Som ett brev på posten

januari 7, 2011

Efter decennier av febrig global ekonomisk tillväxt började mörka orosmoln synas på himlen under 2008. Utsläppen av växthusgaser ökade rekordartat, med uppemot tre procent per år. På vårkanten skickade skenande oljepriser på upp till 130 dollar fatet chocksignaler genom den ekonomiska eliten. Snart började livsmedelspriserna runt om i världen att stiga kraftigt, och under sommaren drog hungerkravaller genom det globala Syd.

Men framåt höstkanten imploderade det amerikanska banksystemet och utlöste en global lågkonjunktur. Priserna på olja och livsmedel sjönk åter och oron över att vi kan vara på väg att överskrida planetens ekologiska gränser ersattes av oro för en finansiell härdsmälta. Tusentals miljarder dollar satsades på att rädda banksystemet.

Även om lågkonjunkturen har drabbat många hårt så blev den inte så djup och långvarig som de flesta bedömare först trodde. Kanske berodde det på den nyväckta globala keynesianism som tillfälligt förmådde säkerställa kreditsystemen och pumpa in efterfrågan i ekonomierna. Även om få vågar lova att krisen är helt överspelad förefaller världsekonomin nu, drygt två år senare, i stort sett återhämtad. Den ekonomiska tillväxten är återigen hög, i Sverige rent av mycket hög. Arbetslösheten sjunker. Försäljningen av bilar och utlandssemestrar tar återigen fart. Julhandeln slår, som i gamla tider, rekord. Allt är frid och fröjd.

Men så tornar sig åter de gamla orosmolnen upp vid horisonten. Oljepriset stiger igen, även om det återstår en bra bit upp till 2008 års rekordnivåer. Livsmedelspriserna, däremot, steg i december faktiskt till högre nivåer än före finanskrisen. Samtidigt som Sveriges regering skickar ut bedrägliga pressmeddelanden om att utsläppen av växthusgaser minskar mer än någonsin, statistiken avser givetvis krisåret 2009, visar nya rapporter att vägtrafiken – som står för hälften av Sveriges koldioxidutsläpp – nu åter ökar. Den tillfälliga utsläppsminskningen under 2008 och 2009 berodde uppenbarligen inte på regeringens miljöbilspremie, utan på lågkonjunkturen. Efter att ha minskat med någon procent under 2009 lär även de globala utsläppen ha visat sig ta ny fart när statistiken för 2010 presenteras.

När krisen inleddes var vi några som försökte se det som ett gyllene tillfälle att lansera omfattande offentliga investeringar i klimatomställning: A Green New Deal. Tanken var att samtidigt rädda jobben och påbörja en klimatomställning. Även om vissa steg togs i den riktningen är det nu uppenbart att vi misslyckades. När världen nu tar sig ur den akuta ekonomiska krisen kastar den sig återigen rakt in i den mycket allvarligare ekologiska och sociala krisen. Den försvann aldrig 2008, den lade sig bara på lur. Så fort tillväxten tog fart igen, kom den åter. Som ett brev på posten.

Fortfarande hävdas det att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att rädda miljön, trots att de empiriska bevisen i närtid talar för det exakt motsatta. Trots maratonförhandlingar mellan världens ledare i snart två decennier är det enda som har lyckats vända den stigande kurvan en rejäl lågkonjunktur. Och så snart den är över, vänder även utsläppen åter uppåt. Fortfarande tycks ett ifrågasättande av tillväxten ”vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer”, som Tim Jackson skriver i Expressen. Det verkar inte spela någon roll hur svarta molnen – märkta oljetopp, klimatkaos och sociala kriser – vid horisonten än är: att tillväxt är bra är fortfarande något som enar riksdagens samtliga partier. Jag är rädd att de kommer att ångra sig ganska snart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: