Svälten och vi

september 24, 2011

Blir aldrig riktigt klok på om och när Fria publicerar krönikor på hemsidan. Vad jag kan se har denna, som publicerades för dryga veckan sedan, inte hamnat på hemsidan. Om vår klimatskuld och Afrikas horn.

Vår dubbla skuld till svälten

Världens största flyktingläger heter Dadaab och ligger i norra Kenya. Det är byggt för att rymma 90 000 flyktingar från inbördeskrigets Somalia. Men där finns redan över 400 000 människor och nu är det fullt. 25 000 människor har slagit sig ner utanför lägret, oskyddade från miliser och vilda djur. Och tillflödet fortsätter med omkring 1 000 människor varje dag. Av barnen i lägret är 37,7 procent akut undernärda, varav 17,5 procent i så dåligt skick att de riskerar att dö, enligt Läkare utan gränser. Dadaab är inte unikt. I lägret Liben över gränsen till Etiopien finns nu över 100 000 flyktingar, samtidigt som 400 000 somalier har flytt till huvudstaden Mogadishu.

Det är inte väpnade strider som driver ut människorna på vägarna, utan hungern. Ihållande torka, höga matpriser och otillräcklig sjukvård har skapat den värsta nöden på Afrikas horn på decennier. Det lidande som drabbar varje hungrande människa är unikt och oförsvarbart; samtidigt är katastrofen närmast trivial i sin förutsägbarhet. Att Östafrika skulle vara bland de områden som först drabbas av den globala uppvärmningens alla katastrofer har inte bara framgått av diverse avancerade klimatmodeller, samma slutsats dras av klimathistoriker. Även under den så kallade medeltida värmeperioden för ungefär 1000 år sedan drabbades områden av torka som tidigare – och senare – varit frodigare. Särskilt utsatta var Australien, västra Nordamerika – och Östafrika. Eftersom Nilen får sitt vatten från det etiopiska höglandet ledde torkan där snart till sjunkande vattennivåer i Egypten. I Fredrik Charpentier Ljungqvist populärvetenskapliga klimathistoria Global Nedkylning läser jag om det torra året 967 då Nilens låga vattenstånd ledde till att omkring 600 000 egyptier svalt ihjäl. Ibland är historien den bästa spåkulan.

Men medan den medeltida värmeperioden var ”naturlig” befinner vi oss nu i Antropocen – den geologiska tidsålder i vilken den största påverkan på ekosystemen orsakas av mänskliga aktiviteter. Allt tyder på att den uppvärmning världen nu erfar kommer att bli långt kraftigare än för 1000 år sedan. Orsaken är, som alla vet, förhöjda halter av växthusgaser i atmosfären som i sin tur främst beror på förbränning av olja, kol och gas; utsläpp som till nästan fyra femtedelar har skett i de länder som kallas industrialiserade och som bara rymmer en femtedel av mänskligheten.

Innebär det att Sverige och övriga i-länder är direkt ansvarigt för den hungersnöd som nu drabbar Somalia? Torkan beror på oss, men torkan ensam förklarar inte hungern; människor har ännu tillräckligt med mat i både Oklahoma och Australien. Det är när redan sårbara länder drabbas av ytterligare svårigheter som katastrofer utlöses. Emellertid kan man kan på goda grunder hävda att samma grupp av länder som har bränt oproportionerligt mycket kol och olja också har ett särskilt ansvar för Somalias sårbarhet i vidare mening. Landet var koloniserat av England och Italien ända till 1960. USA ledde en misslyckad FN-insats under 1990-talet och bombade landet så sent som 2007. De somaliska piraterna är omtalade men få vet att sjöröveriet startade som en desperat ekologisk försvarskamp mot den industriella utfiskningen av somaliska farvattnen av bland annat europeiska fiskefartyg. De höga livsmedelspriserna beror inte bara på torka i närregionen utan på ökad efterfrågan på världsmarknaden; enligt Världsbanken är USA:s irrationella satsning på majsetanol en direkt orsak till svälten i Afrika. Och så vidare.

Ett gott moraliskt rättesnöre är att vi bör hjälpa en annan människa i nöd oavsett vår egen skuld till hennes belägenhet. När det gäller svältkatastrofen på Afrikas horn kan vi dock konstatera att Sverige och övriga i-länder är dubbelt skyldiga – både till torkan, och att torkan leder till hunger. Att vår regering nu låter andra människor dö i Dadaab, Liben och Mogadishu som ett resultat av egna handlingar är förstås ingenting annat än skamligt.
Rikard Warlenius

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: