Archive for the 'Utsläpp' Category

Frikopplarnas nya huvudvärk

september 16, 2011

Äntligen kom en studie som visar på att Sveriges utsläpp ur konsumtionsperspektiv – det vill säga inklusive de utsläpp som orsakas av de varor som importeras till Sverige, exklusive de som exporteras – verkligen har ökat över tid, vilket om resultatet står sig innebär att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad klimatpåverkan inte alls har brutits (eller frikopplats, efter engelskans decoupling) för Sveriges del.

Intressant att notera är att så länge beräkningarna av utsläpp ur konsumtionsperspektiv pekade på att svenska utsläpp var högre än i officiell statistik och dessutom sannolikt ökande över tid, var frikopplingsanhängarna antingen ointresserade eller direkt avvisande mot denna metod för att bokföra utsläpp. Men sedan Timbros Jonas Frycklund upptäckte en i sig utmärkt artikel av Glen Peters m fl från 2010 som tycktes peka på sjunkande svenska konsumtionsutsläpp vaknade intresset från anhängarna av grön tillväxt. Förutom Timbro har Centerns blivande ordförande Annie Lööf hänvisat till artikeln, och den borgerliga tankesmedjan Fores har rent av baserat en egen rapport på resultaten. Såväl Timbro som Lööf och Fores VD Martin Ådahl drar slutsatsen att det därmed är bevisat att Sverige har brutit sambandet mellan tillväxt och klimatpåverkan. Att den slutsatsen är ytterst vanskligt blev uppenbart när jag gick igenom Peters resultat i en bloggpost. Utan att förminska deras resultat konstaterade jag ändå att det sista ordet knappast var sagt.

Inte ens med Mårten Berglunds imponerande uppsats Green growth? – presenterad på DN Debatt igår av Berglund, Kristoffer Jakobsson och professor Kjell Aleklett – är väl sista ordet sagt, men väl ett stort steg taget. Det är uppenbart att Berglunds undersökning, som analyserar en lång serie av svenska data (från 1993 till 2005) lämpar sig bättre för att yttra sig om specifikt svenska utvecklingen än Peters undersökning, med data för bara två år (2001 och 2004) men 113 länder. Berglunds resultat – att de svenska utsläppen ur konsumtionsperspektiv har ökat med ca 20 procent från 1993 till 2005 – är därför mer robust än Peters resultat för Sverige (förmodligen håller till och med Peters med om det).

Därför är det intressant att se hur de som tidigare drog så klara slutsatser om Sveriges frikoppling reagerar nu. I stället för att erkänna att de hade fel eller åtminstone förhålla sig ödmjukt till dessa nya fakta verkar de ta till samma knep som fossillobbyn (och innan dem tobakslobbyn) när de började bli överbevisade om koldioxidens (rökningens) skadliga verkningar: De sår tvivel om det vetenskapliga läget. Det gäller åtminstone Timbros Jonas Frycklund. Han som i våras jublade över Peters resultat och skrev att rapporten visar att ”utvecklingen mot en bättre miljö fungerar i Sverige oavsett mätmetod”, avfärdar sålunda nu om Berglunds rapport med att ”den här typen av analyser alltid bygger på olika antaganden och att en norsk studie nyligen kom till motsatt resultat för Sveriges del”.

Nu väntar vi på vad miljöminister Andreas Carlgren och (kommande miljöminister?) Annie Lööf ska säga nästa gång Sveriges frikoppling förs på tal. Ska de också nedlåta sig till att så tvivel om det vetenskapliga kunskapsläget? Oavsett vilket lär de säkerligen göra en taktisk reträtt, tillbaka till den inställning frikopplarna hade innan Peters m fl artikel: argumentera för att konsumtionsperspektivet över huvud taget är irrelevant. Detta tycks vara den linje som tankesmedjan Global utmaning väljer. I en förvirrad kommentar säger deras klimatansvarige Måns Lönnroth att ”min slutsats är ändå att Sverige under senare år har brutit sambandet mellan produktion i Sverige och svenska utsläpp av koldioxid” – vilket ju var ett goddag yxskaft-svar. Att utsläppen som görs direkt i Sverige har minskat är inte ifrågasatt, problemet är, med Glen Peters (jo han vars forskning används av frikopplarna) ord, att Sverige har ”slängt mer över staketet än vad ni har städat på hemmaplan”.

Och för att kunna mäta även det som har slängts över staketet måste man anlägga ett konsumtionsperspektiv. Även om frikopplarna nu åter lär hävda motsatsen är det perspektivet förstås lika viktigt och relevant nu som under den korta tid då det kunde användas till tillväxtkramarnas fördel.

Fler kommentarer: Uppsalainitiativet, Effekt, Aspo Sverige, Schlaug,

Interpol varnar för brottslig klimatpolitik (nästan)

juli 4, 2011

Nu återstår mindre än ett halvår till klimattoppmötet i Durban, Sydafrika. Chansen att Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, som löper ut 31 december 2012, ska ersättas av ett nytt avtal är rekordliten. Som vanligt är huvudorsaken att Sverige och övriga industriländer vägrar att ta sitt ansvar för klimatförändringarna. Se mer i min krönika nedan. En annan vass analys av det nyligen avslutade tjänstemannamötet i Bonn, av klimaträttviseaktivisten och forskaren Patrick Bond, kan läsas här. Annars är dagens saftigaste klimatnyhet att de marknadsmekanismer som industriländerna förlitar sig på för att minska utsläppen inte bara är dåliga – det visst ju vi redan – utan att de dessutom i flera fall har försnillats av organiserad brottslighet. Interpol varnar för att utsläppsmarknaderna allt för lätt utnyttjas av kriminella ligor! Läs nyheten här.

Här min krönika ur Fria tidningen:

Världens fattigaste betalar vår klimatskuld

Den senaste ronden av FN:s klimatförhandlingar avslutades häromveckan i Bonn och jag inte vad jag tycker är värst: att de magra löften om utsläppsminskningar som utfästs kommer att leda till en uppemot fem grader varmare värld, eller att industriländerna – inklusive Sverige – uppenbarligen tänker låta världens fattiga ta den klimatsmällen själva.

Tanken var ju det precis omvända. Enligt Klimatkonventionen, som antogs i Rio de Janeiro 1992, skulle utsläppen minska så mycket att farlig klimatförändring undviks. Och det slogs fast att det var den industrialiserade världens skyldighet att gå före och betala för åtgärder även i utvecklingsländerna.

I Rio var alla överens om att agera ”på grundval av rättvisa” men så fort konventionens målsättningar skulle omvandlas till bindande åtaganden har industriländerna obstruerat. De bindande åtaganden som gjordes i Kyotoprotokollet 1997 var helt otillräckliga och fulla av kryphål, och har inte förhindrat att utsläppen fortsätter att öka. IEA slog nyligen fast att nytt globalt utsläppsrekord sattes 2010. Vilket borgar för att värmerekordet, också från 2010, blir kortlivat.

Kyotoprotokollet löper ut 31 december 2012 och förhandlingarna om dess efterträdare skulle ha kulminerat i Köpenhamn 2009, men nu tror ingen att de blir klara förrän i mitten av decenniet. Dessutom ser arvtagaren ut att bli ännu mer urvattnad, med ännu mer frivillighet och kryphål. Visserligen finns nya fina målsättningar om att uppvärmningen ska begränsas till 2 grader – men det spelar ingen som helst roll när de konkreta löften om utsläppsminskningar som länderna har gjort kommer att leda till en temperaturhöjning på mellan 2,5 och 5 grader, enligt FN-organet UNEP.

Ännu mer häpnadsväckande är en färsk studie av hur dessa löften fördelar sig mellan industri- och utvecklingsländer. Stockholm Environment Institute visar på uppdrag av Oxfam att industriländerna (Annex 1 på FN-jargong) – de länder som enligt konventionerna ska gå före – har utfärdat betydligt magrare löften om utsläppsminskningar än utvecklingsländerna. Kinas löften till 2020 är nästan dubbelt så stora som USA:s! EU:s löften är bara en tredjedel av utvecklingsländernas!

Om inte detta vore pinsamt nog för oss i den rika världen konstaterar rapportförfattarna att den lilla ansträngning som Annex 1 ändå har utfäst helt och hållet kan omintetgöras av de slappa regelverk och flexibla mekanismer som samma länder kämpar för i syfte att slippa göra riktiga, konkreta utsläppsminskningar.

Och om inte det vore pinsamt nog håller i-länderna på att slarva bort den enda framgången i Köpenhamn: finansieringen av klimatåtgärder i Syd. Av de så kallade snabbstartspengarna, 30 miljarder dollar i nya medel som skulle utbetalas till utvecklingsländerna år 2010-2012, har bara omkring 12 miljarder budgeterats, enligt World Resource Institute. En stor del av pengarna är inte heller nya utan bara ommärkta, redan utlovade biståndspengar. Länder som Sverige tycker alltså att det är anslagen för fattigdomsbekämpning som ska betala vår klimatskuld. Fast allt är inte ens avbetalningar: Av EU:s utlovade 7,2 miljarder euro är 52 procent lån av olika slag!

Dessa svek inger knappast det förtroende för de långsiktiga finansieringslöften som utvecklingsländerna krävde för att överhuvud taget fortsätta förhandla. De inger knappast det förtroende som krävs för att bryta dödläget i klimatförhandlingarna. Det är bara en beskrivning av vägen till klimathelvetet, som vår regering är med och asfalterar.
Rikard Warlenius

Länkar: SEI:s rapport, WRI:s rapport.

Riksdagsdebatt om skatter och utsläppsrätter

juni 23, 2011

Igår svarade finansminister Anders Borg (m) på Jens Holms (v) interpellationsfråga om skattesänkningarnas klimatpåverkan. Det går att läsa debatten här, mot slutet av dokumentet under rubriken ”14 § Svar på interpellation 2010/11:378 om regeringens skattesänkningar och miljön”.

Holm skötte sig utmärkt medan finansministern som väntat improviserade kring temat ”goddag yxskaft” debatten igenom. Borg vägrade helt enkelt att inse att hans skattesänkningar leder till direkta utsläppshöjningar.

Kärnpunkten i hans argumentation var denna: ”Full sysselsättning och hållbar tillväxt är möjligt att förena!”; en omskrivning för att fortsatt ökad privat konsumtion genom skattesänkningar är förenligt med tillräckliga utsläppsminskningar. Problemet är bara att det inte är faktiskt konstaterande, utan ett påstående som saknar empirisk grund. En önskan. Det var det jag försökte visa i debattartikeln som var upprinnelsen till debatten.

Anders Borg brukar ju annars, oftare än något annat statsråd, motivera sina förslag med att den har stöd i forskning och vetenskap. Men vad det gäller miljöeffekterna av hans politik är det uppenbart att den grundar sig i rent önsketänkande.

Jens Holm ska också ha beröm för att han envist frågade Anders Borg om han var beredd att sälja svenska folkets klimatansträngningar genom att vägra annullera överblivna utsläppsrätter. Han nämnde att en delegation från Klimataktion och Världsnaturfonden tidigare under dagen överlämnat den namninsamling som Klimataktion tog initiativ till i vintras. Anders Borg tog inte emot våra namn, men väl hans statssekreterare Hans Lindberg. Inga klara besked kom inte heller här, men Borg sa i alla fall i kammaren att riksdagen kommer att få ta ställning till en eventuell annullering, vilket alltid är något.

Trots svaga besked är jag ändå lite stolt över att Sveriges finansminister fick lov att förhålla sig till två viktiga frågor som jag har varit med om att lyfta upp i debatten under våren, och som Jens Holm lyft in i riksdagen. Det blev som en bra slutpunkt på vårens engagemang. Nu ska jag ägna mig åt helt andra saker, nämligen familjen och vår skruttiga lilla sommarstuga. Samt att läsa om latinamerikansk silverproduktion under spansk kolonisation som ett exempel på ekologisk ojämnt utbyte. Glad midsommar!

Riksdagsdebatt om skattesänkningar och utsläpp

maj 18, 2011

Det kommer att bli en riksdagsdebatt om hur regeringens skattesänkningar ökar Sveriges utsläpp. Jens Holm (v) har ställt en interpellationsfråga, bland annat inspirerad av min debattartikel i Dagens Arena. Frågan riktar sig till finansminister Anders Borg, och det ska bli riktigt intressant att höra vad han har att säga till sitt försvar! Debatten planeras äga rum den 14 juni.

Sjöstedt om skatter och utsläpp, Fridolin om statliga bolag

maj 18, 2011

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt tar i en bloggpost och en intervju upp frågan om skattenivåernas betydelse för utsläppsnivåerna, som jag har skrivit om tidigare. Han diskuterar om miljöpartiets högergir i den ekonomiska politiken (för jobbskatteavdrag, RUT osv) i själva verket motverkar deras ambitiösa miljömål. Sjöstedt:

Så även om Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan se ut att ha likartad klimatpolitik vid första anblicken så leder Vänsterpartiets ekonomiska politik till betydligt lägre utsläpp av växthusgaser än MP:s. När man för en mer borgerlig ekonomisk politik, som MP nu gör, så förlorar klimatet på det. Det är något för Miljöpartister att fundera över.

Även vänsterpartisten Jens Holm tar upp denna aspekt i en kort bloggpost om Gustav Fridolins högergir. Enligt SvD igår öppnar Fridolin för sälja ut statliga SBAB, vilket fick Holm att reagera och kalla ett ”platt mp-fall inför nyliberalismen”. Mp:s högergir är nog reell, fast att partiet skulle vilja privatisera SBAB tycks vara en pressanka, att döma av Fridolins sida på Facebook.

En läsare skriver där: ”Sälj INTE ut de statliga bolagen, de behövs i den gröna omställningen!”, och Fridolin svarar:

”Håller med, Maria. Det vi sagt är att vi inte är de som slänger på luren om regeringen ringer och vill samtala om de statliga bolagen. Vi sitter inte riksdagen för att rulla tummarna och peka finger och säga ”vad de är dumma”. Vi sitter här för att genomföra den politik vi gemensamt har formulerat. Då är man beredd att samtala och se om det kan finnas förutsättningar att komma överens på något område. Jag skulle t ex se det som en stor framgång om vi lyckas styra om Vattenfall från kolkraft och kärnkraft på kontinenten till satsningar på energiomställning i Norden. Hitintills har dock regeringen valt att inte tala om bolagen med vare sig oss eller, vad vi vet, något annat parti i oppositionen.”

Jag ska försöka återkomma med en lite längre kommentar om vad jag tror är Fridolins politiska projekt.

Ökar eller minskar Sveriges utsläpp?

maj 17, 2011

Jag har under våren i flera sammanhang hävdat att Sveriges utsläpp av växthusgaser har fortsatt att öka även efter 1990 (i en debattartikel på Newsmill häromveckan och en annan på Dagens Arena, i förordet till en ny skrift och i föredrag). Det går på tvärs mot den officiella statistik som rapporteras till FN, enligt vilken Sveriges utsläpp har sjunkit sedan 1990-talet. Denna i grunden empiriska fråga är politiskt viktig, inte minst eftersom de påstått sjunkande utsläppen ofta har tagits som intäkt för att Sverige har lyckats ”frikoppla” (decouple på engelska) ekonomisk tillväxt från ökad miljöförstöring (av, bl a, finansminister Anders Borg, även om andra ministrar nu verkar åtminstone något mer skeptiska till frikopplingshypotesen).

Att jag ändå har hävdat motsatsen grundade sig i ny forskning som tycktes visa att Sveriges utsläpp – mätt som vårt totala ”klimatfotavtrycket” – ökar. Men i en bloggpost av Jonas Frycklund, ekonom knuten till Svensk Näringsliv, pekas på annan forskning som tycks visa att Sveriges utsläpp – mätt som klimatfotavtryck – minskar. Så hur är det, ökar eller minskar utsläppen? Jag har försökt få grepp om frågan och även frågat Glen Peters, en av de viktigaste forskarna på området. Enklast sammanfattas läget av det typiskt vetenskapliga svaret att att det behövs mer forskning innan några säkrare slutsatser kan dras om Sveriges utsläppstrend är sjunkande eller stigande.

Så här ligger det till mer i detalj.

Den officiella statistiken redovisar Sveriges ”territoriella” utsläpp; hur stora utsläpp som görs inom vårt lands gränser. Enligt denna har Sveriges utsläpp minskat sedan 1990-talet (se fig 1). Detta är dock ett begränsat sätt att betrakta ett lands utsläpp på. Det inkluderar inte utsläpp från medborgarnas utrikesresor eller internationella transporter till och från landet, vilka båda har ökat i omfattning de senaste decennierna. Ett mer detaljerat sätt att mäta utsläpp på är att uppskatta ett lands totala ”klimatfotavtryck” genom att anlägga ett så kallat konsumtionsperspektiv. Det innebär att utsläppen av växthusgaser som uppkommer vid produktion och transport av varor bokförs i det land där varorna konsumeras i stället för, som i den officiella statistiken, det land där de tillverkas. Eftersom Sverige importerar en stor del av våra energikrävande konsumtionsvaror från andra länder är vårt ”klimatfotavtryck” betydligt högre än våra territoriella utsläpp. Uppskattningarna i olika studier varierar från 25 till 100 procent högre utsläpp. I den senaste studien uppskattas skillnaden till ungefär 65 procent. Det innebär alltså att även om Sveriges territoriella utsläpp 2009 var 60 miljoner ton koldioxidekvivalenter bör vårt klimatfotavtryck ha varit omkring 100 miljoner ton.


Fig 1. Sveriges territoriella utsläpp 1990-2009 så som det beskrivs i den officiella statistiken. Källa: Naturvårdsverket

Båda sätten att mäta utsläpp har sina poänger. Sveriges riksdag har liten rådighet över energimixen i andra länder, vilket kan tyckas friskriva oss från de importerade utsläppen. Enligt det synsättet har vi endast skyldighet att påverka de territoriella utsläppen. Men å andra sidan måste vi inte handla med utlandet. Det är till stor del på grund av att energikrävande produktion har flyttat utomlands samtidigt som vi konsumerar lika mycket av varorna som gör att våra territoriella utsläpp har minskat och vi nu i stället importerar dem. Om SSAB:s stålkraftverk hypotetiskt skulle flytta från Luleå över finska gränsen till Kemi skulle Sveriges territoriella utsläpp minska ganska mycket. Men om vi ändå skulle förbruka samma mängd stål vore det orimligt att betrakta flytten som en lyckad miljöåtgärd som minskar Sveriges utsläpp. Därför finns all anledning att undersöka ländernas koldioxidfotavtryck och ett viktigt politiskt krav är att detta även ska börja mätas och rapporteras till FN.

Men även redovisning av konsumtionsutsläpp är delvis lite missvisande. Exempelvis blir nettoimporten av utsläpp större ju renare den egna energimixen är i förhållande till handelspartnernas, och eftersom Sveriges energisektor är tämligen utsläppsfri innebär det att skillnaden mellan territoriella utsläpp och fotavtryck är relativt stor för Sverige. Men därmed inte sagt att Sveriges koldioxidsnåla energiproduktion är ”förgäves”, vilket antyds av Frycklund: även ur konsumtionsperspektiv är ju huvuddelen av de uppmätta utsläppen inhemska och därmed inom räckhåll för svenska beslut.

Att Sveriges klimatfotavtryck är större än vad som syns i FN-statistiken har alltså stått klart i flera år. Det har också även tidigare hävdats att även Sveriges territoriella utsläpp, mätt lite annorlunda än i Kyotosystemet, fortsätter att öka (här och en kortare sammanfattning här). Däremot har det fram tills nyligen inte funnits några tidsserier som visar om utsläppen mätta som fotavtryck ökar eller minskar. Men i november förra året gav Nordiska rådet ut en rapport av Glen Peters och Christian Solli som redovisade de nordiska ländernas klimatfotavtryck för tre år, 1997, 2001 och 2004 (se fig. 2) och som visade en tydlig ökning även under denna korta tidsrymd av åtta år. För 1997 fanns data endast för koldioxiden, men för 2001 och 2004 var samtliga växthusgaser med. Även mellan 2001 och 2004 var dock ökningen tydlig.


Fig 2. De tre staplarna längst till höger visar Sveriges konsumtionsutsläpp 1997, 2001 och 2004. Källa: Peters & Solli 2010.

Det är på grundval av denna forskning jag baserade min slutsats att Sveriges utsläpp – mätt som klimatfotavtryck – har fortsatt öka. Men i början av maj uppmärksammade så Jonas Frycklund en alldeles färsk artikel av Glen Peters m fl som tycks visa att Sveriges utsläpp tvärtom minskar över tid – även mätt ur konsumtionsperspektiv. Frycklund skriver:

Reaktionerna på den norska forskningen har varit den förväntade. Miljödebattörer upprepar sitt gamla mantra om de underskattade koldioxidutsläppen. Antagligen har man då bara sett på huvudartikeln och inte borrat djupare ner i bakgrundsdatan. För om man tar del av allt publicerat material som ligger till grund för artikeln så finns det tidsserier för de olika länderna. Där framgår det att Sveriges koldioxidutsläpp har minskat trots att man använder den konsumtionsbaserade metodiken, från 92 till 80 MtonCO2. Med detta sätt att mäta har alltså våra koldioxidutsläpp minskat med 13 procent från 1990 till 2008, trots att vi då under samma tid tar på oss utländska utsläpp som uppkommer på grund av vår import.

Till den som (tyvärr på goda grunder) automatiskt brukar avvisa alla utsagor med sanningsanspråk från näringslivshögern ska sägas att Frycklund i detta fall redovisar forskningen på ett korrekt sett. I bakgrundsdatan redovisas koldioxidutsläpp ur konsumtionsperspektiv för en lång rad länder för åren 1990-2008, och för Sveriges del har utsläppen minskat över tid (se fig 3.)


Fig 3. Sveriges koldioxidfotavtryck 1990-2008. Källa: Peters m fl 2011

Detta resultatet är förvånande, av flera skäl. Dels för att huvudpoängen i artikeln av Peters m fl är att industriländernas totala koldioxidfotavtryck har vuxit kraftigt under den mätta perioden från 1990 till 2008, och Sverige utgör alltså ett av få undantag från regeln. Dels för att annan forskning visar hög korrelation mellan tillväxt och utsläpp så att Sverige, som ju haft en relativt god BNP-utveckling sedan mitten av 1990-talet, ”borde” ha ökat utsläpp. Materialet bjuder inte heller på några tydliga förklaringar till Sveriges avvikande mönster. Detta eftersom artikeln redovisar resultatet av en makrostudie som täcker utsläppen i 113 länder och 57 ekonomiska sektorer för alla år mellan 1990 och 2008.

Om man inte enbart kollar i tabellerna utan även läser själva artikeln framkommer ett par viktiga reservationer av forskarna. För det första har de gjort detaljerade undersökningar endast för åren 1997, 2001 och 2004 – de år som fanns med i studien från Nordiska rådet. Utifrån dessa data har sedan trenderna dragits ut så att närmevärden för alla år mellan 1990 och 2008 kunnat fastställas, men givetvis finns det osäkerheter i denna ganska grova metod. För det andra konstaterar forskarna att den metod som används för att ta fram den långa tidsserien underskattar de faktiska utsläppen. Metoden ger ofta lägre värden än den mest detaljerade metoden (kallad MRIO) som användes för 1997, 2001 och 2004. Underskattningen är dock inte konsekvent, så det är inte lätt att dra några slutsatser om utvecklingen över tid. Enligt metoden för långa tidsserier var Sveriges totala koldioxidutsläpp 80, 71 och 82 Mton för 1997, 2001 och 2004, medan den mest detaljerade metoden anger totala koldioxidutsläpp om 79, 72 och 93 Mton. Båda metoderna ger kurvor som åker upp och ned, men de korsar även varandra vilket gör att utvecklingen över tid förblir oklar.

Uppenbarligen syftar artikeln inte till att förklara variationer i enskilda länder, utan till att ge en global helhetsbild. För att ändå försöka få större klarhet i det just för Sveriges del oväntade resultatet mailade jag Glen Peters och frågade om han ser några ytterligare förklaringar. Han hade vänligheten att ge ett bra svar där flera olika faktorer, utöver de redan nämnda, nämns som påverkar resultatet. En viktig faktor är industrikollapsen i forna Sovjetblocket i början av 1990-talet. Sverige importerade tidigare mycket stora utsläpp därifrån, men när östblockets utsläppskurvor drastiskt rasade påverkar det utfallet i modellen. Raset kan förstås till stor del förklaras av den stora industriutslagningen i övergången till marknadsekonomi, men även statistikinsamlingen kollapsade under dessa turbulenta år vilket sannolikt leder till en överdriven bild. Sammantaget minskade Sveriges importerade utsläpp från f d Sovjetblocket med faktor fem under 1990-talet. Den så kallade Sovjetfaktorn syns tydligt i fig 4, som visar Sveriges importerade och exporterade utsläpp.


Fig. 4. Sveriges export (ovan) och import (nedan) av koldioxidutsläpp till de största handelsparterna. Källa: Peters m fl 2011

Glen Peters och hans kollegor har inte haft möjlighet att undersöka mer i detalj vad som döljer sig bakom Sveriges oväntade utsläppsminskning, och han skriver att det är svårt att nu avgöra ”whether it is real or an artefact”: modellen använder så mycket data att det är tidskrävande att bena upp orsakerna till utfallen för enskilda sektorer eller länder. Vi får hoppas att Peters eller någon annan forskare tar sig den uppgiften inom kort. Under 2011 publiceras även ny data som gör det möjligt att göra detaljerade utsläppsanalyser även för år 2007, vilket blir spännande att följa.

Med dessa viktiga reservationer kan man ändå konstatera att det första försöket att fastställa en längre tidsserie över Sveriges konsumtionsutsläpp inte bekräftar bilden om en stigande kurva. Eftersom jag har hävdat annorlunda tidigare är detta viktigt att slå fast. Samtidigt är knappast det sista ordet sagt om huruvida Sveriges utsläpp ökar eller minskar. Trots allt bekräftar forskningen hypotesen om stigande konsumtionsutsläpp i västvärlden i stort. Det vore ju hoppingivande om Sveriges relativt ambitiösa miljöpolitik under tidigare s-regeringar (till näringslivshögerns förtret) är en delförklaring till det svenska undantaget; men min preliminära förmodan är ändå att de faktorer som har verkat för en utsläppsminskning knappast kan ha vägt upp utsläppsdrivande faktorer som den höga ekonomiska tillväxten, den ökade utrikeshandeln och den kraftigt expanderande utlandsturismen. Det skulle därför inte förvåna mig om framtida undersökningar kommer till andra resultat. Men vis av erfarenhet får jag väl vara lite ödmjuk: den som lever få se.

Ingen muckar med väljarna

april 20, 2011

Jag har skrivit en debattartikel på Dagens Arena idag. Det är en utvecklad och förbättrad version av ett tidigare blogginlägg på temat att skattesänkningar leder till ökade utsläpp av växthusgaser.

Jag är faktiskt lite förvånad över att detta ganska enkla faktum inte lyfts fram i den politiska debatten. Är det för att skattesänkningar är så populära? Nja, andra viktiga argument har ju faktiskt dryftats, som att det leder till större inkomstklyftor och urholkar välfärden.

Snarare tror jag att det handlar om att det i påståendet implicit ligger ett skuldbeläggande av hushållen/väljarna för att de konsumerar ”fel” – och att mucka med väljarna är förstås ingen särskilt framgångsrik politisk taktik. Men jag menar att det är att göra saken för enkel. Hushållen agerar ju i stort sett i överensstämmelse med de incitamentsstrukturer som ytterst är politiskt fastställda. Även hushållens konsumtion är i allra högsta grad en politisk fråga.

En annan tänkbar förklaring till varför skatter och utsläpp inte kopplas samman är annars att så få bryr sig om utsläppsökningar över huvud taget numera. I besvikelsen och förvirringen efter klimatfiaskona i Köpenhamn och Cancún är åtgärder för utsläppsminskningar kanske helt enkelt inget argument som ger politiska fördelar och väljarstöd. Vilket ju i så fall är ytterst deprimerande.

Sänkt skatt är dåligt – också för klimatet

april 13, 2011

UPPDATERING: Den här debattartikeln är mer utförlig och genomräknad.

Idag presenterade regeringen ett femte jobbskatteavdrag och dessutom höjd brytpunkt för statsskatten. Att det undergräver välfärdens finansiering och ökar inkomstklyftorna är uppenbart och har diskuterats på många håll. En sak som de flesta inte inser är att det också innebär får en direkt negativ effekt på utsläppen av växthusgaser.

Exakt hur stor utsläppsökningen blir är svår att beräkna, men mellan tummen och pekfingret innebär dagens utannonserade skattesänkningar på 15 miljarder kronor att utsläppen ökar med 0,5 miljoner ton koldioxid per år. Om regeringens skattesänkningar nu är uppe på 115 miljarder innebär det att detta – allt annat lika – har bidragit till en ganska dramatisk utsläppsökning på 3,8 Mton/år, eller i runda slängar en utsläppsökning på 5 %.

Hur kan jag hävda det? Jo, eftersom den offentliga sektorn orsakar mycket mindre utsläpp per spenderad krona än hushållen. Sjukvård, skola, parkskötsel osv är helt enkelt inte lika klimatfarligt som hushållens konsumtion: Energi, resor, mat, prylar osv.

Det finns inte så många försök att uppskatta hushållens andel av Sveriges koldioxidfotavtryck, det enda jag känner till finns i rapporten An analysis of Sweden’s Carbon Footprint (WWF 2007). Den baserar sig på data från 2003 och dessutom visar senare uppgifter att Sveriges koldioxidfotavtryck är mycket större än vad som anges där, men det är vad jag har tillgängligt.

Enligt rapporten står hushållen för hela 76 % av Sveriges koldioxidfotavtryck (57 miljoner ton CO2), medan offentliga sektorn bara står för 14 % (näringslivet är ju inte i så hög grad slutkonsumenter av varor och tjänster och står därför bara för 10 % enligt detta synsätt).

Samtidigt kan vi utläsa ur offentliga källor att offentliga inkomster 2003 var 1 324 miljarder, men av det gick 459 miljarder kronor tillbaka till hushållen genom transfereringar. Kvar att konsumera i offentliga sektor fanns då 865 miljarder kr. Hushållens disponibla inkomster uppgick 2003 till 1 259 miljarder kr.

Ur dessa data kan ”koldioxidintensiteten” beräknas, och då kan vi konstatera att för varje miljon kronor som offentliga sektorn sätter sprätt på åstadkoms utsläpp på 12,1 ton CO2. Hushållens konsumtion är mer än tre gånger mer klimatfarlig, varje miljon kronor orsakar 45,3 ton C02.

Detta är förstås en grov bild. Förmodligen är hushållens koldioxidfotavtryck ännu större, och utsläppsökningen påverkas förmodligen även av skattesänkningarnas profil. En flygresa till åt övre medelklassen orsakar större utsläpp än ett extra restaurangbesök åt en fattig proletär, osv. Men även om siffrorna ska tas med en nypa salt är jag helt övertygad om att grundresonemanget, att skattesänkningar ökar utsläppen, har full giltighet.

Vilket också säger något om hur en kommande klimatomställning måste se ut. Den utesluter inte högre lärartäthet, mer äldreomsorg, utbyggd kollektivtrafik och massor av kultursatsningar; däremot kan inte lika mycket pengar överlåtas åt privatkonsumtion av de stora klimatbovarna: El, mat och resor.

Bra bloggkommentarer: Esbati, Storstad, Sjöstedt
AB, Exp, SvD, DN osv

Öka? Minska? Whatever

april 5, 2011

Svenska Petroleuminstitutet (SPI) bjuder på en illustrativ lektion i skillnaden mellan absolut och relativ så kallad ”decoupling” (frånkoppling?); alltså skillnaden mellan att mäta t ex utsläpp av växthusgaser utifrån sin verkliga påverkan på ekosystemen eller i relation till något för ekosystemen totalt oväsentligt som ekonomins storlek.

SPI redovisar statistiken över 2010 års utsläpp från drivmedel sålda i Sverige, och konstaterar att dessa ökade med 4 % jämfört med året innan. Alltså i absoluta tal, i det som har betydelse för den globala uppvärmningen osv. Men det är ju rena glädjebeskedet, om man ska tro VD:n Ulf Svahn: ”Positivt är att användningen av förnybara drivmedel innebär en minskning i koldioxidutsläppen med ca 4 %, i jämförelse med om man bara använt fossila drivmedel.” Men så bra då!

Och eftersom BNP 2010 växte med hela 5,5 % (enligt SCB) jämfört med 2009 kan man ju nästan säga att utsläppen från drivmedel minskade. Alltså relativt sett, per BNP-enhet. Vilket dock ekosystemen ger blanka fan i.

Det lönar sig att förstöra planeten

februari 21, 2011

”Eljättar gör enorma vinster”, konstaterar SvD idag. Statliga Vattenfall drog in nätta 16,7 miljarder kronor på sin verksamhet i Norden förra året, EoN Sverige hade en vinst på 7,9 miljarder 2009 och 2010 blir sannolikt ännu mer profitabelt. Finska Fortums dominerande verksamhet, elförsäljningen, gjorde en vinst på 11,7 miljarder kronor i Sverige och Finland förra året. Det innebär att varje anställd i genomsnitt drog in en vinst på 6,4 miljoner till aktieägarna! Högre utsugningsgrad är svår att föreställa sig.

Jag ber också om att få påminna om min och Christopher Holmbäcks rapport om kolkraftverket i Värtahamnen i Stockholm. Kraftverket släpper ut lika mycket växthusgaser som all biltrafik i Stockholm, faktiskt över en procent av Sveriges totala utsläpp (822 kton 2009, medan Sveriges totala utsläpp samma år var 59,8 mton = 1,4 %). Enligt rapporten skulle det kosta ungefär 4 miljarder att ersätta verket med en biobränsleanläggning.

Få se nu, det motsvarar alltså vinsten som Fortum Powers anställda drog in mellan 1 januari och den 5 maj förra året. Undrar om de anställda helst vill att pengarna ska gå till aktieägarna eller till att drastiskt minska växthusgasutsläppen i Sverige för lång tid framöver?