I mörka bergets skugga

oktober 27, 2010

Skriver en krönika i dagens nummer av Fria Tidningen. Om en rörelse som ännu inte har diskuterats särskilt mycket i Sverige men som tycks börja bli ganska inflytelserik i England: Dark Mountain, kallas den, och utmärks av sin hopplöshet: Vår civilisation är redan dömd till undergång, så låt oss göra det bästa av situationen. Rörelsen levererar en svidande kritik mot stora delar av dagens miljörörelse för att den inte ser hur systemutmanande en miljöomställning måste vara. Så långt allt väl, men i sin mörka uppgivenhet mobiliserar den inte till motstånd mot den katastrofala kursen (den är det ju för sent att göra något åt) utan frossar snarare i undergången.

Eller, så tolkar i alla fall jag Dark Mountain, främst grundad på en i mitt tycke mycket upprörande essä av rörelsen grundare Paul Kingsnorth, se här. Men vad jag förstår gör exempelvis redaktionen för eminenta klimatmagasinet Effekt en delvis annan bedömning, så kanske får vi en debatt kring fenomenet Dark Mountain och, i vidare mening, klimatrörelsens strategi. En försmak finns här.

11 svar to “I mörka bergets skugga”

  1. sverker Says:

    Ja, jag förstår att Dark Mountain kan uppfattas på det sättet, som en kapitulation. En del onödiga markeringar mot demonstrationer som strategi öppnar i alla fall upp för det.

    Men det finns två saker jag gillar med Dark Mountain. Dels har de en större förståelse för klimatkrisens storleksgrad med dess koppling till resurskrisen än många andra grupper inom miljörörelsen. Om det räckte med att sluta flyga, ställa om bilproduktionen till vindkraftsfabriker och lägga järnvägsräls på motorvägarna skulle jag känna mig lugnare. Men det här kriget, till skillnad från Churchills, måste vi utkämpa mot oss själva. Det gör rekryteringen lite knepigare.

    Det andra är att Dark Mountain i mina ögon avdramatiserar kollapsen. Stora delar av världen har levt i kollapsade samhällen under hela 1900-talet och vad som kan hända nu är att även Europa och USA får känna på kollapslivet. Typ.

    Här finns en koppling till omställningsrörelsen, som jag tror har lättare att skapa en kraftfull social rörelse eftersom den bygger på en vitalisering av det lokala samhället – något man kan sätta igång att engagera sig i genast och där man själv kan iaktta de goda effekterna av ens eget handlande, hur illa de övergripande strukturerna än ser ut. Förutom att det är ett mänskligt behov som inte bör underskattas kan det också utgöra en mer positiv, framåtblickande berättelse som man kan bli delaktig i här och nu. Vem vet, kanske den också skapa det identitetsskred som måste till för att en radikal klimatpolitik ska upplevas mer som frihet än tagelskjorta.

    Många täppor små…


    • Hej Sverker!

      Jag håller med om att det är ett problem att den existerande miljörörelsen alltid underskattar behovet av verkligt systemskifte, och jag håller med om att omställningsrörelsen är bra på alla sätt och vis. Till skillnad (?) från Dark Mountain tror jag dock att handfast omställning måste kompletteras med politisk kamp. Att fasa ut fossilerna är en komplicerad process som kräver politiska beslut på högsta nivå, och besluten är alldeles för viktiga för att överlämnas åt politiker och lobbyister.

      Så långt är vi nog överens. Men kanske skiljer vi oss åt i synen på var fronten i det här kriget går? Även om jag givetvis medger att den inte är lika manifest som Engelska kanalen, så håller jag inte riktigt med om att det är ett krig vi måste ”utkämpa mot oss själva”.

      Det är trots allt inte du och jag, och ännu mindre indiska småbönder eller kinesiska fabriksarbeterskor, som har krävt, genomdrivit och fortfarande upprätthåller en fossilbaserad ekonomi. Visst vill ”vi” ha ekonomisk utveckling, men allt fler inser att miljöpriset är för högt.

      Här finns en konfliktlinje mellan ”vanligt folk” och fossilkapitalet, och jag menar att det är viktigt att synliggöra den. Annars riskerar man, så vitt jag kan se, att halka ner i en borgerlig, atomistisk analys där det blir upp till var och en av oss att fixa klimatkrisen. Eller att kapitulera inför människors ”dumhet” och frossa i undergången, vilket jag får känslan av att Dark Mountain gör.


      • Dark Mountain har aldrig kallat sig för en politisk rörelse, utan en kulturell rörelse. De personer som jag har mött som på något sätt närmat sig Dark Mountain har ofta redan varit engagerade i antingen omställningsrörelsen eller klimatrörelsen. Det är att göra det väl lätt för sig att hävda att man måste ge upp all politisk kamp om man också vill diskutera civilisationskrisen ur ett kulturellt perspektiv.

        Jag tycker också att det är att göra det väl lätt för sig att utpeka fossilkapitalet som den stora fienden. Nog för att det är en stor fiende, men det är en fiende som jordens välbeställda minioritet (till vilken många av oss i Sverige kan räknas), lever i en tajt symbios med. Utan det fossila kapitalet blir den nivå av materiellt välstånd som nämnda minioritet vant sig vid omöjligt att upprätthålla.

        Det är därför jag har så svårt att se hur man ska kunna åstadkomma någon radikal förändring utan ett kulturellt skifte som gör att den globala överklassen är beredd att leva på sin beskärda del av en planets resurser, i stället för tre-fyra stycken som i dag.

        Dark Mountains kritik går ju också ut på detta: en stor del av miljörörelsen kampanjar i första hand för att upprätthålla den nivå av civilisation som världens rika har vant sig vid, snarare än sådana förändringar som skulle minska åderlåtningen av fattiga människors resurser och miljö.


  2. Hej David!

    Jag håller med dig om i stort sett allt utom vilka känslor som jag tror att DM frammanar hos klimatkadern: nämligen uppgivenhet och avhopp från det politiska projektet. Det är så jag har sett projektet tolkas, men jag hoppas att jag har fel.

    Notera dock att det inte är jag som hävdar att ”man måste ge upp all politisk kamp om man också vill diskutera civilisationskrisen ur ett kulturellt perspektiv” – det är Kingsnorth som hävdar det genom att agera som han gör.

    Jag menar inte heller att endast fossilkapitalet står emellan oss och en hållbar och rättvis värld, men att det är viktigt att synliggöra de konflikter mellan människor som klimatkrisen skapar. För som Sverker påpekade: Om fienden enbart finns inom oss blir det svårt att värva rekryter.

    Och som du själv påpekar går den konfliktlinjen inte enbart inom länder utan i hög grad mellan länder, där det främst är i vår del av världen som omfattande och svåra förändringar måste genomföras.

    Men det är ju ganska poänglöst att kräva en radikal omställning om det ändå är för sent att göra så mycket. Det sätt på vilket jag uppfattar Dark Mountain – rätt eller fel – passiviserar därför, snarare än mobiliserar.


    • I så fall är vi rätt överens, för jag håller med om att Dark Mountain (och alla andra som gör analysen att en kollaps är ett sannolikt scenario) noga måste tänka sig för hur man kommunicerar ett sådant budskap. Jag tror också att det KAN leda till passivitet.

      Men passivitet kan också födas om det enda handlingsalternativet som presenteras är att vi genomför en global revolution som stänger kolgruvorna och täpper till oljekällorna. Åtminstone för de som har svårt att se hur en sådan revolution ska gå till.

      Vore det inte bättre, som Sverker är inne på, att låta dessa personer engagera sig i exempelvis den typ av resiliensbyggande som Omställningsrörelsen sysslar med? Även om det inte görs i direkt syfte att bekämpa fossilkapitalet.


  3. Håller med! Ekosocialism i sin mest banala form (socialism eller barberque) är lika passiviserande, vilket jag har berört i andra sammanhang. Så här beskriver jag ekosocialismen i Röda rummet (med ett understatement, får sägas):

    ”Att vilja avskaffa tillväxten är därför att vilja avskaffa kapitalismen, vilket visserligen är önskvärt men – visar 150 års erfarenheter på området – inte heller något som låter sig göras i en handvändning.”

    http://www.rodarummet.org/web/2010/10/25/de-uppskjutna-problemens-era/

  4. Samuel jarrick Says:

    Jag anser att ett av de viktigaste problemen med Dark Mountain-rörelsen, åtminstone som den manifesteras i Kingsnorhts essä, är det lyxiga förnuftsföraktet. Författaren Mikael Nyberg skriver i sin bok Kapitalet.se om hur samhällets toppar och näringslivets policymakers i början av åttiotalet började ta över 60-talets kritik av det fyrkantiga löpandenband-samhällets ideal och började anamma en sorts ytlig och delvis falsk anti-teknokratisk image, svärmade för New age och annat, för att skapa en bild av att man skapade ett mjukare företagsklimat, trots att man i praktiken i många avseenden stärkte kontrollen över arbetskraften osv. Han myntade i sin bok begreppet ”Det mondäna oförnuftet”. Jag uppfattar Kingsnorths perspektiv som ett exempel på något liknande, utan alla jämförelser i övrigt.

    Det är rätt perspektivlöst att sitta i tempererade England och unna sig att tycka att vi alla har nåt av lära av kollapsen och att det är fult med vindkraftverk, samtidigt som 3.5 miljoner barn riskerar att gå under i vattenburna sjukdomar i klimatkatastrofens Pakistan

    Och någonstans slår han knut på sig själv. Är det i slutändan Kingsnorths egen alienation i moderniteten det hela handlar om? Är det denna, högst mänskliga och begripliga känsla, som får vägleda hans syn på hur samhället ska se ut? För honom är inte den ekologiska kampen något i grunden etiskt tycks det, om man med etiskt menar någon form av konsekvens-etik. Snarare är kampen något som förs av närmast estetiska skäl.

    Jag har inget emot Kingsnorths gripande berättelse om sina möten med naturen och de upplevelser av sammanhang och mening som dessa möten skapade. Men i samma stund som drivkraften att göra något för miljön är människors egen längtan till ”den orörda harmoniska moder jord”, en jord som inte förstörts av människans framfart, riskerar resonemanget att gå in i en loop. För naturen själv bryr sig inte ett skvatt om sin förmåga att skänka ro hos människor. Den bryr sig inte om nånting. Den bara är. ”Naturen” som en helhet KAN alltså inte finnas för sin egen skull. Den kan bara existera för dem som har förmåga att uppleva den som en helhet. Så den yttersta anledningen till att ekosystemen inte ska förstöras, blir med Kingsnorths inställning just denna förhatliga människas uppskattning av densamma. hmmm (Nu menar jag inte alls att djurens naturupplevelser inte är värda att ta på allvar. Men de kan troligen inte uppleva ”den orörda naturen” som ett eftersträvansvärt begrepp.)

    Om man som i K:s essä menar att det finns något att lära av en ekologisk kollaps, måste frågan bli: VEM ska lära sig? De scenerier som klimatforskningen lagt fram om en skenande klimatkatastrof blir fallet, vilket med dagens politik är rätt troligt, kommer det inte lämna så mycket utrymme till så särskilt många att lära sig någonting. Sist planeten var 6 grader varmare, dog troligen stora delar av djurlivet ut. Det handlar alltså inte längre bara om slutet för den västerländska industriella civilisationen (apropå K:s och George Monbiots debatt för något år sedan) http://www.monbiot.com/archives/2009/08/18/should-we-seek-to-save-industrial-civilisation/. Det handlar om slutet på planeten sådan vi känner den. Alltså att dra sig tillbaka till mörka berget och älska naturens mysterier räcker inte. Och om alla följer i K:s fotspår och ger upp den politiska kampen, kommer till slut ingen längre att kunna älska att hata människan.

    Jag uppfattar till skillnad från Rikard inte Kingsnorth som pessimist. Tvärtom bejakar han snarare och välkomnar kollapsen. På annat sätt kan jag inte tolka hans kritik av satsningar för att ”rädda planeten” och ”minska koldioxidutsläppen”. Det är just det som är så farligt. Monbiot känns mer pessimistisk. Och livrädd för den kamp om resurser bland människor och djur som väntar om klimatförändringarna löper amok. Det är kanske just denna pessimism som tvingar honom att fortsätta slåss.

    http://www.orionmagazine.org/index.php/articles/article/170/

    Hopplöshet kan kanske vara bra, men aldrig uppgivenhet. Även om bägge är nog så begripliga i dessa galna tider.

  5. sverker Says:

    Hej alla!

    Jo, det var nog rätt bra sammanfattat där Rikard, att skiljelinjen går mellan vilken front man betraktar som mest framkomlig just nu. Kanske också mellan vilka fronter vi uppfattar som mer eller mindre ”politiska”?

    Om vi nu stannar kvar i krigsliknelsen så ser jg klimatkampen i stort som ett flerfrontskrig: opinionsbildning, lokal omställning, toppmötesdemonstrationer etc. Jag föreställer mig också att bedömningen av vilket fält som är viktigast för tillfället bestäms ganska mycket av den övergripande samhällsutvecklingen, och att eventuella politiska förskjutningar i Sverige och världen i stort snabbt kan förändra bedömningen.

    Angående vikten av att synliggöra intressekonflikterna håller jag givetvis med, men även om man själv inte tillhör fossilkapitalismens mest skamlösa profitörer så tror jag inte heller att man kan blunda för de förmåner man själv plockar ut ur systemet.

    Jämför med den brittiska arbetarklassens relation till de exploaterade folken i imperiets periferier under 1800-talet. Självklart var inte den tidens engelska fabriksarbetare ansvariga för imperialmaktens framfart bland de förtrampade massorna i andra delar av världen, men nog var det så att den inhemska tillväxten så småningom kom den engelska arbetarklassen till del och slutligen förvandlade delar av den till vad Lenin kallade arbetararistokrati.

    Hur många jobb i dagens Sverige skulle finnas kvar utan fossilkapitalismen?
    Inte mitt. Knappast heller merparten av de jobb som handlar om något annat än att ordna mat på bordet, kläder på kroppen och värme i bostaden.
    Därav liknelsen av klimatkampen som ett krig mot oss själva.

    För övrigt såg jag en lite småskojig fotnot till denna diskussion. George Monbiot själv kämpar just nu vid den front där man pressar sin egen äppeljuice:

    http://www.guardian.co.uk/environment/georgemonbiot/2010/oct/29/how-to-make-apple-juice

  6. Andreas Malm Says:

    Jag har sedan en tid känt ett tvång att konfrontera vansinnet som strömmar ut från det mörka berget offentligt; nu har Rikard gjort det med yppersta briljans i Fria Tidningen. Allt han – och Samuel, också briljant! – säger här ovan kan jag bara skriva under på till hundra procent. Jag har ärligt talat otroligt svårt att förstå att någon förnuftig människa kan reagera med annat än avsky mot den idébrygd Kingsnorth häver ur sig: irrationalistisk, privilegiefrossande, typiskt småborgligt estetisk i sin natursyn – plötsligt ska vi alltså se det engelska rikemansmotståndet mot vindkraftverk (som ju t ex porträtterats i Age of Stupid) som en allierad kraft! – hembygsvurmande (mycket riktigt: Kingsnorth hyllar den nationella gemenskapen http://www.paulkingsnorth.net/englishness.html lika mycket som han spottar på klasskategorin) osv osv. Vad finner ni i denna soppa? Vilka verkliga politiska behov fyller Kingsnorth och hans i sanning mörka berg som inte radikal ekologi redan uppfyller med råge?

    Jag förstår heller inte vad ni, David/Effekt och Sverker, vill uppnå med att importera det här konceptet till Sverige. Det enda synliga resultatet hittills, som jag har mött på flera offentliga klimatmöten på sista tiden, är att människor med hänvisning till Dark Mountain förklarar att det inte längre är någon idé att försöka, att idén med en klimatrörelse är körd, att det är för sent osv. Grattis! Klimatförnekarna skulle inte ha kunnat utså passivitetsideal bättre i rörelsens led, för de har ingen publik bland aktivister, men det har nu Dark Mountain fått. Det är ju också rätt talande att av debattörerna på den här sidan är båda styrelsemedlemmarna i Klimataktion, som gör ett otroligt tungt jobb med att försöka bygga rörelsen, negativa till det mörka berget. Eftersom det går ut på att hävda att klimatrörelsen bör överges (se Kingsnorth) är det inte underligt.

    I grunden handlar det om två möjliga val: att fortsätta föra den politiska kampen för övergången till ett fossilfritt samhälle, radikalisera den och, framför allt, söka sociala krafter att alliera sig med – eller att ge upp. Man kan naturligtvis driva någon slags eko-appeliansk linje om att alla som bor i centrum vinner på den fossila ekonomin, liksom alla där vann på imperialismen på 1800-talet (i så fall borde den förnuftigt politiska konsekvensen vara en grön Blekingegadeliga som ger sig på fossila mål i väst, och det skulle jag tycka betydligt bättre om än kulturella anticivilisationsaftnar, för då handlar det i alla fall om politisk handling). Det finns naturligtvis vissa saker som talar för en sådan syn. Men den anti-imperialistiska delen av arbetarrörelsen hävdade alltid att arbetare i centrum i grunden FÖRLORAR på den borgarmakt som stärks genom imperialism – och just den rörelsen skördade till slut framgångar: centrala skikt av den västerländska arbetarklassen kom att ta ställning mot imperialistiska projekt, från 1917 till 1975, och det bidrog till att avkoloniseringen – från Indien till Vietnam – till sist segrade. Så skulle det kunna bli också idag. En global klimatrörelse måste ha sin främsta bas i periferin men vår uppgift i centrum kan inte vara att ställa in vår kamp, utan att söka krafter här som har ett objektivt intresse av att det fossila kapitalet besegras. Sådana krafter finns i massor. Jag skriver avhandling om det här just nu och ska inte försöka sammanfatta den i ett kommentarsfält, men låt mig bara ta ett enda exempel: utsläppsexplosionen under de senaste tio åren härrör främst från Kina, d.v.s. från att världens indstrikapital har flyttat dit sina fabriker. De har gjort det i jakt på lägsta möjliga löner. Arbetarklassen i väst har alltså ett objektivt intresse av att fossilkapitalet slutar jaga maximal exploatering världen. Den har ett objektivt intresse av ett brott med den fossileldade globaliseringen av produktionen – och det har f.ö. även den kinesiska arbetarklassen, som efter sommarens strejkvåg står inför hotet om fabriksflyttar till Laos och Vietnam, med nya rundor av utsläppsexplosioner där och i andra länder att vänta… För att tala klarspråk: världsproletariatet hålls nere med fossilt kapital (och så har det varit sedan 1830-tal). Det gäller då idag att sy ihop kraven på att ställa om ekonomin med kraven på att produktionen inte ständigt ska flytta någon annanstans. Det kan låta som ren politisk utopi, men faktum är att sådana idéer gror i den europeiska verklighetens vänsterfält: den här helgen håller tyska bilarbetarfack och Die Linke en stor konferens om hur bilindustrin i landet skulle kunna ställas om i klimatvänlig riktning. Man kan välja att koppla sin kamp till sådana projekt – eller att gå upp på det mörka berget. Jag är övertygad om att klimatrörelsens val är givet.


  7. Det var verkligen en oerhört spänstig idédebatt som kom till stånd här. Personligen har jag väntat på att denna debatt skulle aktualisera sig och kritik mot Dark Mountain även uttryckas i den svenska debatten.

    Med det här sagt vill jag bara tillägga: bra jobbat Rickard!

  8. Samuel jarrick Says:

    Sverker, jag håller helt med om att kampen i stor utsträckning behöver föras också inom oss och mot våra konservativt räddhågsna och egoistiskt tröstsuktande vane-demoner. Det går inte att reducera det hela till att handla om klasskamp. Det är en alltför komplex fråga.

    Men utan politiska styrmedel och minskningsmodeller som uppfattas som rättvisa kommer vi ingen vart. Och utan ett maktperspektiv blir det meningslöst att tala om livsstilsförändringar

    När det gäller Monbiots äppelpressning: Jag gillar det. Ingenting som strider mot fortsatt politisk kamp. Det är skitbra att människor börjar omställningen här och nu.

    Vad jag tycker är viktigast är att den späda klimatrörelsen inte splittras. Lokal omställning, facklig kamp, livstilsförändringar, tryck på politiker osv osv sida vid sida.

    Det som inte är fruktbart är att säga: Vi skiter i att försöka.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: