Ny blogg!

Nu har jag tänkt börja blogga igen! Men inte själv, utan tillsammans med Lina Hjorth, och inte här, utan på vår gemensamma, nya blogg Nere i Söderort. Det blir en större blandning av politiska, juridiska och ekologiska frågor, men samtidigt mer knutet till Stockholm och Söderort. Välkommen att följa oss där!

Att jag inte har bloggat det senaste året innebär inte att jag inte har skrivit, men ofta längre än vad som gör sig på en blogg. En del finns samlat här: https://lu.academia.edu/RikardWarlenius

Tills vidare befinner sig alltså denna blogg i träda.

Tillväxtens stinkande baksida

I egenskap av stolt medarbetare i det fantastiska projektet Ejolt besökte jag i mars Nigeria. Vårt studiebesök i Nigerdeltat satte enorma och oförglömliga avtryck i mig. Ett litet försök att sammanfatta dem gjorde jag i denna krönika.

Tillväxtens stinkande baksida

När vi går ner till floden ser vi hur strandkanten är svart och kletig. Vattenspegeln är onaturligt slät och svagt regnbågsfärgad, som när det läckt ut lite bensin från utombordaren.

Byn Goi i Nigerdeltat är helt övergiven efter ett omfattande oljeutsläpp 2004. Man kan inte stanna mer än ett par timmar i byn utan att bli yr, berättar Eric Bariza Dooh. Hans far drev en liten livsmedelsindustri här, men nu är den nedlagd. Åkrarna är förgiftade och den förr så fiskrika floden livlös. Byborna har förlorat allt och förskingrats, men någon sanering eller kompensation från Shell, som äger den pipeline som sprang läck, har de inte fått. Eric Bariza Dooh driver nu, med stöd av miljörörelsen, en rättsprocess mot Shell i Nederländerna.

De flesta tidigare Goi-bor har flyttat till Bodo city längre ner längs floden. Även här är strandkanten svart och oljig och stanken nästan lika vidrig. Skillnaden är att här bor folk. Barn leker och utanför ett hus röker kvinnor fisk – importerad i frysblock från Norge.

Shell började utvinna olja i Nigeria 1958. Sedan dess har miljarder fat olja skeppats ut till raffinaderier i USA, Västeuropa och Sydafrika, och miljarder dollar flutit in i oljebolagens kassor. Oljan står för 95 procent av Nigerias export och 80 procent av statens inkomster. Det är också gödningsmedlet för landets ekonomiska och politiska elit i Lagos och Abuja, den lumpenbourgeoisie som allierar sig med oljebolagen snarare än landets fattiga massor.

Men i Nigerdeltat märks inget av rikedomen. Där märks däremot de 4000 oljespill som gjorts sedan 1950-talet, varav inte ett enda har sanerats ordentligt. Där märks gasflamningen – höga skorstenar med en brinnande låga i toppen – som inte bara ger gigantiska koldioxidutsläpp utan också förgiftar omgivningen. Detta är kanske världens mest miljöförstörda område, och här bor 31 miljoner människor med en förväntad livslängd på, säger vår guide, 35 år.

Vad kan man göra? Under 1990-talet växte en massiv, fredlig proteströrelse fram som krävde att oljebolagen tog ansvar för miljön och att rikedomarna kom lokalbefolkningen till del. Det slutade med att författaren Ken Saro-Wiwa och åtta andra av rörelsens ledare hängdes 1995. Under 2000-talet blossade en väpnad kamp upp. Den mest kända gruppen MEND – Movement for the Emancipation of the Niger Delta – attackerade oljeanläggningar och pipelines och kidnappade oljearbetare och lyckades under en tid minska oljeutvinningen avsevärt. Även bombdåd som dödade civila genomfördes, och efter en statlig motattack följd av ett amnestierbjudande 2009 försvagades rörelsen. Men i år har en lång rad aktioner åter genomförts.

I all sin tragedi är Nigerdeltat en perfekt illustration av det kapitalistiska världssystemet. Av hur fattiga människor i periferin med våld hålls kvar i underutveckling för att säkra flödet av råvaror till de rika kärnländerna. Av hur vår tillväxt inte bara förutsätter en ökad exploatering av arbetskraft utan även av naturresurser, och hur denna råvaruhunger ger upphov till konflikter – i Ojnareskogen såväl som i Nigerdeltat. Av hur de ekologiska bördorna fördelas helt och hållet efter minsta motståndets lag. Det spelar ingen roll hur stora vinster Shell och de andra oljebolagen pumpar upp; om de kommer undan med det kommer de att fortsätta flamma gas och rycka på axlarna åt oljespill som ödelägger byar, floddalar och mänskligt liv. Goi är en integrerad del av, en förutsättning för, vår eftersträvansvärda västerländska livsstil.

Arbetstidsförkortning som frihetens grundbetingelse

Min senaste krönika i Fria tidningen, som med hjälp av Marx slår fast att arbete under kapitalismen, något hårdraget, är lika med miljöförstöring.

—

Aldrig har arbetsideologin uttryckts så extremt som i den portalparagraf som Socialdemokraterna ska anta på sin kongress i april. Där står: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat”. Allt annat – såsom friheten, rättvisan och sanningen – ska alltså underordnas jobben.

Hur kunde det bli så? Det paradoxala är ju att ”arbetslinjen” inte alls handlar om arbete åt alla – full sysselsättning förblir oförenligt med dagens ekonomiska politik – utan om att straffa de arbetslösa med sämre villkor för att möjliggöra skattesänkningar och sänkta lägstalöner. Jag tror dessutom att detta var fullt synligt för väljarna. De valde inte Alliansen i tron att de arbetslösa skulle få jobb, utan för att de fåtts att tro att en stor del av svenskarna var arbetsskygga kverulanter (utanförskapandet) som inte längre ska få parasitera på hederliga skattebetalare. Den rödgröna strategin att ta över ”jobbfrågan” kan därför visa sig dubbelt tragisk; reaktionär utan att vara en valvinnare.
Hur Sverige har blivit ett alldeles exceptionellt arbetsfanatiskt land har bland annat klarlagts av sociologen Roland Paulsen i böcker och artiklar, men han utvecklar inte alls miljöaspekten. Det kan med fördel göras med hjälp av Karl Marx, som oförtjänt ofta anses sakna ekologisk förståelse.

Enligt Marx har samhället, precis som alla levande organismer, en ämnesomsättning (eller metabolism) som reglerar samspelet med naturen: vi tar natur, omvandlar den till energi och materia för vår överlevnad, och stöter ut resterna som återvinns i naturens egna processer. Denna omvandling kallar vi för arbete. Arbetet ser olika ut i olika samhällen, men det utmärkande för kapitalismen är att det undergräver sin egen förutsättning.

Marx främsta exempel var problemet med åkermarkens näringsbrist. Det kapitalistiska jordbrukets produktivitetsökning drev bort människorna från jorden och in till städerna, där de bildade ett industriproletariat som försörjdes av jordbrukets avkastning. Men människornas avföring återfördes inte längre till åkrarna. I stället för att omvandlas till näring ansamlades det till ett stinkande, giftigt avfall. En reva i ämnesomsättningen har uppkommit, och kapitalismen förmår inte sluta den utan bara tillfälligt lösa problemet genom att skifta till nya teknologier. För att ge näring åt de europeiska jordarna tömdes först Sydamerika på den kväverika guanon innan fossilt konstgödsel uppfanns. ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”, skrev Marx.

Arbete under kapitalismen är alltså miljöförstöring. Detta är väl känt även inom samtida miljöforskning, som exempelvis talar om ekonomins utsläppsintensitet (mängden växthusgaser per BNP-krona). Genom miljöpolitiska styrmedel kan intensiteten bringas ner, men aldrig till noll. Ska miljöpåverkan minska drastiskt räcker därför inte miljöpolitik, vi behöver också begränsa själva ekonomins tillväxt. Det mest tilltalande sättet (jämför Grekland) är att förkorta arbetstiden.

Detta visste Marx. Frihetens förutsättning är en rationell, hållbar reglering av den sociala metabolismen, vilket kapitalismen är oförmögen till. Först därefter ”börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike … Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen”, skrev han i Kapitalets tredje band.

Kan någon hälsa det till Stefan Löfvén?

Står miljöhänsyn i motsättning till välfärd?

I förmiddags höll jag en liten ”spaning” (jfr det berömda radioprogrammet) på den imponerande välfärdskonferensen som Nätverket Gemensam välfärd ordnar på ABF-huset denna helg. Många anföranden och seminarier filmas och läggs ut på ABFPlay, och här efter ca 45 minuter ska mitt bidrag finnas med.

Det här är ungefär vad jag sa.

Min spaning är egentligen gammal men tyvärr kommer det ständigt nya exempel. Ett extremt tydligt sådant skedde i samband med konflikten kring Ojnareskogen på Gotland i höstas. Som ni säkert vet är det en mycket skyddsvärd skog, av betydelse för sin artrikedom och för norra Gotlands färskvattenförsörjning. Nordkalk vill hugga ner skogen och bryta kalk för att hålla igång kalkbruket i Storugns i ett par decennier till, medan fältbiologer och lokalbefolkning kämpade emot. I den vevan blev den socialdemokratiska vice ordföranden i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, inbjuden till radions Studio Ett och deklarerade med emfas att för socialdemokraterna kommer jobben först och naturen sen.

Detta ligger ju implicit i S nya prioritering, där jobben är överordnat precis allting annat. Det är tite intressant att dra ut det resonemanget i förlängningen. Så socialdemokraternas åsikt är att så länge de finns ekosystem och naturresurser kvar att exploatera genom lönearbete, så ska det ske, oavsett om det rycker undan själva livsbetingelserna för mänskligt liv? Vilken välfärd är då möjlig, liksom? Och vilka är det som ska jobba? Jag hoppas att det inte är så många sossar som egentligen tycker så.

En populär variant på samma tema – mitt andra exempel – gäller Sveriges möjlighet att ”gå före” i klimatarbetet. Det är ju väletablerade fakta att klimatkrisen är extremt allvarlig och att Sveriges utsläpp ligger långt utöver vad som är hållbart och ansvarsfullt. Det borde i sig vara tillräckligt för att motivera kraftfulla åtgärder, men ändå händer inte särskilt mycket.

När regeringen kritiseras för passivitet är standardsvaret först ett blankt förnekande: nej, vår klimatpolitik är den mest ambitiösa i världen. Men om man pressar dem lite kommer snart det här med jobben och välfärden upp. Att ensidigt minska utsläppen är ett ”hot mot Sveriges konkurrenskraft” anser då Reinfeldt, Borg, den samlade ekonomkåren, Svenskt näringsliv osv.

Det enda sättet att rädda jobben och välfärden är alltså enligt resonemanget att fortsätta släppa ut ohållbart mycket koldioxid i atmosfären. Trots att det inom detta århundrade kan leda till 4-6 graders temperaturhöjning – och en helt annan värld, bortom vår förståelse.

Allra särskilt laddad och stark blir motsättningen om ordet ”tillväxt” nämns. Det helt logiskt och bevisat att en större ekonomi generellt sett har en större miljöpåverkan än en mindre. Visst sker energieffektiviseringar osv, men hittills har de aldrig varit större än tillväxten, så netto har utsläppen fortsatt att öka. Ändå anses det som en ytterligt suspekt uppfattning att fortsatt hög ekonomisk tillväxt, åtminstone i vår redan ganska välutvecklade del av världen, kanske är svårförenligt med en klimatomställning.

Satirprogrammet Tankesmedjan har jämfört Sverige med en ”teokrati” där alla måste hänge sig till tron på en grön tillväxt byggd på hittills okända, tekniska mirakel – och där man inte behöver några som helst sakargument för att stämpla meningsmotståndare som galna hundar.

Ett aktuellt exempel var de positiva reaktionerna på Miljöpartiets förslag till nytt partiprogram, där den mesta tillväxtkritiken rensats bort. DN:s ledarskribent Susanne Birgersson förklarade då i radion varför man inte kunde ta miljöpartiets tidigare tillväxtkritik på allvar. Jo, för om man är tillväxtkritisk, sa Birgersson, ”då säger man att vi ska lägga mindre pengar på skolan, mindre pengar på sjukvården, på naturvården, på de sociala trygghetssystem”.

Tankesmedjans kommentar var: ”Utan tillväxt blir det alltså som i Grekland – det finns bara sniglar att äta och alla röstar på nazisterna”.

Men skämt åsido är det en heltokig slutsats: Att inte lägga MER på t ex skolan är inte samma sak som att lägga MINDRE pengar på skolan. Föreställningen om tillväxt som normaltillståndet sitter så djupt att allt som inte växer förutsätts krympa… Jag är ingen tillväxtmotståndare av princip – men här finns ett uppenbart dilemma som inte försvinner för att man tokstämplar avvikande åsikter.

Men stämmer alls denna bild av att miljö- och klimathänsyn är ett hot mot jobb och välfärd? Det är uppenbart att om vi inte förmår sköta om vår miljö, finns snart ingen välfärd kvar över huvud taget. I princip finns alltså ingen motsättning mellan miljön och välfärden. Men snävt sett – på kort sikt och lokalt – kan det finnas en motsättning. Nordkalk räknar med att sysselsätta kanske 40-50 personer genom sitt nya kalkbrott, och det har förstås betydelse för en liten kommun.

Men samtidigt, om våra makthavare är så måna om att ha råd med framtidens välfärdsfinansiering att de inte kan satsa på miljön – varför har de då har sänkt skatterna så mycket? Ca 100 miljarder jobbskatteavdrag, 15 miljarder i sänkt bolagsskatt, 5 miljarder i sänkt restaurangmoms, 20 miljarder i Rut- och Rot-avdrag osv är enormt mycket mer än vad som läggs på att freda skyddsvärda skogar eller på energiomställning.

Och om våra makthavare är så måna om jobben: Varför privatiserar de då vården, trots att man vet att de bolag som tar över har som affärsidé att säga upp folk och skicka vinsterna till Jersey? Utan skattesänkningarna hade massor av offentliga jobb kunna skapas – varav många välbehövliga, ”gröna” jobb i t ex byggsektorn och energisektorn.

Nej, motsättningen mellan miljö och välfärd är för det mesta grundfalsk. Snarare än att miljö och klimat ett hot mot välfärden är det ett hot mot skattesänkningar för höginkomsttagare. Men det säger man inte. Varför nämnde till exempel Susanne Birgersson bara ”fina” saker som att skolan och naturvården skulle på stryka på foten med lägre inkomster till staten – men inte att det skulle försvåra ytterligare skattesänkningar.

Denna falska motsättning syftar, tror jag, till att så split mellan ”röda” välfärdskramare och ”gröna” miljövänner och är samtidigt ett sätt att maskera borgerligheten egna intressen; att gynna höginkomsttagare. Allt för ofta har ”röda” låtit sig luras in i denna fälla och stött miljövidriga projekt för att det ger några jobb. Samtidigt har ”gröna” ibland varit oförmögna att inse hur viktigt social rättvisa är för en miljöomställning. Givetvis kommer folk att kämpa för de mest miljöförstörande jobben om deras alternativ är att hamna i Fas 3. Vi kan inte låta de svagaste ta den största smällen. Därför är ett starkt välfärdssamhälle även en grundsten för en radikal miljöomställning.

Min spaning är optimistisk,för jag tror såväl ”röda” som ”gröna” kommer att lära sig att se igenom den här mestadels falska motsättningen mellan miljö och välfärd. När såväl de ekologiska som de ekonomiska och sociala kriserna skärps kommer alla att inse att det ena är en förutsättning för det andra. Att det är samma kamp – mot de rikas utsugning av både arbetet och naturen.

Utan tillväxt stannar ojämlikheten

Krönika i Fria Tidningen 19/12 2012 som av någon anledning inte kommit upp på deras webb:

Hur kan vi egentligen motivera att vissa har så mycket mer än andra? Föddes vi inte alla lika nakna och hopplöst beroende av andra människor och de livsförnödenheter naturen ger oss? Ändå lever den ena i rikaste överflöd och den andra i djupaste fattigdom. Det kan väl inte vara rättvist?

Jag tror att vi alla har ställt oss den frågan, och jag tror att vi alla har fått mer eller mindre samma svar. Ett svar som på ett eller annat sätt hävdar att det i själva verket blir bättre för alla om vissa har mer. Redan år 1690 formulerade John Locke en tidig variant i sin klassiska legitimering av privat egendom. Locke hävdade att trots att ingen hade inhägnat de vidsträckta nordamerikanska prärierna levde även den rikaste indianen i större armod än den fattigaste engelske jordlösa bonden, som berövats på allmänningarna och hade sin arbetskraft som enda tillgång. Det bevisar, menade han, att privategendomens ojämlikhet gagnar alla.

Orsaken till detta mirakel förklarade Adam Smith hundra år senare i den andra klassiska legitimeringen av ojämlikhet med att de rika inte bara förser sig själva utan delar med sig av alla förbättringar de kommer på: det är som om en ”osynlig hand” bibringar en fördelning av livets nödtorft som är nästan densamma som om den skulle delas upp jämlikt, menade Smith. Teorin att om man gynnar de rikaste kommer deras rikedom att ”sippra ned” till de fattiga , som var populär under 1980- och 90-talens nyliberala glansperiod, får sägas vara varianter på detta tema, men argument har försvagats väsentligt när vi nu vet att klyftorna bara fortsätter öka; en enda procent äger nu mer än 40 procent av världens tillgångar.

Även 1900-talets främste rättviseteoretiker John Rawls menade att ojämlikhet endast kan försvaras etiskt om den gagnar dem som har minst. Detta kallade han för differensprincipen, och förklarade den med att ojämlikhet skapar incitament för entreprenörer, vars skapandekraft gynnar alla. Men Rawls var noga med att påpeka att om ökad ojämlikhet inte hade den effekten måste resurser i stället ges direkt till de sämst ställda.

Vad vill jag egentligen säga med detta? Jo, bakom samtliga moralfilosofiska motiveringar för ojämlikhet finns outtalad premiss: nämligen att samhällets resurser kan fortsätta växa. Det är bara genom ekonomisk tillväxt som alla kan få mer – och vissa ännu mer än andra. Förr i tiden var jorden så stor och resurserna så outtömliga i förhållande till vår ekonomi att den typen av maximer kanske föreföll rimliga. Men idag vet vi – eller borde åtminstone veta – att ekonomin begränsas av absoluta biofysiska förhållanden, och att överträdelser av dessa gränser leder till en miljöpåverkan som förr eller senare får ekonomiska återverkningar. Den dagen ekonomin slår i de biofysiska gränserna – och det har den av allt att döma redan gjort – förvandlas ekonomin av nödtvång till ett nollsummespel.

Och då faller premissen för Lockes, Smiths och Rawls moralprinciper. Alla kan inte längre få mer. För att någon ska få mer, måste någon annan få mindre. Ojämlikhet kan då knappast längre motiveras med den allmänna samhällsnyttan. Och vad återstår då? Det förkapitalistiska argumentet om gudomlig rättvisa?

En av de mer oväntade följderna av en icke-växande ekonomi är alltså att anhängare av ojämlikhet måste se sig om efter en ny moral. Det lär inte ensamt leda till klassamhällets upplösning, men vi ska inte underskatta maktens behov av att legitimera sin politik.

Rikard Warlenius

Sexgraderscynism på SvD

SvD:s ledarskribent Johan Eriksson skrev ett osedvanligt cyniskt stycke på ledarsidan häromdagen. Jag författade en replik till tidningens debattsida enligt nedan. Gör som Paul McCartney – stöd för allt i världen Greenpeace-kampanjen för att freda Arktis. Det handlar inte bara om isbjörnarnas livsmiljö, utan om dina barns. Läs även Bill McKibbens nya artikel som inspirerade mitt svar.

—
Johan Eriksson har förmodligen rätt i att det är ”naivt” av Greenpeace att hoppas på att Shell ska upphöra med oljeutvinningen i Arktis (ledare 21/7). Men frågan är om någon annan hållning än sådan naivitet är rimligare när oljeindustrin, påhejade av världens makthavare och Svenska dagbladets ledarsida, faktiskt planerar att förändra jordens klimatsystem bortom igenkännlighet?

Det handlar om enkel matematik. Världssamfundet har lovat att inte låta den globala genomsnittstemperaturen stiga med mer än 2 grader, vilket redan det kommer att leda till omfattande klimatförändringar och innebär stora risker för klimatsystemets långsiktiga stabilitet. För att klara det med ca 80 procents sannolikhet måste, enligt ledande klimatforskare, de totala koldioxidutsläppen begränsas till högst 565 gigaton fram till 2050. Det är en enorm utmaning med tanke på att förra årets utsläpp låg på omkring 34 gigaton, tre procent mer än 2010, vilket med nuvarande trend innebär att budgeten kommer att konsumeras inom 13 år.

Förhoppningar om att en oljetopp (peak oil) skulle rädda oss undan farliga klimatförändringar har kommit på skam. Enligt en uppmärksammad rapport från tidigare i år, Unburnable carbon – are the world’s financial market carrying a carbon bubble?, kommer de bevisade reserverna av fossila bränslen som redan finns i bokförda som tillgångar hos privata och statliga energibolag att ge upphov till 2795 gigaton koldioxid – alltså fem gånger högre utsläpp än vad atmosfären tål om vi ska klara tvågradersmålet.

Att det skulle gå att fånga in eller neutralisera den koldioxiden genom ny teknologi eller kompensationer av olika slag är ännu inget annat än rosiga förhoppningar – minst lika naiva som Greenpeace’s kamp för att stoppa oljeutvinningen på Arktis. Om alla kända fossila reserver tillåts eldas upp måste vi därför tyvärr räkna med att de fruktansvärda scenerierna om sex graders temperaturökning inom ett sekel kommer att förverkligas.

Kärnan i klimatutmaningen är alltså att göra exakt det som Greenpeace nu kämpar för: att förmå energibolag och stater att avstå från att pumpa och gräva upp den återstående oljan, naturgasen och stenkolet. Att lämna de extremt känsliga områdena i Arktis ifred vore en utmärkt början. Men inte ens det är i närheten av vad som krävs om vår generation har ambitionen att lämna över en någorlunda beboelig planet till våra barnbarn. Snarare än att bekymras över miljörörelsens naivitet väcks därför frågan: Finns det inga gränser för hur cynisk man får vara på Svenska Dagbladets ledarsida?

Är det kört eller inte?

Genom festivalen Ociviliserat den 26 maj fick Sverige en gren av den brittiska rörelsen Dark Mountain. Själv har jag svårt för dess fatalism och uppgivenhet, vilket jag har kritiserat förr. Men uppenbarligen har dess budskap en viss attraktionskraft, för Ociviliserat var av allt att döma en lyckad festival med många deltagare och intressanta diskussioner.

Samma dag som festivalen ägde rum publicerade Aftonbladet Kultur en kritisk kommentar av mig och Andreas Malm. Vår ursprungliga version var nästan dubbelt så lång och inkluderade bland annat referenser till Harry Martinssons Aniara… den särskilt intresserade kan läsa nedan…

David Jonstad, vän och före detta kollega på Arbetaren till både mig och Andreas, svarade några dagar senare tillsammans med Dougald Hine, en av Dark Mountains grundare. Jag och Andreas skrev en kort slutreplik som trycktes i lördags (ej på nätet). Den längre versionen finns också här nedan.

Sammanfattningvis vill jag betona att det inte är Dark Mountains strävan att diskutera vad som kan hända efter ”civilisationens kollaps” (ett vagt definierat begrepp som borde förtydligas) eller skapa nya kulturella berättelser som bygger på annat än ”tillväxtmyten” som vi kritiserar. Vi påstår inte heller att Dark Mountain ”hoppas” på en klimatkollaps, vilket står i en olycklig rubrik.

Det är den fatalistiska tron på att ”kollapsen” redan är förutbestämd som stör oss, dels för att det avslöjar en märklig historiesyn, men framför allt för att dess konsekvens är politisk passivitet i en stund när politisk aktivitet förmodligen är det enda som kan rädda ett stabilt klimat för kommande generationer människor.

Min förhoppning, inte minst för att jag känner och respekterar många Dark Mountain-anhängare, är att debatten faktiskt ska leda till ett klargörande av positionerna. Är det kört eller inte? Hittills tycker jag tyvärr att anhängarna svävar på målet.

En kritik av Dark Mountain I (uncut)

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet rumt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.

Harry Martinssons epos om rymdskeppet Aniara, på drift mot säker undergång, skrevs som en varningsklocka för en mänsklighet som redan 1956 lekte med döden. Nu är tiden inne att damma av hans lilla bok. För även om vi slipper atomvintern har vi snart intecknat oss för irreversibla klimatförändringar.

Från en prestigefylld forskarkonferens i London kom nyligen varningen att vi bara har det här decenniet på oss att vända kurvorna av stigande utsläpp, annars kommer klimatsystemet sannolikt att passera ett antal ”tipping points” – punkter där kvantitativ förändring övergår i kvalitativ – som gör uppvärmningen ostoppbar. Genomsnittstemperaturen kan då stiga med fem-sex grader till seklets slut. Redan en höjning med fyra grader – som kan komma att upplevas av människor ur vår egen generation om kanske 50-60 år – ”är oförenlig med ett organiserat globalt samhälle, sannolikt bortom anpassning, förödande för majoriteten av ekosystemen, och med hög sannolikhet omöjlig att stabilisera”, konstaterar klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows. Men det lär alltså inte stanna där. Ingen kan idag ge ett säkert svar på när och vid vilken temperatur en ny stabilitet inträder. Eller hur jorden då gestaltar sig.

Sanningen att säga betraktar en del forskare loppet som redan kört. Men majoritetsuppfattningen är ändå att om vi snarast börjar minska de globala utsläppen och i rask takt fasar ut de fossila bränslena så förblir klimatförändringen reversibel; allvarlig och farlig, ja, men hanterbar. Ännu tycks alltså dörren till ekologisk omställning stå öppen – men den smälls snart igen. Och samhällets styrande skikt förefaller eniga om att låta det ske. Om priset för tio år av fortsatt fossilbränslebaserad ekonomisk tillväxt är hundratals år av rubbat klimat så anser de det väl värt att betala. På det senaste klimattoppmötet i Durban i Sydafrika i december 2011 kom världens länder nämligen överens om att sjösätta en ny runda förhandlingar, men det avtal man hoppas ingå ska inte träda i kraft förrän efter 2020 – det vill säga efter att dörren har slagit igen.

Det finns alltså få skäl till optimism. Mest illusorisk av allt är kanske tron på att tekniken av sig själv ska rädda oss, bara vindkraftverk och solpaneler blir lite effektivare än vad de är i dag. Ingenting tyder på att någon sådan spontan övergång till ett fossilfritt samhälle ligger i pipelinen.

Så hur kan hoppet hållas vid liv? ”Genom tankeflykt / och överglidningar från dröm till dröm”, skriver Harry Martinsson. På rymdskeppet Aniara, på väg mot säker undergång, frodades den religiösa fanatismen. Kanske ligger det i vår mänskliga natur att inbilla oss hopp, även när det realistiskt sett är ute.

Det är i det ljuset vi betraktar Dark Mountain-rörelsens ankomst till Sverige. I dag håller den sin första festival, kallad ”Ociviliserat”, i en närförort till Stockholm. Dark Mountain uppstod i Storbritannien år 2010, som en utbrytning ur världens bäst organiserade klimatrörelse: det är för sent, kollapsen kommer, ge upp och dra er tillbaka – så löd appellen. Eftersom ingen omvandling är i sikte är det lika bra att förbereda sig på sammanbrottet, genom att börja leva i lokala enheter och inse hur fint livet kan vara utan civilisation. I en essä argumenterade Dark Mountains grundare, författaren Paul Kingsnorth, för att klimatrörelsen borde sluta demonstrera och i stället gå ut i bergen och lyssna på vad vinden har att säga till själen.

Enligt svenska Dark Mountains manifest vill man ”formulera de nya kulturella berättelserna som gör att vi bättre kan förstå vår kollapsande civilisation och hur vi kan möta framtiden”. Civilisationens kollaps tas med andra ord för given. Detta är även huvudtesen i en ny bok av rörelsens svenska förgrundsfigur, David Jonstads Kollaps (Ordfront 2012). Ändå är grundtonen optimistisk, ty vi bör inte frukta det mörka: kollapsen är på det hela taget en godartad nedstigning till ett enklare, mindre komplext samhälle. Typfallet – idealet – är när det avancerade romarriket långsamt föll samman av sin egen tyngd och gradvis övergick i den enklare, decentraliserade feodalismen. Så organisera inte, och sörj inte heller. Bejaka i stället civilisationens fall!

Dessvärre är analogin med romarriket ihålig. Faktum är att klimatförändringarna, genom sin globala omfattning och sina löften om en nedbrytning av själva grunden för mänskligt liv, saknar alla historiska paralleller. Dark Mountain-rörelsens förhoppningar om ett enklare, mer naturnära och harmoniskt liv efter kollapsen är vid närmare granskning precis lika ogrundat spekulativ som teknik- och marknadsoptimisternas grönskimrande teknofix. Att samla människor till föreläsningar om buddhistisk andlighet, om hur man kan leva på vild mat och frigöra sig ur konsumtionsberoende genom dramapedagogik – på programmet hos Ociviliserat – framstår som ännu en tankeflykt.

Men om teknofixen trots allt är en vision, ett scenario av flera möjliga, är kollapsanhängarnas ödestro, deras determinism, irrationell, ja faktiskt ockult. Även om en kollaps i någon form ter sig trolig kan ingen veta bestämt. Rader av forskningsrapporter visar att det är tekniskt och ekonomiskt fullt möjligt att ställa om världens energi- och transportsystem på ett par decennier och samtidigt bevara den ”globala civilisationen”, med alla dess för- och nackdelar. Hakarna är i stället av social natur. Det handlar om makt och intressen. Om bara den politiska viljan fanns – med andra ord: om styrkeförhållandena vore de rätta – skulle det vara möjligt att rädda vår planet så som vi känner den.

Men i stället för att ta den striden uppmanas vi nu alltså att gå upp i bergen, metaforiskt och praktiskt. Det är en maning inte bara till historisk kapitulation, utan också till direkt svek mot de miljoner fattiga som står vid klimatets frontlinjer: bönder som förtvivlar i torkan, fiskare som får sina byar bortspolade, sluminvånare som ser matpriserna stiga dag för dag. De kan inte unna sig lyxen att anpassa sig till kollapsen och ta den med ro.

De senaste årens händelser världen över, från Egypten till Wall Street, visar på en annan möjlighet: människor tycks faktiskt förmögna att kunna ta samhällets utveckling i sina egna händer. Det borde även kunna gälla en upplösning av fossilkapitalet, massiva investeringar i förnyelsebar energi, globala och nationella omfördelningar av resurser mellan rika och fattiga. Kanske är det den största utmaningen någonsin, och kanske är det insikten om att det kommer an på oss – just oss, och inga andra än oss – att som är så tung att bära. Så tung att några vägrar se att dörren ännu inte har slagit igen.

En kritik av Dark Mountain II (uncut)

Det finns ingen motsägelse mellan klimataktivism och kollapsförberedelse, hävdar Dark Mountain-ideologerna David Jonstad och Dougald Hine i AB 31 maj. Det stämmer. Det finns anledning för alla att förbereda sig för det värsta. Men man kan inte på en och samma gång säga 1.) vi har en möjlighet att stoppa en katastrofal global uppvärmning och 2.) eftersom uppvärmningen är omöjlig att stoppa måste vi lära oss leva utan civilisation. Mobilisering av alla upptänkliga krafter, in i det sista, är uppenbart oförenligt med – och missgynnat av – propaganda om att loppet är kört.

Man måste välja.

Jonstad och Hine väljer fatalismen, kapitulationen. Formuleringar som ”världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på” och den häpnadsväckande programförklaringen att ”den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet” talar sitt tydliga språk. Så gör all idéproduktion från det mörka berget vi hittills tagit del av. Och vi är inte ensamma om intrycken. Om nu Dark Mountain är en sådan brinnande entusiasmerande rörelse för samhällsomvandling, hur kommer det sig att alla utanför de invigdas magra skara uppfattar den som den mest extrema kolportören av uppgivenhet i dagens nordeuropeiska miljödebatt?

Ytterligare en formulering röjer den intellektuella snävhet som präglar Dark Mountain: Jonstad och Hine talar om ”civilisationens myter om evig ekonomisk expansion”. Civilisationens? Varken det faraoniska Egypten, det andalusiska Spanien eller det feodala Centraleuropa ägnade sig åt eller predikade evig ekonomisk expansion. Ständig tillväxt som materiell realitet och ekonomisk-politisk ideologi daterar sig till 1800-talets början. Vad inträffade då? Knappast civilisationens födelse.

Det tvångsmässiga imperativet att oupphörligt utvidga resursuttaget saknas även i denna dag – i den svenska offentliga sektorn, i arbetarstyrda kooperativ utan vinstintressen, i stora sektorer av småjordbruk världen över. I den oändliga mångfald av civilisatoriska konfigurationer mänskligheten utvecklat har hittills en (1) baserats på ”evig ekonomisk expansion” som absolut lag. Dark Mountain-ideologerna vägrar dock ta ordet kapitalism i sin mun, vilket visar i vilken utsträckning de har svalt den nyliberala tidsandan: en annan (civiliserad) värld är inte möjlig. Varje form av organiserat mänskligt samhälle måste uppvisa detta systems kännetecken – det enda alternativet är ett totalt sammanbrott.

I Dark Mountains inverterade realism må det förefalla dåraktigt, men nej. Vi tänker inte acceptera det valet.

Det finns nog med fossila bränslen därute för att förändra planeten

I min förra bloggpost skrev jag att även Kjell ”Peak oil” Alekletts prognoser över hur mycket olja och fossila bränslen som kan nå marknaden framöver tycks räcka gott och väl för att sabba klimatet för tusentals år framöver.

Den bedömningen delas av betydligt mer auktoritativa personer än moi. Huvudstoryn i förra numret av Time Magazine handlar om ”Extreme Oil”, den dyra, skitiga och farliga oljeutvinningen från havsbottnar, oljesand och skiffer, för att inte tala om den planerade exploateringen i Arktis. I reportaget – endast en puff finns för allmän beskådan – intervjuas en lång rad företrädare för industrin och akademin, och ingen verkar tro att sinande källor blir det stora problemet framöver. Freds- och konfliktforskaren Michael Klare, som bland annat skrivit standardverket Resource wars, säger: ”I’m less concerned about the absolute disapperance of fossil fuels than about the environmental consequences of purusing what’s left”. Och klimatforskaren James Hansen, som bland mycket annat just undersökt sambandet mellan peak oil och klimatförändring (Kharecha & Hansen 2008: Implications of ”peak oil” for atmospheric CO2 and climate) sammanfattar sin slutsats i Time: ”There’s enough carbon there to create a totally different planet”.

Även New York Times har den senaste tiden skrivit om vad de bedömer som en övergång från en era av knapp tillgång på fossila bränslen till en återgång till en era av överflöd. Inte minst ser ny teknologi ut att förverkliga en av USA:s återkommande drömmar om högre grad av energi-självförsörjning (genom policyn ”drill, baby, drill”). Men även på andra håll i världen görs stora investeringar i fyndigheter som, med dagens höga oljepriser, blivit lönsamma att utvinna.

Jonathan Koomey visar övertygande i en bloggpost – och i sin bok Cold Cash, Cool Climate – att de senaste uppskattningarna över kvarvarande lager av fossila bränslen är tillräckligt stora för att kvadda klimatet. Hans slutsats: ”[T]here’s virtually no chance that resource constraints would provide a brake on carbon emissions in this century”.

Det finns alltså inte mycket som tyder på att peak oil kommer att rädda oss från skenande klimatförändring. Vissa tror, vad jag förstår, att energins fördyring genom den lättillgängliga oljans slut kommer att få världsekonomin att krascha och därmed minska resurstrycket. Men det måste betraktas som spekulationer. Själv anser jag min slutsats från förra bloggposten nu är ytterligare förstärkt: Det krävs en social oljetopp för att världen ska undvika extremt farlig klimatförändring.

Oljetoppen i klimatkrisens tid – anmälan av en avvikande åsikt

Det viktigaste först. I veckan kom nya desperata rop från klimatforskare om att tiden för meningsfulla utsläppsminskningar är på väg att rinna ut. En forskarkonferens i London varnade för att världen nu är nära att nå så kallade ”tipping points” – trösklar bortom återvändo – som gör den globala uppvärmningen oåterkallelig. Enligt Reuters referat i Scientific American har vi bara det här decenniet på oss. Om inga åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen kommer temperaturen ha ökat med sex grader i slutet av århundradet.

– Det här är det kritiska decenniet. Om vi inte lyckas vända kurvorna det här decenniet kommer vi att korsa de där gränserna, sade Will Steffen, chef för Australian National University’s Climate change institute. Han påminde också om att klimatöverenskommelsen från Durban 2011 går ut på att inte göra någonting förrän efter 2020. Läs mer om konferensen på Supermiljöbloggen och Effektbloggen.

Den här typen av nyheter borde rimligen toppa alla nyhetssändningar men verkar, med nämnda undantag, inte ens intressera miljö/klimat/omställningsrörelsen i någon högre grad. Veckans snackisar i dessa kretsar har i stället varit två rapporter publicerade av Finansdepartementets råd Expertgruppen för miljöstudier, båda lustigt nog skrivna av norska ekonomiprofessorer. Den första, av professorn i nationalekonomi Michael Hoel, räknar på om det är värt för små länder som Sverige att ”gå före” i klimatarbetet och kommer fram till att nej, det är det inte. Resultatet presenterades på DN Debatt och den, ska vi säga, mer moderata miljörörelsen gick förstås i taken över detta och skrev svar till DN Debatt. Även jag och professor Alf Hornborg formulerade ett svar där vi först och främst vänder på själva frågeställningen: Hur skulle ett land som Sverige över huvud taget kunna ”gå före” när vi ju är ett av de länder som, sett ur globalt utsläppsperspektiv, släpar långt efter. Sverige har ju ett stort historiskt ansvar och en klimatskuld, och därför kan inte måttliga reduktioner betraktas som att ”gå före”.

I den mer systemkritiska delen av rörelsen var det främst den andra rapporten som väckte uppmärksamhet: professorn i petroleumekonomi Öystein Norengs vidräkning med den så kallade oljetoppshypotesen, som presenterades på SvD:s debattsida. Bara några dagar tidigare publicerade dessutom Timbro rapporten ”Peak Whale, Peak Oil” av ekonomhistorikern Erik Lakooma; detta till synes samlade angrepp från neoklassiska ekonomer fick peakoilarna att lansera ordet ”oljetoppsförnekare” som beteckning på dem som menar att utbudet av olja och andra råvaror påverkas av priser mer än fysiska begränsningar (se ASPO, Effekt, Flute, Cornucopia).

Personligen tycker jag att det finns poänger i oljetoppskritiken. Rimligen kan vi inte veta hur mycket olja som finns kvar i marken, även om det förefaller troligt att de största fynden redan är gjorda. Och att teknikutveckling och prisökningar gör tidigare olönsam utvinning lönsam låter också helt sannolikt. Men om vi står på oljetoppen nu eller om det dröjer ytterligare några år eller rent av decennier kan inte jag ge något originellt svar på, jag har alldeles för lite kunskaper i ämnet. Frågan förefaller dock lite för öppen för att jag tycker att man ska stämpla förnekare i pannan på de som inte håller med; det är ett ord som hämtar stark laddning från Förintelsen och bör därför användas med försiktighet.

Efter att ha sett den på förhand upphaussade debatten mellan Noreng och Peak oil-nestorn professor Kjell Aleklett (SEB:s chef för råvaruhandeln Torbjörn Iweson var också med) i samband rapportens lansering i fredags, tyckte jag mig dock kunna konstatera att debatten tyvärr lider av att motståndarnas argument görs till karikatyrer.

Skillnaderna mellan lägren är överdrivna, helt enkelt. Ekonomerna förnekar givetvis inte att olja är en ändlig råvara – det hade ju varit fullständigt galet – eller ens att en kulmen i oljeproduktionen kommer att nås. Däremot är varken Noreng eller Lakooma övertygade att vi är där ännu, bland annat eftersom det höga priset kommer att öka utbudet. Men pinsamt nog refererar inte Noreng alls till Peak oil-forskningen efter år 2000, och som lekman får man intrycket att hans prognoser för den framtida oljeutvinningen är väl överdrivna.

Å andra sidan säger ju inte Aleklett att oljan kommer att ta slut bums och leda till ett sammanbrott för den globala civilisationen. Tvärtom är hans prognoser ganska odramatiska. Om jag hörde rätt (såg debatten på nätet, men är man hemma med bebis brister uppmärksamheten med jämna mellanrum) prognostiserar han en mycket måttlig minskning av den globala oljeproduktionen. Så sent som 2035 kommer produktionen fortfarande motsvara 90 procent av dagens. Aleklett varnar för att oljeproduktionen inte kommer att kunna öka i takt med potentiell efterfrågan och att vi därför får vänja oss vid höga priser och har all anledning att börja utveckla substitut. Men han betonade att han är teknikoptimist (känd kärnkraftsvän, till exempel) och tror att världen visst kan greja övergången utan större systemförändringar.

Till Alekletts heder ska också sägas att han var den enda som påminde om att oljeutvinning faktiskt har en miljödimension (att den aspekten i övrigt inte alls behandlades på ett seminarium anordnat av en ”expertgrupp för miljöstudier” är i själva verket häpnadsväckande). Även om vi KAN borra upp olja ur Arktis kanske det inte är någon särskilt bra idé, tyckte Aleklett, med tanke på risken för att skada känsliga ekosystem och ökade utsläpp av växthusgaser. Det var ett argument som föreföll helt främmande för såväl petroleumekonomen Noreng som bankmannen Iwarson. Den sistnämnde menade att även om oljan börjar sina – vilket han i och för sig inte tror – finns ju ymniga resurser av andra kolväteföreningar – tjärsand, olje- och gasskiffer, stenkol, naturgas osv – att tillgå, så, citat, ”det finns gott hopp”. Dvs hopp om att vi ska kunna fortsätta bränna fossila bränslen i flera generationer till.

Även om den neoklassiska analysen av råvarutillgångar har vissa teoretiska förtjänster används den, som synes, nästan alltid till att motivera fortsatt miljöförstöring. Vi behöver inte bekymra oss över ändliga resurser eller farliga utsläpp, för eftersom människans innovationskraft är oändlig så länge den får fritt spelrum på en oinskränkt marknad kan vi utgå ifrån att alla bekymmer kommer att få en lösning. Det är med andra ord en teori för den business as usual-praxis som har fört oss till katastrofens rand.

Men faktum är att jag känner mig bekymrad även över vissa av oljetoppsanhängarnas sätt att resonera. Där finns inte sällan en så stark övertygelse om att oljan och andra fossila bränslen är på väg att ta slut att en stor samhällsomställning, rent av en civilisationskollaps, ses som närmast förutbestämd. Därmed blir det närmast meningslöst att kämpa för minskade utsläpp av växthusgaser – det kommer ju att ske automatiskt – utan bör i stället prioritera praktiska förberedelser för livet ”på andra sidan oljetoppen”.

Det bör sägas att jag tycker att omställningsarbete i det stora och det lilla är utmärkt och dessutom oftast går hand i hand med arbete för utsläppsminskningar; men hos vissa finns en tendens till oljetoppsdeterminism och det är viktigt att fråga sig om den vilar på rimliga premisser. Och svaret är med stor sannolikhet nej, det gör det inte. Jag har inte gjort några noggranna beräkningar, men det verkar inte behövas i det här fallet: marginalerna är nämligen så vida. Klimatforskarna anser som sagt att utsläppen måste börja minska redan det här decenniet om vi ska undvika irreversibel uppvärmning. Såväl IPCC som IEA har nämnt 2015 som sista året för en global utsläppskulmen för att det ska vara praktiskt möjligt att nå tvågradersmålet, och efter kulmen måste utsläppen minska med flera procent varje år ner till nära noll-utsläpp.

Jämför det med Alekletts scenarier ovan. Även om vi redan skulle befinna oss på oljekulmen, rent av på totala fossila bränsle-kulmen, kommer inte minskningen att bli tillräckligt snabb för att hindra irreversibel uppvärmning. Detta är en väldigt viktig insikt. Om jag har rätt är förtröstan på peak oil en ödesdiger felbedömning.

I detta ljus blev också debatten mellan Noreng och Aleklett häpnadsväckande i sin meningslöshet. Vem bryr sig om den biofysiska oljetoppen kommer nu eller om 20 år när det i alla fall kommer att vara för sent för att stoppa skenande klimatförändringar? Aleklett kanske har rätt i att IPCC:s överskattar tillgången på fossila bränslen – men vad spelar det för roll när det ändå står klart bortom rimligt tvivel att det finns tillräckligt av varan för att skapa extrema och oåerkallelia klimatförändringar?

Den enda oljetopp värd att diskutera är därmed den sociala oljetoppen. Den relevanta frågan är: hur ska vi med politiska och sociala och ekonomiska medel kunna förmå energibolag och stater att avstå från att borra och pumpa och bryta upp de reserver av kolväteföreningar som ännu finns kvar i jordskorpan? Om vi inte lyckas besvara den frågan tyder det allra mesta på att vi får lov att säga ajöss till klimatet så som vi känner det. Åtminstone för några årtusenden framöver.

Mer: Dagens Industri har ett referat från debatten, men det är roligare att läsa artikeln med Alekletts kommentarer.

DN har en mycket märklig ledare idag om delvis samma ämnen. Men slutsatsen är typ vi vet att det går åt helvete om vi inte gör något, men hellre helvetet än att någon jävel friåker på våra åtgärder.

2/4: Aleklett och Mikael Höök svarar Noreng i dagens SvD. Jag ifrågasätter inte deras uppgifter men konstaterar att de tycks bekräfta min befaran att peak oil kommer alldeles för sent för att bidra till att stoppa irreversibel klimatförändring. Aleklett och Höök refererar till ”världens största analys av peak oil som Storbritanniens energiforskningscentrum presenterade i augusti 2009: An assessment of the evidence for near-term peak in global oil production”, en ”sammanställning av över 500 vetenskapliga studier [som] fann överväldigande bevis för en produktionstopp innan 2030 och att det fanns en signifikant risk att toppnivån nås innan 2020.” Hoppet står till att den signifikanta risken besannas.

Sveriges största utsläppskällor

Jag roade mig för några veckor sedan med att kolla upp vilka anläggningar i Sverige som orsakar störst utsläpp av växthusgaser. Det sägs ju allt som oftast att Sveriges energisektor är mer eller mindre utsläppsfri. Folkpartiets partiledare Jan Björklund – som av Maud Olofsson pekas ut som regeringens största motståndaren till förnyelsebar energi – sa exempelvis i den senaste partiledardebatten att Sveriges energi till hälften består av kärnkraft och till hälften av vattenkraft. Det vore ju minst sagt förvånande eftersom dessa energislag är i stort sett utsläppsfria, samtidigt som energisektorn fortfarande släpper ut 10.6 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år – 16 % av Sveriges territoriella utsläpp.

Något är det alltså som inte stämmer. Uppenbarligen används fortfarande fossila bränslen till energi och värme. Och det borde ju avslöjas om man hittade en lista över Sveriges största källor. Sådan statistik finns också, inte helt lättillgängligt dock, på Naturvårdsverkets hemsida. Så här följer några topplistor (observera att utsläppen anges i kg C – för att översätta till kg koldioxid ska siffrorna multipliceras med 3.667).

Största utsläpparna av fossil koldioxid 2010, kg C

1. SSAB ÉMEA AB – Oxelösund – 2172251000
2. Luleå kraftvärmeverk LUKAB. Luleå – 1987519040
3. Preemraff, Lysekil – 1672800000
4. Cementa AB, Slitefabriken, Gotland – 1481639000
5. SSAB Tunnplåt AB, Luleå – 1441771000
6. Öresundsverket, (ÖVT), Malmö – 957193000
7. Värtaverket, Stockholm – 883333000
8. Borealis Krackeranl., Stenungssund – 686267000
9. Västerås kraftvärmeverk, – 613660570
10. Preem AB Preemraff Göteborg – 557207196

Här kan vi se att stålindustrin, raffinaderier och cementindustrin är värst, men också har sällskap av energianläggningar. Luleås kraftverk använder, vad jag förstår, spillvärme från stålverket och får kanske lite oförtjänt överta dess koldioxidutsläpp (någon som vet mer om detta?). Men Öresundsverket och Värtaverket är primäranvändare av fossila bränslen, möjligen även Västerås kraftvärmeverk.

Så nog finns det kolkraftverk i Sverige, och långt fler än dessa. När jag söker på anläggningar i energisektorn som släpper ut fossil koldioxid blir antalet träffar inte mindre än 102! I stort sett varje stad har en eller flera kraftverk som spyr ut fossil koldioxid, trots att vi har så gott om biobränslen i det här landet.

Nästa tabell listar de 20 största utsläpparna i energisektorn, exklusive raffinaderier. Många av dem är fortfarande kommunalt ägda, och förmodligen är det av kortsiktig snålhet som de fortsätter bränna olja, gas och kol och lastar över räkningen på våra barn. I några fall är det säkert spillvärme från industrier som tas tillvara, och då ligger problemet delvis på ett annat plan. Den som vet mer om de enskilda anläggningarna får gärna kommentera. Vi kan i alla fall konstatera att om klimatrörelsen skulle få luft under vingarna igen saknas inte konkreta mål för protestaktioner.

Största utsläpparna av fossil koldioxid 2010 i Energisektorn, kg C, exkl raffinaderier

1. Luleå kraftvärmeverk LUKAB. Luleå – 1987519040
2. Öresundsverket, (ÖVT), Malmö – 957193000
3. VÄRTAVERKET, Stockholm – 883333000
4. Västerås kraftvärmeverk – 613660570
5. Boländeranläggningarna, Uppsala – 402632000
6. E.ON Värme Sverige AB, Åbyverk, Örebro – 194250304
7. IGELSTAVERKET, Södertälje – 179808448
8. Karskärsverket, Gävle – 173647000
9. Kraftvärmeverket i Linköping – 161368000
10. Heleneholmsverket, (HVK), Malmö – 132627000
11. Sundsvall Energi AB, Korstaver – 125000000
12. Rosenlunds Kraftvärmeverk, Göteborg – 98295480
13. Ryaverket, Borås – 76043000
14. Ångcentralen, Perstorp – 69848100
15. Västhamnsverket, Helsingborg – 66686000
16. Sandviksverket, Växjö – 60048280
17. Riskullaverket, Mölndal – 51445000
18. Hedenbyns kraftvärmeverk, Skellefteå – 49471709
19. Karlskoga kraftvärmeverk, Kalskoga – 43084098
20. Bodens värmeverk, BEAB – 24815750