Archive for the 'Tillväxt' Category

Arbetstidsförkortning som frihetens grundbetingelse

februari 23, 2013

Min senaste krönika i Fria tidningen, som med hjälp av Marx slår fast att arbete under kapitalismen, något hårdraget, är lika med miljöförstöring.

Aldrig har arbetsideologin uttryckts så extremt som i den portalparagraf som Socialdemokraterna ska anta på sin kongress i april. Där står: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat”. Allt annat – såsom friheten, rättvisan och sanningen – ska alltså underordnas jobben.

Hur kunde det bli så? Det paradoxala är ju att ”arbetslinjen” inte alls handlar om arbete åt alla – full sysselsättning förblir oförenligt med dagens ekonomiska politik – utan om att straffa de arbetslösa med sämre villkor för att möjliggöra skattesänkningar och sänkta lägstalöner. Jag tror dessutom att detta var fullt synligt för väljarna. De valde inte Alliansen i tron att de arbetslösa skulle få jobb, utan för att de fåtts att tro att en stor del av svenskarna var arbetsskygga kverulanter (utanförskapandet) som inte längre ska få parasitera på hederliga skattebetalare. Den rödgröna strategin att ta över ”jobbfrågan” kan därför visa sig dubbelt tragisk; reaktionär utan att vara en valvinnare.
Hur Sverige har blivit ett alldeles exceptionellt arbetsfanatiskt land har bland annat klarlagts av sociologen Roland Paulsen i böcker och artiklar, men han utvecklar inte alls miljöaspekten. Det kan med fördel göras med hjälp av Karl Marx, som oförtjänt ofta anses sakna ekologisk förståelse.

Enligt Marx har samhället, precis som alla levande organismer, en ämnesomsättning (eller metabolism) som reglerar samspelet med naturen: vi tar natur, omvandlar den till energi och materia för vår överlevnad, och stöter ut resterna som återvinns i naturens egna processer. Denna omvandling kallar vi för arbete. Arbetet ser olika ut i olika samhällen, men det utmärkande för kapitalismen är att det undergräver sin egen förutsättning.

Marx främsta exempel var problemet med åkermarkens näringsbrist. Det kapitalistiska jordbrukets produktivitetsökning drev bort människorna från jorden och in till städerna, där de bildade ett industriproletariat som försörjdes av jordbrukets avkastning. Men människornas avföring återfördes inte längre till åkrarna. I stället för att omvandlas till näring ansamlades det till ett stinkande, giftigt avfall. En reva i ämnesomsättningen har uppkommit, och kapitalismen förmår inte sluta den utan bara tillfälligt lösa problemet genom att skifta till nya teknologier. För att ge näring åt de europeiska jordarna tömdes först Sydamerika på den kväverika guanon innan fossilt konstgödsel uppfanns. ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”, skrev Marx.

Arbete under kapitalismen är alltså miljöförstöring. Detta är väl känt även inom samtida miljöforskning, som exempelvis talar om ekonomins utsläppsintensitet (mängden växthusgaser per BNP-krona). Genom miljöpolitiska styrmedel kan intensiteten bringas ner, men aldrig till noll. Ska miljöpåverkan minska drastiskt räcker därför inte miljöpolitik, vi behöver också begränsa själva ekonomins tillväxt. Det mest tilltalande sättet (jämför Grekland) är att förkorta arbetstiden.

Detta visste Marx. Frihetens förutsättning är en rationell, hållbar reglering av den sociala metabolismen, vilket kapitalismen är oförmögen till. Först därefter ”börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike … Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen”, skrev han i Kapitalets tredje band.

Kan någon hälsa det till Stefan Löfvén?

Står miljöhänsyn i motsättning till välfärd?

februari 2, 2013

I förmiddags höll jag en liten ”spaning” (jfr det berömda radioprogrammet) på den imponerande välfärdskonferensen som Nätverket Gemensam välfärd ordnar på ABF-huset denna helg. Många anföranden och seminarier filmas och läggs ut på ABFPlay, och här efter ca 45 minuter ska mitt bidrag finnas med.

Det här är ungefär vad jag sa.

Min spaning är egentligen gammal men tyvärr kommer det ständigt nya exempel. Ett extremt tydligt sådant skedde i samband med konflikten kring Ojnareskogen på Gotland i höstas. Som ni säkert vet är det en mycket skyddsvärd skog, av betydelse för sin artrikedom och för norra Gotlands färskvattenförsörjning. Nordkalk vill hugga ner skogen och bryta kalk för att hålla igång kalkbruket i Storugns i ett par decennier till, medan fältbiologer och lokalbefolkning kämpade emot. I den vevan blev den socialdemokratiska vice ordföranden i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, inbjuden till radions Studio Ett och deklarerade med emfas att för socialdemokraterna kommer jobben först och naturen sen.

Detta ligger ju implicit i S nya prioritering, där jobben är överordnat precis allting annat. Det är tite intressant att dra ut det resonemanget i förlängningen. Så socialdemokraternas åsikt är att så länge de finns ekosystem och naturresurser kvar att exploatera genom lönearbete, så ska det ske, oavsett om det rycker undan själva livsbetingelserna för mänskligt liv? Vilken välfärd är då möjlig, liksom? Och vilka är det som ska jobba? Jag hoppas att det inte är så många sossar som egentligen tycker så.

En populär variant på samma tema – mitt andra exempel – gäller Sveriges möjlighet att ”gå före” i klimatarbetet. Det är ju väletablerade fakta att klimatkrisen är extremt allvarlig och att Sveriges utsläpp ligger långt utöver vad som är hållbart och ansvarsfullt. Det borde i sig vara tillräckligt för att motivera kraftfulla åtgärder, men ändå händer inte särskilt mycket.

När regeringen kritiseras för passivitet är standardsvaret först ett blankt förnekande: nej, vår klimatpolitik är den mest ambitiösa i världen. Men om man pressar dem lite kommer snart det här med jobben och välfärden upp. Att ensidigt minska utsläppen är ett ”hot mot Sveriges konkurrenskraft” anser då Reinfeldt, Borg, den samlade ekonomkåren, Svenskt näringsliv osv.

Det enda sättet att rädda jobben och välfärden är alltså enligt resonemanget att fortsätta släppa ut ohållbart mycket koldioxid i atmosfären. Trots att det inom detta århundrade kan leda till 4-6 graders temperaturhöjning – och en helt annan värld, bortom vår förståelse.

Allra särskilt laddad och stark blir motsättningen om ordet ”tillväxt” nämns. Det helt logiskt och bevisat att en större ekonomi generellt sett har en större miljöpåverkan än en mindre. Visst sker energieffektiviseringar osv, men hittills har de aldrig varit större än tillväxten, så netto har utsläppen fortsatt att öka. Ändå anses det som en ytterligt suspekt uppfattning att fortsatt hög ekonomisk tillväxt, åtminstone i vår redan ganska välutvecklade del av världen, kanske är svårförenligt med en klimatomställning.

Satirprogrammet Tankesmedjan har jämfört Sverige med en ”teokrati” där alla måste hänge sig till tron på en grön tillväxt byggd på hittills okända, tekniska mirakel – och där man inte behöver några som helst sakargument för att stämpla meningsmotståndare som galna hundar.

Ett aktuellt exempel var de positiva reaktionerna på Miljöpartiets förslag till nytt partiprogram, där den mesta tillväxtkritiken rensats bort. DN:s ledarskribent Susanne Birgersson förklarade då i radion varför man inte kunde ta miljöpartiets tidigare tillväxtkritik på allvar. Jo, för om man är tillväxtkritisk, sa Birgersson, ”då säger man att vi ska lägga mindre pengar på skolan, mindre pengar på sjukvården, på naturvården, på de sociala trygghetssystem”.

Tankesmedjans kommentar var: ”Utan tillväxt blir det alltså som i Grekland – det finns bara sniglar att äta och alla röstar på nazisterna”.

Men skämt åsido är det en heltokig slutsats: Att inte lägga MER på t ex skolan är inte samma sak som att lägga MINDRE pengar på skolan. Föreställningen om tillväxt som normaltillståndet sitter så djupt att allt som inte växer förutsätts krympa… Jag är ingen tillväxtmotståndare av princip – men här finns ett uppenbart dilemma som inte försvinner för att man tokstämplar avvikande åsikter.

Men stämmer alls denna bild av att miljö- och klimathänsyn är ett hot mot jobb och välfärd? Det är uppenbart att om vi inte förmår sköta om vår miljö, finns snart ingen välfärd kvar över huvud taget. I princip finns alltså ingen motsättning mellan miljön och välfärden. Men snävt sett – på kort sikt och lokalt – kan det finnas en motsättning. Nordkalk räknar med att sysselsätta kanske 40-50 personer genom sitt nya kalkbrott, och det har förstås betydelse för en liten kommun.

Men samtidigt, om våra makthavare är så måna om att ha råd med framtidens välfärdsfinansiering att de inte kan satsa på miljön – varför har de då har sänkt skatterna så mycket? Ca 100 miljarder jobbskatteavdrag, 15 miljarder i sänkt bolagsskatt, 5 miljarder i sänkt restaurangmoms, 20 miljarder i Rut- och Rot-avdrag osv är enormt mycket mer än vad som läggs på att freda skyddsvärda skogar eller på energiomställning.

Och om våra makthavare är så måna om jobben: Varför privatiserar de då vården, trots att man vet att de bolag som tar över har som affärsidé att säga upp folk och skicka vinsterna till Jersey? Utan skattesänkningarna hade massor av offentliga jobb kunna skapas – varav många välbehövliga, ”gröna” jobb i t ex byggsektorn och energisektorn.

Nej, motsättningen mellan miljö och välfärd är för det mesta grundfalsk. Snarare än att miljö och klimat ett hot mot välfärden är det ett hot mot skattesänkningar för höginkomsttagare. Men det säger man inte. Varför nämnde till exempel Susanne Birgersson bara ”fina” saker som att skolan och naturvården skulle på stryka på foten med lägre inkomster till staten – men inte att det skulle försvåra ytterligare skattesänkningar.

Denna falska motsättning syftar, tror jag, till att så split mellan ”röda” välfärdskramare och ”gröna” miljövänner och är samtidigt ett sätt att maskera borgerligheten egna intressen; att gynna höginkomsttagare. Allt för ofta har ”röda” låtit sig luras in i denna fälla och stött miljövidriga projekt för att det ger några jobb. Samtidigt har ”gröna” ibland varit oförmögna att inse hur viktigt social rättvisa är för en miljöomställning. Givetvis kommer folk att kämpa för de mest miljöförstörande jobben om deras alternativ är att hamna i Fas 3. Vi kan inte låta de svagaste ta den största smällen. Därför är ett starkt välfärdssamhälle även en grundsten för en radikal miljöomställning.

Min spaning är optimistisk,för jag tror såväl ”röda” som ”gröna” kommer att lära sig att se igenom den här mestadels falska motsättningen mellan miljö och välfärd. När såväl de ekologiska som de ekonomiska och sociala kriserna skärps kommer alla att inse att det ena är en förutsättning för det andra. Att det är samma kamp – mot de rikas utsugning av både arbetet och naturen.

Arbetstiden och klimatkrisen

februari 7, 2012

När vänsterpartiets kongress för en månad sedan beslutade sig för att återigen mer aktivt börja driva frågan om förkortad arbetstid, kom de kraftigaste invändningarna förvånande nog från TCO:s utredare. Överste utredaren Roger Mörtvik satte tonen i ett blogginlägg där den måttfulla ambitionen att ta ut en del av produktivitetsökningarna i tid i stället för pengar avfärdades som ”rena stolligheterna att ens föreslå något sådant”. Mörtvik följde upp med ytterligare ett inlägg där han drar den halsbrytande och inte särskilt övertygande slutsatsen att kortare arbetstid skulle leda till att folk arbetar mer (!).

Mörtvik flankerades av kollegan Mats Essemyr, som i en kort bloggpost lanserar argumentet att det vore anti-fackligt med en arbetstidsförkortning. Inte heller detta innovativa argument övertygar, och jag kände mig kallad att ge svar på tal i kommentarsfältet. Rent sakligt sätt är TCO-utredarnas argument krystade och jag förstår inte riktigt varför de till varje pris vill behålla 40-timmarsveckan.

Well well, Essemyr fortsatte på inslaget spår i en debattartikel i Dagens arena, där han fick kvalificerade svar från bland annat Lennart Olsen, Josephine Brink och Roland Paulsen (vars bok om arbetstid jag avser att läsa). I mitt eget debattinlägg fokuserade jag på arbetstidsförkortning som ett sätt att bromsa tillväxten och minska utsläppen.

Som de flesta läsare av denna blogg vet är läget sjukt allvarligt (koldioxidhalten är nu uppe i 393 ppm, den långsiktigt hållbara nivån ligger under 350 ppm), och om vi inte snart finner vägar att ställa om snabbt och drastiskt kommer det helt enkelt att vara för sent för att stoppa galopperande klimatförändringar. I det läget kan man inte gå omkring och låtsas som att allt är som förut. Om nu TCO inte tycker att arbetstidsförkortning är någon bra idé hoppas jag att de presenterar andra, seriösa förslag för att kapa utsläppen. Vi får väl se hur det blir med det.

UPPDATERING: Debatten fortsätter glädjande nog här, på TCO-utredarnas blogg. Mats Essevik har svarat på mitt debattinlägg och även fått eldunderstöd av Roger Mörtvik. Jag har i min tur skrivit svar, osv.

Sjöstedt, tillväxt och klimatanpassning

november 6, 2011

Har onekligen varit dålig på att uppdatera bloggen under hösten, men har inte varit helt publicistiskt overksam.

Förra veckan publicerades en krönika i Fria om den märkligt bristfälliga synen på klimatanpassning som präglar Stockholms länsstyrelses nya klimat- och sårbarhetsutredning. En dyrköpt konsekvent kan bli att nya Slussen bara kommer att funka ca 30 år innan den måste rivas (och Mälaren sannolikt blir en havsvik).

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika åt mäktiga Supermiljöbloggen om den sydeuropeiska tillväxtkritiken, som är lite djärvare och mer systemkritisk än den Tim Jacksonska som vi mest hör om här uppe i Nord.

Ytterligare ett par veckor tidigare skrev jag en debattartikel tillsammans med Lina Hjorth om att klimatfrågan är en ödesfråga för alla partier, även vänsterpartiet, men av de fyra ordförandekandidaterna tar tyvärr endast Jonas Sjöstedt frågan på allvar.

Sen var det ju inlägget om befolkningsfrågan på Svenskans debattsida också.

Tre positioner i befolkningsfrågan

oktober 31, 2011

Idag den 31 oktober 2011 räknar FN med att vi blir 7 miljarder människor här på jorden. Somliga tar tillfället i akt att förklara miljöproblemen med befolkningsökningen, vilket ofta leder till paradoxen att den ohållbara förbrukningen av jordens resurser skylls på dem som förbrukar minst. Om detta skrev jag ett debattinlägg härom dagen på Svenska Dagbladets nätsida.

Debatten är egentligen gammal. Jag tycker mig se tre huvudpositioner som kristalliserades ut redan på 1970-talet, kanske ännu tidigare. I renodlad och förenklad form kan de beskrivas sålunda (observera att de flesta personer inte konsekvent tillhör en position, men det är i grunden de anslag vi har att förhålla oss till). Den första positionen – som fruktar ”befolkningsexplosionen” och inte sällan förespråkar befolkningskontroll – kan kallas konservativ och nymalthusiansk. Den andra – som erkänner att ekosystemen har gränser inom vilka ekonomin måste hålla sig men ser den globala överklassens konsumtionsmönster som det stora hotet – dominerar i den radikala och progressiva miljörörelsen. Den tredje – som anser att det inte finns några ekologiska gränser eller ”miljöproblem” eftersom människans innovationsförmåga är obegränsad så länge hon får verka fritt på en oreglerad marknad – kan kallas den liberala hållningen.

Det är den liberala hållningen som nu leder marschen rakt igenom de ekologiska gränser den inte vill erkänna. Den konservativa och den radikala hållningen är enade i sitt motstånd mot detta, men förespråkar olika vägar till hållbarhet: tillbaka mot ett bevarande av privilegiesamhället, eller framåt mot ett mer egalitärt och demokratiskt samhälle.

Här har jag skrivit tidigare om befolkningsfrågan: Fria och bloggpost.

Frikopplarnas nya huvudvärk

september 16, 2011

Äntligen kom en studie som visar på att Sveriges utsläpp ur konsumtionsperspektiv – det vill säga inklusive de utsläpp som orsakas av de varor som importeras till Sverige, exklusive de som exporteras – verkligen har ökat över tid, vilket om resultatet står sig innebär att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad klimatpåverkan inte alls har brutits (eller frikopplats, efter engelskans decoupling) för Sveriges del.

Intressant att notera är att så länge beräkningarna av utsläpp ur konsumtionsperspektiv pekade på att svenska utsläpp var högre än i officiell statistik och dessutom sannolikt ökande över tid, var frikopplingsanhängarna antingen ointresserade eller direkt avvisande mot denna metod för att bokföra utsläpp. Men sedan Timbros Jonas Frycklund upptäckte en i sig utmärkt artikel av Glen Peters m fl från 2010 som tycktes peka på sjunkande svenska konsumtionsutsläpp vaknade intresset från anhängarna av grön tillväxt. Förutom Timbro har Centerns blivande ordförande Annie Lööf hänvisat till artikeln, och den borgerliga tankesmedjan Fores har rent av baserat en egen rapport på resultaten. Såväl Timbro som Lööf och Fores VD Martin Ådahl drar slutsatsen att det därmed är bevisat att Sverige har brutit sambandet mellan tillväxt och klimatpåverkan. Att den slutsatsen är ytterst vanskligt blev uppenbart när jag gick igenom Peters resultat i en bloggpost. Utan att förminska deras resultat konstaterade jag ändå att det sista ordet knappast var sagt.

Inte ens med Mårten Berglunds imponerande uppsats Green growth? – presenterad på DN Debatt igår av Berglund, Kristoffer Jakobsson och professor Kjell Aleklett – är väl sista ordet sagt, men väl ett stort steg taget. Det är uppenbart att Berglunds undersökning, som analyserar en lång serie av svenska data (från 1993 till 2005) lämpar sig bättre för att yttra sig om specifikt svenska utvecklingen än Peters undersökning, med data för bara två år (2001 och 2004) men 113 länder. Berglunds resultat – att de svenska utsläppen ur konsumtionsperspektiv har ökat med ca 20 procent från 1993 till 2005 – är därför mer robust än Peters resultat för Sverige (förmodligen håller till och med Peters med om det).

Därför är det intressant att se hur de som tidigare drog så klara slutsatser om Sveriges frikoppling reagerar nu. I stället för att erkänna att de hade fel eller åtminstone förhålla sig ödmjukt till dessa nya fakta verkar de ta till samma knep som fossillobbyn (och innan dem tobakslobbyn) när de började bli överbevisade om koldioxidens (rökningens) skadliga verkningar: De sår tvivel om det vetenskapliga läget. Det gäller åtminstone Timbros Jonas Frycklund. Han som i våras jublade över Peters resultat och skrev att rapporten visar att ”utvecklingen mot en bättre miljö fungerar i Sverige oavsett mätmetod”, avfärdar sålunda nu om Berglunds rapport med att ”den här typen av analyser alltid bygger på olika antaganden och att en norsk studie nyligen kom till motsatt resultat för Sveriges del”.

Nu väntar vi på vad miljöminister Andreas Carlgren och (kommande miljöminister?) Annie Lööf ska säga nästa gång Sveriges frikoppling förs på tal. Ska de också nedlåta sig till att så tvivel om det vetenskapliga kunskapsläget? Oavsett vilket lär de säkerligen göra en taktisk reträtt, tillbaka till den inställning frikopplarna hade innan Peters m fl artikel: argumentera för att konsumtionsperspektivet över huvud taget är irrelevant. Detta tycks vara den linje som tankesmedjan Global utmaning väljer. I en förvirrad kommentar säger deras klimatansvarige Måns Lönnroth att ”min slutsats är ändå att Sverige under senare år har brutit sambandet mellan produktion i Sverige och svenska utsläpp av koldioxid” – vilket ju var ett goddag yxskaft-svar. Att utsläppen som görs direkt i Sverige har minskat är inte ifrågasatt, problemet är, med Glen Peters (jo han vars forskning används av frikopplarna) ord, att Sverige har ”slängt mer över staketet än vad ni har städat på hemmaplan”.

Och för att kunna mäta även det som har slängts över staketet måste man anlägga ett konsumtionsperspektiv. Även om frikopplarna nu åter lär hävda motsatsen är det perspektivet förstås lika viktigt och relevant nu som under den korta tid då det kunde användas till tillväxtkramarnas fördel.

Fler kommentarer: Uppsalainitiativet, Effekt, Aspo Sverige, Schlaug,

Befolkningsökningen är inte problemet

september 4, 2011

En lång rad personer, varav flera duktiga miljökämpar, undertecknade en debattartikel i Göteborgs-posten för några dagar sedan betitlad ”Befolkningsökningen måste tas på allvar”. I artikeln konstateras att världens befolkning snart passerar 7 miljarder och kan vara uppe i 10 miljarder 2050. Detta trots att FN-scenarier visar på en stabilisering av världens befolkning på drygt 9 miljarder omkring mitten av seklet och därefter lätt sjunkande befolkningstal. Enligt författarna leder befolkningsökningen till större tryck på ekosystemen och förklarar i sig svältkatastrofer som den nuvarande på Afrikas horn. Kontentan är att Sverige måste satsa mer biståndsmedel på familjeplanering i fattiga länder med fortsatt hög nativitet.

Jag har tidigare skrivit en krönika om varför befolkningsökningen inte är problemet, Finns det hjärterum så finns det stjärterum, där jag även citerade en skarp krönika av George Monbiot. Nämnas bör även Hans Roslings goda förklaringar till varför befolkningsökning är ett villospår för den som vill förbättra världen. Jag ska inte upprepa mig, men alldeles ny är den här intressanta krönikan av Betsy Hartman, forskare och engagerad i kvinnors hälsa och djupt kritisk till överbefolkningshypotesen.

”Befolkningslobbyn”, som hon kallar den, är mycket stark i USA och uppbackad av mäktiga intressen. En intressant kommentar är att hon menar att överbefolkningspropagandan underminerar kvinnors reproduktiva rättigheter, i motsats till vad de själva, inklusive debattörerna i Göteborgs-posten, brukar göra gällande. Orsaken är att familjeplanering som tillkommer av oro för ”befolkningsexplosionen” betraktar kvinnors reproduktiva rättigheter som ett medel snarare än ett mål:

The distinction may seem subtle, but it is not. Family planning programs designed to limit birth rates treat women, especially poor women and women of color, as targets rather than as individuals worthy of respect. Quality of care loses out to an obsession with the quantity of births averted.

Ur ett social-ekologiskt perspektiv är det tämligen uppenbart att det är ekonomisk aktivitet, inte människor i allmänhet, som hotar att spränga planetens ekologiska ramar. Eftersom världens BNP är extremt ojämnt fördelad mellan Nord och Syd (och inom Nord och Syd) är det alltså vissa människor som utgör problemet. Nog finns det plats för fler om vi bara förmådde organisera samhället rationellt och jämlikt. Exempelvis har ekonomen och humanekologen Kenneth Hermele uppskattat (tror inte att det är en publicerad uppgift, men han har flera gånger nämnt den) att om alla levde som veganer skulle planetens befintliga åkermark – dvs utan att ta ytterligare regnskogar osv i besittning – kunna försörja 30 miljarder människor.

Att ”överbefolkning” alltid tenderar att handla om fattiga människor långt borta är inte bara talande utan i grunden felaktigt. Att de flesta i USA och Västeuropa lever i relativt välstånd beror inte på lägre befolkningstäthet i sig, utan på det faktum att vi lever långt över våra ekologiska tillgångar. Om det inte vore för vår förmåga – grundad på vår globala maktställning – att extrahera råvaror och arbetskraft från övriga delar av världen skulle våra länder framstå som lika ”överbefolkade” som någonsin Bangladesh.

Inte minst i egenskap av västerlänning är det därför betydligt rimligare att lägga fokus på våra länders ansvar, i stället för att förlägga problemet till de fattiga länder vars ekologiska resurser vi har exploaterat i hundratals år.

UPPDATERING: Miljöaktuellt intervjuar Hermele om hur många veganer jorden rymmer.

Riksdagsdebatt om skatter och utsläppsrätter

juni 23, 2011

Igår svarade finansminister Anders Borg (m) på Jens Holms (v) interpellationsfråga om skattesänkningarnas klimatpåverkan. Det går att läsa debatten här, mot slutet av dokumentet under rubriken ”14 § Svar på interpellation 2010/11:378 om regeringens skattesänkningar och miljön”.

Holm skötte sig utmärkt medan finansministern som väntat improviserade kring temat ”goddag yxskaft” debatten igenom. Borg vägrade helt enkelt att inse att hans skattesänkningar leder till direkta utsläppshöjningar.

Kärnpunkten i hans argumentation var denna: ”Full sysselsättning och hållbar tillväxt är möjligt att förena!”; en omskrivning för att fortsatt ökad privat konsumtion genom skattesänkningar är förenligt med tillräckliga utsläppsminskningar. Problemet är bara att det inte är faktiskt konstaterande, utan ett påstående som saknar empirisk grund. En önskan. Det var det jag försökte visa i debattartikeln som var upprinnelsen till debatten.

Anders Borg brukar ju annars, oftare än något annat statsråd, motivera sina förslag med att den har stöd i forskning och vetenskap. Men vad det gäller miljöeffekterna av hans politik är det uppenbart att den grundar sig i rent önsketänkande.

Jens Holm ska också ha beröm för att han envist frågade Anders Borg om han var beredd att sälja svenska folkets klimatansträngningar genom att vägra annullera överblivna utsläppsrätter. Han nämnde att en delegation från Klimataktion och Världsnaturfonden tidigare under dagen överlämnat den namninsamling som Klimataktion tog initiativ till i vintras. Anders Borg tog inte emot våra namn, men väl hans statssekreterare Hans Lindberg. Inga klara besked kom inte heller här, men Borg sa i alla fall i kammaren att riksdagen kommer att få ta ställning till en eventuell annullering, vilket alltid är något.

Trots svaga besked är jag ändå lite stolt över att Sveriges finansminister fick lov att förhålla sig till två viktiga frågor som jag har varit med om att lyfta upp i debatten under våren, och som Jens Holm lyft in i riksdagen. Det blev som en bra slutpunkt på vårens engagemang. Nu ska jag ägna mig åt helt andra saker, nämligen familjen och vår skruttiga lilla sommarstuga. Samt att läsa om latinamerikansk silverproduktion under spansk kolonisation som ett exempel på ekologisk ojämnt utbyte. Glad midsommar!

Ökar eller minskar Sveriges utsläpp?

maj 17, 2011

Jag har under våren i flera sammanhang hävdat att Sveriges utsläpp av växthusgaser har fortsatt att öka även efter 1990 (i en debattartikel på Newsmill häromveckan och en annan på Dagens Arena, i förordet till en ny skrift och i föredrag). Det går på tvärs mot den officiella statistik som rapporteras till FN, enligt vilken Sveriges utsläpp har sjunkit sedan 1990-talet. Denna i grunden empiriska fråga är politiskt viktig, inte minst eftersom de påstått sjunkande utsläppen ofta har tagits som intäkt för att Sverige har lyckats ”frikoppla” (decouple på engelska) ekonomisk tillväxt från ökad miljöförstöring (av, bl a, finansminister Anders Borg, även om andra ministrar nu verkar åtminstone något mer skeptiska till frikopplingshypotesen).

Att jag ändå har hävdat motsatsen grundade sig i ny forskning som tycktes visa att Sveriges utsläpp – mätt som vårt totala ”klimatfotavtrycket” – ökar. Men i en bloggpost av Jonas Frycklund, ekonom knuten till Svensk Näringsliv, pekas på annan forskning som tycks visa att Sveriges utsläpp – mätt som klimatfotavtryck – minskar. Så hur är det, ökar eller minskar utsläppen? Jag har försökt få grepp om frågan och även frågat Glen Peters, en av de viktigaste forskarna på området. Enklast sammanfattas läget av det typiskt vetenskapliga svaret att att det behövs mer forskning innan några säkrare slutsatser kan dras om Sveriges utsläppstrend är sjunkande eller stigande.

Så här ligger det till mer i detalj.

Den officiella statistiken redovisar Sveriges ”territoriella” utsläpp; hur stora utsläpp som görs inom vårt lands gränser. Enligt denna har Sveriges utsläpp minskat sedan 1990-talet (se fig 1). Detta är dock ett begränsat sätt att betrakta ett lands utsläpp på. Det inkluderar inte utsläpp från medborgarnas utrikesresor eller internationella transporter till och från landet, vilka båda har ökat i omfattning de senaste decennierna. Ett mer detaljerat sätt att mäta utsläpp på är att uppskatta ett lands totala ”klimatfotavtryck” genom att anlägga ett så kallat konsumtionsperspektiv. Det innebär att utsläppen av växthusgaser som uppkommer vid produktion och transport av varor bokförs i det land där varorna konsumeras i stället för, som i den officiella statistiken, det land där de tillverkas. Eftersom Sverige importerar en stor del av våra energikrävande konsumtionsvaror från andra länder är vårt ”klimatfotavtryck” betydligt högre än våra territoriella utsläpp. Uppskattningarna i olika studier varierar från 25 till 100 procent högre utsläpp. I den senaste studien uppskattas skillnaden till ungefär 65 procent. Det innebär alltså att även om Sveriges territoriella utsläpp 2009 var 60 miljoner ton koldioxidekvivalenter bör vårt klimatfotavtryck ha varit omkring 100 miljoner ton.


Fig 1. Sveriges territoriella utsläpp 1990-2009 så som det beskrivs i den officiella statistiken. Källa: Naturvårdsverket

Båda sätten att mäta utsläpp har sina poänger. Sveriges riksdag har liten rådighet över energimixen i andra länder, vilket kan tyckas friskriva oss från de importerade utsläppen. Enligt det synsättet har vi endast skyldighet att påverka de territoriella utsläppen. Men å andra sidan måste vi inte handla med utlandet. Det är till stor del på grund av att energikrävande produktion har flyttat utomlands samtidigt som vi konsumerar lika mycket av varorna som gör att våra territoriella utsläpp har minskat och vi nu i stället importerar dem. Om SSAB:s stålkraftverk hypotetiskt skulle flytta från Luleå över finska gränsen till Kemi skulle Sveriges territoriella utsläpp minska ganska mycket. Men om vi ändå skulle förbruka samma mängd stål vore det orimligt att betrakta flytten som en lyckad miljöåtgärd som minskar Sveriges utsläpp. Därför finns all anledning att undersöka ländernas koldioxidfotavtryck och ett viktigt politiskt krav är att detta även ska börja mätas och rapporteras till FN.

Men även redovisning av konsumtionsutsläpp är delvis lite missvisande. Exempelvis blir nettoimporten av utsläpp större ju renare den egna energimixen är i förhållande till handelspartnernas, och eftersom Sveriges energisektor är tämligen utsläppsfri innebär det att skillnaden mellan territoriella utsläpp och fotavtryck är relativt stor för Sverige. Men därmed inte sagt att Sveriges koldioxidsnåla energiproduktion är ”förgäves”, vilket antyds av Frycklund: även ur konsumtionsperspektiv är ju huvuddelen av de uppmätta utsläppen inhemska och därmed inom räckhåll för svenska beslut.

Att Sveriges klimatfotavtryck är större än vad som syns i FN-statistiken har alltså stått klart i flera år. Det har också även tidigare hävdats att även Sveriges territoriella utsläpp, mätt lite annorlunda än i Kyotosystemet, fortsätter att öka (här och en kortare sammanfattning här). Däremot har det fram tills nyligen inte funnits några tidsserier som visar om utsläppen mätta som fotavtryck ökar eller minskar. Men i november förra året gav Nordiska rådet ut en rapport av Glen Peters och Christian Solli som redovisade de nordiska ländernas klimatfotavtryck för tre år, 1997, 2001 och 2004 (se fig. 2) och som visade en tydlig ökning även under denna korta tidsrymd av åtta år. För 1997 fanns data endast för koldioxiden, men för 2001 och 2004 var samtliga växthusgaser med. Även mellan 2001 och 2004 var dock ökningen tydlig.


Fig 2. De tre staplarna längst till höger visar Sveriges konsumtionsutsläpp 1997, 2001 och 2004. Källa: Peters & Solli 2010.

Det är på grundval av denna forskning jag baserade min slutsats att Sveriges utsläpp – mätt som klimatfotavtryck – har fortsatt öka. Men i början av maj uppmärksammade så Jonas Frycklund en alldeles färsk artikel av Glen Peters m fl som tycks visa att Sveriges utsläpp tvärtom minskar över tid – även mätt ur konsumtionsperspektiv. Frycklund skriver:

Reaktionerna på den norska forskningen har varit den förväntade. Miljödebattörer upprepar sitt gamla mantra om de underskattade koldioxidutsläppen. Antagligen har man då bara sett på huvudartikeln och inte borrat djupare ner i bakgrundsdatan. För om man tar del av allt publicerat material som ligger till grund för artikeln så finns det tidsserier för de olika länderna. Där framgår det att Sveriges koldioxidutsläpp har minskat trots att man använder den konsumtionsbaserade metodiken, från 92 till 80 MtonCO2. Med detta sätt att mäta har alltså våra koldioxidutsläpp minskat med 13 procent från 1990 till 2008, trots att vi då under samma tid tar på oss utländska utsläpp som uppkommer på grund av vår import.

Till den som (tyvärr på goda grunder) automatiskt brukar avvisa alla utsagor med sanningsanspråk från näringslivshögern ska sägas att Frycklund i detta fall redovisar forskningen på ett korrekt sett. I bakgrundsdatan redovisas koldioxidutsläpp ur konsumtionsperspektiv för en lång rad länder för åren 1990-2008, och för Sveriges del har utsläppen minskat över tid (se fig 3.)


Fig 3. Sveriges koldioxidfotavtryck 1990-2008. Källa: Peters m fl 2011

Detta resultatet är förvånande, av flera skäl. Dels för att huvudpoängen i artikeln av Peters m fl är att industriländernas totala koldioxidfotavtryck har vuxit kraftigt under den mätta perioden från 1990 till 2008, och Sverige utgör alltså ett av få undantag från regeln. Dels för att annan forskning visar hög korrelation mellan tillväxt och utsläpp så att Sverige, som ju haft en relativt god BNP-utveckling sedan mitten av 1990-talet, ”borde” ha ökat utsläpp. Materialet bjuder inte heller på några tydliga förklaringar till Sveriges avvikande mönster. Detta eftersom artikeln redovisar resultatet av en makrostudie som täcker utsläppen i 113 länder och 57 ekonomiska sektorer för alla år mellan 1990 och 2008.

Om man inte enbart kollar i tabellerna utan även läser själva artikeln framkommer ett par viktiga reservationer av forskarna. För det första har de gjort detaljerade undersökningar endast för åren 1997, 2001 och 2004 – de år som fanns med i studien från Nordiska rådet. Utifrån dessa data har sedan trenderna dragits ut så att närmevärden för alla år mellan 1990 och 2008 kunnat fastställas, men givetvis finns det osäkerheter i denna ganska grova metod. För det andra konstaterar forskarna att den metod som används för att ta fram den långa tidsserien underskattar de faktiska utsläppen. Metoden ger ofta lägre värden än den mest detaljerade metoden (kallad MRIO) som användes för 1997, 2001 och 2004. Underskattningen är dock inte konsekvent, så det är inte lätt att dra några slutsatser om utvecklingen över tid. Enligt metoden för långa tidsserier var Sveriges totala koldioxidutsläpp 80, 71 och 82 Mton för 1997, 2001 och 2004, medan den mest detaljerade metoden anger totala koldioxidutsläpp om 79, 72 och 93 Mton. Båda metoderna ger kurvor som åker upp och ned, men de korsar även varandra vilket gör att utvecklingen över tid förblir oklar.

Uppenbarligen syftar artikeln inte till att förklara variationer i enskilda länder, utan till att ge en global helhetsbild. För att ändå försöka få större klarhet i det just för Sveriges del oväntade resultatet mailade jag Glen Peters och frågade om han ser några ytterligare förklaringar. Han hade vänligheten att ge ett bra svar där flera olika faktorer, utöver de redan nämnda, nämns som påverkar resultatet. En viktig faktor är industrikollapsen i forna Sovjetblocket i början av 1990-talet. Sverige importerade tidigare mycket stora utsläpp därifrån, men när östblockets utsläppskurvor drastiskt rasade påverkar det utfallet i modellen. Raset kan förstås till stor del förklaras av den stora industriutslagningen i övergången till marknadsekonomi, men även statistikinsamlingen kollapsade under dessa turbulenta år vilket sannolikt leder till en överdriven bild. Sammantaget minskade Sveriges importerade utsläpp från f d Sovjetblocket med faktor fem under 1990-talet. Den så kallade Sovjetfaktorn syns tydligt i fig 4, som visar Sveriges importerade och exporterade utsläpp.


Fig. 4. Sveriges export (ovan) och import (nedan) av koldioxidutsläpp till de största handelsparterna. Källa: Peters m fl 2011

Glen Peters och hans kollegor har inte haft möjlighet att undersöka mer i detalj vad som döljer sig bakom Sveriges oväntade utsläppsminskning, och han skriver att det är svårt att nu avgöra ”whether it is real or an artefact”: modellen använder så mycket data att det är tidskrävande att bena upp orsakerna till utfallen för enskilda sektorer eller länder. Vi får hoppas att Peters eller någon annan forskare tar sig den uppgiften inom kort. Under 2011 publiceras även ny data som gör det möjligt att göra detaljerade utsläppsanalyser även för år 2007, vilket blir spännande att följa.

Med dessa viktiga reservationer kan man ändå konstatera att det första försöket att fastställa en längre tidsserie över Sveriges konsumtionsutsläpp inte bekräftar bilden om en stigande kurva. Eftersom jag har hävdat annorlunda tidigare är detta viktigt att slå fast. Samtidigt är knappast det sista ordet sagt om huruvida Sveriges utsläpp ökar eller minskar. Trots allt bekräftar forskningen hypotesen om stigande konsumtionsutsläpp i västvärlden i stort. Det vore ju hoppingivande om Sveriges relativt ambitiösa miljöpolitik under tidigare s-regeringar (till näringslivshögerns förtret) är en delförklaring till det svenska undantaget; men min preliminära förmodan är ändå att de faktorer som har verkat för en utsläppsminskning knappast kan ha vägt upp utsläppsdrivande faktorer som den höga ekonomiska tillväxten, den ökade utrikeshandeln och den kraftigt expanderande utlandsturismen. Det skulle därför inte förvåna mig om framtida undersökningar kommer till andra resultat. Men vis av erfarenhet får jag väl vara lite ödmjuk: den som lever få se.

Sänkt skatt är dåligt – också för klimatet

april 13, 2011

UPPDATERING: Den här debattartikeln är mer utförlig och genomräknad.

Idag presenterade regeringen ett femte jobbskatteavdrag och dessutom höjd brytpunkt för statsskatten. Att det undergräver välfärdens finansiering och ökar inkomstklyftorna är uppenbart och har diskuterats på många håll. En sak som de flesta inte inser är att det också innebär får en direkt negativ effekt på utsläppen av växthusgaser.

Exakt hur stor utsläppsökningen blir är svår att beräkna, men mellan tummen och pekfingret innebär dagens utannonserade skattesänkningar på 15 miljarder kronor att utsläppen ökar med 0,5 miljoner ton koldioxid per år. Om regeringens skattesänkningar nu är uppe på 115 miljarder innebär det att detta – allt annat lika – har bidragit till en ganska dramatisk utsläppsökning på 3,8 Mton/år, eller i runda slängar en utsläppsökning på 5 %.

Hur kan jag hävda det? Jo, eftersom den offentliga sektorn orsakar mycket mindre utsläpp per spenderad krona än hushållen. Sjukvård, skola, parkskötsel osv är helt enkelt inte lika klimatfarligt som hushållens konsumtion: Energi, resor, mat, prylar osv.

Det finns inte så många försök att uppskatta hushållens andel av Sveriges koldioxidfotavtryck, det enda jag känner till finns i rapporten An analysis of Sweden’s Carbon Footprint (WWF 2007). Den baserar sig på data från 2003 och dessutom visar senare uppgifter att Sveriges koldioxidfotavtryck är mycket större än vad som anges där, men det är vad jag har tillgängligt.

Enligt rapporten står hushållen för hela 76 % av Sveriges koldioxidfotavtryck (57 miljoner ton CO2), medan offentliga sektorn bara står för 14 % (näringslivet är ju inte i så hög grad slutkonsumenter av varor och tjänster och står därför bara för 10 % enligt detta synsätt).

Samtidigt kan vi utläsa ur offentliga källor att offentliga inkomster 2003 var 1 324 miljarder, men av det gick 459 miljarder kronor tillbaka till hushållen genom transfereringar. Kvar att konsumera i offentliga sektor fanns då 865 miljarder kr. Hushållens disponibla inkomster uppgick 2003 till 1 259 miljarder kr.

Ur dessa data kan ”koldioxidintensiteten” beräknas, och då kan vi konstatera att för varje miljon kronor som offentliga sektorn sätter sprätt på åstadkoms utsläpp på 12,1 ton CO2. Hushållens konsumtion är mer än tre gånger mer klimatfarlig, varje miljon kronor orsakar 45,3 ton C02.

Detta är förstås en grov bild. Förmodligen är hushållens koldioxidfotavtryck ännu större, och utsläppsökningen påverkas förmodligen även av skattesänkningarnas profil. En flygresa till åt övre medelklassen orsakar större utsläpp än ett extra restaurangbesök åt en fattig proletär, osv. Men även om siffrorna ska tas med en nypa salt är jag helt övertygad om att grundresonemanget, att skattesänkningar ökar utsläppen, har full giltighet.

Vilket också säger något om hur en kommande klimatomställning måste se ut. Den utesluter inte högre lärartäthet, mer äldreomsorg, utbyggd kollektivtrafik och massor av kultursatsningar; däremot kan inte lika mycket pengar överlåtas åt privatkonsumtion av de stora klimatbovarna: El, mat och resor.

Bra bloggkommentarer: Esbati, Storstad, Sjöstedt
AB, Exp, SvD, DN osv