Archive for the 'Arbetarkampen' Category

Står miljöhänsyn i motsättning till välfärd?

februari 2, 2013

I förmiddags höll jag en liten ”spaning” (jfr det berömda radioprogrammet) på den imponerande välfärdskonferensen som Nätverket Gemensam välfärd ordnar på ABF-huset denna helg. Många anföranden och seminarier filmas och läggs ut på ABFPlay, och här efter ca 45 minuter ska mitt bidrag finnas med.

Det här är ungefär vad jag sa.

Min spaning är egentligen gammal men tyvärr kommer det ständigt nya exempel. Ett extremt tydligt sådant skedde i samband med konflikten kring Ojnareskogen på Gotland i höstas. Som ni säkert vet är det en mycket skyddsvärd skog, av betydelse för sin artrikedom och för norra Gotlands färskvattenförsörjning. Nordkalk vill hugga ner skogen och bryta kalk för att hålla igång kalkbruket i Storugns i ett par decennier till, medan fältbiologer och lokalbefolkning kämpade emot. I den vevan blev den socialdemokratiska vice ordföranden i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, inbjuden till radions Studio Ett och deklarerade med emfas att för socialdemokraterna kommer jobben först och naturen sen.

Detta ligger ju implicit i S nya prioritering, där jobben är överordnat precis allting annat. Det är tite intressant att dra ut det resonemanget i förlängningen. Så socialdemokraternas åsikt är att så länge de finns ekosystem och naturresurser kvar att exploatera genom lönearbete, så ska det ske, oavsett om det rycker undan själva livsbetingelserna för mänskligt liv? Vilken välfärd är då möjlig, liksom? Och vilka är det som ska jobba? Jag hoppas att det inte är så många sossar som egentligen tycker så.

En populär variant på samma tema – mitt andra exempel – gäller Sveriges möjlighet att ”gå före” i klimatarbetet. Det är ju väletablerade fakta att klimatkrisen är extremt allvarlig och att Sveriges utsläpp ligger långt utöver vad som är hållbart och ansvarsfullt. Det borde i sig vara tillräckligt för att motivera kraftfulla åtgärder, men ändå händer inte särskilt mycket.

När regeringen kritiseras för passivitet är standardsvaret först ett blankt förnekande: nej, vår klimatpolitik är den mest ambitiösa i världen. Men om man pressar dem lite kommer snart det här med jobben och välfärden upp. Att ensidigt minska utsläppen är ett ”hot mot Sveriges konkurrenskraft” anser då Reinfeldt, Borg, den samlade ekonomkåren, Svenskt näringsliv osv.

Det enda sättet att rädda jobben och välfärden är alltså enligt resonemanget att fortsätta släppa ut ohållbart mycket koldioxid i atmosfären. Trots att det inom detta århundrade kan leda till 4-6 graders temperaturhöjning – och en helt annan värld, bortom vår förståelse.

Allra särskilt laddad och stark blir motsättningen om ordet ”tillväxt” nämns. Det helt logiskt och bevisat att en större ekonomi generellt sett har en större miljöpåverkan än en mindre. Visst sker energieffektiviseringar osv, men hittills har de aldrig varit större än tillväxten, så netto har utsläppen fortsatt att öka. Ändå anses det som en ytterligt suspekt uppfattning att fortsatt hög ekonomisk tillväxt, åtminstone i vår redan ganska välutvecklade del av världen, kanske är svårförenligt med en klimatomställning.

Satirprogrammet Tankesmedjan har jämfört Sverige med en ”teokrati” där alla måste hänge sig till tron på en grön tillväxt byggd på hittills okända, tekniska mirakel – och där man inte behöver några som helst sakargument för att stämpla meningsmotståndare som galna hundar.

Ett aktuellt exempel var de positiva reaktionerna på Miljöpartiets förslag till nytt partiprogram, där den mesta tillväxtkritiken rensats bort. DN:s ledarskribent Susanne Birgersson förklarade då i radion varför man inte kunde ta miljöpartiets tidigare tillväxtkritik på allvar. Jo, för om man är tillväxtkritisk, sa Birgersson, ”då säger man att vi ska lägga mindre pengar på skolan, mindre pengar på sjukvården, på naturvården, på de sociala trygghetssystem”.

Tankesmedjans kommentar var: ”Utan tillväxt blir det alltså som i Grekland – det finns bara sniglar att äta och alla röstar på nazisterna”.

Men skämt åsido är det en heltokig slutsats: Att inte lägga MER på t ex skolan är inte samma sak som att lägga MINDRE pengar på skolan. Föreställningen om tillväxt som normaltillståndet sitter så djupt att allt som inte växer förutsätts krympa… Jag är ingen tillväxtmotståndare av princip – men här finns ett uppenbart dilemma som inte försvinner för att man tokstämplar avvikande åsikter.

Men stämmer alls denna bild av att miljö- och klimathänsyn är ett hot mot jobb och välfärd? Det är uppenbart att om vi inte förmår sköta om vår miljö, finns snart ingen välfärd kvar över huvud taget. I princip finns alltså ingen motsättning mellan miljön och välfärden. Men snävt sett – på kort sikt och lokalt – kan det finnas en motsättning. Nordkalk räknar med att sysselsätta kanske 40-50 personer genom sitt nya kalkbrott, och det har förstås betydelse för en liten kommun.

Men samtidigt, om våra makthavare är så måna om att ha råd med framtidens välfärdsfinansiering att de inte kan satsa på miljön – varför har de då har sänkt skatterna så mycket? Ca 100 miljarder jobbskatteavdrag, 15 miljarder i sänkt bolagsskatt, 5 miljarder i sänkt restaurangmoms, 20 miljarder i Rut- och Rot-avdrag osv är enormt mycket mer än vad som läggs på att freda skyddsvärda skogar eller på energiomställning.

Och om våra makthavare är så måna om jobben: Varför privatiserar de då vården, trots att man vet att de bolag som tar över har som affärsidé att säga upp folk och skicka vinsterna till Jersey? Utan skattesänkningarna hade massor av offentliga jobb kunna skapas – varav många välbehövliga, ”gröna” jobb i t ex byggsektorn och energisektorn.

Nej, motsättningen mellan miljö och välfärd är för det mesta grundfalsk. Snarare än att miljö och klimat ett hot mot välfärden är det ett hot mot skattesänkningar för höginkomsttagare. Men det säger man inte. Varför nämnde till exempel Susanne Birgersson bara ”fina” saker som att skolan och naturvården skulle på stryka på foten med lägre inkomster till staten – men inte att det skulle försvåra ytterligare skattesänkningar.

Denna falska motsättning syftar, tror jag, till att så split mellan ”röda” välfärdskramare och ”gröna” miljövänner och är samtidigt ett sätt att maskera borgerligheten egna intressen; att gynna höginkomsttagare. Allt för ofta har ”röda” låtit sig luras in i denna fälla och stött miljövidriga projekt för att det ger några jobb. Samtidigt har ”gröna” ibland varit oförmögna att inse hur viktigt social rättvisa är för en miljöomställning. Givetvis kommer folk att kämpa för de mest miljöförstörande jobben om deras alternativ är att hamna i Fas 3. Vi kan inte låta de svagaste ta den största smällen. Därför är ett starkt välfärdssamhälle även en grundsten för en radikal miljöomställning.

Min spaning är optimistisk,för jag tror såväl ”röda” som ”gröna” kommer att lära sig att se igenom den här mestadels falska motsättningen mellan miljö och välfärd. När såväl de ekologiska som de ekonomiska och sociala kriserna skärps kommer alla att inse att det ena är en förutsättning för det andra. Att det är samma kamp – mot de rikas utsugning av både arbetet och naturen.

Annonser

Arbetstiden och klimatkrisen

februari 7, 2012

När vänsterpartiets kongress för en månad sedan beslutade sig för att återigen mer aktivt börja driva frågan om förkortad arbetstid, kom de kraftigaste invändningarna förvånande nog från TCO:s utredare. Överste utredaren Roger Mörtvik satte tonen i ett blogginlägg där den måttfulla ambitionen att ta ut en del av produktivitetsökningarna i tid i stället för pengar avfärdades som ”rena stolligheterna att ens föreslå något sådant”. Mörtvik följde upp med ytterligare ett inlägg där han drar den halsbrytande och inte särskilt övertygande slutsatsen att kortare arbetstid skulle leda till att folk arbetar mer (!).

Mörtvik flankerades av kollegan Mats Essemyr, som i en kort bloggpost lanserar argumentet att det vore anti-fackligt med en arbetstidsförkortning. Inte heller detta innovativa argument övertygar, och jag kände mig kallad att ge svar på tal i kommentarsfältet. Rent sakligt sätt är TCO-utredarnas argument krystade och jag förstår inte riktigt varför de till varje pris vill behålla 40-timmarsveckan.

Well well, Essemyr fortsatte på inslaget spår i en debattartikel i Dagens arena, där han fick kvalificerade svar från bland annat Lennart Olsen, Josephine Brink och Roland Paulsen (vars bok om arbetstid jag avser att läsa). I mitt eget debattinlägg fokuserade jag på arbetstidsförkortning som ett sätt att bromsa tillväxten och minska utsläppen.

Som de flesta läsare av denna blogg vet är läget sjukt allvarligt (koldioxidhalten är nu uppe i 393 ppm, den långsiktigt hållbara nivån ligger under 350 ppm), och om vi inte snart finner vägar att ställa om snabbt och drastiskt kommer det helt enkelt att vara för sent för att stoppa galopperande klimatförändringar. I det läget kan man inte gå omkring och låtsas som att allt är som förut. Om nu TCO inte tycker att arbetstidsförkortning är någon bra idé hoppas jag att de presenterar andra, seriösa förslag för att kapa utsläppen. Vi får väl se hur det blir med det.

UPPDATERING: Debatten fortsätter glädjande nog här, på TCO-utredarnas blogg. Mats Essevik har svarat på mitt debattinlägg och även fått eldunderstöd av Roger Mörtvik. Jag har i min tur skrivit svar, osv.

Mer om Saabkrisen och Slutkört

maj 2, 2011

I färska numret av tidskriften Röda Rummet finns en hel del intressant, som en lång analys av den arabiska revolutionsvågen av Andreas Malm, en intervju med eko-socialisten Daniel Tanuro och recensioner av aktuell litteratur. Jag har bidragit med en artikel som ganska utförligt recenserar och diskuterar Lars Henrikssons bok Slutkört.

Som redan har framgått här på bloggen och på Cogitos hemsida tycker jag att det är en viktig bok som dessutom är väldigt aktuell med tanke på vad som samtidigt nu i Trollhättan (jag blev i korthet intervjuad i Flamman om detta). Jag tycker uppriktigt synd om de tusentals arbetare vars jobb och trygghet nu beror på några äventyrliga kapitalister som gamblar med andras pengar, och jag tycker att det är direkt pinsamt att svenska staten och Europeiska investeringsbanken backar upp deras lekstuga.

Henrikssons poäng är att alternativet till denna cirkus inte måste vara en nedläggning av fabriken (han utvecklar sin syn på Saabkrisen i flera inlägg på sin blogg). Staten skulle helt enkelt kunna gå in och kräva att våra pengar används på samhällsnyttigt sätt, till exempel för att tillverka spårvagnar eller vindkraftverk som ändå behövs i den ekologiska omställning som blir allt mer akut. Visst, efter tre decennier av nyliberalism låter det fjärro med en stat som tar aktiv del i ekonomin, men för inte så väldigt länge sedan var det helt normalt. Och jag är ganska övertygad om att det krävs mer av demokratisk kontroll över ekonomin för att klara av den nödvändiga omställningen.

Det lönar sig att förstöra planeten

februari 21, 2011

”Eljättar gör enorma vinster”, konstaterar SvD idag. Statliga Vattenfall drog in nätta 16,7 miljarder kronor på sin verksamhet i Norden förra året, EoN Sverige hade en vinst på 7,9 miljarder 2009 och 2010 blir sannolikt ännu mer profitabelt. Finska Fortums dominerande verksamhet, elförsäljningen, gjorde en vinst på 11,7 miljarder kronor i Sverige och Finland förra året. Det innebär att varje anställd i genomsnitt drog in en vinst på 6,4 miljoner till aktieägarna! Högre utsugningsgrad är svår att föreställa sig.

Jag ber också om att få påminna om min och Christopher Holmbäcks rapport om kolkraftverket i Värtahamnen i Stockholm. Kraftverket släpper ut lika mycket växthusgaser som all biltrafik i Stockholm, faktiskt över en procent av Sveriges totala utsläpp (822 kton 2009, medan Sveriges totala utsläpp samma år var 59,8 mton = 1,4 %). Enligt rapporten skulle det kosta ungefär 4 miljarder att ersätta verket med en biobränsleanläggning.

Få se nu, det motsvarar alltså vinsten som Fortum Powers anställda drog in mellan 1 januari och den 5 maj förra året. Undrar om de anställda helst vill att pengarna ska gå till aktieägarna eller till att drastiskt minska växthusgasutsläppen i Sverige för lång tid framöver?

Den bästa eftervalsanalysen

september 30, 2010

Den bästa eftervalsanalysen kom aldrig på pränt, den blev kvar i bakhuvudet på en stressad student… Men vad gör väl det när Jonas Fogelqvist skriver ungefär det jag ville ha sagt, fast ännu bättre? Så läs hans kloka bloggpost. Fritt tolkad: det är inte så enkelt som att vänstern måste till vänster – eller åt höger. Det handlar om att gå framåt, om se de verkliga problemen och utmaningarna och hitta lösningar på dem. Då kommer också entusiasmen och väljarna tillbaka. Aron Etzlers ledare i förra Flamman var lite inne på samma spår, jag gillade den också.

Med bibehållen lön?

juli 5, 2010

I senaste Röda rummet (Socialistiska partiets teoretiska tidskrift som utkommer tillsammans med Internationalen några gånger per år) har jag med en liten krönika som kanske kan väcka lite debatt. I årtionden har såväl vänsterpartiet (se årets valplattform här) som Internationalen (aktuell ledarartikel här) krävt arbetstidsförkortning med bibehållen lön, och jag har själv alltid stått bakom det kravet. Tills nu. Arbetstidsförkortning är en viktigare fråga än någonsin, men jag tvekar kring den bibehållna lönen. Kom gärna med mothugg, dock, kanske har jag fel. Eftersom texten inte ligger ute på nätet publicerar jag den nedan.

Med bibehållen lön?

I slutet av 1990-talet skrev jag en artikel i Internationalen som gick ut på att antalet arbetade timmar i den svenska ekonomin dividerat med antalet personer som ville och kunde arbeta under en vecka blev ganska precis 30. Med andra ord: om vi delade på jobben skulle arbetstiden bli sex timmar per vardag.

Tanken var att belysa det absurda i att vissa lider av övertid och andra av arbetslöshet. Under massarbetslöshetens 1990-tal var det faktiskt rätt hög press i frågan om att dela på jobben, vilket min uträkning i Internationalen var ett uttryck för. Efter att LO och TCO beslutat sig för att direkt motsätta sig en daglig förkortning av arbetstiden gick dock luften ur debatten. Arbetstidsfrågan blev iskall och har så förblivit.

Men under våren 2010 har en viss upptining skett. Såväl miljöpartiets som vänsterpartiets kongresser har röstat emot sina partiledningar och fört upp arbetstidsförkortningen i valrörelsen. Samtidigt har motiveringen förändrats; nu kopplas arbetstidstidsfrågan allt oftare till miljökrisen.

Allt fler inser att ekonomins storlek och dess miljöpåverkan är nära förknippade. Tillväxt innebär högre utsläpp, för även om tillväxten i teorin kan bli mer miljövänlig är det närmast omöjligt att i praktiken minska utsläppen så mycket som krävs i en växande ekonomi. Ännu krångligare blir det om man är för jämlikhet. Om alla världens nio miljarder människor år 2050 ska leva på samma ekonomiska nivå som EU förväntas leva på då måste det koldioxidutsläpp som varje producerad BNP-dollar orsakar minska till under en procent av dagens nivå!

Den som kritiserar fortsatt ekonomisk tillväxt i vår del av världen inser ganska snart att vi behöver jobba mindre. Men hon inser också att om lönen förblir lika hög som innan arbetstidsförkortningen vore inte mycket vunnit ur miljösynpunkt: då är köpkraften oförändrad och konsumtionen förblir lika stor och miljöbelastande.

Med denna nygamla motivering blir vänsterns paroll om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön plötsligt obsolet. Bortsett från att parollen motsvarar 33 procents löneökning – tio gånger mer än vad arbetarsidan brukar få ut i en avtalsrörelse – och därför knappast är möjlig under rådande styrkeförhållanden uppstår frågan om bibehållen lön ens är önskvärd.

Ett alternativ vore att i fackföreningsrörelsen verka för en ny inriktning: Det räcker nu. Den genomsnittliga inkomsten i Sverige är tillräckligt hög (ca 28 000 kr i månaden förra året). Givetvis finns ingen anledning att avstå så kallat löneutrymme åt vinster eller marknadslönesättning, tvärtom, men vad vi nu behöver fokusera på är att jämna ut klyftorna och minska arbetstiden. Faktum är att om produktivitetsökningen är 2 procent om året och tas ut som kortare arbetstid i stället för högre lön skulle arbetstiden minska från 40 timmar till 30 på bara 14 år. Hade det spåret inletts 1996 hade vi haft sextimmars arbetsdag nu, och åtminstone inflationsskyddat lönen.

Jag inser givetvis att en sådan omsvängning inte vore helt populär – och åtminstone bland låginkomsttagare på goda grunder. Hur omfördelning kan ske i ett samhälle utan reallöneökningar är nämligen oprövad mark. Förmodligen kräver det en tydligare facklig låglönesatsning och därutöver kollektiv kapitalbildning. Detta eftersom det gemensamma i längden inte kan beskatta sig till tillräckligt stora resurser för den kollektiva välfärdsutveckling som kan fungera som ersättning för dagens individualistiska, konsumistiska. Osäkerheter kvarstår som sagt, men att ta tag i frågan ter sig som överordnad; en nyckel till att både rädda världen och göra den bättre.
(Röda rummet 2/2010)

Den stora bubblan har inte spruckit än

maj 6, 2010

Under finanskrisens mest intensiva skede hösten 2008 började världens politiker intervenera i ekonomin genom gigantiska stimulanspaket. Det talades allmänt om Keynes återkomst och den nyliberala laissez faire-politikens död. Visserligen löses inte världsekonomins underliggande problem – för stora inkomstklyftor och naturresursbubblan – av ytterligare stimulanser men krispaketen bidrog ändå till att lindra den akuta krisen och markerade, förhoppningsvis, slutet på den nyliberala eran.

Så hur reagerade de sista nyliberalerna på krisen? Johan Norberg skrev en bok, En perfekt storm, (som jag inte har läst) som nu har filmatiserats av den moderate PR-mannen Martin Borgs och fått titeln Överdos. Den sänds på TV4 Fakta på söndag och jag fick äran att se filmen igår kväll och debattera den på TV4 Nyhetsmorgon i morse (Här en länk till inslaget)

Tesen Norberg/Borgs driver är att finanskrisen uppkom på grund av den amerikanska Federal Reserves räntesänkningar och en regeringspolitik som uppmuntrade låginkomsttagare att låna till att köpa egna hus. Detta skapade en konstruerad, lånefinansierad konsumtion och en bostadsbubbla, som sedan sprack 2008.

Så långt kan jag i stort sett hålla med – även om det är helt orimligt att lägga det största ansvaret på det system som gör det lättare för låginkomsttagare att bo. Dessutom är filmen väldigt vag kring orsakerna till att Fed sänkte räntorna: nämligen för att skapa en konstruerad efterfrågan i ekonomin i frånvaro av tillräckligt stor reell efterfrågan. Med andra ord: för stora inkomstklyftor.

När sedan krisförloppet hösten 2008 beskrivs är tendensen i Norberg/Borgs film att det blev mer av samma medicin som orsakade krisen: räntesänkningar, stimulanspolitik osv. De skiljer alltså inte på stimulansåtgärder under en högkonjunktur och under ett krisskede. Som jag försökte säga i tevedebatten: man ska ju inte knapra penicillin hela tiden, då blir man immun. Men det sitter ju bra med en kur om man har drabbats av en bakteriell infektion. Och det är ju det som är Keynes recept: Åtstramningar under högkonjunkturer, stimulanser under lågkonjunkturer.

Filmens försåtliga udd är alltså riktad mot keynesianismen. Underförstått borde den amerikanska regeringen inte bara låtit Lehmann Brothers falla, utan hela det finansiella systemet. Nog för att man kan tycka att det vore rätt åt fifflarna, men vi kan vara säkra på att det hade lett till fullständigt panik och drabbat världens arbetare ännu hårdare än den nuvarande krisen gjorde och gör.

Så, detta diskuterade jag och Borgs, mot fonden av den tilltagande krisen i Grekland, som tyvärr visar på ett återfall i nyliberala banor. Det lånepaket som EU nu tycks bevilja kommer att leda till kraftiga lönesänkningar och neddragningar i den offentliga sektorn och följaktligen fördjupa krisen ytterligare. Trots att den kapitalistiska banksektorn nyligen räddades av den offentliga sektorn försöker EU och den grekiska ”socialistregeringen” nu skjuta över hela notan på löntagarna – de sista som kan hållas ansvariga för finanskraschen.

Sedan försökte jag även säga något om att filmen helt avstår ifrån att ta upp den andra sidan av den dubbla krisen: att vi även lever över våra tillgångar i fråga om naturresurser och energi. När den bubblan spricker i form av oljetopp och klimatkatastrofer, då kan vi snacka om djupa kriser…

Även New Left Review behöver tänka nytt

februari 26, 2010

Andreas Malm skriver om New Left Reviews 50-årsjubileum i Aftonbladet – läsvärt, som alltid. Malm målar en mörk bild av den globala vänstern, som ytterst bottnar i arbetets försvagning gentemot kapitalet. Inte ens nyliberalismens död – finanskrisen 2008 och de påföljande ”räddningspaketen” – har lett till några större maktförskjutningar mellan arbete och kapital, konstaterar Malm med NLR.

Så länge räddningspaketen inte vänder på det förhållandet /…/ kan ingen långsiktig stabilitet återuppstå i världsekonomin, eftersom konsumtionen av allt som produceras måste hållas vid liv med konstgjorda medel: lån, skuldsättning, nya spekulationsbubblor. Och så länge inte arbetet kravlar upp ur sin brunn kommer det politiska stilleståndet att bestå, i en allt djupare motsättning mellan anarki och letargi.

Han har förstås rätt, men uppgiften för arbetet är ännu mycket svårare än att återigen väcka liv i kapitalismens gyllene era, då ökade löner effektivt länkades till ökad konsumtion genom samförståndskontrakt inom nationalstaterna. En förutsättning för att det ska funka en gång till är att det sker i global, eller åtminstone internationell, skala.

Men jag tror inte ens att det räcker för en ny gyllene era. Efterkrigsboomen byggde i likhet med den nyliberala globaliseringen på ett enormt flöde av underprissatt energi och underprissatta naturresurser. Nu, till skillnad från då, vet vi att dessa resurser är ändliga och att exploateringen leder till ohållbara konsekvenser. En global tillväxtkeynesianism som bygger på fortsatt blind exploatering av arbetskraft och ekosystem är därför inte möjlig annat än på väldigt kort sikt.

Arbetets uppgift är därför större än att ”bara” återta sitt rättmätiga konsumtionsutrymme. Uppgiften är att samtidigt omvandla ekonomins drivkrafter och funktionssätt på ett långsiktigt hållbart sätt. Hur det ska gå till? Jag vet inte. Men debatten måste börja nu.

Andreas Malm skriver att NLR utklassar de svenska vänstertidskrifterna, ”i ljuset av tidskrifter som New Left Review framstår deras samlade idéproduktion som Alingsås Tidning”. Jag följer inte alls NLR lika noga som Malm, men jag har en känsla av att även den tidskriften har en del att diskutera, en del nytänkande att göra, i ljuset av resonemanget ovan.

Röda Lund och Röda Malmö bloggar också om artikeln.

Skamska

februari 18, 2010

Någon gång måste jag väl skriva mer utförligt om min gamla kärlek SAC-Syndikalisterna, men när det gäller kampen för papperslösas rättigheter är jag en stolt syndikalist. Nu senast en blockad mot Skanska, ett företag som givetvis har råd att köpa tjänster av seriösa underleverantörer som inte utnyttjar papperslösa.

DN
LO-tidningen

Vem ska fara och flyga?

februari 17, 2010

Om nu Timbrochefen Maria Rankka bryr sig så mycket om arbetarklassens rätt till lågprisflyg, vilket hon skriver på Newsmill, och dessutom erkänner att flyget leder till ”störningar i form av till exempel utsläpp”, och om hon nu till och med har skrivit en hel bok i ämnet, så undrar man ju hur hon tänker lösa ekvationen? Hur ska alla som vill kunna fortsätta flyga billigt utan att det skadar miljön?

Men det har hon ju inget svar på. Hennes argumentation går i stället ut på att försöka förknippa dem som tar detta dilemma på allvar med klassförakt, främlingsfientlighet och allmän konservatism. Vilket ju är en ganska smart debattmetod som hon hoppas ska leda till att flygmotstånd blir allmänt fulstämplat.

Problemet är bara, som Jonas Åkerström så tydligt visar, att alla hennes debattknep inte minskar flygets klimatpåverkan ett enda dugg. Så om Rankka och hennes Timbrokompisar ska gå att ta på allvar så måste hon berätta för oss:

Hur ska det gå till att låta flyget fortsätta expandera oreglerat samtidigt som de totala utsläppen måste minska med 80-100 procent i Sverige till 2050?

Om flyget tvärtom måste begränsas kraftigt och du månar så mycket om ”de breda folklagrens” rätt att flyga, är du då med på ransonering som metod för biljettallokering?

Om hon saknar svar på första frågan och svarar nej på andra frågan så kan vi förstås inte ta Timbro på allvar. Då är deras omsorg om arbetarna och miljön lika obetydlig som vi redan trodde. Och om Timbro-högern inte uttalat förnekar klimathotet men i praktiken motsätter sig alla åtgärder för att minska utsläppen blir deras trovärdighet inte större än säg Stockholmsinitiativets och de andra haveristerna.

Samma innehåll fast i roligare form: Badlands Hyena.