Mer om Arbetaren-jiddret (Obs! Känsliga varnas)

november 3, 2010

Debatten om tidningen Arbetaren blossade upp i våras efter att jag och en massa andra gamla anställda och medarbetare skrivit en bitsk artikel på Aftonbladets kultursida. Debatten fick ett efterspel som är av visst intresse ur publicistisk och interndemokratisk synvinkel. Men om du inte har en särskild böjelse för stollerier inom den syndikalistiska arbetarrörelsen i Sverige som jag är en stolt medlem av, sluta läs nu.

Eftersom Arbetarens innehåll inte bara angår tidningens vidare läsekrets – som vi nådde genom AB – utan även är en viktig diskussion inom ägarorganisationen SAC, försökte flera medlemmar få in inlägg i medlemstidningen Syndikalisten. Ganska hätska utfall hade gjorts just i Syndikalisten mot oss som undertecknat artikeln så repliker var minst sagt befogade. Bland annat ville jag och Rebecka Bohlin skriva ett genmäle mot de lögner som den nuvarande chefredaktören Mattias Pettersson hade slungat mot oss och vår tid som chefredaktörer från Syndikalistens spalter.

Men se det gick inte för sig. Syndikalistens redaktör, Anders Knutsson, refuserade konsekvent alla inlägg från personer som hade undertecknat artikeln i Aftonbladet. Det kan ju tyckas fånigt, ogint och odemokratiskt i största allmänhet, men Knutsson motiverade sitt beslut med en högre auktoritet: Det är inte förenligt med god publicistisk sed, förklarade han, att flytta debatter från en tidning till en annan. De som startat en debatt i Aftonbladet fick därmed hålla sig till det forumet. Att de skulle tillåtas svara på påhopp i Syndikalisten vore otänkbart; ja, närmast brottsligt.

Flera viktiga inlägg refuserades sålunda, medan jag och Rebecka lyckades ta oss runt Knutssons högt ställda publicistiska principer genom att endast Rebecka, som inte undertecknat artikeln i Aftonbladet, skrev under. För att visa hur absurt Knutssons resonemang var skrev vi (well, Rebecka) ändå i själva artikeln att det var vi båda som skrivit den. Det var okej enligt Knutsson, så länge jag inte undertecknade…

En medlem i Göteborgs LS av SAC skrev till Syndikalisten och tyckte att det framstod som en smula fånigt att belägga medlemmar med munkavle för att de uttalat sig i en annan tidning, och fick en lång drapa till svar från Knutsson där hans teorier om god publicistisk sed utvecklades och sattes på pränt. Jag kunde då inte hålla mig ifrån att skriva ett litet svar för att sticka hål på Knutssons uppblåsta men tomma snack. Jag utgick ifrån att jag skulle bli refuserad igen men Rebecka var gärna med och undertecknade artikeln, så att vi skulle kunna köra samma taktik som gången innan.

Men tji, den här gången refuserade Knutsson artikeln i sin helhet med den mindre pompösa men lika obegripliga motiveringen att ”inget nytt” framkom i vår artikel (vilket helt enkelt inte är sant). Efter att nu (igen) förvägrats göra mig hörd i SAC:s medlemstidning, publicerar jag den refuserade insändaren nedan. Jag gör det trots att jag vet att det riskerar att framstå som aningen rättshaveristiskt och småsint (det är trots allt inte världens största oförrätt som har begåtts), jag gör det trots att jag vet att de flesta som läser denna blogg är ointresserade av sekteristiskt jidder, och trots att de flesta som borde läsa insändaren aldrig kommer att hitta hit. Jag gör det för att jag tror att öppen debatt är helt central i en demokratisk organisation, och för att visa att politiska refuseringar inte kan kväsa en fri debatt. Amen.

Här följer insändaren:

Syndikalisten bryter mot god publicistisk sed

Syndikalistens redaktör Anders Knutsson hänvisar till ”god publicistisk sed” när han refuserar inlägg i debatten om Arbetaren, senast i ett svar till Jon Mårtensson i förra numret av Syndikalisten. Det som enligt Knutsson bryter mot publicistisk sed är att flytta en debatt från en tidning till en annan. Alla som undertecknat en artikel i ett medium som på något vagt sätt berör en debatt som förs i Syndikalisten äger därför inte rätt till genmäle i Syndikalisten.

Följer Knutsson därmed den goda sed han hänvisar till? Låt oss gå till källorna, som vi journalister brukar säga. Med ”god publicistisk sed” avses att press och övriga massmedier följer de pressetiska regler som fastställs av branschen och som övervakas av Pressombudsmannen (PO) och Pressens Opinionsnämnd. Det medium som bryter mot reglerna kan fällas för att ha ”åsidosatt” eller rent av begått ”brott mot god publicistisk sed”.

De pressetiska reglerna finns på PO:s hemsida, och där kan var och en läsa att det inte finns någon regel som ens vagt påminner om den goda sed som Knutsson åkallar. Och vid närmare eftertanke är detta självklart. Samhällsdebatten formas i hög grad av att den cirkulerar mellan olika medier. Ett utspel i DN plockas upp av Ekot, kommenteras i Aftonbladet, blir en insändare i Östgöta-Correspondenten och en ledare i Arbetaren. Självfallet bryter inte detta mot pressetiken.

Vad som däremot står i det pressetiska reglerna är att pressen bör vara ”generös med bemötanden” av sådant som står i tidningen och alltid höra ”båda sidor”. Att vara generös i sina publicistiska beslut menar vi (och de flesta) är särskilt viktigt i medlemstidningar, där interndemokratin i hög grad bygger på att alla aspekter i en debatt ges utrymme.

Det är alltså när han refuserar inlägg från exempelvis tidigare medarbetare på Arbetaren som Knutsson bryter mot god publicistisk sed – inte när han publicerar dem. Knutsson offrar riktiga och viktiga pressetiska regler på sina egna påhittade reglers altare.
Rikard Warlenius
Rebecka Bohlin

7 svar to “Mer om Arbetaren-jiddret (Obs! Känsliga varnas)”

  1. jocke Says:

    Är det inte bara dags att gå vidare?

  2. Anarchos Says:

    Rickard, du måste släppa det här nu. Det må ha funnits en tid för både kritik och lösningar. Det tåget har dock gått för länge sen. Nu riskerar du istället att bli ännu en ensam och bitter rättshaverist som fastnat i vinkelvolten. Man kan inte alltid få som man vill. Man kan inte ens alltid förvänta sig att få rätt även när man har det. I det här fallet valde du att spela ett mycket högt spel som du i slutändan förlorade. Acceptera det. Annars riskerar du att sluta på ändstationen för bittra organisationshaverister och som vi båda vet är det bara ståplatser kvar på det stället.

  3. AIK-Micke Says:

    Nu tycker jag faktiskt du fular dig lite. Knutssons poäng var att ni är en väldigt liten del av dem som har, och bör ha, något att säga till om vad gäller Arbetaren som även har tillgång till opinionsmässiga ”finrum” som AB kultursidor. Genom att använda er av ett debattforum där få andra kan komma till tals utnyttjar ni en inofficiell maktposition för att på ett synnerligen ojuste sätt ta poänger i debatten(visst Mattias fick replik, men alla andra medlemmar då? Alla som deltog i omröstningen och faktiskt i och med sitt medlemskap är delägare i tidningen). Det var Knutssons poäng, och det vet du också. Att harva på om PO är att inte gå i seriöst svarsmål.

  4. Martin Says:

    Du har förstås helt rätt, Rikard! Nomenklaturan på Sveavägen har uppträtt fullständigt prilligt från dag 1. Och att de inte vet vad de pratar om är ju helt uppenbart för alla utom deras adepter.
    Men släpp det där nu!
    Det är dags att gå vidare.
    Som sagt.


  5. Till Jocke, Anarchos och Martin: Jag tackar för omsorgen, men ni behöver inte oroa er för att jag kommer att fastna i det här. Jag har gått vidare för länge sedan. Jag bara fortsätter att lite grann bry mig om tillståndet i den organisation som jag har arbetat i och för i 15 år av mitt liv.

    Till AIK-Micke: Knutsson får givetvis refusera vem han vill, ingen har absolut rätt till replik ens i en medlemstidning (även om en viktig poäng med just en medlemstidning är att möjliggöra relevant intern debatt). Men om han nu väljer att ägna en halv sida i tidningen åt att motivera sina refuseringar så bör de väl tåla det minimum av granskning som det innebär att kolla upp de regler man hänvisar till. Vad Knutsson ”egentligen” menar kan ju varken du eller jag veta.

  6. Kristian Says:

    Det finns ingen anledning att hålla igen eller lägga fingrarna emellan när det gäller maktutövningen i organisationens tidningar Syndikalisten, Arbetaren och Zenit. Ur organisationsdemokratisk synpunkt har vi faktiskt en viss skyldighet att hålla kritiken levande, oavsett vad diverse anonyma och mobbande signaturer tycker. Men föga lockande eftersom kongresser och konferenser – numera – handlar om vem som är duktigast på att strypa en debatt och få så många som möjligt att räcka upp handen. Helst unisont, som om den syndikalistiska rörelsen vilade på den tradition där så kallad demokratisk centralism varit ledstjärnan.

    Samtidigt bör vi påminnas om att den nuvarande chefredaktören deltagit i ett korståg mot Arbetaren sedan 2004. Hösten det året försökte nämligen Mattias Pettersson mobilisera Enköpings LS i den kampanj som – med visst påbjudet hysch-hysch – initierades av medlemmar i bland annat Stockholms LS. En kampanj som resulterade i den palatsrevolution som en knapp majoritet av ombuden trumfade igenom vid 2009 års kongress.

    Om inte de anonyma figurerna misstycker kan vi för dagen avstå från att fördjupa oss i det kaos som Mattias Pettersson lämnade efter sig när han gick över till Solna LS i januari 2005. (Men givetvis kan jag vid behov återkomma om denna turbulens inom Enköpings LS, då det finns vissa paralleller.) Vi kan dock konstatera att deltagandet i dessa målmedvetna intriger belönats med en funktionärstjänst inom federationen.

    I sammanhanget är det några saker som – eventuellt – hamnat i skymundan efter kongressen förra hösten:

    1. I en rapport till Centralkommitténs senaste möte 4-5 september anger chefredaktören att upplagan ”ser nu alarmerande låg ut, runt 3000”. Att det inte var en tillfällig svacka – vilket chefredaktören försökte påstå – blev övertydligt två veckor efter CK-mötet, när bolagsstyrelsen informerade redaktionspersonalen om att budgeten är på väg att spricka med över en halv miljon kronor.

    Som nyfiken (och hyfsat sifferkunnig) medlem blir jag givetvis konfunderad. Hur har egentligen chefredaktör, bolagsstyrelse och VD budgeterat för innevarande år?

    Enligt senast tillgängliga TS-statistik låg upplagan för Arbetaren och Zenit på 3.800 vid årsskiftet. Det innebär att cirka 800 prenumeranter gått förlorade på ett drygt halvår. Nu vet vi inte vilken nivå upplagorna hamnar på vid kommande årsskifte. Men nog kan man behöva begrunda dessa siffror som speglar den senaste tioårsperioden:

    2000: 2900 ex
    2001: 3200 ex
    2002: 3300 ex
    2003: 3100 ex
    2004: 3100 ex
    2005: 3300 ex
    2006: 3600 ex
    2007: 3800 ex
    2008: 3900 ex
    2009: 3800 ex

    Som framgår ökade Arbetarens upplaga fyra år i rad, när Rikard Warlenius och Rebecka Bohlin blev valda 2004 som chefredaktörer. Kanske det också går att få fram hur stor upplagan var när nuvarande chefredaktör tillträdde med nr 47/2009. Om minskningen började redan då kan det innebära att var fjärde prenumerant försvunnit under ett år, räknat från kongressen förra hösten. Och att kongressbesluten inte varit tillräckligt attraktiva för den förmenta läsekrets som nomenklaturan påstår finns runt hörnet.

    Nu kan man givetvis tvista om vad som är orsak och verkan, eller samband i allmänhet. Men låt oss ta den debatten internt, om hur upplageraset är knutet till medlemssiffrorna inom SAC.

    2. Den könsbalans som tidigare chefredaktörer introducerat och upprätthållit är på väg ut med det skitiga badvatten som sköljt över redaktionen. Under förra året – fram till nr 47/2009 – arbetade i genomsnitt 9 män respektive 8 kvinnor på redaktionen. Om vi bortser från turbulensen fram till nr 15/2010 (då det tidvis återfanns 25 namn i redaktionsrutorna) ligger snittet i år på 12 män respektive 8 kvinnor.

    Även om denna förstärkta grabbighet har reducerats något, till 11 män i nuläget, har könsbalansen blivit negativt påverkad. Det är naivt att tro något annat. Inte minst som fakta visar följande:

    – Under 2009 svarade kvinnliga skribenter för 55 % av textsidorna i Arbetaren respektive 50 % i Zenit.

    – Med de nya redaktionschefer som tillträdde från nummer 15/2010 är resultatet följande: Andelen sidor med kvinnliga skribenter har sjunkit till 46 % i Zenit. I Arbetarens spalter har andelen svajat kring 26 % under perioden. Den som letar efter en positiv trend kan trösta sig med att andelen ökat till 32 % under hösten.

    Låt siffrorna sjunka in. Och fundera på var ansvaret ligger.

    Givetvis hos chefredaktören, men också hos bolagsstyrelsen, VDn, Centralkommittén (CK) och dess Arbetsutskott (AU). Dessa ytterst ansvariga har ju inte bara applåderat den despotiska ledarstilen, utan godkänt att nya tjänster inrättats i syfte att stärka hierarkin på arbetsplatsen. Plus att de ljuger inför oss medlemmar (i Syndikalisten 5/2010) om den förhandling som hölls 25 mars, på begäran av driftsektionen på redaktionen. Samtliga närvarande blev pinsamt medvetna om att denna förhandling handlade om att en medarbetare blivit omplacerad under sin föräldraledighet.

    Sannolikt kommer chefredaktören att fortsätta skylla ifrån sig, som i tidigare rapporter till CK. Eller skall vi tro att tonen blir mer ödmjuk, när sanningens minut börjar närma sig? Hur som helst har vi rätt att kräva av CK/AU, bolagsstyrelsen och den verkställande direktören att de tar sitt ansvar och öppet redovisar vilka problem som uppstått med den nuvarande redaktionsledningen. Kan inte heller de avstå från att smutskasta tidigare chefredaktörer och medarbetare bör de självmant fundera på att låta andra träda in som förtroendevalda.

    En levande intern demokrati kräver en öppen debatt i Syndikalisten, Arbetaren och Zenit. Allt annat blir bara en kosmetisk fasad, som rämnar av sin egen tyngd.

    Denna debatt skulle bli framåtsyftande om de förtroendevalda revisorerna desarmerade maktmissbruket, exempelvis med en öppen granskning av censuren i organisationens tidningar. En eftersatt uppgift med tanke på att medlemmar fortsätter att rösta med fötterna, som de redan gjort som prenumeranter det gångna året.

    Revisorerna kan börja med att kontakta Ulf B Andersson, Ann Ighe och Cecilia Verdinelli som alla blivit censurerade som tidigare anställda på Arbetaren. Och givetvis Kalle Pettersson om varför han inte fick redovisa för oss medlemmar hur det gick till när han avgick ur bolagsstyrelsen i våras.

    https://warlenius.wordpress.com/2010/05/28/styrelsemedlem-lamnar-arbetaren/

    Men det kanske är att begära för mycket att revisorerna skall ta itu med uppgifter som dechargeutskottet inte mäktade med vid kongressen 2009.

    Summa summarum: Det skulle bli en tom gest om vi kritiker skulle börja knipa käft. Av det enkla skälet att nomenklaturan ständigt skjuter sig själv i foten, eller målar in sig i ett hörn. Jag är inte särskilt nostalgisk av mig, men jag blir inte imponerad av människor som med förakt för erfarenhet raserar folkrörelsetraditionen inom federationen SAC. Betraktar man utvecklingen (sic!) sedan millennieskiftet kan man se hur sönderfallet sker i tre steg, som i vissa fall genomförs unisont: 1) Öppna dörrar sparkas in. 2) Barnet åker ut med badvattnet. 3) Hjulet uppfinns på nytt.

    Vill man vara snäll kan man kalla det att myterna skapas i realtid. Kreativt värre. Medialt. Klasskamp reducerad till postmodernt rollspel. Mer förödande än den skinnömsning som nyorienteringen bjöd på efter andra världskriget.

    En 100-årsjubilar som blygs för sina erfarenheter före millennieskiftet är svår att ta på allvar. Nu har vi inte kunnat läsa så mycket – vare sig i Arbetaren/Zenit eller Syndikalisten – som speglar de första 90 åren. Men så var veckan i juni ganska renons på erfarenheter före millennieskiftet. Det lilla vi kunnat läsa om detta stort uppslagna evenemang tydliggör vad det handlar om i slutändan: Att kapa banden med den reellt existerande syndikalismen.

    P.S. Apropå postmodernt rollspel: När blir det en ny Tradera-auktion? I somras var någon lycklig vinnare (sic!) beredd att slanta upp 666 kronor för en dejt med chefredaktören. Frågan är om dejten blev mer än en pseudomedial hajp inom någon subkulturell och homosocial klan. Det har varit klädsamt tyst om detta initiativ. Och som blir svårt att överträffa. För vem fan ställer upp självmant för att bli kliad på ryggen av en fånig och devot hejaklack? D.S.


  7. […] lästa inlägg Mer om Arbetaren-jiddret (Obs! Känsliga varnas)Styrelsemedlem lämnar ArbetarenPettersson slår tillbakaInitierat om Arbetaren-konfliktenI mörka […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: