Pettersson slår tillbaka

maj 13, 2010

I dagens Aftonbladet har Arbetarens chefredaktör Mattias Pettersson använt sig av sin replikrätt och bemött den kritik som jag och 26 andra tidigare Arbetaren-medarbetare har riktat mot tidningens utveckling. Gott så.

Förutom att få ut lite textreklam för Arbetarens första maj-nummer är Petterssons främsta syfte uppenbarligen att slänga skit på den förra redaktionen. Men det är inte de vanliga harangerna om att vi är pissliberal-kulturvänster-ALDRIG-skriver-om-SAC-ALDRIG-skriver-om-facket-pissliberal-kulturvänster.

Nej här testas helt fräscha grepp som gör mig något yr i skallen. Jag och Rebecka Bohlin som tidigare var chefredaktörer anklagades i åratal av Petterssons gelikar för att upprätthålla en för strikt gräns mellan nyheter och åsikter eftersom opartiskhet är ett borgerligt påfund. Nej in med alla aktivister på nyhetsplats och våga inte ställa kritiska frågor till ”rörelsen”.

Nu anklagas plötsligt de tidigare redaktörerna för att ha ”hållit en öppen gräns mellan åsikts- och nyhetsmaterial”. Det hela är förstås bara larvigt. Det kan bara vara jag som åsyftas eftersom jag var den enda på redaktionen som bevakade Köpenhamnsmötet och var aktiv i Klimataktion. Men jag var ju chefredaktör och förhoppningsvis var mitt rykte som opartisk allmänreporter redan rätt naggat i kanten efter att ha skrivit ett par hundra ledare. Och jag skrev ju i stort sett bara ledare och kommentarer från Köpenhamn, det fanns andra reportrar på plats. Men om Pettersson nu anser att organisationstillhörighet ska diskvalificera från bevakning av områden så ska det bli spännande att se vem som ska bevaka SAC:s fackliga konflikter framöver.

Nästa absurda påstående är att Arbetaren tidigare ”haft problem med lågt i tak på redaktionen” och att det har ”funnits missförhållanden”. Well, allt är ju relativt. Jag kan konstatera att tidningen aldrig tidigare (jag är ganska säker på att det gäller ända tillbaka till bildandet 1922) har förlorat i stort sett hela sin redaktion på några månader på grund av att en ny chefredaktör gör sig omöjlig.

Jag VET att redaktionen gjorde sitt bästa för att gilla det nya läget, försökte lyssna in vad som gällde, ställde upp och jobbade sena kvällar, allt medan chefredaktören – äh, jag vet en massa saker men avstår från att gegga ner mig i det, fakta talar för sig själv. Anklagelsen att tidigare redaktörer haft lågt i tak faller på sin egen orimlighet.

Debatten lär hur som helst fortsätta.

13 svar to “Pettersson slår tillbaka”

  1. Glenn Says:

    ”Debatten lär hur som helst fortsätta.”

    Det får vi verkligen inte hoppas. Debatten är i och med Petterssons svar tämligen uttömd på allt som går att säga, och en fortsatt diskussion kommer enbart gå i rundgång.

    Är det inte dags att ni som undertecknade uppropet lägger allt det här bakom er och går vidare? Bearbetning är ju en sak, men det här slår över till ältande.

  2. Ninel Says:

    Och vad din anledning till att vara i Köpenhamn? Som en slutpromotion av din egen bok?

    Sen ljuger du om problemen på Arbetaren. Problemet var att du och Rebecka redan innan hade valt era ”favoriter” och bildat en opinion mot Mattias. Era kandidater vann inte och en sak ska du veta. Ett rum har ofta fler dörrar och att sitta och hätsa upp redaktionsmedlemmar efter beskedet om att Mattias vann hördes av flera.

    Vuxenmobbing kallas det och det är ovälkommet.

    Se om du törs publicera det här inlägget.


    • Varför skulle jag vara rädd för att publicera det där? Det enda du avslöjar är ju dig själv och dina fantasier.

    • Jesse Says:

      Ninel: Jag vet inte om det stämmer att de tidigare chefredaktörerna hade någon/några favoriter bland de sökande till tjänsten som Arbetarens nya chefred. Men det vore inte särskilt konstigt om det var sant, för Amalthea/Toivo hade ju solklart starkare meritlista i sin ansökan och hade antagligen inte sjabblat bort ett presstöd och skapat en arbetsmiljö så olidlig att en halv redaktion säger upp sig inom loppet av några månader… Men från att ha en (eventuell) åsikt och att bilda opinion och ”vuxenmobba” är steget långt. Jag har som medlem i LS och läsare av Arbetaren aldrig märkt något sådant i alla fall!

      • Ninel Says:

        Jag har inga fantasier och lever i verkligheten. Du däremot verkar ignorera ganska många fakta. Iof så har du väl inte jobbat på redaktionen sen Mattias blev vald, så du har nog också blivit förd bakom ljuset. Dvs inte fått all fakta från BÅDA sidorna. Det är det jag vill föra fram. Det finns inte en bov i det här dramat. Glöm inte det.

        Till Jesse:
        Jag har hört och sett med egna ögon. Det räcker för mig och de andra som sett samma sak angående mobbingen. Sen är det ju så att det inte syns genom att man läser tidningen. Men jag är också medlem i LS och jag har märkt det.

        Amalthea och Toivo hade säkert den bästa meritlistan när det kommer till journalistiskt arbete, men allt handlar inte om det. Så tyckte till exempel kongressen. Ett organ de avhoppade tydligen inte respekterar. Det borde du som LS-medlem reagera starkt på.


  3. […] också: Warlenius och kulturbloggen « Lönsam Skellefteåindustri läggs […]

  4. Jon Says:

    Jag tyckte inte det om Köpenhamn var särskilt upprörande men allvarligt talat nog märktes det rätt kraftigt mot slutet att flera redaktionsmedlemmar var engagerade i Klimataktionen. Ganska små grejer de hittade på ägnades långa artiklar osv som faktiskt inte var motiverade utifrån normal nyhetsvärdering. Det behöver inte vara medvetet, man uppfattar väl alltid det man själv håller på med som viktigt, men irriterande för utomstående och särskilt kan jag tänka mig för SAC-aktiva som tyckte att deras konflikter eller aktiviteter fick för lite utrymme.
    Jag tänker inte sitta och plöja igenom arkiv för att bevisa min tes, men jag undrar om någon nekar till att det var så.

  5. Kristian Falk Says:

    Som medlem i en Lokal Samorganisation av SAC finns det mycket att fundera på. Inte bara ifråga om tidningsuttalandet och valet av ny huvudredaktör, men det kan vi återkomma till i annat sammanhang. Eftersom signaturen Glenn anser att debatten är ”tämligen uttömd på allt som går att säga”, kan det vara läge att säga det som borde sägas eller kanske är tabu när det gäller fackliga rättigheter på redaktionen.

    Med repliken i Aftonbladet 13/5 upprepar den nye chefredaktören vad som påstods redan när han blev intervjuad i Dagens Media 11/5. Då hävdade Mattias Petterson att redaktionen fått lära om och att de först nu är kapabla att dra ”en tydlig gräns mellan åsikts- och nyhetsjournalistik”. Och i Aftonbladet påstås dessa ”nya publicistiska principer” fungera som en rågång där redaktionens personal agerar utan dolda agendor, eller vad nu exempelvis Rikard Warlenius påstås ha sysslat med. Jag kan tycka att han tvärtom varit öppen med sin aktiva roll inom Klimataktion.

    Frågan är hur den nya redaktionsledningen lever upp till sina påståenden om en nyordning. I nr 18/2010 av Arbetaren hittar vi en artikel (sid 7) med rubriken ”Tusenstals i SAC:s tåg”. Artikeln är skriven av den nye redaktionschefen Ivar Andersen och är ett referat med några pratminus från 1:a Maj-firandet i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Troligen känner sig medlemmar i LS på andra orter osynliggjorda. Redaktionen anförd av den nya ledningsgruppen hade ju i nr 17/2010 proklamerat att man skulle ”finnas på plats under SAC:s första majtåg runt om i landet”.

    Detta redaktionella löfte har inte infriats, eftersom Ivar Andersen inte med en rad nämner att LS på ytterligare nio platser hade arrangemang på 1:a Maj. Detta således fagra löfte i nr 17/2010 hade ackompanjerats av att man puffade för följande talare och platser: ”I Stockholm talar Arbetarens chefredaktör Mattias Pettersson, i Göteborg talar reporter Axel Green och i Malmö talar redaktionschef Ivar Andersen. Från SAC:s andra tidning – Zenit – talar redaktionschef Cecilia Irefalk i Uppsala.”

    Är det någon mer än jag som tycker att det klirrar i glashuset med denna särbehandling? Det är ju samma platser som i artikeln i nr 18/2010. Som ny redaktionschef förhåller sig Ivar Andersen lättsinnigt till ”nya publicistiska principer” med en förment ”tydlig gräns mellan åsikts- och nyhetsjournalistik”. De som var på plats kanske fick ett tal befriat från åsikter. Vi övriga svävar i okunnighet om vad Ivar Andersen talade om i Malmö. På samma sätt vet bara de närvarande i Stockolm, Göteborg och Uppsala hur redaktionsledningen upprätthöll den utlovade rågången.

    Att det är fråga om en ny ledningsstruktur som ersatt en tidigare förhållandevis platt organisation framgår om man studerar respektive redaktionsruta för Arbetaren och Arbetaren Zenit. Könsbalansen är borta, plus att den relativt platta organisationen ersatts med en tydlig hierarkisk struktur. Eller är det bara fina titlar som införts för att förgylla respektive CV? Det vi sett hittills tyder på att de nya tjänsterna som redaktionschefer skapats i bestämda syften, som inte alltid går att följa i protokoll och andra underlag. Platta organisationer på arbetsplatser innebär inte att det råder demokrati. Men när chefer skaffar sig adjutanter och snickrar på hierarkier luktar det ofta konsultsoppa och despoti av mindre upplyst slag.

    Undertecknarna i Aftonbladet påstås blunda för det förment obekväma sakförhållandet att chefredaktören är vald vid SAC:s senaste kongress 2009. Med ett tidningsuttalande som extra stöd för mandatet att förändra SAC:s veckotidning. Om vi tar oss tid att studera beslutsprotokollet från kongressen i oktober 2009 kan man hitta flera frågetecken, för att nu inte ta i för mycket utifrån detta summariska protokoll. Men nog får vi fundera över varför en fungerande folkrörelsebaserad föreningspraxis ersatts med krångliga procedurer med märklig informell barlast.

    För det första har 33 ombud lämnat totalt 36 bifallsröster i valet till ny huvudredaktör (som är den i stadgarna angivna titeln på den aktuella funktionärstjänsten). Hur detta gick till framgår inte. I protokollet kan vi dock utläsa att Mattias Pettersson (MP) erhöll 18 röster. 14 röster gick till Toivo Jokkala och Amalthea Sandahl (TJ/AS), som sökte denna funktionärstjänst gemensamt. Den tredje kandidaten Finn Hellman fick 4 röster.

    Med den praxis som rått tidigare inom SAC skulle en andra valomgång ha hållits mellan MP respektive TJ/AS. Om man nu anser det rimligt att det blir fler bifallsröster än antalet närvarande ombud. Nu stannar det inte vid detta, för man har nämligen löst problemet genom att också låta avslagsrösterna fälla utslaget – så att Mattias Pettersson blev utsedd till ny chefredaktör.

    För det andra presenterades på kongressen (oklart av vem!) ett förslag till tidningsuttalande där skrivningen att Arbetaren är ”en fri och oberoende syndikalistisk pressröst” skulle tas bort, för att ersättas med att tidningen ska vara ”lyhörd inför SAC”. Rebecka Bohlin, en av de avgående chefredaktörerna, ansåg att denna principiella förändring krävde två tredjedels majoritet. Även under denna punkt var 33 ombud närvarande. Enligt beslutsprotokollet avslogs denna invändning med röstsiffrorna 14 14 – utan att det framgår vem som fällde avgörandet vid lika röstetal.

    Efter ytterligare procedurer antog kongressombuden ett tidningsuttalande, som i likhet med andra programdokument ännu inte har blivit publicerat i medlemstidningen Syndikalisten. Men nu finns det alltså tillgängligt på Arbetarens ledarsida i nr 19/2010. Kanske det hade varit på sin plats att också nämna att tidningsuttalandet antogs med den imponerande majoriteten 17 röster för bifall respektive 16 röster för avslag.

    Vem ignorerar egentligen fakta, Ninel? Det som står i diverse handlingar är tillräckligt talande för att se hur diverse retorik om medlemsviljan i singular blir en dimridå. Det är ju inte någon glasklar majoritet som bär upp den påbjudna demokratiska centralismen.

    Med en facklig konflikt på redaktionen framstår följande självbild i Mattias Petterssons ansökan som något pompös:

    ”Ödmjukhet, humor, prestigelöshet men tydlighet är grundläggande i mitt ledarskap.”

    Hur den nye chefredaktören förhåller sig till dessa förpliktigande slagord har vi sett i Syndikalisten, Dagens Media, Mediavärlden, Aftonbladet och Arbetaren. Det kan ju uppfattas som tydlighet i de flesta fall, utom i Syndikalisten 3/2009 där chefredaktören avstod från att gå i svaromål. Istället kastade sig bland annat två ledamöter ur SAC:s Arbetsutskott (AU) lojalt ut till försvar av den nyvalde funktionären. Detta utan att det finns något beslut i AU om sakfrågan, varför de två ledamöterna agerat som enskilda medlemmar utan något organisatoriskt mandat.

    Tills vidare finns således ingen anledning att backa från ståndpunkten att fackliga rättigheter skall försvaras även när de urholkas och/eller motarbetas inom den syndikalistiska rörelsen. Och talet om syndikalismen som bara ”en metod” borde få vem som helst att undra vilken kompassriktningen egentligen är.

  6. Lasse Says:

    Mattias Pettersson har ett ganska svagt mandat. Passiviteten bland medlemmarna i SAC är stor, kongressen valdes av en liten minoritet intresserade. Hälften av alla lokala samorganisationer orkade inte komma på kongressen eller hade inte pengar/någon som ville åka. Att med det underlaget göra en total omgörning är rätt så vågat. Allt är förlåtet om han ökar upplagan. Sjunker den – hur länge kan han vara kvar då?


  7. […] Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden. Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg. […]

  8. Sigvard Says:

    Lasse:
    Mattias fick egen majoritet i första valomgången med två motkandidater. Han vann ingen förkrossande seger, men svagt är inte mandatet.
    Svagt mandat hade däremot snarare Rikard och Rebecka som för perioden 2006-2009 återvaldes med endast två rösters marginal, trots att de saknade motkandidat.
    Och trots detta svaga mandat struntade man i den kritik man fått och lyssnade inte i någon större utsträckning på vad medlemmarna efterfrågade.
    Detta skapade ett jäsande missnöje inom SAC som banade väg för Mattias framgång. Hade R&R varit mer lyhörda, så hade antagligen historien sett annorlunda ut.

    • Lasse Says:

      Sigvard:
      Mattias fick 18 röster, de andra kandidaterna fick 18 röster tillsammans. Det kallar jag ett svagt mandat. Men jag nämnde också två andra svagheter: kongressombuden var valda av ett fåtal av medlemmarna (i Stockholms LS cirka 20 av 1000 medlemmar, jag minns inte exakt) och hälften av LS-en var inte med.
      Ursäkta att jag upprepar mig, men du läser väldigt selektivt.
      Kritiken mot Rikard och Rebecka kom från samma lilla men högröstade elit som sköter allt annat i SAC numera. De vinner omröstningarna pga passiviteten bland medlemmarna och trivs ganska bra med det ”tysta stödet”, tycks det. Detta i en organisation som säger att arbetarklassen är kapabel att ta över hela jävla bageriet.


  9. […] lästa inlägg Fackligt stöd till Arbetarens arbetareEtt sorgset farväl till ArbetarenPettersson slår tillbakaBloggare om Arbetaren-debattenSVT:s Agenda: Politikens Kiviks […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: