Archive for the 'Uncategorized' Category

Ny blogg!

februari 23, 2014

Nu har jag tänkt börja blogga igen! Men inte själv, utan tillsammans med Lina Hjorth, och inte här, utan på vår gemensamma, nya blogg Nere i Söderort. Det blir en större blandning av politiska, juridiska och ekologiska frågor, men samtidigt mer knutet till Stockholm och Söderort. Välkommen att följa oss där!

Att jag inte har bloggat det senaste året innebär inte att jag inte har skrivit, men ofta längre än vad som gör sig på en blogg. En del finns samlat här: https://lu.academia.edu/RikardWarlenius

Tills vidare befinner sig alltså denna blogg i träda.

Annonser

Tillväxtens stinkande baksida

april 19, 2013

I egenskap av stolt medarbetare i det fantastiska projektet Ejolt besökte jag i mars Nigeria. Vårt studiebesök i Nigerdeltat satte enorma och oförglömliga avtryck i mig. Ett litet försök att sammanfatta dem gjorde jag i denna krönika.

Tillväxtens stinkande baksida

När vi går ner till floden ser vi hur strandkanten är svart och kletig. Vattenspegeln är onaturligt slät och svagt regnbågsfärgad, som när det läckt ut lite bensin från utombordaren.

Byn Goi i Nigerdeltat är helt övergiven efter ett omfattande oljeutsläpp 2004. Man kan inte stanna mer än ett par timmar i byn utan att bli yr, berättar Eric Bariza Dooh. Hans far drev en liten livsmedelsindustri här, men nu är den nedlagd. Åkrarna är förgiftade och den förr så fiskrika floden livlös. Byborna har förlorat allt och förskingrats, men någon sanering eller kompensation från Shell, som äger den pipeline som sprang läck, har de inte fått. Eric Bariza Dooh driver nu, med stöd av miljörörelsen, en rättsprocess mot Shell i Nederländerna.

De flesta tidigare Goi-bor har flyttat till Bodo city längre ner längs floden. Även här är strandkanten svart och oljig och stanken nästan lika vidrig. Skillnaden är att här bor folk. Barn leker och utanför ett hus röker kvinnor fisk – importerad i frysblock från Norge.

Shell började utvinna olja i Nigeria 1958. Sedan dess har miljarder fat olja skeppats ut till raffinaderier i USA, Västeuropa och Sydafrika, och miljarder dollar flutit in i oljebolagens kassor. Oljan står för 95 procent av Nigerias export och 80 procent av statens inkomster. Det är också gödningsmedlet för landets ekonomiska och politiska elit i Lagos och Abuja, den lumpenbourgeoisie som allierar sig med oljebolagen snarare än landets fattiga massor.

Men i Nigerdeltat märks inget av rikedomen. Där märks däremot de 4000 oljespill som gjorts sedan 1950-talet, varav inte ett enda har sanerats ordentligt. Där märks gasflamningen – höga skorstenar med en brinnande låga i toppen – som inte bara ger gigantiska koldioxidutsläpp utan också förgiftar omgivningen. Detta är kanske världens mest miljöförstörda område, och här bor 31 miljoner människor med en förväntad livslängd på, säger vår guide, 35 år.

Vad kan man göra? Under 1990-talet växte en massiv, fredlig proteströrelse fram som krävde att oljebolagen tog ansvar för miljön och att rikedomarna kom lokalbefolkningen till del. Det slutade med att författaren Ken Saro-Wiwa och åtta andra av rörelsens ledare hängdes 1995. Under 2000-talet blossade en väpnad kamp upp. Den mest kända gruppen MEND – Movement for the Emancipation of the Niger Delta – attackerade oljeanläggningar och pipelines och kidnappade oljearbetare och lyckades under en tid minska oljeutvinningen avsevärt. Även bombdåd som dödade civila genomfördes, och efter en statlig motattack följd av ett amnestierbjudande 2009 försvagades rörelsen. Men i år har en lång rad aktioner åter genomförts.

I all sin tragedi är Nigerdeltat en perfekt illustration av det kapitalistiska världssystemet. Av hur fattiga människor i periferin med våld hålls kvar i underutveckling för att säkra flödet av råvaror till de rika kärnländerna. Av hur vår tillväxt inte bara förutsätter en ökad exploatering av arbetskraft utan även av naturresurser, och hur denna råvaruhunger ger upphov till konflikter – i Ojnareskogen såväl som i Nigerdeltat. Av hur de ekologiska bördorna fördelas helt och hållet efter minsta motståndets lag. Det spelar ingen roll hur stora vinster Shell och de andra oljebolagen pumpar upp; om de kommer undan med det kommer de att fortsätta flamma gas och rycka på axlarna åt oljespill som ödelägger byar, floddalar och mänskligt liv. Goi är en integrerad del av, en förutsättning för, vår eftersträvansvärda västerländska livsstil.

Utan tillväxt stannar ojämlikheten

januari 3, 2013

Krönika i Fria Tidningen 19/12 2012 som av någon anledning inte kommit upp på deras webb:

Hur kan vi egentligen motivera att vissa har så mycket mer än andra? Föddes vi inte alla lika nakna och hopplöst beroende av andra människor och de livsförnödenheter naturen ger oss? Ändå lever den ena i rikaste överflöd och den andra i djupaste fattigdom. Det kan väl inte vara rättvist?

Jag tror att vi alla har ställt oss den frågan, och jag tror att vi alla har fått mer eller mindre samma svar. Ett svar som på ett eller annat sätt hävdar att det i själva verket blir bättre för alla om vissa har mer. Redan år 1690 formulerade John Locke en tidig variant i sin klassiska legitimering av privat egendom. Locke hävdade att trots att ingen hade inhägnat de vidsträckta nordamerikanska prärierna levde även den rikaste indianen i större armod än den fattigaste engelske jordlösa bonden, som berövats på allmänningarna och hade sin arbetskraft som enda tillgång. Det bevisar, menade han, att privategendomens ojämlikhet gagnar alla.

Orsaken till detta mirakel förklarade Adam Smith hundra år senare i den andra klassiska legitimeringen av ojämlikhet med att de rika inte bara förser sig själva utan delar med sig av alla förbättringar de kommer på: det är som om en ”osynlig hand” bibringar en fördelning av livets nödtorft som är nästan densamma som om den skulle delas upp jämlikt, menade Smith. Teorin att om man gynnar de rikaste kommer deras rikedom att ”sippra ned” till de fattiga , som var populär under 1980- och 90-talens nyliberala glansperiod, får sägas vara varianter på detta tema, men argument har försvagats väsentligt när vi nu vet att klyftorna bara fortsätter öka; en enda procent äger nu mer än 40 procent av världens tillgångar.

Även 1900-talets främste rättviseteoretiker John Rawls menade att ojämlikhet endast kan försvaras etiskt om den gagnar dem som har minst. Detta kallade han för differensprincipen, och förklarade den med att ojämlikhet skapar incitament för entreprenörer, vars skapandekraft gynnar alla. Men Rawls var noga med att påpeka att om ökad ojämlikhet inte hade den effekten måste resurser i stället ges direkt till de sämst ställda.

Vad vill jag egentligen säga med detta? Jo, bakom samtliga moralfilosofiska motiveringar för ojämlikhet finns outtalad premiss: nämligen att samhällets resurser kan fortsätta växa. Det är bara genom ekonomisk tillväxt som alla kan få mer – och vissa ännu mer än andra. Förr i tiden var jorden så stor och resurserna så outtömliga i förhållande till vår ekonomi att den typen av maximer kanske föreföll rimliga. Men idag vet vi – eller borde åtminstone veta – att ekonomin begränsas av absoluta biofysiska förhållanden, och att överträdelser av dessa gränser leder till en miljöpåverkan som förr eller senare får ekonomiska återverkningar. Den dagen ekonomin slår i de biofysiska gränserna – och det har den av allt att döma redan gjort – förvandlas ekonomin av nödtvång till ett nollsummespel.

Och då faller premissen för Lockes, Smiths och Rawls moralprinciper. Alla kan inte längre få mer. För att någon ska få mer, måste någon annan få mindre. Ojämlikhet kan då knappast längre motiveras med den allmänna samhällsnyttan. Och vad återstår då? Det förkapitalistiska argumentet om gudomlig rättvisa?

En av de mer oväntade följderna av en icke-växande ekonomi är alltså att anhängare av ojämlikhet måste se sig om efter en ny moral. Det lär inte ensamt leda till klassamhällets upplösning, men vi ska inte underskatta maktens behov av att legitimera sin politik.

Rikard Warlenius

Är det kört eller inte?

juni 4, 2012

Genom festivalen Ociviliserat den 26 maj fick Sverige en gren av den brittiska rörelsen Dark Mountain. Själv har jag svårt för dess fatalism och uppgivenhet, vilket jag har kritiserat förr. Men uppenbarligen har dess budskap en viss attraktionskraft, för Ociviliserat var av allt att döma en lyckad festival med många deltagare och intressanta diskussioner.

Samma dag som festivalen ägde rum publicerade Aftonbladet Kultur en kritisk kommentar av mig och Andreas Malm. Vår ursprungliga version var nästan dubbelt så lång och inkluderade bland annat referenser till Harry Martinssons Aniara… den särskilt intresserade kan läsa nedan…

David Jonstad, vän och före detta kollega på Arbetaren till både mig och Andreas, svarade några dagar senare tillsammans med Dougald Hine, en av Dark Mountains grundare. Jag och Andreas skrev en kort slutreplik som trycktes i lördags (ej på nätet). Den längre versionen finns också här nedan.

Sammanfattningvis vill jag betona att det inte är Dark Mountains strävan att diskutera vad som kan hända efter ”civilisationens kollaps” (ett vagt definierat begrepp som borde förtydligas) eller skapa nya kulturella berättelser som bygger på annat än ”tillväxtmyten” som vi kritiserar. Vi påstår inte heller att Dark Mountain ”hoppas” på en klimatkollaps, vilket står i en olycklig rubrik.

Det är den fatalistiska tron på att ”kollapsen” redan är förutbestämd som stör oss, dels för att det avslöjar en märklig historiesyn, men framför allt för att dess konsekvens är politisk passivitet i en stund när politisk aktivitet förmodligen är det enda som kan rädda ett stabilt klimat för kommande generationer människor.

Min förhoppning, inte minst för att jag känner och respekterar många Dark Mountain-anhängare, är att debatten faktiskt ska leda till ett klargörande av positionerna. Är det kört eller inte? Hittills tycker jag tyvärr att anhängarna svävar på målet.

En kritik av Dark Mountain I (uncut)

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet rumt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.

Harry Martinssons epos om rymdskeppet Aniara, på drift mot säker undergång, skrevs som en varningsklocka för en mänsklighet som redan 1956 lekte med döden. Nu är tiden inne att damma av hans lilla bok. För även om vi slipper atomvintern har vi snart intecknat oss för irreversibla klimatförändringar.

Från en prestigefylld forskarkonferens i London kom nyligen varningen att vi bara har det här decenniet på oss att vända kurvorna av stigande utsläpp, annars kommer klimatsystemet sannolikt att passera ett antal ”tipping points” – punkter där kvantitativ förändring övergår i kvalitativ – som gör uppvärmningen ostoppbar. Genomsnittstemperaturen kan då stiga med fem-sex grader till seklets slut. Redan en höjning med fyra grader – som kan komma att upplevas av människor ur vår egen generation om kanske 50-60 år – ”är oförenlig med ett organiserat globalt samhälle, sannolikt bortom anpassning, förödande för majoriteten av ekosystemen, och med hög sannolikhet omöjlig att stabilisera”, konstaterar klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows. Men det lär alltså inte stanna där. Ingen kan idag ge ett säkert svar på när och vid vilken temperatur en ny stabilitet inträder. Eller hur jorden då gestaltar sig.

Sanningen att säga betraktar en del forskare loppet som redan kört. Men majoritetsuppfattningen är ändå att om vi snarast börjar minska de globala utsläppen och i rask takt fasar ut de fossila bränslena så förblir klimatförändringen reversibel; allvarlig och farlig, ja, men hanterbar. Ännu tycks alltså dörren till ekologisk omställning stå öppen – men den smälls snart igen. Och samhällets styrande skikt förefaller eniga om att låta det ske. Om priset för tio år av fortsatt fossilbränslebaserad ekonomisk tillväxt är hundratals år av rubbat klimat så anser de det väl värt att betala. På det senaste klimattoppmötet i Durban i Sydafrika i december 2011 kom världens länder nämligen överens om att sjösätta en ny runda förhandlingar, men det avtal man hoppas ingå ska inte träda i kraft förrän efter 2020 – det vill säga efter att dörren har slagit igen.

Det finns alltså få skäl till optimism. Mest illusorisk av allt är kanske tron på att tekniken av sig själv ska rädda oss, bara vindkraftverk och solpaneler blir lite effektivare än vad de är i dag. Ingenting tyder på att någon sådan spontan övergång till ett fossilfritt samhälle ligger i pipelinen.

Så hur kan hoppet hållas vid liv? ”Genom tankeflykt / och överglidningar från dröm till dröm”, skriver Harry Martinsson. På rymdskeppet Aniara, på väg mot säker undergång, frodades den religiösa fanatismen. Kanske ligger det i vår mänskliga natur att inbilla oss hopp, även när det realistiskt sett är ute.

Det är i det ljuset vi betraktar Dark Mountain-rörelsens ankomst till Sverige. I dag håller den sin första festival, kallad ”Ociviliserat”, i en närförort till Stockholm. Dark Mountain uppstod i Storbritannien år 2010, som en utbrytning ur världens bäst organiserade klimatrörelse: det är för sent, kollapsen kommer, ge upp och dra er tillbaka – så löd appellen. Eftersom ingen omvandling är i sikte är det lika bra att förbereda sig på sammanbrottet, genom att börja leva i lokala enheter och inse hur fint livet kan vara utan civilisation. I en essä argumenterade Dark Mountains grundare, författaren Paul Kingsnorth, för att klimatrörelsen borde sluta demonstrera och i stället gå ut i bergen och lyssna på vad vinden har att säga till själen.

Enligt svenska Dark Mountains manifest vill man ”formulera de nya kulturella berättelserna som gör att vi bättre kan förstå vår kollapsande civilisation och hur vi kan möta framtiden”. Civilisationens kollaps tas med andra ord för given. Detta är även huvudtesen i en ny bok av rörelsens svenska förgrundsfigur, David Jonstads Kollaps (Ordfront 2012). Ändå är grundtonen optimistisk, ty vi bör inte frukta det mörka: kollapsen är på det hela taget en godartad nedstigning till ett enklare, mindre komplext samhälle. Typfallet – idealet – är när det avancerade romarriket långsamt föll samman av sin egen tyngd och gradvis övergick i den enklare, decentraliserade feodalismen. Så organisera inte, och sörj inte heller. Bejaka i stället civilisationens fall!

Dessvärre är analogin med romarriket ihålig. Faktum är att klimatförändringarna, genom sin globala omfattning och sina löften om en nedbrytning av själva grunden för mänskligt liv, saknar alla historiska paralleller. Dark Mountain-rörelsens förhoppningar om ett enklare, mer naturnära och harmoniskt liv efter kollapsen är vid närmare granskning precis lika ogrundat spekulativ som teknik- och marknadsoptimisternas grönskimrande teknofix. Att samla människor till föreläsningar om buddhistisk andlighet, om hur man kan leva på vild mat och frigöra sig ur konsumtionsberoende genom dramapedagogik – på programmet hos Ociviliserat – framstår som ännu en tankeflykt.

Men om teknofixen trots allt är en vision, ett scenario av flera möjliga, är kollapsanhängarnas ödestro, deras determinism, irrationell, ja faktiskt ockult. Även om en kollaps i någon form ter sig trolig kan ingen veta bestämt. Rader av forskningsrapporter visar att det är tekniskt och ekonomiskt fullt möjligt att ställa om världens energi- och transportsystem på ett par decennier och samtidigt bevara den ”globala civilisationen”, med alla dess för- och nackdelar. Hakarna är i stället av social natur. Det handlar om makt och intressen. Om bara den politiska viljan fanns – med andra ord: om styrkeförhållandena vore de rätta – skulle det vara möjligt att rädda vår planet så som vi känner den.

Men i stället för att ta den striden uppmanas vi nu alltså att gå upp i bergen, metaforiskt och praktiskt. Det är en maning inte bara till historisk kapitulation, utan också till direkt svek mot de miljoner fattiga som står vid klimatets frontlinjer: bönder som förtvivlar i torkan, fiskare som får sina byar bortspolade, sluminvånare som ser matpriserna stiga dag för dag. De kan inte unna sig lyxen att anpassa sig till kollapsen och ta den med ro.

De senaste årens händelser världen över, från Egypten till Wall Street, visar på en annan möjlighet: människor tycks faktiskt förmögna att kunna ta samhällets utveckling i sina egna händer. Det borde även kunna gälla en upplösning av fossilkapitalet, massiva investeringar i förnyelsebar energi, globala och nationella omfördelningar av resurser mellan rika och fattiga. Kanske är det den största utmaningen någonsin, och kanske är det insikten om att det kommer an på oss – just oss, och inga andra än oss – att som är så tung att bära. Så tung att några vägrar se att dörren ännu inte har slagit igen.

En kritik av Dark Mountain II (uncut)

Det finns ingen motsägelse mellan klimataktivism och kollapsförberedelse, hävdar Dark Mountain-ideologerna David Jonstad och Dougald Hine i AB 31 maj. Det stämmer. Det finns anledning för alla att förbereda sig för det värsta. Men man kan inte på en och samma gång säga 1.) vi har en möjlighet att stoppa en katastrofal global uppvärmning och 2.) eftersom uppvärmningen är omöjlig att stoppa måste vi lära oss leva utan civilisation. Mobilisering av alla upptänkliga krafter, in i det sista, är uppenbart oförenligt med – och missgynnat av – propaganda om att loppet är kört.

Man måste välja.

Jonstad och Hine väljer fatalismen, kapitulationen. Formuleringar som ”världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på” och den häpnadsväckande programförklaringen att ”den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet” talar sitt tydliga språk. Så gör all idéproduktion från det mörka berget vi hittills tagit del av. Och vi är inte ensamma om intrycken. Om nu Dark Mountain är en sådan brinnande entusiasmerande rörelse för samhällsomvandling, hur kommer det sig att alla utanför de invigdas magra skara uppfattar den som den mest extrema kolportören av uppgivenhet i dagens nordeuropeiska miljödebatt?

Ytterligare en formulering röjer den intellektuella snävhet som präglar Dark Mountain: Jonstad och Hine talar om ”civilisationens myter om evig ekonomisk expansion”. Civilisationens? Varken det faraoniska Egypten, det andalusiska Spanien eller det feodala Centraleuropa ägnade sig åt eller predikade evig ekonomisk expansion. Ständig tillväxt som materiell realitet och ekonomisk-politisk ideologi daterar sig till 1800-talets början. Vad inträffade då? Knappast civilisationens födelse.

Det tvångsmässiga imperativet att oupphörligt utvidga resursuttaget saknas även i denna dag – i den svenska offentliga sektorn, i arbetarstyrda kooperativ utan vinstintressen, i stora sektorer av småjordbruk världen över. I den oändliga mångfald av civilisatoriska konfigurationer mänskligheten utvecklat har hittills en (1) baserats på ”evig ekonomisk expansion” som absolut lag. Dark Mountain-ideologerna vägrar dock ta ordet kapitalism i sin mun, vilket visar i vilken utsträckning de har svalt den nyliberala tidsandan: en annan (civiliserad) värld är inte möjlig. Varje form av organiserat mänskligt samhälle måste uppvisa detta systems kännetecken – det enda alternativet är ett totalt sammanbrott.

I Dark Mountains inverterade realism må det förefalla dåraktigt, men nej. Vi tänker inte acceptera det valet.

Post-Durban: Vi får fixa det utan FN

december 31, 2011

Min nyårskrönika, som sammanfattar mitt hopp och min desperation efter klimattoppmötet i Durban, finns nu på Fria tidningens hemsida.

Redan på väg ner till Durban skrev jag om mina farhågor: att EU skulle se till att hålla liv i Kyotoprotokollet, men inte för att bevara dess princip om bindande utsläppsminskningar för industriländer, utan för dess nyliberala marknadsmekanismer som EU vill använda för att slippa vidta verkliga åtgärder för utsläppsminskningar. Detta blev även utfallet: Kyoto förlängdes, oklart hur länge, och i stort sett enbart för EU (sedan även Kanada, Ryssland och Japan följt USA:s gamla avhopp). De bindande utsläppsmålen, som ju var själva huvudpoängen med Kyoto, har inte ens förhandlats fram utan ska rapporteras in under våren – men utgå ifrån att de blir larvigt låga.

Denna förlängning av Kyoto var verkligen inget att fira. Samtidigt var det långtifrån det värsta som hände i Durban. Det värsta var att Kyotos efterträdare inte kommer på plats förrän efter 2020. Detta trots att det råder närmast enighet om att de globala utsläppen måste kulminera senast 2015 för att tvågradersmålet ska vara praktiskt möjligt att nå! Världens länder valde därmed ytterligare några års oförhindrad ekonomisk tillväxt, trots att priset mycket väl kan bli tusen år av allvarliga klimatrubbningar! Jag sammanfattade konsekvenserna i en ledare för Cogito (jag blev även intervjuad för Flamman och Internationalens papperstidning).

När jag letade efter ytterligare belägg för det galna i att ännu en gång skjuta upp åtgärder för att minska utsläppen hittade jag den här extremt läsvärda artikelserien (Del 1, 2 och 3) som till stor del baserar sig på den här klimatvetenskapliga artikeln. Kontentan är, i korthet, att samtidigt som tvågradersmålet blir allt svårare att nå i takt med att verkliga åtgärder dröjer – och dröjer de till 2020 är det i stort sett kört –, så visar ny forskning att själva tvågradersmålet blir allt mindre relevant. Om två graders temperaturhöjning förut utgjorde en ungefärlig gränslinje mellan ”acceptabel” och ”farlig” klimatförändring, är det med hänsyn till nyare forskning snarare gränsen mellan ”farlig” och ”extremt farlig” klimatförändring.

Min ångest över att slutgiltigt ha insett att politiken under kapitalismen – eller åtminstone under dess nyliberala fas – är strukturellt oförmögen att hantera klimatkrisen förvärrades därmed väsentligt av kunskapen om hur bråttom det har blivit att verkligen ställa om. Om FN-förhandlingarna har gått i stå och är närmast omöjliga att påverka under rådande globala styrkeförhållanden bör slutsatsen bli att – åtminstone på kort sikt – lägga fokus på den nationella (och regionala) nivån. Som läget är nu är det nog enda möjligheten: Att vi i Sverige påverkar vår regering att gå före, och att vi förlitar oss på att samma sak sker i andra länder. Nyårskrönikan i Fria är egentligen en uppmaning till detta samt ett litet program för hur det kan ske.

Krönikans själva disposition inspirerades för övrigt av den tänkvärda rapporten Sell the sizzle som diskuterar klimatrörelsens kommunikation, och menar att vi först måste visa att en positiv förändring är möjig innan vi talar om hur mörkt Business as ususal ter si; samt att när mottageren ställts inför detta val upplyses om en genomtänkt plan för förändring och förslag till vad hon själv kan göra.

Jag ventilerade även idén att civilsamhället borde bojkotta nästa års toppmöte i Qatar – för att demonstrera sitt allvarliga missnöje med Durban-överenskommelsen, och för att tydligt rikta fokus mot den nationella nivån. Att döma av debatten var nog frågan för tidigt väckt, dock. Det viktigaste vi kan göra nu är att mobilisera så många och så mycket vi kan för att snarast möjligt ställa om Sverige kring ett radikalt men brett program. Jag återkommer i den frågan.

Frikopplarnas nya huvudvärk

september 16, 2011

Äntligen kom en studie som visar på att Sveriges utsläpp ur konsumtionsperspektiv – det vill säga inklusive de utsläpp som orsakas av de varor som importeras till Sverige, exklusive de som exporteras – verkligen har ökat över tid, vilket om resultatet står sig innebär att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad klimatpåverkan inte alls har brutits (eller frikopplats, efter engelskans decoupling) för Sveriges del.

Intressant att notera är att så länge beräkningarna av utsläpp ur konsumtionsperspektiv pekade på att svenska utsläpp var högre än i officiell statistik och dessutom sannolikt ökande över tid, var frikopplingsanhängarna antingen ointresserade eller direkt avvisande mot denna metod för att bokföra utsläpp. Men sedan Timbros Jonas Frycklund upptäckte en i sig utmärkt artikel av Glen Peters m fl från 2010 som tycktes peka på sjunkande svenska konsumtionsutsläpp vaknade intresset från anhängarna av grön tillväxt. Förutom Timbro har Centerns blivande ordförande Annie Lööf hänvisat till artikeln, och den borgerliga tankesmedjan Fores har rent av baserat en egen rapport på resultaten. Såväl Timbro som Lööf och Fores VD Martin Ådahl drar slutsatsen att det därmed är bevisat att Sverige har brutit sambandet mellan tillväxt och klimatpåverkan. Att den slutsatsen är ytterst vanskligt blev uppenbart när jag gick igenom Peters resultat i en bloggpost. Utan att förminska deras resultat konstaterade jag ändå att det sista ordet knappast var sagt.

Inte ens med Mårten Berglunds imponerande uppsats Green growth? – presenterad på DN Debatt igår av Berglund, Kristoffer Jakobsson och professor Kjell Aleklett – är väl sista ordet sagt, men väl ett stort steg taget. Det är uppenbart att Berglunds undersökning, som analyserar en lång serie av svenska data (från 1993 till 2005) lämpar sig bättre för att yttra sig om specifikt svenska utvecklingen än Peters undersökning, med data för bara två år (2001 och 2004) men 113 länder. Berglunds resultat – att de svenska utsläppen ur konsumtionsperspektiv har ökat med ca 20 procent från 1993 till 2005 – är därför mer robust än Peters resultat för Sverige (förmodligen håller till och med Peters med om det).

Därför är det intressant att se hur de som tidigare drog så klara slutsatser om Sveriges frikoppling reagerar nu. I stället för att erkänna att de hade fel eller åtminstone förhålla sig ödmjukt till dessa nya fakta verkar de ta till samma knep som fossillobbyn (och innan dem tobakslobbyn) när de började bli överbevisade om koldioxidens (rökningens) skadliga verkningar: De sår tvivel om det vetenskapliga läget. Det gäller åtminstone Timbros Jonas Frycklund. Han som i våras jublade över Peters resultat och skrev att rapporten visar att ”utvecklingen mot en bättre miljö fungerar i Sverige oavsett mätmetod”, avfärdar sålunda nu om Berglunds rapport med att ”den här typen av analyser alltid bygger på olika antaganden och att en norsk studie nyligen kom till motsatt resultat för Sveriges del”.

Nu väntar vi på vad miljöminister Andreas Carlgren och (kommande miljöminister?) Annie Lööf ska säga nästa gång Sveriges frikoppling förs på tal. Ska de också nedlåta sig till att så tvivel om det vetenskapliga kunskapsläget? Oavsett vilket lär de säkerligen göra en taktisk reträtt, tillbaka till den inställning frikopplarna hade innan Peters m fl artikel: argumentera för att konsumtionsperspektivet över huvud taget är irrelevant. Detta tycks vara den linje som tankesmedjan Global utmaning väljer. I en förvirrad kommentar säger deras klimatansvarige Måns Lönnroth att ”min slutsats är ändå att Sverige under senare år har brutit sambandet mellan produktion i Sverige och svenska utsläpp av koldioxid” – vilket ju var ett goddag yxskaft-svar. Att utsläppen som görs direkt i Sverige har minskat är inte ifrågasatt, problemet är, med Glen Peters (jo han vars forskning används av frikopplarna) ord, att Sverige har ”slängt mer över staketet än vad ni har städat på hemmaplan”.

Och för att kunna mäta även det som har slängts över staketet måste man anlägga ett konsumtionsperspektiv. Även om frikopplarna nu åter lär hävda motsatsen är det perspektivet förstås lika viktigt och relevant nu som under den korta tid då det kunde användas till tillväxtkramarnas fördel.

Fler kommentarer: Uppsalainitiativet, Effekt, Aspo Sverige, Schlaug,

Ökar eller minskar Sveriges utsläpp?

maj 17, 2011

Jag har under våren i flera sammanhang hävdat att Sveriges utsläpp av växthusgaser har fortsatt att öka även efter 1990 (i en debattartikel på Newsmill häromveckan och en annan på Dagens Arena, i förordet till en ny skrift och i föredrag). Det går på tvärs mot den officiella statistik som rapporteras till FN, enligt vilken Sveriges utsläpp har sjunkit sedan 1990-talet. Denna i grunden empiriska fråga är politiskt viktig, inte minst eftersom de påstått sjunkande utsläppen ofta har tagits som intäkt för att Sverige har lyckats ”frikoppla” (decouple på engelska) ekonomisk tillväxt från ökad miljöförstöring (av, bl a, finansminister Anders Borg, även om andra ministrar nu verkar åtminstone något mer skeptiska till frikopplingshypotesen).

Att jag ändå har hävdat motsatsen grundade sig i ny forskning som tycktes visa att Sveriges utsläpp – mätt som vårt totala ”klimatfotavtrycket” – ökar. Men i en bloggpost av Jonas Frycklund, ekonom knuten till Svensk Näringsliv, pekas på annan forskning som tycks visa att Sveriges utsläpp – mätt som klimatfotavtryck – minskar. Så hur är det, ökar eller minskar utsläppen? Jag har försökt få grepp om frågan och även frågat Glen Peters, en av de viktigaste forskarna på området. Enklast sammanfattas läget av det typiskt vetenskapliga svaret att att det behövs mer forskning innan några säkrare slutsatser kan dras om Sveriges utsläppstrend är sjunkande eller stigande.

Så här ligger det till mer i detalj.

Den officiella statistiken redovisar Sveriges ”territoriella” utsläpp; hur stora utsläpp som görs inom vårt lands gränser. Enligt denna har Sveriges utsläpp minskat sedan 1990-talet (se fig 1). Detta är dock ett begränsat sätt att betrakta ett lands utsläpp på. Det inkluderar inte utsläpp från medborgarnas utrikesresor eller internationella transporter till och från landet, vilka båda har ökat i omfattning de senaste decennierna. Ett mer detaljerat sätt att mäta utsläpp på är att uppskatta ett lands totala ”klimatfotavtryck” genom att anlägga ett så kallat konsumtionsperspektiv. Det innebär att utsläppen av växthusgaser som uppkommer vid produktion och transport av varor bokförs i det land där varorna konsumeras i stället för, som i den officiella statistiken, det land där de tillverkas. Eftersom Sverige importerar en stor del av våra energikrävande konsumtionsvaror från andra länder är vårt ”klimatfotavtryck” betydligt högre än våra territoriella utsläpp. Uppskattningarna i olika studier varierar från 25 till 100 procent högre utsläpp. I den senaste studien uppskattas skillnaden till ungefär 65 procent. Det innebär alltså att även om Sveriges territoriella utsläpp 2009 var 60 miljoner ton koldioxidekvivalenter bör vårt klimatfotavtryck ha varit omkring 100 miljoner ton.


Fig 1. Sveriges territoriella utsläpp 1990-2009 så som det beskrivs i den officiella statistiken. Källa: Naturvårdsverket

Båda sätten att mäta utsläpp har sina poänger. Sveriges riksdag har liten rådighet över energimixen i andra länder, vilket kan tyckas friskriva oss från de importerade utsläppen. Enligt det synsättet har vi endast skyldighet att påverka de territoriella utsläppen. Men å andra sidan måste vi inte handla med utlandet. Det är till stor del på grund av att energikrävande produktion har flyttat utomlands samtidigt som vi konsumerar lika mycket av varorna som gör att våra territoriella utsläpp har minskat och vi nu i stället importerar dem. Om SSAB:s stålkraftverk hypotetiskt skulle flytta från Luleå över finska gränsen till Kemi skulle Sveriges territoriella utsläpp minska ganska mycket. Men om vi ändå skulle förbruka samma mängd stål vore det orimligt att betrakta flytten som en lyckad miljöåtgärd som minskar Sveriges utsläpp. Därför finns all anledning att undersöka ländernas koldioxidfotavtryck och ett viktigt politiskt krav är att detta även ska börja mätas och rapporteras till FN.

Men även redovisning av konsumtionsutsläpp är delvis lite missvisande. Exempelvis blir nettoimporten av utsläpp större ju renare den egna energimixen är i förhållande till handelspartnernas, och eftersom Sveriges energisektor är tämligen utsläppsfri innebär det att skillnaden mellan territoriella utsläpp och fotavtryck är relativt stor för Sverige. Men därmed inte sagt att Sveriges koldioxidsnåla energiproduktion är ”förgäves”, vilket antyds av Frycklund: även ur konsumtionsperspektiv är ju huvuddelen av de uppmätta utsläppen inhemska och därmed inom räckhåll för svenska beslut.

Att Sveriges klimatfotavtryck är större än vad som syns i FN-statistiken har alltså stått klart i flera år. Det har också även tidigare hävdats att även Sveriges territoriella utsläpp, mätt lite annorlunda än i Kyotosystemet, fortsätter att öka (här och en kortare sammanfattning här). Däremot har det fram tills nyligen inte funnits några tidsserier som visar om utsläppen mätta som fotavtryck ökar eller minskar. Men i november förra året gav Nordiska rådet ut en rapport av Glen Peters och Christian Solli som redovisade de nordiska ländernas klimatfotavtryck för tre år, 1997, 2001 och 2004 (se fig. 2) och som visade en tydlig ökning även under denna korta tidsrymd av åtta år. För 1997 fanns data endast för koldioxiden, men för 2001 och 2004 var samtliga växthusgaser med. Även mellan 2001 och 2004 var dock ökningen tydlig.


Fig 2. De tre staplarna längst till höger visar Sveriges konsumtionsutsläpp 1997, 2001 och 2004. Källa: Peters & Solli 2010.

Det är på grundval av denna forskning jag baserade min slutsats att Sveriges utsläpp – mätt som klimatfotavtryck – har fortsatt öka. Men i början av maj uppmärksammade så Jonas Frycklund en alldeles färsk artikel av Glen Peters m fl som tycks visa att Sveriges utsläpp tvärtom minskar över tid – även mätt ur konsumtionsperspektiv. Frycklund skriver:

Reaktionerna på den norska forskningen har varit den förväntade. Miljödebattörer upprepar sitt gamla mantra om de underskattade koldioxidutsläppen. Antagligen har man då bara sett på huvudartikeln och inte borrat djupare ner i bakgrundsdatan. För om man tar del av allt publicerat material som ligger till grund för artikeln så finns det tidsserier för de olika länderna. Där framgår det att Sveriges koldioxidutsläpp har minskat trots att man använder den konsumtionsbaserade metodiken, från 92 till 80 MtonCO2. Med detta sätt att mäta har alltså våra koldioxidutsläpp minskat med 13 procent från 1990 till 2008, trots att vi då under samma tid tar på oss utländska utsläpp som uppkommer på grund av vår import.

Till den som (tyvärr på goda grunder) automatiskt brukar avvisa alla utsagor med sanningsanspråk från näringslivshögern ska sägas att Frycklund i detta fall redovisar forskningen på ett korrekt sett. I bakgrundsdatan redovisas koldioxidutsläpp ur konsumtionsperspektiv för en lång rad länder för åren 1990-2008, och för Sveriges del har utsläppen minskat över tid (se fig 3.)


Fig 3. Sveriges koldioxidfotavtryck 1990-2008. Källa: Peters m fl 2011

Detta resultatet är förvånande, av flera skäl. Dels för att huvudpoängen i artikeln av Peters m fl är att industriländernas totala koldioxidfotavtryck har vuxit kraftigt under den mätta perioden från 1990 till 2008, och Sverige utgör alltså ett av få undantag från regeln. Dels för att annan forskning visar hög korrelation mellan tillväxt och utsläpp så att Sverige, som ju haft en relativt god BNP-utveckling sedan mitten av 1990-talet, ”borde” ha ökat utsläpp. Materialet bjuder inte heller på några tydliga förklaringar till Sveriges avvikande mönster. Detta eftersom artikeln redovisar resultatet av en makrostudie som täcker utsläppen i 113 länder och 57 ekonomiska sektorer för alla år mellan 1990 och 2008.

Om man inte enbart kollar i tabellerna utan även läser själva artikeln framkommer ett par viktiga reservationer av forskarna. För det första har de gjort detaljerade undersökningar endast för åren 1997, 2001 och 2004 – de år som fanns med i studien från Nordiska rådet. Utifrån dessa data har sedan trenderna dragits ut så att närmevärden för alla år mellan 1990 och 2008 kunnat fastställas, men givetvis finns det osäkerheter i denna ganska grova metod. För det andra konstaterar forskarna att den metod som används för att ta fram den långa tidsserien underskattar de faktiska utsläppen. Metoden ger ofta lägre värden än den mest detaljerade metoden (kallad MRIO) som användes för 1997, 2001 och 2004. Underskattningen är dock inte konsekvent, så det är inte lätt att dra några slutsatser om utvecklingen över tid. Enligt metoden för långa tidsserier var Sveriges totala koldioxidutsläpp 80, 71 och 82 Mton för 1997, 2001 och 2004, medan den mest detaljerade metoden anger totala koldioxidutsläpp om 79, 72 och 93 Mton. Båda metoderna ger kurvor som åker upp och ned, men de korsar även varandra vilket gör att utvecklingen över tid förblir oklar.

Uppenbarligen syftar artikeln inte till att förklara variationer i enskilda länder, utan till att ge en global helhetsbild. För att ändå försöka få större klarhet i det just för Sveriges del oväntade resultatet mailade jag Glen Peters och frågade om han ser några ytterligare förklaringar. Han hade vänligheten att ge ett bra svar där flera olika faktorer, utöver de redan nämnda, nämns som påverkar resultatet. En viktig faktor är industrikollapsen i forna Sovjetblocket i början av 1990-talet. Sverige importerade tidigare mycket stora utsläpp därifrån, men när östblockets utsläppskurvor drastiskt rasade påverkar det utfallet i modellen. Raset kan förstås till stor del förklaras av den stora industriutslagningen i övergången till marknadsekonomi, men även statistikinsamlingen kollapsade under dessa turbulenta år vilket sannolikt leder till en överdriven bild. Sammantaget minskade Sveriges importerade utsläpp från f d Sovjetblocket med faktor fem under 1990-talet. Den så kallade Sovjetfaktorn syns tydligt i fig 4, som visar Sveriges importerade och exporterade utsläpp.


Fig. 4. Sveriges export (ovan) och import (nedan) av koldioxidutsläpp till de största handelsparterna. Källa: Peters m fl 2011

Glen Peters och hans kollegor har inte haft möjlighet att undersöka mer i detalj vad som döljer sig bakom Sveriges oväntade utsläppsminskning, och han skriver att det är svårt att nu avgöra ”whether it is real or an artefact”: modellen använder så mycket data att det är tidskrävande att bena upp orsakerna till utfallen för enskilda sektorer eller länder. Vi får hoppas att Peters eller någon annan forskare tar sig den uppgiften inom kort. Under 2011 publiceras även ny data som gör det möjligt att göra detaljerade utsläppsanalyser även för år 2007, vilket blir spännande att följa.

Med dessa viktiga reservationer kan man ändå konstatera att det första försöket att fastställa en längre tidsserie över Sveriges konsumtionsutsläpp inte bekräftar bilden om en stigande kurva. Eftersom jag har hävdat annorlunda tidigare är detta viktigt att slå fast. Samtidigt är knappast det sista ordet sagt om huruvida Sveriges utsläpp ökar eller minskar. Trots allt bekräftar forskningen hypotesen om stigande konsumtionsutsläpp i västvärlden i stort. Det vore ju hoppingivande om Sveriges relativt ambitiösa miljöpolitik under tidigare s-regeringar (till näringslivshögerns förtret) är en delförklaring till det svenska undantaget; men min preliminära förmodan är ändå att de faktorer som har verkat för en utsläppsminskning knappast kan ha vägt upp utsläppsdrivande faktorer som den höga ekonomiska tillväxten, den ökade utrikeshandeln och den kraftigt expanderande utlandsturismen. Det skulle därför inte förvåna mig om framtida undersökningar kommer till andra resultat. Men vis av erfarenhet får jag väl vara lite ödmjuk: den som lever få se.

Sveriges keffa klimatpolitik

april 18, 2011

Idag publicerar jag, Åsa Romson (mp) och Jens Holm (v) en artikel på SVT Debatt. Den uppfattas förmodligen som torr och lite svår, men är väldigt viktig. Den avslöjar nämligen hur märkligt vaga regeringens klimatmål är. De klimatmål som Andreas Carlgren har kallat för Europas bästa är i själva verket förenliga med en kommande utsläppsökning!

Läs artikeln först. Men för att ytterligare försöka göra sammanhanget begripligt har jag satt i hop ovanstående graf Första kurvan (mörkblå) visar Sveriges utsläpp 1990-2010 (sista året är en upprepning av 2009 års). Den andra kurvan (röd) visar hur Sveriges utsläpp ”borde” ha minskat om målet om 40 procents minskning mellan 1990 och 2020 skulle ske linjärt. Det är nog så de flesta uppfattar utsläppsmålet, men som synes har Sveriges utsläpp varit högre än så i alla år.

Den tredje kurvan (gul) visar ett (skräck)exempel på hur utsläppen skulle kunna utvecklas de närmaste åren och ändå vara förenlig med regeringens klimatmål. Det finns nämligen inga hållpunkter för det efter 2012, utan det enda är att utsläppen år 2020 ska ligga 40 procent under 1990. Den fjärde kurvan (grön) visar en linjär minskning av utsläppen från dagens nivå till målnivån 2020, och en sådan utveckling är, tycker jag, det allra minsta man kan kräva av decenniets klimatpolitik för att den inte ska betraktas som rent bluffartad.

Den sista kurvan (brun) är ganska intressant. Utsläppsmålet om 40-procents minskning 1990-2020 kan beskrivas som som två stationer mellan vilka de årliga utsläppen kan färdas hur krokigt som helst. Mer klimatsmart hade varit att uttryckta målet som en långsiktig budget, det vill säga att en viss mängd växthusgaser får släppas ut mellan 1990 och 2020 vars totalmängd motsvarar en minskning med 40 procent under perioden. Som sagt är det förmodligen så de flesta uppfattar vårt klimatmål. I grafen innebär det att den totala utsläppsbudgeten skulle motsvara ytan under den andra, röda kurvan. Om vi från om med nu skulle uppfatta målet på det sättet skulle det få till konsekvens att utsläppen skulle behöva minska så kraftigt som i den femte, bruna kurvan. Detta för att kompensera för att utsläppen fram till 2010 (den blåa) legat så pass mycket över den 30-åriga linjära minskningen.

Hänger ni med? Det är alltså den bruna kurvan som gäller om Sverige verkligen vill leva upp till ett rimligt 40-procentsmål. Men den finns förstås inte riktigt på den politiska kartan.

Sänkt skatt är dåligt – också för klimatet

april 13, 2011

UPPDATERING: Den här debattartikeln är mer utförlig och genomräknad.

Idag presenterade regeringen ett femte jobbskatteavdrag och dessutom höjd brytpunkt för statsskatten. Att det undergräver välfärdens finansiering och ökar inkomstklyftorna är uppenbart och har diskuterats på många håll. En sak som de flesta inte inser är att det också innebär får en direkt negativ effekt på utsläppen av växthusgaser.

Exakt hur stor utsläppsökningen blir är svår att beräkna, men mellan tummen och pekfingret innebär dagens utannonserade skattesänkningar på 15 miljarder kronor att utsläppen ökar med 0,5 miljoner ton koldioxid per år. Om regeringens skattesänkningar nu är uppe på 115 miljarder innebär det att detta – allt annat lika – har bidragit till en ganska dramatisk utsläppsökning på 3,8 Mton/år, eller i runda slängar en utsläppsökning på 5 %.

Hur kan jag hävda det? Jo, eftersom den offentliga sektorn orsakar mycket mindre utsläpp per spenderad krona än hushållen. Sjukvård, skola, parkskötsel osv är helt enkelt inte lika klimatfarligt som hushållens konsumtion: Energi, resor, mat, prylar osv.

Det finns inte så många försök att uppskatta hushållens andel av Sveriges koldioxidfotavtryck, det enda jag känner till finns i rapporten An analysis of Sweden’s Carbon Footprint (WWF 2007). Den baserar sig på data från 2003 och dessutom visar senare uppgifter att Sveriges koldioxidfotavtryck är mycket större än vad som anges där, men det är vad jag har tillgängligt.

Enligt rapporten står hushållen för hela 76 % av Sveriges koldioxidfotavtryck (57 miljoner ton CO2), medan offentliga sektorn bara står för 14 % (näringslivet är ju inte i så hög grad slutkonsumenter av varor och tjänster och står därför bara för 10 % enligt detta synsätt).

Samtidigt kan vi utläsa ur offentliga källor att offentliga inkomster 2003 var 1 324 miljarder, men av det gick 459 miljarder kronor tillbaka till hushållen genom transfereringar. Kvar att konsumera i offentliga sektor fanns då 865 miljarder kr. Hushållens disponibla inkomster uppgick 2003 till 1 259 miljarder kr.

Ur dessa data kan ”koldioxidintensiteten” beräknas, och då kan vi konstatera att för varje miljon kronor som offentliga sektorn sätter sprätt på åstadkoms utsläpp på 12,1 ton CO2. Hushållens konsumtion är mer än tre gånger mer klimatfarlig, varje miljon kronor orsakar 45,3 ton C02.

Detta är förstås en grov bild. Förmodligen är hushållens koldioxidfotavtryck ännu större, och utsläppsökningen påverkas förmodligen även av skattesänkningarnas profil. En flygresa till åt övre medelklassen orsakar större utsläpp än ett extra restaurangbesök åt en fattig proletär, osv. Men även om siffrorna ska tas med en nypa salt är jag helt övertygad om att grundresonemanget, att skattesänkningar ökar utsläppen, har full giltighet.

Vilket också säger något om hur en kommande klimatomställning måste se ut. Den utesluter inte högre lärartäthet, mer äldreomsorg, utbyggd kollektivtrafik och massor av kultursatsningar; däremot kan inte lika mycket pengar överlåtas åt privatkonsumtion av de stora klimatbovarna: El, mat och resor.

Bra bloggkommentarer: Esbati, Storstad, Sjöstedt
AB, Exp, SvD, DN osv

Absurd dom mot somalier

december 17, 2010

Gästblogg av min kära fru:

Strax innan sprängaren i city gjorde terrorism till veckans hetaste ämne föll en nästan ouppmärksammad dom i Göteborgs tingsrätt som gällde stämpling till terroristbrott. En av få som ifrågasatt domens absurditet är Jan Guillou , annars har det varit märkbart tyst.

Domen är viktig för den som vill förstå hur kriget mot terrorismen kommit att föras på ett juridiskt plan och hur vi utan större debatt det senaste decenniet låtit gröpa ur grundläggande demokratiska principer. Det enda i denna antidemokratiska process som rönt uppmärksamhet – FRA – har efter helgens sprängning accepterats av socialdemokratin vilket egentligen är helt i sin ordning eftersom de i övrigt varit ett av de pådrivande partierna och deras tidigare motstånd inte kan ses som något annat än ren och skär populism.

För dem som inte har tid och lust att läsa hela domen och sätta sig in i svensk terroristlagstiftning kommer här en kort sammanfattning och mina huvudinvändningar.

1. Bevisläget

Domen bygger till stora delar på långa telefonavlyssningar (att man numera har rätt att avlyssna människor utan närmare grund är en del av de förändringar som skett i tysthet). Det görs väldigt långtgående tolkningar av de dömdas konversationer, gamla blogginlägg, skrifter etc. De har uppenbart vissa kopplingar till den somaliska islamistiska rörelsen Al-Shabaab men steget därifrån till att anse det är visat att deras syfte med resan till Somalia var att delta i någon form av terroristbrott är minst sagt långt och svajigt. Tingsrätten har inte mycket på fötterna. Trots detta dömdes de till fyra års fängelse. Fyra år för att kanske ha pratat om att eventuellt göra något. Som den skiljaktiga rådmannen skriver: ”Det är emellertid inte straffbart som stämpling till terroristbrott att hysa sympatier för en terroristorganisation eller ens att ansluta sig till organisationen om inte redan själva anslutandet har innebörden av ett åtagande att begå sådant brott, vilket inte är visat i det här fallet.”

2. Skulle en ”svensk” ha dömts för motsvarande handling?

Nej, troligtvis inte. Även om det finns en tendens som tyder på att kriget mot terrorismen, i detta fall i juridisk form, spiller över på annan politisk brottslighet är det samtidigt uppenbart att terroristbrott gjorts till något som primärt används för personer som har kopplingar till islam.

Det finns flera fall man kan jämföra med Somaliadomen men ett bra exempel är ”revolutionen i Västerås”, det gällde nämligen också stämpling och förberedelse till terroristbrott. Målet rörde en liten nazistisk grupp som hade långtgående planer på en nazistisk revolution. De hade delat in planen i olika faser och påbörjat fas 1 (skadegörelse på offentliga byggnader m.m.) och var i färd med planeringen av fas 2 som innebar omfattande förstörelse av offentliga institutioner och anläggningar. Polisen beslagtog foton, kartor och ritningar över bl.a. kraftnät och centrala byggnader. Det fanns planer på attacker på regeringsbyggnader, kommunhus, hur elnätet skulle slås ut m.m. Nästa fas skulle bestå i mord på politiska fiender men dit hade inte planeringen kommit till detaljer än. I vilket fall var det ett väldigt omfattade material och konkreta planer som redan hade påbörjats.

I detta fall menade domstolen att trots att de åtalade kunde konstateras ha högerextrema värderingar och en vilja omvandla samhället med våld var inte ritningar, kartor, foton, en detaljerad planering etc tillräckligt för att de skulle kunna anses ha haft för avsikt att begå terroristbrott. Att rättssamhället behandlar människor på så olikartade sätt är skamligt.

3. Vilka är terrorister?

Ja, det är ju en lång diskussion men något kort bör ändå sägas om läget i Somalia. Sedan 1991 har Somalia varit ett land i totalt kaos som myllrat av motsättningar och konflikter. Det finns mycket och rimlig kritik mot västs/USA:s ingripanden i landet genom åren, inte minst i samband med Etiopiens invasion. Al-Shabaab är på flera sätt en högst otrevlig grupp men det är inte svårt att förstå att de fått ett visst folkligt stöd även från de som inte gillar deras ideologi, bl.a. för att de velat driva ut Etiopien. Dessutom är den ”regering” som väst stödjer inte heller direkt kända för att respektera mänskliga rättigheter.

Al-Shabaab är terroriststämplade av USA (inte av FN än så länge) och vi följer uppenbarligen dessa terrorlistor utan att ifrågasätta. Jag tycker att det är oerhört problematiskt att vi tar ställning i en komplicerad konflikt utan någon uppenbart ”god” sida och på lösa grunder säger att vissa är terrorister och andra inte. Det är också problematiskt att de förteckningar över terrorstämplade organisationer som Sverige inte är med och beslutar om och vars tillkomst ofta sker under stor sekretess (och som till stor del bygger på USA:s maktpolitiska intressen) ska ligga till grund för svensk strafflagstiftning. Det är tyvärr inte första gången andras terrorstämpling ger rättsliga konsekvenser i Sverige och det märks inte bara inom straffrätten utan också inom migrationspolitiken och när det gäller rätten till medborgarskap.

Lina