förändringar. Sofia Arkelstens sanna bedrift är därför att lyckas kombinera denna strutsattityd med att upprätta något slags moderat trovärdighet i sakfrågan och därmed få de rödgröna att framstå som trista olyckskorpar. Och jag tror att hon har lyckats genom att vara insatt, engagerad och ge ett sympatiskt, ödmjukt intryck.

Att lyckas saluföra moderaternas betongpolitik som grön ÄR verkligen en bedrift och nu belönas hon av partiet. Det parti som kommer undan med att kalla sig ”arbetarparti” när de sänker skatter för de rikaste och att säga sig värna välfärden när de utförsäkrar svårt sjuka ser givetvis ett stjärnskott i Arkelsten.

Den bästa eftervalsanalysen

september 30, 2010

Den bästa eftervalsanalysen kom aldrig på pränt, den blev kvar i bakhuvudet på en stressad student… Men vad gör väl det när Jonas Fogelqvist skriver ungefär det jag ville ha sagt, fast ännu bättre? Så läs hans kloka bloggpost. Fritt tolkad: det är inte så enkelt som att vänstern måste till vänster – eller åt höger. Det handlar om att gå framåt, om se de verkliga problemen och utmaningarna och hitta lösningar på dem. Då kommer också entusiasmen och väljarna tillbaka. Aron Etzlers ledare i förra Flamman var lite inne på samma spår, jag gillade den också.

Världens bästa bantningsmål?

september 15, 2010

Idag gjorde jag mitt bästa – i direktsändning i P1:s Klotet och under efterföljande chat – för att lyfta klimatfrågorna i valkampanjen och förklara för väljarna att de rödgröna, trots brister, är ett klart bättre alternativ än fortsatt borgerlig regering. Hoppas att det gick fram. Men de tio minuterna gick så snabbt och Martin Ådal hade fräckheten att bedra mig på hela avslutningen.

En sak som jag tycker är särskilt märkligt i valrörelsen och som jag tyvärr inte hann bemöta i radion är det återkommande Allianssnacket om att ”Sverige har världens mest ambitiösa klimatmål”. Det spelar ingen roll hur många gånger Maria Wetterstrand säger att enligt miljörörelsens (Climate Action Network) rankning har Sverige sjunkit från en topplacering ner till 16:e plats: Mantrat fortsätter föras fram.

En annan aspekt som inte har diskuterats är om det verkligen är rimligt att mäta klimatmåls ambitioner i relativa termer snarare än absoluta. Även om Alliansens 40 procentsmål verkligen var världens högsta minskningsmål finns det ju massor av länder vars utsläpp per capita är bråkdelar av Sveriges.

Alliansens mantra är lite så här: Tänk att en överviktig person som väger 150 kg beslutar sig för att banta ner sig till 130 kg. Kan man då säga att personen i fråga har ett rysligt ambitiöst bantningmål? Trots att hon/han även efter kuren har en avsevärd bit kvar till en långsiktigt hållbar livsstil? Och samtidigt som det finns hundratals miljarder människor som är undernärda?*

Jag tycker inte det.

* Jag vill härmed inte lasta världens överviktiga för att folk svälter, det bara passade in i allegorin.