Archive for the 'Media' Category

Gbg +10

juni 14, 2011

Det är i dagarna 10 år sedan EU-toppmötet i Göteborg, då en ganska imponerande radikaliseringsvåg dränktes i olika former av våld. Jag var förstås där, inte som demonstrant utan som redaktionssekreterare för tidningen Arbetaren, vars redaktion tillfälligt flyttat till Järntorget. Jag minns mest att jag satt en trappa upp i Folkets hus och redigerade texter för brinnande livet. Våra reportrar kom in med den ena mer häpnadsväckande storyn efter den andra, jag var mitt i men ändå inte med. Men lite hann jag ut på stan. Jag var med när containrar började omringa Hvitfeldtska, kom till Vasaplatsen strax efter att skotten mot Hannes föll, kollade in de stora demonstrationstågen och polisens bisarra inringningsoperation på Järntorget kunde jag bevittna från redaktionsfönstret, praktiskt taget.

Det var första gången Arbetaren ägnade sig åt en slags live-rapportering på nätet, och det mesta kan fortfarande läsas här och här. Artiklarna är intressanta som tidsdokument än idag.

Fem år senare, i juni 2006, skrev jag en reflekterande text över betydelsen av Göteborg 2001 och Arbetarens insats under dessa dagar. Jag tycker att den håller rätt bra ännu. Läs den här.

Läsvärt: Petter Larsson i AB, Svensson, Malin Ullgren i DN, Magnus Wennerhag i Fria, ledare i AB, Lars Berge i SvD, Stefan Bergmark, Jonas Sjöstedt.

Mattias Pettersson går, styrelsen består?

november 12, 2010

Nu är det offentligt: Arbetarens huvudredaktör sedan ett år, Mattias Pettersson, avgår/får sparken. Det har ryktats ett tag om en växande konflikt mellan Pettersson, som är vald av SAC:s kongress, och styrelsen för SAC:s helägda aktiebolag, som i praktiken utses av SAC:s centralkommitté.

Läsare av denna blogg vet att jag inte direkt högaktar Mattias Petterssons sätt att leda Arbetaren, som lett till att halva redaktionen sagt upp sig och att en lång rad gamla medarbetare – däribland jag – deklarerat missnöje och slutat medverka i tidningen.

Samtidigt var Pettersson inte ensam. Han var främst en galjonsfigur för en bredare strömning inom SAC som ville förvandla Arbetaren till mer av lydig megafon för SAC, och den strömningen hade en knapp majoritet på SAC:s kongress för ett år sedan (då Pettersson valdes) och dominerar även Arbetarens styrelse.

Pettersson har inte själv offentliggjort varför han slutar men uppenbarligen är styrelsen är missnöjd med hur tidningens ekonomi har skötts, att upplagan faller snabbt och att personalsituationen fortsätter att vara dålig (se t ex Kristians kommentar här). Styrelsen tycks ha övertagit en del sysslor från honom, och förra fredagen meddelade Pettersson att han avsade sig ansvaret som firmatecknare men ändå avsåg att fortsätta som chefredaktör. En rimlig förklaring till att han bara fem dagar senare ändå avgår är att styrelsen och/eller ledande personer inom SAC hotat att verka för en suspendering av honom. Att han förstått att hans förtroende bland stödtrupperna helt enkelt är förbrukat.

I Journalistens artikel (2 nedan) låter det rent av som att styrelsen har petat Pettersson: ”Vi tänker på tidningens bästa och kom fram till att det här var det rätta”, säger styrelseordföranden Martin Fernandez Long. Detta är ytterst anmärkningsvärt eftersom styrelsen inte har rätt att säga upp en kongressvald chefredaktör. Om styrelsen upplever att de har stöd inom SAC:s CK kan de kanske i praktiken tvinga bort chefredaktören, men de har inte den formella rätten. Det förfaller som om Fernandez Long i intervjun inte förstår att det han uppger vida överstiger styrelsens befogenheter.

Till saken hör också att bolagsstyrelsen har stort inflytande över Arbetarens ekonomi och verksamhet eftersom den beslutar om dess budget. Den är med andra ord ansvarig för om exempelvis budgeten är felaktig eller inte hålls. Alla fakta är inte framme i ljuset, men det ser ut som om styrelsen nu manövrerar bort chefredaktören utan att ta sitt eget ansvar. Om tidningen är så illa ute som man kan misstänka borde givetvis även styrelsen ta sitt ansvar och avgå. Som sagt: Pettersson är inte ensam.

Eftersom mer än ett år återstår till nästa kongress, som ska äga rum 2012, ska uppdraget som huvudredaktör nu utlysas och tillsättas genom referendum. Då har alla SAC:s medlemmar möjlighet att rösta, vilket gör majoritetsförhållandena mer osäkra än på en kongress.

Skrivet: Journalisten 1, Journalisten 2, Medievärlden, Arbetaren SvD

Mer om Arbetaren-jiddret (Obs! Känsliga varnas)

november 3, 2010

Debatten om tidningen Arbetaren blossade upp i våras efter att jag och en massa andra gamla anställda och medarbetare skrivit en bitsk artikel på Aftonbladets kultursida. Debatten fick ett efterspel som är av visst intresse ur publicistisk och interndemokratisk synvinkel. Men om du inte har en särskild böjelse för stollerier inom den syndikalistiska arbetarrörelsen i Sverige som jag är en stolt medlem av, sluta läs nu.

Eftersom Arbetarens innehåll inte bara angår tidningens vidare läsekrets – som vi nådde genom AB – utan även är en viktig diskussion inom ägarorganisationen SAC, försökte flera medlemmar få in inlägg i medlemstidningen Syndikalisten. Ganska hätska utfall hade gjorts just i Syndikalisten mot oss som undertecknat artikeln så repliker var minst sagt befogade. Bland annat ville jag och Rebecka Bohlin skriva ett genmäle mot de lögner som den nuvarande chefredaktören Mattias Pettersson hade slungat mot oss och vår tid som chefredaktörer från Syndikalistens spalter.

Men se det gick inte för sig. Syndikalistens redaktör, Anders Knutsson, refuserade konsekvent alla inlägg från personer som hade undertecknat artikeln i Aftonbladet. Det kan ju tyckas fånigt, ogint och odemokratiskt i största allmänhet, men Knutsson motiverade sitt beslut med en högre auktoritet: Det är inte förenligt med god publicistisk sed, förklarade han, att flytta debatter från en tidning till en annan. De som startat en debatt i Aftonbladet fick därmed hålla sig till det forumet. Att de skulle tillåtas svara på påhopp i Syndikalisten vore otänkbart; ja, närmast brottsligt.

Flera viktiga inlägg refuserades sålunda, medan jag och Rebecka lyckades ta oss runt Knutssons högt ställda publicistiska principer genom att endast Rebecka, som inte undertecknat artikeln i Aftonbladet, skrev under. För att visa hur absurt Knutssons resonemang var skrev vi (well, Rebecka) ändå i själva artikeln att det var vi båda som skrivit den. Det var okej enligt Knutsson, så länge jag inte undertecknade…

En medlem i Göteborgs LS av SAC skrev till Syndikalisten och tyckte att det framstod som en smula fånigt att belägga medlemmar med munkavle för att de uttalat sig i en annan tidning, och fick en lång drapa till svar från Knutsson där hans teorier om god publicistisk sed utvecklades och sattes på pränt. Jag kunde då inte hålla mig ifrån att skriva ett litet svar för att sticka hål på Knutssons uppblåsta men tomma snack. Jag utgick ifrån att jag skulle bli refuserad igen men Rebecka var gärna med och undertecknade artikeln, så att vi skulle kunna köra samma taktik som gången innan.

Men tji, den här gången refuserade Knutsson artikeln i sin helhet med den mindre pompösa men lika obegripliga motiveringen att ”inget nytt” framkom i vår artikel (vilket helt enkelt inte är sant). Efter att nu (igen) förvägrats göra mig hörd i SAC:s medlemstidning, publicerar jag den refuserade insändaren nedan. Jag gör det trots att jag vet att det riskerar att framstå som aningen rättshaveristiskt och småsint (det är trots allt inte världens största oförrätt som har begåtts), jag gör det trots att jag vet att de flesta som läser denna blogg är ointresserade av sekteristiskt jidder, och trots att de flesta som borde läsa insändaren aldrig kommer att hitta hit. Jag gör det för att jag tror att öppen debatt är helt central i en demokratisk organisation, och för att visa att politiska refuseringar inte kan kväsa en fri debatt. Amen.

Här följer insändaren:

Syndikalisten bryter mot god publicistisk sed

Syndikalistens redaktör Anders Knutsson hänvisar till ”god publicistisk sed” när han refuserar inlägg i debatten om Arbetaren, senast i ett svar till Jon Mårtensson i förra numret av Syndikalisten. Det som enligt Knutsson bryter mot publicistisk sed är att flytta en debatt från en tidning till en annan. Alla som undertecknat en artikel i ett medium som på något vagt sätt berör en debatt som förs i Syndikalisten äger därför inte rätt till genmäle i Syndikalisten.

Följer Knutsson därmed den goda sed han hänvisar till? Låt oss gå till källorna, som vi journalister brukar säga. Med ”god publicistisk sed” avses att press och övriga massmedier följer de pressetiska regler som fastställs av branschen och som övervakas av Pressombudsmannen (PO) och Pressens Opinionsnämnd. Det medium som bryter mot reglerna kan fällas för att ha ”åsidosatt” eller rent av begått ”brott mot god publicistisk sed”.

De pressetiska reglerna finns på PO:s hemsida, och där kan var och en läsa att det inte finns någon regel som ens vagt påminner om den goda sed som Knutsson åkallar. Och vid närmare eftertanke är detta självklart. Samhällsdebatten formas i hög grad av att den cirkulerar mellan olika medier. Ett utspel i DN plockas upp av Ekot, kommenteras i Aftonbladet, blir en insändare i Östgöta-Correspondenten och en ledare i Arbetaren. Självfallet bryter inte detta mot pressetiken.

Vad som däremot står i det pressetiska reglerna är att pressen bör vara ”generös med bemötanden” av sådant som står i tidningen och alltid höra ”båda sidor”. Att vara generös i sina publicistiska beslut menar vi (och de flesta) är särskilt viktigt i medlemstidningar, där interndemokratin i hög grad bygger på att alla aspekter i en debatt ges utrymme.

Det är alltså när han refuserar inlägg från exempelvis tidigare medarbetare på Arbetaren som Knutsson bryter mot god publicistisk sed – inte när han publicerar dem. Knutsson offrar riktiga och viktiga pressetiska regler på sina egna påhittade reglers altare.
Rikard Warlenius
Rebecka Bohlin

Rebella stjäl inte, de lånar

september 15, 2010

Om det är någon som har läst Expressens debattartikel idag av Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, och känner igen en och annan vändning från min bloggpost om Fi, så kan jag lugna er: Det är inte stöld.

Den person som jag antar skrev artikeln (och som, kan jag avslöja, inte är identisk med den som undertecknade), mailade artigt och frågade om lov att använda en del resonemang. Om man frågar först är det ju inte stöld, påpekade hon, och för den goda sakens skull gick jag med på det (och fick cred på Rebellas blogg). Valet kan fortfarande bli jämnt och varje röst räknas!

Till saken hör att jag hade försökt kränga min text till en annan drake först men fått nej. Jag borde tydligen ha hört av mig till Expressen i stället, de verkar ju uppskatta resonemangen…

Lovande start för Dagens Arena

maj 29, 2010

För någon vecka sedan var det premiär för Dagens Arenas satsning på att bli en daglig tidning på nätet, och jag tycker att det ser riktigt lovande ut. Det började ju redan för flera år sedan med en daglig ledarsida som alltid är läsvärd. Nu läggs även nyheter ut, mest i form av länkar till olika delar av nätet. Riktigt lyxigt för en nättidning är att den utbyggda redaktionen också har resurser till att skriva egna reportage.

Redan har flera riktigt intressanta reportage publicerats. Missa inte tidigare Arbetaren-medarbetarens Mikael Färnbos jobb om spelet bakom avtalsrörelsen eller det om Peak Fosfor – den första utförliga artikeln i svensk press som jag har läst om denna ödesfråga.

En viktig fråga för Dagens arenas framtid blir hur fritt de kan förhålla sig till LO, som står för en stor del av kulorna. Att ett annat reportage lyfter på några stenar i frågan om arbetarrörelsens stöd till svensk vapenexport tycker jag dock bådar gott även i den frågan. Kanske LO har lärt sig att tidningsredaktioner funkar bäst om de känner stark autonomi från ägare och intressenter?

Fackligt stöd till Arbetarens arbetare

maj 18, 2010

En av de större syndikalistiska arbetsplatsorganisationerna inom i Stockholm – Universitetssektionen av SAC – har genom medlemsomröstning antagit ett uttalande till stöd för driftssektionen vid tidningen Arbetaren mot arbetsledningens diskriminering, meddelas mig. Så här lyder uttalandet:

”Universitetssektionen av SAC syndikalisterna uttalar härmed sitt stöd för driftsektionen på Arbetaren i dess kamp mot diskriminering på arbetsplatsen och för rättvisa för den kvinnliga medlem som utsatts för diskriminerande åtgärder av huvudredaktör Mattias Pettersson i samband med hennes föräldraledighet.”

Ett sorgset farväl till Arbetaren

maj 9, 2010

Det gick inte att tiga längre. Efter att ett nytt tidningsuttalande togs på kongressen i höstas som beskar Arbetarens oberoende, efter att en ny chefredaktör valts som i princip inte hade några journalistiska meriter (eller talangar) utan enbart såg sin roll som att ”styra upp” Arbetaren, efter att den nya ledningen använt vedervärdigt antifackliga metoder mot anställda, ogrundat spridit smutsiga rykten om bland annat mig, författat pinsamt konspirationsteoretiska ledartexter och dessutom, tycks det, klantat bort ett par miljoner i presstöd så blev det bara för mycket.

Vi var tvungna att berätta att vi inte längre vill förknippas med detta elände. Så det blev ett slags upprop i Aftonbladet. Det hela är ytterst sorgligt. Jag har läst Arbetaren i 20 år, sålde mina första frilansjobb till den, har älskat och ibland hatat den, strävat efter att jobba på den. Vilket infriades år 2000, och den första tiden var det svårt att skilja Arbetaren från mitt liv; Arbetaren var mitt liv. Så småningom fick jag familj men även denna har präglats av Arbetaren så till den mildra grad att båda min barn är födda på onsdagar (dagen efter pressläggning…).

Jag hade bestämt mig för att sluta långt innan den ödesdigra kongressen i oktober förra året. Jag har inget personligt att förlora mer än mitt husorgan, jag är inte bitter. Bara förbannad och sorgsen över att Sveriges bästa vänstertidning körs i botten. Men jag har inte helt gett upp hoppet. Kanske reser sig tidningen igen en vacker dag.

Folkpartiets gamla lögner om värnskatten

mars 11, 2010

Folkpartiet satsar på gamla käpphästar i valrörelsen, uppger DN. Synd att Folkpartiet också upprepar gamla lögner. En av käpphästarna är nämligen avskaffandet av värnskatten med motiveringen att det är ”en straffbeskattning på dem som väljer att utbilda sig”. Denna slogan har vi hört till leda (den står inte med i den länkade DN-artikeln men väl i dagens papperstidning) men det gör den inte mer sann.

Det är fantastiskt att Björklund och andra borgare – Svenskt Näringsliv, Saco osv – har kunnat upprepa mantrat ”straffskatt på utbildning” utan att någon har granskat sanningshalten i påståendet.

Eller vänta nu, vi gjorde ju det på Arbetaren förra året. Och kom fram till att bara 17 procent av de högskoleutbildade betalar värnskatt, och att en majoritet av dem som betalar värnskatt saknas högskoleutbildning. Så lätt var det alltså att döda den myten. Hjälp nu bara till att sprida artikeln så att folkpartiet inte kommer undan längre!

Mer: SvD, Sydsvenskan

Hur mycket fuskar F-kassan?

mars 9, 2010

Förlåt en okunnig, men om över fyra procent av Försäkringskassans utbetalningar är ”felaktiga” – i hur många procent av besluten gör Försäkringskassan fel åt andra hållet och avstår från rättmätiga utbetalningar? Alltså, eftersom det enligt gängse terminologi alltid är fusk att göra ekonomisk vinning på ett felaktigt beslut: Hur mycket fuskar F-kassan? Det borde någon också räkna på, tycker jag.

Och hur blev det så att att vi som nyhetsläsare och medborgare nuförtiden förväntas kännas större upprördhet över felaktiga utbetalningar från staten än över om människor som du och jag drabbas av felaktiga beslut och därmed inte får ur den sjukpenning, till exempel, vi så väl behöver och har rätt till? En individ drabbas värre av felaktiga beslut än staten, ändå presenteras nyheten som att vi ska känna mer sympati för våra förslösade skattepengar än för människor.

Den opinionsförändringen är en större seger för Alliansen än valet 2006.

Skrivet:
DN, SVD

Arbetaren förr och nu

februari 22, 2010

Fick tips om den här länken. Per Wirtén har noterat att jag skrev om lönerörelsen i Flamman i stället för som brukligt i Arbetaren.

Det har länge gått elaka rykten om Arbetarens nya chefredaktör Mattias Pettersson och hans leninistiska hemligheter. I värsta fall är Arbetarens gamla frihetliga tradition på väg mot slutet. Det vore tragiskt. Men det verkar illa. Att Rikard inte skriver i Arbetaren (är han i blockad av politiska skäl?) är ett tecken.

När det nu förs på tal får jag bekräfta att jag för närvarande är satt i blockad av Arbetarens nya ledning, men vad jag förstår är det inte av politiska skäl.

I bloggpostens kommentarer pågår även en liten debatt om Arbetaren förr och nu. Själv tycker jag inte att det är någon större skillnad på innehållet, inte än i alla fall. Tidningen har fortfarande stor bredd och håller hög kvalité.