Interpol varnar för brottslig klimatpolitik (nästan)

juli 4, 2011

Nu återstår mindre än ett halvår till klimattoppmötet i Durban, Sydafrika. Chansen att Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, som löper ut 31 december 2012, ska ersättas av ett nytt avtal är rekordliten. Som vanligt är huvudorsaken att Sverige och övriga industriländer vägrar att ta sitt ansvar för klimatförändringarna. Se mer i min krönika nedan. En annan vass analys av det nyligen avslutade tjänstemannamötet i Bonn, av klimaträttviseaktivisten och forskaren Patrick Bond, kan läsas här. Annars är dagens saftigaste klimatnyhet att de marknadsmekanismer som industriländerna förlitar sig på för att minska utsläppen inte bara är dåliga – det visst ju vi redan – utan att de dessutom i flera fall har försnillats av organiserad brottslighet. Interpol varnar för att utsläppsmarknaderna allt för lätt utnyttjas av kriminella ligor! Läs nyheten här.

Här min krönika ur Fria tidningen:

Världens fattigaste betalar vår klimatskuld

Den senaste ronden av FN:s klimatförhandlingar avslutades häromveckan i Bonn och jag inte vad jag tycker är värst: att de magra löften om utsläppsminskningar som utfästs kommer att leda till en uppemot fem grader varmare värld, eller att industriländerna – inklusive Sverige – uppenbarligen tänker låta världens fattiga ta den klimatsmällen själva.

Tanken var ju det precis omvända. Enligt Klimatkonventionen, som antogs i Rio de Janeiro 1992, skulle utsläppen minska så mycket att farlig klimatförändring undviks. Och det slogs fast att det var den industrialiserade världens skyldighet att gå före och betala för åtgärder även i utvecklingsländerna.

I Rio var alla överens om att agera ”på grundval av rättvisa” men så fort konventionens målsättningar skulle omvandlas till bindande åtaganden har industriländerna obstruerat. De bindande åtaganden som gjordes i Kyotoprotokollet 1997 var helt otillräckliga och fulla av kryphål, och har inte förhindrat att utsläppen fortsätter att öka. IEA slog nyligen fast att nytt globalt utsläppsrekord sattes 2010. Vilket borgar för att värmerekordet, också från 2010, blir kortlivat.

Kyotoprotokollet löper ut 31 december 2012 och förhandlingarna om dess efterträdare skulle ha kulminerat i Köpenhamn 2009, men nu tror ingen att de blir klara förrän i mitten av decenniet. Dessutom ser arvtagaren ut att bli ännu mer urvattnad, med ännu mer frivillighet och kryphål. Visserligen finns nya fina målsättningar om att uppvärmningen ska begränsas till 2 grader – men det spelar ingen som helst roll när de konkreta löften om utsläppsminskningar som länderna har gjort kommer att leda till en temperaturhöjning på mellan 2,5 och 5 grader, enligt FN-organet UNEP.

Ännu mer häpnadsväckande är en färsk studie av hur dessa löften fördelar sig mellan industri- och utvecklingsländer. Stockholm Environment Institute visar på uppdrag av Oxfam att industriländerna (Annex 1 på FN-jargong) – de länder som enligt konventionerna ska gå före – har utfärdat betydligt magrare löften om utsläppsminskningar än utvecklingsländerna. Kinas löften till 2020 är nästan dubbelt så stora som USA:s! EU:s löften är bara en tredjedel av utvecklingsländernas!

Om inte detta vore pinsamt nog för oss i den rika världen konstaterar rapportförfattarna att den lilla ansträngning som Annex 1 ändå har utfäst helt och hållet kan omintetgöras av de slappa regelverk och flexibla mekanismer som samma länder kämpar för i syfte att slippa göra riktiga, konkreta utsläppsminskningar.

Och om inte det vore pinsamt nog håller i-länderna på att slarva bort den enda framgången i Köpenhamn: finansieringen av klimatåtgärder i Syd. Av de så kallade snabbstartspengarna, 30 miljarder dollar i nya medel som skulle utbetalas till utvecklingsländerna år 2010-2012, har bara omkring 12 miljarder budgeterats, enligt World Resource Institute. En stor del av pengarna är inte heller nya utan bara ommärkta, redan utlovade biståndspengar. Länder som Sverige tycker alltså att det är anslagen för fattigdomsbekämpning som ska betala vår klimatskuld. Fast allt är inte ens avbetalningar: Av EU:s utlovade 7,2 miljarder euro är 52 procent lån av olika slag!

Dessa svek inger knappast det förtroende för de långsiktiga finansieringslöften som utvecklingsländerna krävde för att överhuvud taget fortsätta förhandla. De inger knappast det förtroende som krävs för att bryta dödläget i klimatförhandlingarna. Det är bara en beskrivning av vägen till klimathelvetet, som vår regering är med och asfalterar.
Rikard Warlenius

Länkar: SEI:s rapport, WRI:s rapport.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: