Archive for the 'Klimatkamp' Category

Sexgraderscynism på SvD

juli 24, 2012

SvD:s ledarskribent Johan Eriksson skrev ett osedvanligt cyniskt stycke på ledarsidan häromdagen. Jag författade en replik till tidningens debattsida enligt nedan. Gör som Paul McCartney – stöd för allt i världen Greenpeace-kampanjen för att freda Arktis. Det handlar inte bara om isbjörnarnas livsmiljö, utan om dina barns. Läs även Bill McKibbens nya artikel som inspirerade mitt svar.


Johan Eriksson har förmodligen rätt i att det är ”naivt” av Greenpeace att hoppas på att Shell ska upphöra med oljeutvinningen i Arktis (ledare 21/7). Men frågan är om någon annan hållning än sådan naivitet är rimligare när oljeindustrin, påhejade av världens makthavare och Svenska dagbladets ledarsida, faktiskt planerar att förändra jordens klimatsystem bortom igenkännlighet?

Det handlar om enkel matematik. Världssamfundet har lovat att inte låta den globala genomsnittstemperaturen stiga med mer än 2 grader, vilket redan det kommer att leda till omfattande klimatförändringar och innebär stora risker för klimatsystemets långsiktiga stabilitet. För att klara det med ca 80 procents sannolikhet måste, enligt ledande klimatforskare, de totala koldioxidutsläppen begränsas till högst 565 gigaton fram till 2050. Det är en enorm utmaning med tanke på att förra årets utsläpp låg på omkring 34 gigaton, tre procent mer än 2010, vilket med nuvarande trend innebär att budgeten kommer att konsumeras inom 13 år.

Förhoppningar om att en oljetopp (peak oil) skulle rädda oss undan farliga klimatförändringar har kommit på skam. Enligt en uppmärksammad rapport från tidigare i år, Unburnable carbon – are the world’s financial market carrying a carbon bubble?, kommer de bevisade reserverna av fossila bränslen som redan finns i bokförda som tillgångar hos privata och statliga energibolag att ge upphov till 2795 gigaton koldioxid – alltså fem gånger högre utsläpp än vad atmosfären tål om vi ska klara tvågradersmålet.

Att det skulle gå att fånga in eller neutralisera den koldioxiden genom ny teknologi eller kompensationer av olika slag är ännu inget annat än rosiga förhoppningar – minst lika naiva som Greenpeace’s kamp för att stoppa oljeutvinningen på Arktis. Om alla kända fossila reserver tillåts eldas upp måste vi därför tyvärr räkna med att de fruktansvärda scenerierna om sex graders temperaturökning inom ett sekel kommer att förverkligas.

Kärnan i klimatutmaningen är alltså att göra exakt det som Greenpeace nu kämpar för: att förmå energibolag och stater att avstå från att pumpa och gräva upp den återstående oljan, naturgasen och stenkolet. Att lämna de extremt känsliga områdena i Arktis ifred vore en utmärkt början. Men inte ens det är i närheten av vad som krävs om vår generation har ambitionen att lämna över en någorlunda beboelig planet till våra barnbarn. Snarare än att bekymras över miljörörelsens naivitet väcks därför frågan: Finns det inga gränser för hur cynisk man får vara på Svenska Dagbladets ledarsida?

Annonser

Är det kört eller inte?

juni 4, 2012

Genom festivalen Ociviliserat den 26 maj fick Sverige en gren av den brittiska rörelsen Dark Mountain. Själv har jag svårt för dess fatalism och uppgivenhet, vilket jag har kritiserat förr. Men uppenbarligen har dess budskap en viss attraktionskraft, för Ociviliserat var av allt att döma en lyckad festival med många deltagare och intressanta diskussioner.

Samma dag som festivalen ägde rum publicerade Aftonbladet Kultur en kritisk kommentar av mig och Andreas Malm. Vår ursprungliga version var nästan dubbelt så lång och inkluderade bland annat referenser till Harry Martinssons Aniara… den särskilt intresserade kan läsa nedan…

David Jonstad, vän och före detta kollega på Arbetaren till både mig och Andreas, svarade några dagar senare tillsammans med Dougald Hine, en av Dark Mountains grundare. Jag och Andreas skrev en kort slutreplik som trycktes i lördags (ej på nätet). Den längre versionen finns också här nedan.

Sammanfattningvis vill jag betona att det inte är Dark Mountains strävan att diskutera vad som kan hända efter ”civilisationens kollaps” (ett vagt definierat begrepp som borde förtydligas) eller skapa nya kulturella berättelser som bygger på annat än ”tillväxtmyten” som vi kritiserar. Vi påstår inte heller att Dark Mountain ”hoppas” på en klimatkollaps, vilket står i en olycklig rubrik.

Det är den fatalistiska tron på att ”kollapsen” redan är förutbestämd som stör oss, dels för att det avslöjar en märklig historiesyn, men framför allt för att dess konsekvens är politisk passivitet i en stund när politisk aktivitet förmodligen är det enda som kan rädda ett stabilt klimat för kommande generationer människor.

Min förhoppning, inte minst för att jag känner och respekterar många Dark Mountain-anhängare, är att debatten faktiskt ska leda till ett klargörande av positionerna. Är det kört eller inte? Hittills tycker jag tyvärr att anhängarna svävar på målet.

En kritik av Dark Mountain I (uncut)

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet rumt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.

Harry Martinssons epos om rymdskeppet Aniara, på drift mot säker undergång, skrevs som en varningsklocka för en mänsklighet som redan 1956 lekte med döden. Nu är tiden inne att damma av hans lilla bok. För även om vi slipper atomvintern har vi snart intecknat oss för irreversibla klimatförändringar.

Från en prestigefylld forskarkonferens i London kom nyligen varningen att vi bara har det här decenniet på oss att vända kurvorna av stigande utsläpp, annars kommer klimatsystemet sannolikt att passera ett antal ”tipping points” – punkter där kvantitativ förändring övergår i kvalitativ – som gör uppvärmningen ostoppbar. Genomsnittstemperaturen kan då stiga med fem-sex grader till seklets slut. Redan en höjning med fyra grader – som kan komma att upplevas av människor ur vår egen generation om kanske 50-60 år – ”är oförenlig med ett organiserat globalt samhälle, sannolikt bortom anpassning, förödande för majoriteten av ekosystemen, och med hög sannolikhet omöjlig att stabilisera”, konstaterar klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows. Men det lär alltså inte stanna där. Ingen kan idag ge ett säkert svar på när och vid vilken temperatur en ny stabilitet inträder. Eller hur jorden då gestaltar sig.

Sanningen att säga betraktar en del forskare loppet som redan kört. Men majoritetsuppfattningen är ändå att om vi snarast börjar minska de globala utsläppen och i rask takt fasar ut de fossila bränslena så förblir klimatförändringen reversibel; allvarlig och farlig, ja, men hanterbar. Ännu tycks alltså dörren till ekologisk omställning stå öppen – men den smälls snart igen. Och samhällets styrande skikt förefaller eniga om att låta det ske. Om priset för tio år av fortsatt fossilbränslebaserad ekonomisk tillväxt är hundratals år av rubbat klimat så anser de det väl värt att betala. På det senaste klimattoppmötet i Durban i Sydafrika i december 2011 kom världens länder nämligen överens om att sjösätta en ny runda förhandlingar, men det avtal man hoppas ingå ska inte träda i kraft förrän efter 2020 – det vill säga efter att dörren har slagit igen.

Det finns alltså få skäl till optimism. Mest illusorisk av allt är kanske tron på att tekniken av sig själv ska rädda oss, bara vindkraftverk och solpaneler blir lite effektivare än vad de är i dag. Ingenting tyder på att någon sådan spontan övergång till ett fossilfritt samhälle ligger i pipelinen.

Så hur kan hoppet hållas vid liv? ”Genom tankeflykt / och överglidningar från dröm till dröm”, skriver Harry Martinsson. På rymdskeppet Aniara, på väg mot säker undergång, frodades den religiösa fanatismen. Kanske ligger det i vår mänskliga natur att inbilla oss hopp, även när det realistiskt sett är ute.

Det är i det ljuset vi betraktar Dark Mountain-rörelsens ankomst till Sverige. I dag håller den sin första festival, kallad ”Ociviliserat”, i en närförort till Stockholm. Dark Mountain uppstod i Storbritannien år 2010, som en utbrytning ur världens bäst organiserade klimatrörelse: det är för sent, kollapsen kommer, ge upp och dra er tillbaka – så löd appellen. Eftersom ingen omvandling är i sikte är det lika bra att förbereda sig på sammanbrottet, genom att börja leva i lokala enheter och inse hur fint livet kan vara utan civilisation. I en essä argumenterade Dark Mountains grundare, författaren Paul Kingsnorth, för att klimatrörelsen borde sluta demonstrera och i stället gå ut i bergen och lyssna på vad vinden har att säga till själen.

Enligt svenska Dark Mountains manifest vill man ”formulera de nya kulturella berättelserna som gör att vi bättre kan förstå vår kollapsande civilisation och hur vi kan möta framtiden”. Civilisationens kollaps tas med andra ord för given. Detta är även huvudtesen i en ny bok av rörelsens svenska förgrundsfigur, David Jonstads Kollaps (Ordfront 2012). Ändå är grundtonen optimistisk, ty vi bör inte frukta det mörka: kollapsen är på det hela taget en godartad nedstigning till ett enklare, mindre komplext samhälle. Typfallet – idealet – är när det avancerade romarriket långsamt föll samman av sin egen tyngd och gradvis övergick i den enklare, decentraliserade feodalismen. Så organisera inte, och sörj inte heller. Bejaka i stället civilisationens fall!

Dessvärre är analogin med romarriket ihålig. Faktum är att klimatförändringarna, genom sin globala omfattning och sina löften om en nedbrytning av själva grunden för mänskligt liv, saknar alla historiska paralleller. Dark Mountain-rörelsens förhoppningar om ett enklare, mer naturnära och harmoniskt liv efter kollapsen är vid närmare granskning precis lika ogrundat spekulativ som teknik- och marknadsoptimisternas grönskimrande teknofix. Att samla människor till föreläsningar om buddhistisk andlighet, om hur man kan leva på vild mat och frigöra sig ur konsumtionsberoende genom dramapedagogik – på programmet hos Ociviliserat – framstår som ännu en tankeflykt.

Men om teknofixen trots allt är en vision, ett scenario av flera möjliga, är kollapsanhängarnas ödestro, deras determinism, irrationell, ja faktiskt ockult. Även om en kollaps i någon form ter sig trolig kan ingen veta bestämt. Rader av forskningsrapporter visar att det är tekniskt och ekonomiskt fullt möjligt att ställa om världens energi- och transportsystem på ett par decennier och samtidigt bevara den ”globala civilisationen”, med alla dess för- och nackdelar. Hakarna är i stället av social natur. Det handlar om makt och intressen. Om bara den politiska viljan fanns – med andra ord: om styrkeförhållandena vore de rätta – skulle det vara möjligt att rädda vår planet så som vi känner den.

Men i stället för att ta den striden uppmanas vi nu alltså att gå upp i bergen, metaforiskt och praktiskt. Det är en maning inte bara till historisk kapitulation, utan också till direkt svek mot de miljoner fattiga som står vid klimatets frontlinjer: bönder som förtvivlar i torkan, fiskare som får sina byar bortspolade, sluminvånare som ser matpriserna stiga dag för dag. De kan inte unna sig lyxen att anpassa sig till kollapsen och ta den med ro.

De senaste årens händelser världen över, från Egypten till Wall Street, visar på en annan möjlighet: människor tycks faktiskt förmögna att kunna ta samhällets utveckling i sina egna händer. Det borde även kunna gälla en upplösning av fossilkapitalet, massiva investeringar i förnyelsebar energi, globala och nationella omfördelningar av resurser mellan rika och fattiga. Kanske är det den största utmaningen någonsin, och kanske är det insikten om att det kommer an på oss – just oss, och inga andra än oss – att som är så tung att bära. Så tung att några vägrar se att dörren ännu inte har slagit igen.

En kritik av Dark Mountain II (uncut)

Det finns ingen motsägelse mellan klimataktivism och kollapsförberedelse, hävdar Dark Mountain-ideologerna David Jonstad och Dougald Hine i AB 31 maj. Det stämmer. Det finns anledning för alla att förbereda sig för det värsta. Men man kan inte på en och samma gång säga 1.) vi har en möjlighet att stoppa en katastrofal global uppvärmning och 2.) eftersom uppvärmningen är omöjlig att stoppa måste vi lära oss leva utan civilisation. Mobilisering av alla upptänkliga krafter, in i det sista, är uppenbart oförenligt med – och missgynnat av – propaganda om att loppet är kört.

Man måste välja.

Jonstad och Hine väljer fatalismen, kapitulationen. Formuleringar som ”världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på” och den häpnadsväckande programförklaringen att ”den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet” talar sitt tydliga språk. Så gör all idéproduktion från det mörka berget vi hittills tagit del av. Och vi är inte ensamma om intrycken. Om nu Dark Mountain är en sådan brinnande entusiasmerande rörelse för samhällsomvandling, hur kommer det sig att alla utanför de invigdas magra skara uppfattar den som den mest extrema kolportören av uppgivenhet i dagens nordeuropeiska miljödebatt?

Ytterligare en formulering röjer den intellektuella snävhet som präglar Dark Mountain: Jonstad och Hine talar om ”civilisationens myter om evig ekonomisk expansion”. Civilisationens? Varken det faraoniska Egypten, det andalusiska Spanien eller det feodala Centraleuropa ägnade sig åt eller predikade evig ekonomisk expansion. Ständig tillväxt som materiell realitet och ekonomisk-politisk ideologi daterar sig till 1800-talets början. Vad inträffade då? Knappast civilisationens födelse.

Det tvångsmässiga imperativet att oupphörligt utvidga resursuttaget saknas även i denna dag – i den svenska offentliga sektorn, i arbetarstyrda kooperativ utan vinstintressen, i stora sektorer av småjordbruk världen över. I den oändliga mångfald av civilisatoriska konfigurationer mänskligheten utvecklat har hittills en (1) baserats på ”evig ekonomisk expansion” som absolut lag. Dark Mountain-ideologerna vägrar dock ta ordet kapitalism i sin mun, vilket visar i vilken utsträckning de har svalt den nyliberala tidsandan: en annan (civiliserad) värld är inte möjlig. Varje form av organiserat mänskligt samhälle måste uppvisa detta systems kännetecken – det enda alternativet är ett totalt sammanbrott.

I Dark Mountains inverterade realism må det förefalla dåraktigt, men nej. Vi tänker inte acceptera det valet.

Oljetoppen i klimatkrisens tid – anmälan av en avvikande åsikt

april 1, 2012

Det viktigaste först. I veckan kom nya desperata rop från klimatforskare om att tiden för meningsfulla utsläppsminskningar är på väg att rinna ut. En forskarkonferens i London varnade för att världen nu är nära att nå så kallade ”tipping points” – trösklar bortom återvändo – som gör den globala uppvärmningen oåterkallelig. Enligt Reuters referat i Scientific American har vi bara det här decenniet på oss. Om inga åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen kommer temperaturen ha ökat med sex grader i slutet av århundradet.

– Det här är det kritiska decenniet. Om vi inte lyckas vända kurvorna det här decenniet kommer vi att korsa de där gränserna, sade Will Steffen, chef för Australian National University’s Climate change institute. Han påminde också om att klimatöverenskommelsen från Durban 2011 går ut på att inte göra någonting förrän efter 2020. Läs mer om konferensen på Supermiljöbloggen och Effektbloggen.

Den här typen av nyheter borde rimligen toppa alla nyhetssändningar men verkar, med nämnda undantag, inte ens intressera miljö/klimat/omställningsrörelsen i någon högre grad. Veckans snackisar i dessa kretsar har i stället varit två rapporter publicerade av Finansdepartementets råd Expertgruppen för miljöstudier, båda lustigt nog skrivna av norska ekonomiprofessorer. Den första, av professorn i nationalekonomi Michael Hoel, räknar på om det är värt för små länder som Sverige att ”gå före” i klimatarbetet och kommer fram till att nej, det är det inte. Resultatet presenterades på DN Debatt och den, ska vi säga, mer moderata miljörörelsen gick förstås i taken över detta och skrev svar till DN Debatt. Även jag och professor Alf Hornborg formulerade ett svar där vi först och främst vänder på själva frågeställningen: Hur skulle ett land som Sverige över huvud taget kunna ”gå före” när vi ju är ett av de länder som, sett ur globalt utsläppsperspektiv, släpar långt efter. Sverige har ju ett stort historiskt ansvar och en klimatskuld, och därför kan inte måttliga reduktioner betraktas som att ”gå före”.

I den mer systemkritiska delen av rörelsen var det främst den andra rapporten som väckte uppmärksamhet: professorn i petroleumekonomi Öystein Norengs vidräkning med den så kallade oljetoppshypotesen, som presenterades på SvD:s debattsida. Bara några dagar tidigare publicerade dessutom Timbro rapporten ”Peak Whale, Peak Oil” av ekonomhistorikern Erik Lakooma; detta till synes samlade angrepp från neoklassiska ekonomer fick peakoilarna att lansera ordet ”oljetoppsförnekare” som beteckning på dem som menar att utbudet av olja och andra råvaror påverkas av priser mer än fysiska begränsningar (se ASPO, Effekt, Flute, Cornucopia).

Personligen tycker jag att det finns poänger i oljetoppskritiken. Rimligen kan vi inte veta hur mycket olja som finns kvar i marken, även om det förefaller troligt att de största fynden redan är gjorda. Och att teknikutveckling och prisökningar gör tidigare olönsam utvinning lönsam låter också helt sannolikt. Men om vi står på oljetoppen nu eller om det dröjer ytterligare några år eller rent av decennier kan inte jag ge något originellt svar på, jag har alldeles för lite kunskaper i ämnet. Frågan förefaller dock lite för öppen för att jag tycker att man ska stämpla förnekare i pannan på de som inte håller med; det är ett ord som hämtar stark laddning från Förintelsen och bör därför användas med försiktighet.

Efter att ha sett den på förhand upphaussade debatten mellan Noreng och Peak oil-nestorn professor Kjell Aleklett (SEB:s chef för råvaruhandeln Torbjörn Iweson var också med) i samband rapportens lansering i fredags, tyckte jag mig dock kunna konstatera att debatten tyvärr lider av att motståndarnas argument görs till karikatyrer.

Skillnaderna mellan lägren är överdrivna, helt enkelt. Ekonomerna förnekar givetvis inte att olja är en ändlig råvara – det hade ju varit fullständigt galet – eller ens att en kulmen i oljeproduktionen kommer att nås. Däremot är varken Noreng eller Lakooma övertygade att vi är där ännu, bland annat eftersom det höga priset kommer att öka utbudet. Men pinsamt nog refererar inte Noreng alls till Peak oil-forskningen efter år 2000, och som lekman får man intrycket att hans prognoser för den framtida oljeutvinningen är väl överdrivna.

Å andra sidan säger ju inte Aleklett att oljan kommer att ta slut bums och leda till ett sammanbrott för den globala civilisationen. Tvärtom är hans prognoser ganska odramatiska. Om jag hörde rätt (såg debatten på nätet, men är man hemma med bebis brister uppmärksamheten med jämna mellanrum) prognostiserar han en mycket måttlig minskning av den globala oljeproduktionen. Så sent som 2035 kommer produktionen fortfarande motsvara 90 procent av dagens. Aleklett varnar för att oljeproduktionen inte kommer att kunna öka i takt med potentiell efterfrågan och att vi därför får vänja oss vid höga priser och har all anledning att börja utveckla substitut. Men han betonade att han är teknikoptimist (känd kärnkraftsvän, till exempel) och tror att världen visst kan greja övergången utan större systemförändringar.

Till Alekletts heder ska också sägas att han var den enda som påminde om att oljeutvinning faktiskt har en miljödimension (att den aspekten i övrigt inte alls behandlades på ett seminarium anordnat av en ”expertgrupp för miljöstudier” är i själva verket häpnadsväckande). Även om vi KAN borra upp olja ur Arktis kanske det inte är någon särskilt bra idé, tyckte Aleklett, med tanke på risken för att skada känsliga ekosystem och ökade utsläpp av växthusgaser. Det var ett argument som föreföll helt främmande för såväl petroleumekonomen Noreng som bankmannen Iwarson. Den sistnämnde menade att även om oljan börjar sina – vilket han i och för sig inte tror – finns ju ymniga resurser av andra kolväteföreningar – tjärsand, olje- och gasskiffer, stenkol, naturgas osv – att tillgå, så, citat, ”det finns gott hopp”. Dvs hopp om att vi ska kunna fortsätta bränna fossila bränslen i flera generationer till.

Även om den neoklassiska analysen av råvarutillgångar har vissa teoretiska förtjänster används den, som synes, nästan alltid till att motivera fortsatt miljöförstöring. Vi behöver inte bekymra oss över ändliga resurser eller farliga utsläpp, för eftersom människans innovationskraft är oändlig så länge den får fritt spelrum på en oinskränkt marknad kan vi utgå ifrån att alla bekymmer kommer att få en lösning. Det är med andra ord en teori för den business as usual-praxis som har fört oss till katastrofens rand.

Men faktum är att jag känner mig bekymrad även över vissa av oljetoppsanhängarnas sätt att resonera. Där finns inte sällan en så stark övertygelse om att oljan och andra fossila bränslen är på väg att ta slut att en stor samhällsomställning, rent av en civilisationskollaps, ses som närmast förutbestämd. Därmed blir det närmast meningslöst att kämpa för minskade utsläpp av växthusgaser – det kommer ju att ske automatiskt – utan bör i stället prioritera praktiska förberedelser för livet ”på andra sidan oljetoppen”.

Det bör sägas att jag tycker att omställningsarbete i det stora och det lilla är utmärkt och dessutom oftast går hand i hand med arbete för utsläppsminskningar; men hos vissa finns en tendens till oljetoppsdeterminism och det är viktigt att fråga sig om den vilar på rimliga premisser. Och svaret är med stor sannolikhet nej, det gör det inte. Jag har inte gjort några noggranna beräkningar, men det verkar inte behövas i det här fallet: marginalerna är nämligen så vida. Klimatforskarna anser som sagt att utsläppen måste börja minska redan det här decenniet om vi ska undvika irreversibel uppvärmning. Såväl IPCC som IEA har nämnt 2015 som sista året för en global utsläppskulmen för att det ska vara praktiskt möjligt att nå tvågradersmålet, och efter kulmen måste utsläppen minska med flera procent varje år ner till nära noll-utsläpp.

Jämför det med Alekletts scenarier ovan. Även om vi redan skulle befinna oss på oljekulmen, rent av på totala fossila bränsle-kulmen, kommer inte minskningen att bli tillräckligt snabb för att hindra irreversibel uppvärmning. Detta är en väldigt viktig insikt. Om jag har rätt är förtröstan på peak oil en ödesdiger felbedömning.

I detta ljus blev också debatten mellan Noreng och Aleklett häpnadsväckande i sin meningslöshet. Vem bryr sig om den biofysiska oljetoppen kommer nu eller om 20 år när det i alla fall kommer att vara för sent för att stoppa skenande klimatförändringar? Aleklett kanske har rätt i att IPCC:s överskattar tillgången på fossila bränslen – men vad spelar det för roll när det ändå står klart bortom rimligt tvivel att det finns tillräckligt av varan för att skapa extrema och oåerkallelia klimatförändringar?

Den enda oljetopp värd att diskutera är därmed den sociala oljetoppen. Den relevanta frågan är: hur ska vi med politiska och sociala och ekonomiska medel kunna förmå energibolag och stater att avstå från att borra och pumpa och bryta upp de reserver av kolväteföreningar som ännu finns kvar i jordskorpan? Om vi inte lyckas besvara den frågan tyder det allra mesta på att vi får lov att säga ajöss till klimatet så som vi känner det. Åtminstone för några årtusenden framöver.

Mer: Dagens Industri har ett referat från debatten, men det är roligare att läsa artikeln med Alekletts kommentarer.

DN har en mycket märklig ledare idag om delvis samma ämnen. Men slutsatsen är typ vi vet att det går åt helvete om vi inte gör något, men hellre helvetet än att någon jävel friåker på våra åtgärder.

2/4: Aleklett och Mikael Höök svarar Noreng i dagens SvD. Jag ifrågasätter inte deras uppgifter men konstaterar att de tycks bekräfta min befaran att peak oil kommer alldeles för sent för att bidra till att stoppa irreversibel klimatförändring. Aleklett och Höök refererar till ”världens största analys av peak oil som Storbritanniens energiforskningscentrum presenterade i augusti 2009: An assessment of the evidence for near-term peak in global oil production”, en ”sammanställning av över 500 vetenskapliga studier [som] fann överväldigande bevis för en produktionstopp innan 2030 och att det fanns en signifikant risk att toppnivån nås innan 2020.” Hoppet står till att den signifikanta risken besannas.

Sveriges största utsläppskällor

mars 13, 2012

Jag roade mig för några veckor sedan med att kolla upp vilka anläggningar i Sverige som orsakar störst utsläpp av växthusgaser. Det sägs ju allt som oftast att Sveriges energisektor är mer eller mindre utsläppsfri. Folkpartiets partiledare Jan Björklund – som av Maud Olofsson pekas ut som regeringens största motståndaren till förnyelsebar energi – sa exempelvis i den senaste partiledardebatten att Sveriges energi till hälften består av kärnkraft och till hälften av vattenkraft. Det vore ju minst sagt förvånande eftersom dessa energislag är i stort sett utsläppsfria, samtidigt som energisektorn fortfarande släpper ut 10.6 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år – 16 % av Sveriges territoriella utsläpp.

Något är det alltså som inte stämmer. Uppenbarligen används fortfarande fossila bränslen till energi och värme. Och det borde ju avslöjas om man hittade en lista över Sveriges största källor. Sådan statistik finns också, inte helt lättillgängligt dock, på Naturvårdsverkets hemsida. Så här följer några topplistor (observera att utsläppen anges i kg C – för att översätta till kg koldioxid ska siffrorna multipliceras med 3.667).

Största utsläpparna av fossil koldioxid 2010, kg C

1. SSAB ÉMEA AB – Oxelösund – 2172251000
2. Luleå kraftvärmeverk LUKAB. Luleå – 1987519040
3. Preemraff, Lysekil – 1672800000
4. Cementa AB, Slitefabriken, Gotland – 1481639000
5. SSAB Tunnplåt AB, Luleå – 1441771000
6. Öresundsverket, (ÖVT), Malmö – 957193000
7. Värtaverket, Stockholm – 883333000
8. Borealis Krackeranl., Stenungssund – 686267000
9. Västerås kraftvärmeverk, – 613660570
10. Preem AB Preemraff Göteborg – 557207196

Här kan vi se att stålindustrin, raffinaderier och cementindustrin är värst, men också har sällskap av energianläggningar. Luleås kraftverk använder, vad jag förstår, spillvärme från stålverket och får kanske lite oförtjänt överta dess koldioxidutsläpp (någon som vet mer om detta?). Men Öresundsverket och Värtaverket är primäranvändare av fossila bränslen, möjligen även Västerås kraftvärmeverk.

Så nog finns det kolkraftverk i Sverige, och långt fler än dessa. När jag söker på anläggningar i energisektorn som släpper ut fossil koldioxid blir antalet träffar inte mindre än 102! I stort sett varje stad har en eller flera kraftverk som spyr ut fossil koldioxid, trots att vi har så gott om biobränslen i det här landet.

Nästa tabell listar de 20 största utsläpparna i energisektorn, exklusive raffinaderier. Många av dem är fortfarande kommunalt ägda, och förmodligen är det av kortsiktig snålhet som de fortsätter bränna olja, gas och kol och lastar över räkningen på våra barn. I några fall är det säkert spillvärme från industrier som tas tillvara, och då ligger problemet delvis på ett annat plan. Den som vet mer om de enskilda anläggningarna får gärna kommentera. Vi kan i alla fall konstatera att om klimatrörelsen skulle få luft under vingarna igen saknas inte konkreta mål för protestaktioner.

Största utsläpparna av fossil koldioxid 2010 i Energisektorn, kg C, exkl raffinaderier

1. Luleå kraftvärmeverk LUKAB. Luleå – 1987519040
2. Öresundsverket, (ÖVT), Malmö – 957193000
3. VÄRTAVERKET, Stockholm – 883333000
4. Västerås kraftvärmeverk – 613660570
5. Boländeranläggningarna, Uppsala – 402632000
6. E.ON Värme Sverige AB, Åbyverk, Örebro – 194250304
7. IGELSTAVERKET, Södertälje – 179808448
8. Karskärsverket, Gävle – 173647000
9. Kraftvärmeverket i Linköping – 161368000
10. Heleneholmsverket, (HVK), Malmö – 132627000
11. Sundsvall Energi AB, Korstaver – 125000000
12. Rosenlunds Kraftvärmeverk, Göteborg – 98295480
13. Ryaverket, Borås – 76043000
14. Ångcentralen, Perstorp – 69848100
15. Västhamnsverket, Helsingborg – 66686000
16. Sandviksverket, Växjö – 60048280
17. Riskullaverket, Mölndal – 51445000
18. Hedenbyns kraftvärmeverk, Skellefteå – 49471709
19. Karlskoga kraftvärmeverk, Kalskoga – 43084098
20. Bodens värmeverk, BEAB – 24815750

Post-Durban: Vi får fixa det utan FN

december 31, 2011

Min nyårskrönika, som sammanfattar mitt hopp och min desperation efter klimattoppmötet i Durban, finns nu på Fria tidningens hemsida.

Redan på väg ner till Durban skrev jag om mina farhågor: att EU skulle se till att hålla liv i Kyotoprotokollet, men inte för att bevara dess princip om bindande utsläppsminskningar för industriländer, utan för dess nyliberala marknadsmekanismer som EU vill använda för att slippa vidta verkliga åtgärder för utsläppsminskningar. Detta blev även utfallet: Kyoto förlängdes, oklart hur länge, och i stort sett enbart för EU (sedan även Kanada, Ryssland och Japan följt USA:s gamla avhopp). De bindande utsläppsmålen, som ju var själva huvudpoängen med Kyoto, har inte ens förhandlats fram utan ska rapporteras in under våren – men utgå ifrån att de blir larvigt låga.

Denna förlängning av Kyoto var verkligen inget att fira. Samtidigt var det långtifrån det värsta som hände i Durban. Det värsta var att Kyotos efterträdare inte kommer på plats förrän efter 2020. Detta trots att det råder närmast enighet om att de globala utsläppen måste kulminera senast 2015 för att tvågradersmålet ska vara praktiskt möjligt att nå! Världens länder valde därmed ytterligare några års oförhindrad ekonomisk tillväxt, trots att priset mycket väl kan bli tusen år av allvarliga klimatrubbningar! Jag sammanfattade konsekvenserna i en ledare för Cogito (jag blev även intervjuad för Flamman och Internationalens papperstidning).

När jag letade efter ytterligare belägg för det galna i att ännu en gång skjuta upp åtgärder för att minska utsläppen hittade jag den här extremt läsvärda artikelserien (Del 1, 2 och 3) som till stor del baserar sig på den här klimatvetenskapliga artikeln. Kontentan är, i korthet, att samtidigt som tvågradersmålet blir allt svårare att nå i takt med att verkliga åtgärder dröjer – och dröjer de till 2020 är det i stort sett kört –, så visar ny forskning att själva tvågradersmålet blir allt mindre relevant. Om två graders temperaturhöjning förut utgjorde en ungefärlig gränslinje mellan ”acceptabel” och ”farlig” klimatförändring, är det med hänsyn till nyare forskning snarare gränsen mellan ”farlig” och ”extremt farlig” klimatförändring.

Min ångest över att slutgiltigt ha insett att politiken under kapitalismen – eller åtminstone under dess nyliberala fas – är strukturellt oförmögen att hantera klimatkrisen förvärrades därmed väsentligt av kunskapen om hur bråttom det har blivit att verkligen ställa om. Om FN-förhandlingarna har gått i stå och är närmast omöjliga att påverka under rådande globala styrkeförhållanden bör slutsatsen bli att – åtminstone på kort sikt – lägga fokus på den nationella (och regionala) nivån. Som läget är nu är det nog enda möjligheten: Att vi i Sverige påverkar vår regering att gå före, och att vi förlitar oss på att samma sak sker i andra länder. Nyårskrönikan i Fria är egentligen en uppmaning till detta samt ett litet program för hur det kan ske.

Krönikans själva disposition inspirerades för övrigt av den tänkvärda rapporten Sell the sizzle som diskuterar klimatrörelsens kommunikation, och menar att vi först måste visa att en positiv förändring är möjig innan vi talar om hur mörkt Business as ususal ter si; samt att när mottageren ställts inför detta val upplyses om en genomtänkt plan för förändring och förslag till vad hon själv kan göra.

Jag ventilerade även idén att civilsamhället borde bojkotta nästa års toppmöte i Qatar – för att demonstrera sitt allvarliga missnöje med Durban-överenskommelsen, och för att tydligt rikta fokus mot den nationella nivån. Att döma av debatten var nog frågan för tidigt väckt, dock. Det viktigaste vi kan göra nu är att mobilisera så många och så mycket vi kan för att snarast möjligt ställa om Sverige kring ett radikalt men brett program. Jag återkommer i den frågan.

Ockupera Durban!

november 28, 2011

Idag startar FN:s sjuttonde årliga klimattoppmöte. Bara ett år återstår av Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, och allt färre tror att det blir en överenskommelse om en andra period. Därmed försvinner sannolikt den ena och viktiga delen av protokollet: bindande åtaganden om utsläppsminskningar för industriländerna. Däremot tyder det mesta på att den andra och betydligt mer ifrågasatta delen av protokollet blir kvar: utsläppshandeln. Risken är alltså stor att världens svar på klimatfrågan snart enbart består i att byta utsläpp med varandra, men knappt några åtgärder för att minska utsläppen.

Jag har tidigare kritiserat utsläppshandeln i mina klimatböcker/rapporter (se här och här), men jag måste säga att jag har blivit ännu mer skeptiskt den senaste tiden. Det framkommer i en artikel i onsdagens Fria tidning (se här). För den som vill läsa mer om utsläppshandeln finns nu Larry Lohmanns artikel, som jag hänvisar till i Fria, på nätet. Rekommenderas! Här finns även en intressant intervju med Lohmann. Den andra artikeln jag refererar till, av Ursula Huws, rekommenderas också men finns bara i sammanfattning.

På Cogitos hemsida skriver jag i dag lite hoppfullt om att platsens radikala traditioner kanske kan ”gifta sig väl” med tidens radikala anda och göra Durban till en vändpunkt. I likhet med Greider anser jag att hoppet står till de radikala rörelserna mot nyliberalism snarare än till klimatförhandlarna. Det inser även gamla klimaträvar som Tom Athanasiou, en av upphovsmännen till Greenhouse Development Rights, som följt förhandlingarna i många år.

Men stalltipset, åtminstone på kort sikt, är dessvärre att klimattoppmötena fortsätter att bli en allt mindre relevant arena och att världen går mot klimatkaos. Att detta sker i fullt medvetande om konsekvenserna är, skriver jag, en tämligen enastående händelse och det är viktigt att börja fundera över vad i helvete som gick snett. En bra ände att nysta i tror jag är att klimatkrisen sammanföll med den nyliberala eran. En ideologi som säger att allt går att lösa med marknader lämpar sig väldigt dåligt för problem som kräver systemförändring.

Sjöstedt, tillväxt och klimatanpassning

november 6, 2011

Har onekligen varit dålig på att uppdatera bloggen under hösten, men har inte varit helt publicistiskt overksam.

Förra veckan publicerades en krönika i Fria om den märkligt bristfälliga synen på klimatanpassning som präglar Stockholms länsstyrelses nya klimat- och sårbarhetsutredning. En dyrköpt konsekvent kan bli att nya Slussen bara kommer att funka ca 30 år innan den måste rivas (och Mälaren sannolikt blir en havsvik).

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika åt mäktiga Supermiljöbloggen om den sydeuropeiska tillväxtkritiken, som är lite djärvare och mer systemkritisk än den Tim Jacksonska som vi mest hör om här uppe i Nord.

Ytterligare ett par veckor tidigare skrev jag en debattartikel tillsammans med Lina Hjorth om att klimatfrågan är en ödesfråga för alla partier, även vänsterpartiet, men av de fyra ordförandekandidaterna tar tyvärr endast Jonas Sjöstedt frågan på allvar.

Sen var det ju inlägget om befolkningsfrågan på Svenskans debattsida också.

Interpol varnar för brottslig klimatpolitik (nästan)

juli 4, 2011

Nu återstår mindre än ett halvår till klimattoppmötet i Durban, Sydafrika. Chansen att Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, som löper ut 31 december 2012, ska ersättas av ett nytt avtal är rekordliten. Som vanligt är huvudorsaken att Sverige och övriga industriländer vägrar att ta sitt ansvar för klimatförändringarna. Se mer i min krönika nedan. En annan vass analys av det nyligen avslutade tjänstemannamötet i Bonn, av klimaträttviseaktivisten och forskaren Patrick Bond, kan läsas här. Annars är dagens saftigaste klimatnyhet att de marknadsmekanismer som industriländerna förlitar sig på för att minska utsläppen inte bara är dåliga – det visst ju vi redan – utan att de dessutom i flera fall har försnillats av organiserad brottslighet. Interpol varnar för att utsläppsmarknaderna allt för lätt utnyttjas av kriminella ligor! Läs nyheten här.

Här min krönika ur Fria tidningen:

Världens fattigaste betalar vår klimatskuld

Den senaste ronden av FN:s klimatförhandlingar avslutades häromveckan i Bonn och jag inte vad jag tycker är värst: att de magra löften om utsläppsminskningar som utfästs kommer att leda till en uppemot fem grader varmare värld, eller att industriländerna – inklusive Sverige – uppenbarligen tänker låta världens fattiga ta den klimatsmällen själva.

Tanken var ju det precis omvända. Enligt Klimatkonventionen, som antogs i Rio de Janeiro 1992, skulle utsläppen minska så mycket att farlig klimatförändring undviks. Och det slogs fast att det var den industrialiserade världens skyldighet att gå före och betala för åtgärder även i utvecklingsländerna.

I Rio var alla överens om att agera ”på grundval av rättvisa” men så fort konventionens målsättningar skulle omvandlas till bindande åtaganden har industriländerna obstruerat. De bindande åtaganden som gjordes i Kyotoprotokollet 1997 var helt otillräckliga och fulla av kryphål, och har inte förhindrat att utsläppen fortsätter att öka. IEA slog nyligen fast att nytt globalt utsläppsrekord sattes 2010. Vilket borgar för att värmerekordet, också från 2010, blir kortlivat.

Kyotoprotokollet löper ut 31 december 2012 och förhandlingarna om dess efterträdare skulle ha kulminerat i Köpenhamn 2009, men nu tror ingen att de blir klara förrän i mitten av decenniet. Dessutom ser arvtagaren ut att bli ännu mer urvattnad, med ännu mer frivillighet och kryphål. Visserligen finns nya fina målsättningar om att uppvärmningen ska begränsas till 2 grader – men det spelar ingen som helst roll när de konkreta löften om utsläppsminskningar som länderna har gjort kommer att leda till en temperaturhöjning på mellan 2,5 och 5 grader, enligt FN-organet UNEP.

Ännu mer häpnadsväckande är en färsk studie av hur dessa löften fördelar sig mellan industri- och utvecklingsländer. Stockholm Environment Institute visar på uppdrag av Oxfam att industriländerna (Annex 1 på FN-jargong) – de länder som enligt konventionerna ska gå före – har utfärdat betydligt magrare löften om utsläppsminskningar än utvecklingsländerna. Kinas löften till 2020 är nästan dubbelt så stora som USA:s! EU:s löften är bara en tredjedel av utvecklingsländernas!

Om inte detta vore pinsamt nog för oss i den rika världen konstaterar rapportförfattarna att den lilla ansträngning som Annex 1 ändå har utfäst helt och hållet kan omintetgöras av de slappa regelverk och flexibla mekanismer som samma länder kämpar för i syfte att slippa göra riktiga, konkreta utsläppsminskningar.

Och om inte det vore pinsamt nog håller i-länderna på att slarva bort den enda framgången i Köpenhamn: finansieringen av klimatåtgärder i Syd. Av de så kallade snabbstartspengarna, 30 miljarder dollar i nya medel som skulle utbetalas till utvecklingsländerna år 2010-2012, har bara omkring 12 miljarder budgeterats, enligt World Resource Institute. En stor del av pengarna är inte heller nya utan bara ommärkta, redan utlovade biståndspengar. Länder som Sverige tycker alltså att det är anslagen för fattigdomsbekämpning som ska betala vår klimatskuld. Fast allt är inte ens avbetalningar: Av EU:s utlovade 7,2 miljarder euro är 52 procent lån av olika slag!

Dessa svek inger knappast det förtroende för de långsiktiga finansieringslöften som utvecklingsländerna krävde för att överhuvud taget fortsätta förhandla. De inger knappast det förtroende som krävs för att bryta dödläget i klimatförhandlingarna. Det är bara en beskrivning av vägen till klimathelvetet, som vår regering är med och asfalterar.
Rikard Warlenius

Länkar: SEI:s rapport, WRI:s rapport.

Mitt omställningsprogram – the movie

maj 9, 2011

Jag har i ett par föredrag börjat skissera ett omställningsprogram som fokuserar mest på Sverige och vars tidshorisont är kort till mellanlång. Det är ett försök att rama in och hitta konkreta åtgärder för att drastiskt minska Sveriges utsläpp, utan att hänfalla till överdriven teknikoptimism eller marknadsdrömmar. Uppgiften är förstås väldigt angelägen eftersom vi har så kort tid på oss att börja omställningen och få genomslag för den. Det handlar både om att ta fram bra underlag och hitta smarta lösningar. Programmet är långtifrån klart, det utvecklas etappvis och ska det bli något att ha måste det givetvis utvecklas i dialog med andra.

Det är i det sammanhanget jag ser en poäng i att länka till en videoupptagning på drygt en timme från när jag höll föredrag på ämnet för Socialistiskt Forum i Uppsala i slutet av april. Det är mycket begärt, jag vet, men jag uppmanar ändå eventuella tittare att lyssna men lika mycket fundera och kommentera, kritisera eller bygga vidare på förslagen.

På grund av en bugg i WordPress lyckas jag inte bädda in filmen så där snyggt som man brukar se i andra bloggar. Men jag kan ju i alla fall länka.

Saab borde göra vindkraftverk i stället

april 16, 2011

Igår hade Maud Olofsson en presskonferens om det pressade bilföretaget Saab, vars likviditetsproblem har gjort att löpande bandet i Trollhättan stått stilla i ett par veckor. Saab tillåts nu sälja sina fastigheter för 270 miljoner kronor och i stället betala hyra. Den ende villige köparen är den ryske finansmannen Vladimir Antonov, som därmed sannolikt blir Saabs räddare i nöden. Förra gången hans namn var på tal som delägare tillät inte GM och regeringen det pga misstänkta maffiakontakter.

Regeringen passade igår även på att minska statens riskexponering i företaget. Det är skattemedel som garanterar Saabs möjligheter att låna 400 miljoner euro av Europeiska investeringsbanken, den garantin skrevs nu ner till 280 miljoner euro. Det förefaller ju rimligt, även om det är märkligt att skattepengar alls ska användas till direkt miljöfarlig verksamhet. Lånet kunde i stället användas till att ställa om produktionen vid Saab-fabriken till vindkraftverk eller något annat samhällsnyttigt.

Om detta skrev jag för några dagar sedan en ledare om på Cogitos hemsida, se här. Tanken är förstås inspirerad av Lasse Henrikssons utmärkta bok Slutkört, se hans blogg Bilpolitik för uppdateringar. Jag har skrivit en ännu opublicerad recension av boken för tidskriften Röda rummet, länkar till den så småningom.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, AB, Exp