Redan på väg ner till Durban skrev jag om mina farhågor: att EU skulle se till att hålla liv i Kyotoprotokollet, men inte för att bevara dess princip om bindande utsläppsminskningar för industriländer, utan för dess nyliberala marknadsmekanismer som EU vill använda för att slippa vidta verkliga åtgärder för utsläppsminskningar. Detta blev även utfallet: Kyoto förlängdes, oklart hur länge, och i stort sett enbart för EU (sedan även Kanada, Ryssland och Japan följt USA:s gamla avhopp). De bindande utsläppsmålen, som ju var själva huvudpoängen med Kyoto, har inte ens förhandlats fram utan ska rapporteras in under våren – men utgå ifrån att de blir larvigt låga.

Denna förlängning av Kyoto var verkligen inget att fira. Samtidigt var det långtifrån det värsta som hände i Durban. Det värsta var att Kyotos efterträdare inte kommer på plats förrän efter 2020. Detta trots att det råder närmast enighet om att de globala utsläppen måste kulminera senast 2015 för att tvågradersmålet ska vara praktiskt möjligt att nå! Världens länder valde därmed ytterligare några års oförhindrad ekonomisk tillväxt, trots att priset mycket väl kan bli tusen år av allvarliga klimatrubbningar! Jag sammanfattade konsekvenserna i en ledare för Cogito (jag blev även intervjuad för Flamman och Internationalens papperstidning).

När jag letade efter ytterligare belägg för det galna i att ännu en gång skjuta upp åtgärder för att minska utsläppen hittade jag den här extremt läsvärda artikelserien (Del 1, 2 och 3) som till stor del baserar sig på den här klimatvetenskapliga artikeln. Kontentan är, i korthet, att samtidigt som tvågradersmålet blir allt svårare att nå i takt med att verkliga åtgärder dröjer – och dröjer de till 2020 är det i stort sett kört –, så visar ny forskning att själva tvågradersmålet blir allt mindre relevant. Om två graders temperaturhöjning förut utgjorde en ungefärlig gränslinje mellan ”acceptabel” och ”farlig” klimatförändring, är det med hänsyn till nyare forskning snarare gränsen mellan ”farlig” och ”extremt farlig” klimatförändring.

Min ångest över att slutgiltigt ha insett att politiken under kapitalismen – eller åtminstone under dess nyliberala fas – är strukturellt oförmögen att hantera klimatkrisen förvärrades därmed väsentligt av kunskapen om hur bråttom det har blivit att verkligen ställa om. Om FN-förhandlingarna har gått i stå och är närmast omöjliga att påverka under rådande globala styrkeförhållanden bör slutsatsen bli att – åtminstone på kort sikt – lägga fokus på den nationella (och regionala) nivån. Som läget är nu är det nog enda möjligheten: Att vi i Sverige påverkar vår regering att gå före, och att vi förlitar oss på att samma sak sker i andra länder. Nyårskrönikan i Fria är egentligen en uppmaning till detta samt ett litet program för hur det kan ske.

Krönikans själva disposition inspirerades för övrigt av den tänkvärda rapporten Sell the sizzle som diskuterar klimatrörelsens kommunikation, och menar att vi först måste visa att en positiv förändring är möjig innan vi talar om hur mörkt Business as ususal ter si; samt att när mottageren ställts inför detta val upplyses om en genomtänkt plan för förändring och förslag till vad hon själv kan göra.

Jag ventilerade även idén att civilsamhället borde bojkotta nästa års toppmöte i Qatar – för att demonstrera sitt allvarliga missnöje med Durban-överenskommelsen, och för att tydligt rikta fokus mot den nationella nivån. Att döma av debatten var nog frågan för tidigt väckt, dock. Det viktigaste vi kan göra nu är att mobilisera så många och så mycket vi kan för att snarast möjligt ställa om Sverige kring ett radikalt men brett program. Jag återkommer i den frågan.

Jag har tidigare kritiserat utsläppshandeln i mina klimatböcker/rapporter (se här och här), men jag måste säga att jag har blivit ännu mer skeptiskt den senaste tiden. Det framkommer i en artikel i onsdagens Fria tidning (se här). För den som vill läsa mer om utsläppshandeln finns nu Larry Lohmanns artikel, som jag hänvisar till i Fria, på nätet. Rekommenderas! Här finns även en intressant intervju med Lohmann. Den andra artikeln jag refererar till, av Ursula Huws, rekommenderas också men finns bara i sammanfattning.

På Cogitos hemsida skriver jag i dag lite hoppfullt om att platsens radikala traditioner kanske kan ”gifta sig väl” med tidens radikala anda och göra Durban till en vändpunkt. I likhet med Greider anser jag att hoppet står till de radikala rörelserna mot nyliberalism snarare än till klimatförhandlarna. Det inser även gamla klimaträvar som Tom Athanasiou, en av upphovsmännen till Greenhouse Development Rights, som följt förhandlingarna i många år.

Men stalltipset, åtminstone på kort sikt, är dessvärre att klimattoppmötena fortsätter att bli en allt mindre relevant arena och att världen går mot klimatkaos. Att detta sker i fullt medvetande om konsekvenserna är, skriver jag, en tämligen enastående händelse och det är viktigt att börja fundera över vad i helvete som gick snett. En bra ände att nysta i tror jag är att klimatkrisen sammanföll med den nyliberala eran. En ideologi som säger att allt går att lösa med marknader lämpar sig väldigt dåligt för problem som kräver systemförändring.

Förra veckan publicerades en krönika i Fria om den märkligt bristfälliga synen på klimatanpassning som präglar Stockholms länsstyrelses nya klimat- och sårbarhetsutredning. En dyrköpt konsekvent kan bli att nya Slussen bara kommer att funka ca 30 år innan den måste rivas (och Mälaren sannolikt blir en havsvik).

För ett par veckor sedan skrev jag en krönika åt mäktiga Supermiljöbloggen om den sydeuropeiska tillväxtkritiken, som är lite djärvare och mer systemkritisk än den Tim Jacksonska som vi mest hör om här uppe i Nord.

Ytterligare ett par veckor tidigare skrev jag en debattartikel tillsammans med Lina Hjorth om att klimatfrågan är en ödesfråga för alla partier, även vänsterpartiet, men av de fyra ordförandekandidaterna tar tyvärr endast Jonas Sjöstedt frågan på allvar.

Sen var det ju inlägget om befolkningsfrågan på Svenskans debattsida också.

Debatten är egentligen gammal. Jag tycker mig se tre huvudpositioner som kristalliserades ut redan på 1970-talet, kanske ännu tidigare. I renodlad och förenklad form kan de beskrivas sålunda (observera att de flesta personer inte konsekvent tillhör en position, men det är i grunden de anslag vi har att förhålla oss till). Den första positionen – som fruktar ”befolkningsexplosionen” och inte sällan förespråkar befolkningskontroll – kan kallas konservativ och nymalthusiansk. Den andra – som erkänner att ekosystemen har gränser inom vilka ekonomin måste hålla sig men ser den globala överklassens konsumtionsmönster som det stora hotet – dominerar i den radikala och progressiva miljörörelsen. Den tredje – som anser att det inte finns några ekologiska gränser eller ”miljöproblem” eftersom människans innovationsförmåga är obegränsad så länge hon får verka fritt på en oreglerad marknad – kan kallas den liberala hållningen.

Det är den liberala hållningen som nu leder marschen rakt igenom de ekologiska gränser den inte vill erkänna. Den konservativa och den radikala hållningen är enade i sitt motstånd mot detta, men förespråkar olika vägar till hållbarhet: tillbaka mot ett bevarande av privilegiesamhället, eller framåt mot ett mer egalitärt och demokratiskt samhälle.

Här har jag skrivit tidigare om befolkningsfrågan: Fria och bloggpost.

Dagens exempel på realkapitalismens seger hämtar jag från DN Debatt. En utredare på Wallenerbergsfärens egen bank SEB konstaterar att Sveriges befolkning åldrar, vilket kommer att öka kostnaderna för äldreomsorgen. Emellertid har den offentliga sektorn inte råd att tillhandahålla den omsorgen. Vi står därför, enligt Jens Magnusson, inför ett val med två möjliga vägar: ”stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen”. Fast vid närmare eftertanke är det första alternativet inget alternativ, eftersom ”det saknas stöd för kraftigt höjda skatter hos den svenska medelklassen”.

Ergo: Det finns inget annat alternativ än att privatisera äldreomsorgen. Eller – alternativet skulle i så fall vara att låta våra gamla dö ensamma, och det vill väl ingen? Margareth Thatchers nyliberala credo ”There is no alternative” lever med andra ord ytterst väl.

Den här debatten är inte direkt ny, den går i akademiska kretsar under beteckningen Baumols sjuka eftersom den ytterst är en konsekvens av att servicesektorn inte kan rationaliseras i samma takt som industrisektorn och därför blir omsorg relativt sett allt dyrare. Vi vet också hur vänstern (såväl S som V och i hög grad Mp) brukar argumentera i denna debatt: Att det visst finns ett stort stöd hos svenska väljare för en skattefinansierad välfärd, och att skatterna därför visst kan höjas.

Att vänstern inte har lyckats vinna en riksdagsmajoritet i val sedan 2002 och att Baumols sjuka är dömd att förvärras över tid borde stämma till viss eftertanke. Men framför är vänsterns argument ett tecken på hur väl realkapitalismen har lyckats befästa debattens yttre gränser.

Ändå är det inte alls länge sedan det som nu är så ”orealistiskt” att det inte ens finns med på tankekartan inte bara var fullt möjligt, utan dessutom verklighet. När människor i min ålder gick i skolan fick vi lära oss att Sverige var en blandekonomi. Det var ingen ren kapitalism, utan här fanns också en stor offentlig sektor. Den bestod inte enbart av skola-vård-och-omsorg, utan även av vinstdrivande företag: SSAB, LKAB, Svenska Varv, Sveriges Petroleum, Assi Domän, Pharmacia, Linjeflyg… Alla dessa och långt fler bolag var en gång statliga och har sålts ut. Ofta med motiveringen att det ”drar in pengar till staten” – vilket ju är fullständigt vilseledande eftersom det mestadels har handlat om lönsamma bolag med årliga överskott, dvs goda investeringar för staten och sedermera för de privata köparna. Syftet med blandekonomi var inte bara att rädda hotade jobb i till exempel varvssektorn, eller att leverera välfärdstjänster vid sidan av marknaden. Syftet var också att äga inflytande över näringslivets utveckling samt att staten skulle raka av en del av vinstgenereringen i denna högproduktiva sektor.

Blandekonomin var ju dessutom bara en mellanväg mellan marknadsekonomi och fullfjädrad planekonomi – vilket också var ett realistiskt alternativ för inte alls länge sedan. Med andra vet alla som gick i skolan åtminstone fram till 1980-talet, någonstans i bakhuvudet, att det faktiskt finns ett tredje alternativ till att låta de gamla dö ensamma eller att privatisera omsorgen: Nämligen att äga produktionsmedel tillsammans. Men det kan man ju inte säga. Det är ju totalt orealistiskt.

Jag har förstås inget svar på hur realkapitalismens tankebarriärer ska övervinnas. Men den som är i Stockholm kan ju fråga Mark Fisher på Södra teatern på torsdag.

Vår dubbla skuld till svälten

Världens största flyktingläger heter Dadaab och ligger i norra Kenya. Det är byggt för att rymma 90 000 flyktingar från inbördeskrigets Somalia. Men där finns redan över 400 000 människor och nu är det fullt. 25 000 människor har slagit sig ner utanför lägret, oskyddade från miliser och vilda djur. Och tillflödet fortsätter med omkring 1 000 människor varje dag. Av barnen i lägret är 37,7 procent akut undernärda, varav 17,5 procent i så dåligt skick att de riskerar att dö, enligt Läkare utan gränser. Dadaab är inte unikt. I lägret Liben över gränsen till Etiopien finns nu över 100 000 flyktingar, samtidigt som 400 000 somalier har flytt till huvudstaden Mogadishu.

Det är inte väpnade strider som driver ut människorna på vägarna, utan hungern. Ihållande torka, höga matpriser och otillräcklig sjukvård har skapat den värsta nöden på Afrikas horn på decennier. Det lidande som drabbar varje hungrande människa är unikt och oförsvarbart; samtidigt är katastrofen närmast trivial i sin förutsägbarhet. Att Östafrika skulle vara bland de områden som först drabbas av den globala uppvärmningens alla katastrofer har inte bara framgått av diverse avancerade klimatmodeller, samma slutsats dras av klimathistoriker. Även under den så kallade medeltida värmeperioden för ungefär 1000 år sedan drabbades områden av torka som tidigare – och senare – varit frodigare. Särskilt utsatta var Australien, västra Nordamerika – och Östafrika. Eftersom Nilen får sitt vatten från det etiopiska höglandet ledde torkan där snart till sjunkande vattennivåer i Egypten. I Fredrik Charpentier Ljungqvist populärvetenskapliga klimathistoria Global Nedkylning läser jag om det torra året 967 då Nilens låga vattenstånd ledde till att omkring 600 000 egyptier svalt ihjäl. Ibland är historien den bästa spåkulan.

Men medan den medeltida värmeperioden var ”naturlig” befinner vi oss nu i Antropocen – den geologiska tidsålder i vilken den största påverkan på ekosystemen orsakas av mänskliga aktiviteter. Allt tyder på att den uppvärmning världen nu erfar kommer att bli långt kraftigare än för 1000 år sedan. Orsaken är, som alla vet, förhöjda halter av växthusgaser i atmosfären som i sin tur främst beror på förbränning av olja, kol och gas; utsläpp som till nästan fyra femtedelar har skett i de länder som kallas industrialiserade och som bara rymmer en femtedel av mänskligheten.

Innebär det att Sverige och övriga i-länder är direkt ansvarigt för den hungersnöd som nu drabbar Somalia? Torkan beror på oss, men torkan ensam förklarar inte hungern; människor har ännu tillräckligt med mat i både Oklahoma och Australien. Det är när redan sårbara länder drabbas av ytterligare svårigheter som katastrofer utlöses. Emellertid kan man kan på goda grunder hävda att samma grupp av länder som har bränt oproportionerligt mycket kol och olja också har ett särskilt ansvar för Somalias sårbarhet i vidare mening. Landet var koloniserat av England och Italien ända till 1960. USA ledde en misslyckad FN-insats under 1990-talet och bombade landet så sent som 2007. De somaliska piraterna är omtalade men få vet att sjöröveriet startade som en desperat ekologisk försvarskamp mot den industriella utfiskningen av somaliska farvattnen av bland annat europeiska fiskefartyg. De höga livsmedelspriserna beror inte bara på torka i närregionen utan på ökad efterfrågan på världsmarknaden; enligt Världsbanken är USA:s irrationella satsning på majsetanol en direkt orsak till svälten i Afrika. Och så vidare.

Ett gott moraliskt rättesnöre är att vi bör hjälpa en annan människa i nöd oavsett vår egen skuld till hennes belägenhet. När det gäller svältkatastrofen på Afrikas horn kan vi dock konstatera att Sverige och övriga i-länder är dubbelt skyldiga – både till torkan, och att torkan leder till hunger. Att vår regering nu låter andra människor dö i Dadaab, Liben och Mogadishu som ett resultat av egna handlingar är förstås ingenting annat än skamligt.
Rikard Warlenius

Sedan 2007 har flera simuleringar gjorts om vilka utsläppsminskningsmål som krävs för att nå ett globalt 1,5-gradersmål respektive 2-gradersmålet. Enligt SMHI:s nya sammanställning krävs följande utsläppsminskningar av växthusgaser för att med en sannolikhet av omkring 70 procent nå temperaturmålen:

* 2-gradersmålet kräver en global minskning med 50-60 % från 2000 till 2050, och med nära 100 % till 2100. Det innebär – givet en globalt lika per capita-fördelning av utsläppen från och med 2050 – att utsläppen i Sverige behöver minska med cirka 21 % till år 2020 och med 72 % till 2050 (sedan 1990).

* 1,5-gradersmålet kräver sannolikt globala nollutsläpp redan runt år 2050. Det innebär givetvis även att Sveriges och EU:s utsläpp måste vara (minst) noll då. Till år 2020 behöver de svenska utsläppen ha minskat med 36 % (sedan 1990) givet ett lika per capita-scenario.

I målen för Sverige och EU ingår inte nettoutsläpp från avskogning och utrikes luft- och sjöfart, och givetvis sker beräkningarna ur produktionssynpunkt, inte konsumtionsdito.

Rapporten tar inte ställning för vilka mål som regeringen bör ta, men det kan ju vara intressant att jämföra de nya uppgifterna med regeringens och oppositionens nuvarande klimatmål, som jag granskade ingående i en rapport inför riksdagsvalet 2010.

Både regeringen och oppositionen vill minska Sveriges utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990, vilket ju ser väldigt ambitiöst ut, förenligt med per capita-ansvar för ett 1,5 gradersmål. Det gäller emellertid bara för den röd-gröna oppositionen, vars långsiktiga mål till 2050 – en minskning av Sveriges utsläpp med 90 procent – dock inte räcker till 1,5 gradersmålet. För att nå det behöver 90-procentsmålet vara nått redan 2040.

Regeringen, däremot, menar något helt annat med sitt 40-procentsmål. Den räknar inte in de ca 30 procent av Sveriges utsläpp som täcks av EU:s utsläppshandel, vilket innebär att det i själva verket bara ett 27-procentsmål sett till hela Sveriges utsläpp. Men även detta säger ganska lite om regeringens ambitioner eftersom en tredjedel av minskningen år 2020 kan kompenseras med flexibla mekanismer (för mer ingående förklaring, se här och här).

Regeringens mål till 2050 är ännu mer diffust uttryckt, men bör rimligen tolkas som att Sveriges utsläpp bör minskas med 60 procent jämfört med 1990. Satta jämte SMHI:s nya sammanställning räcker det inte ens till ett globalt ansvarstagande för tvågradersmålet.

Moderatregeringen är med andra ord katastrofal även ur denna aspekt. Men vi kan ju alltid hoppas att ”Sveriges nya miljöparti” lyssnar på forskningen och vässar målen.

Mer: Uppsalainitiativet, Rapport

Intressant att notera är att så länge beräkningarna av utsläpp ur konsumtionsperspektiv pekade på att svenska utsläpp var högre än i officiell statistik och dessutom sannolikt ökande över tid, var frikopplingsanhängarna antingen ointresserade eller direkt avvisande mot denna metod för att bokföra utsläpp. Men sedan Timbros Jonas Frycklund upptäckte en i sig utmärkt artikel av Glen Peters m fl från 2010 som tycktes peka på sjunkande svenska konsumtionsutsläpp vaknade intresset från anhängarna av grön tillväxt. Förutom Timbro har Centerns blivande ordförande Annie Lööf hänvisat till artikeln, och den borgerliga tankesmedjan Fores har rent av baserat en egen rapport på resultaten. Såväl Timbro som Lööf och Fores VD Martin Ådahl drar slutsatsen att det därmed är bevisat att Sverige har brutit sambandet mellan tillväxt och klimatpåverkan. Att den slutsatsen är ytterst vanskligt blev uppenbart när jag gick igenom Peters resultat i en bloggpost. Utan att förminska deras resultat konstaterade jag ändå att det sista ordet knappast var sagt.

Inte ens med Mårten Berglunds imponerande uppsats Green growth? – presenterad på DN Debatt igår av Berglund, Kristoffer Jakobsson och professor Kjell Aleklett – är väl sista ordet sagt, men väl ett stort steg taget. Det är uppenbart att Berglunds undersökning, som analyserar en lång serie av svenska data (från 1993 till 2005) lämpar sig bättre för att yttra sig om specifikt svenska utvecklingen än Peters undersökning, med data för bara två år (2001 och 2004) men 113 länder. Berglunds resultat – att de svenska utsläppen ur konsumtionsperspektiv har ökat med ca 20 procent från 1993 till 2005 – är därför mer robust än Peters resultat för Sverige (förmodligen håller till och med Peters med om det).

Därför är det intressant att se hur de som tidigare drog så klara slutsatser om Sveriges frikoppling reagerar nu. I stället för att erkänna att de hade fel eller åtminstone förhålla sig ödmjukt till dessa nya fakta verkar de ta till samma knep som fossillobbyn (och innan dem tobakslobbyn) när de började bli överbevisade om koldioxidens (rökningens) skadliga verkningar: De sår tvivel om det vetenskapliga läget. Det gäller åtminstone Timbros Jonas Frycklund. Han som i våras jublade över Peters resultat och skrev att rapporten visar att ”utvecklingen mot en bättre miljö fungerar i Sverige oavsett mätmetod”, avfärdar sålunda nu om Berglunds rapport med att ”den här typen av analyser alltid bygger på olika antaganden och att en norsk studie nyligen kom till motsatt resultat för Sveriges del”.

Nu väntar vi på vad miljöminister Andreas Carlgren och (kommande miljöminister?) Annie Lööf ska säga nästa gång Sveriges frikoppling förs på tal. Ska de också nedlåta sig till att så tvivel om det vetenskapliga kunskapsläget? Oavsett vilket lär de säkerligen göra en taktisk reträtt, tillbaka till den inställning frikopplarna hade innan Peters m fl artikel: argumentera för att konsumtionsperspektivet över huvud taget är irrelevant. Detta tycks vara den linje som tankesmedjan Global utmaning väljer. I en förvirrad kommentar säger deras klimatansvarige Måns Lönnroth att ”min slutsats är ändå att Sverige under senare år har brutit sambandet mellan produktion i Sverige och svenska utsläpp av koldioxid” – vilket ju var ett goddag yxskaft-svar. Att utsläppen som görs direkt i Sverige har minskat är inte ifrågasatt, problemet är, med Glen Peters (jo han vars forskning används av frikopplarna) ord, att Sverige har ”slängt mer över staketet än vad ni har städat på hemmaplan”.

Och för att kunna mäta även det som har slängts över staketet måste man anlägga ett konsumtionsperspektiv. Även om frikopplarna nu åter lär hävda motsatsen är det perspektivet förstås lika viktigt och relevant nu som under den korta tid då det kunde användas till tillväxtkramarnas fördel.

Fler kommentarer: Uppsalainitiativet, Effekt, Aspo Sverige, Schlaug,

Jag har tidigare skrivit en krönika om varför befolkningsökningen inte är problemet, Finns det hjärterum så finns det stjärterum, där jag även citerade en skarp krönika av George Monbiot. Nämnas bör även Hans Roslings goda förklaringar till varför befolkningsökning är ett villospår för den som vill förbättra världen. Jag ska inte upprepa mig, men alldeles ny är den här intressanta krönikan av Betsy Hartman, forskare och engagerad i kvinnors hälsa och djupt kritisk till överbefolkningshypotesen.

”Befolkningslobbyn”, som hon kallar den, är mycket stark i USA och uppbackad av mäktiga intressen. En intressant kommentar är att hon menar att överbefolkningspropagandan underminerar kvinnors reproduktiva rättigheter, i motsats till vad de själva, inklusive debattörerna i Göteborgs-posten, brukar göra gällande. Orsaken är att familjeplanering som tillkommer av oro för ”befolkningsexplosionen” betraktar kvinnors reproduktiva rättigheter som ett medel snarare än ett mål:

The distinction may seem subtle, but it is not. Family planning programs designed to limit birth rates treat women, especially poor women and women of color, as targets rather than as individuals worthy of respect. Quality of care loses out to an obsession with the quantity of births averted.

Ur ett social-ekologiskt perspektiv är det tämligen uppenbart att det är ekonomisk aktivitet, inte människor i allmänhet, som hotar att spränga planetens ekologiska ramar. Eftersom världens BNP är extremt ojämnt fördelad mellan Nord och Syd (och inom Nord och Syd) är det alltså vissa människor som utgör problemet. Nog finns det plats för fler om vi bara förmådde organisera samhället rationellt och jämlikt. Exempelvis har ekonomen och humanekologen Kenneth Hermele uppskattat (tror inte att det är en publicerad uppgift, men han har flera gånger nämnt den) att om alla levde som veganer skulle planetens befintliga åkermark – dvs utan att ta ytterligare regnskogar osv i besittning – kunna försörja 30 miljarder människor.

Att ”överbefolkning” alltid tenderar att handla om fattiga människor långt borta är inte bara talande utan i grunden felaktigt. Att de flesta i USA och Västeuropa lever i relativt välstånd beror inte på lägre befolkningstäthet i sig, utan på det faktum att vi lever långt över våra ekologiska tillgångar. Om det inte vore för vår förmåga – grundad på vår globala maktställning – att extrahera råvaror och arbetskraft från övriga delar av världen skulle våra länder framstå som lika ”överbefolkade” som någonsin Bangladesh.

Inte minst i egenskap av västerlänning är det därför betydligt rimligare att lägga fokus på våra länders ansvar, i stället för att förlägga problemet till de fattiga länder vars ekologiska resurser vi har exploaterat i hundratals år.

UPPDATERING: Miljöaktuellt intervjuar Hermele om hur många veganer jorden rymmer.

Här min krönika ur Fria tidningen:

Världens fattigaste betalar vår klimatskuld

Den senaste ronden av FN:s klimatförhandlingar avslutades häromveckan i Bonn och jag inte vad jag tycker är värst: att de magra löften om utsläppsminskningar som utfästs kommer att leda till en uppemot fem grader varmare värld, eller att industriländerna – inklusive Sverige – uppenbarligen tänker låta världens fattiga ta den klimatsmällen själva.

Tanken var ju det precis omvända. Enligt Klimatkonventionen, som antogs i Rio de Janeiro 1992, skulle utsläppen minska så mycket att farlig klimatförändring undviks. Och det slogs fast att det var den industrialiserade världens skyldighet att gå före och betala för åtgärder även i utvecklingsländerna.

I Rio var alla överens om att agera ”på grundval av rättvisa” men så fort konventionens målsättningar skulle omvandlas till bindande åtaganden har industriländerna obstruerat. De bindande åtaganden som gjordes i Kyotoprotokollet 1997 var helt otillräckliga och fulla av kryphål, och har inte förhindrat att utsläppen fortsätter att öka. IEA slog nyligen fast att nytt globalt utsläppsrekord sattes 2010. Vilket borgar för att värmerekordet, också från 2010, blir kortlivat.

Kyotoprotokollet löper ut 31 december 2012 och förhandlingarna om dess efterträdare skulle ha kulminerat i Köpenhamn 2009, men nu tror ingen att de blir klara förrän i mitten av decenniet. Dessutom ser arvtagaren ut att bli ännu mer urvattnad, med ännu mer frivillighet och kryphål. Visserligen finns nya fina målsättningar om att uppvärmningen ska begränsas till 2 grader – men det spelar ingen som helst roll när de konkreta löften om utsläppsminskningar som länderna har gjort kommer att leda till en temperaturhöjning på mellan 2,5 och 5 grader, enligt FN-organet UNEP.

Ännu mer häpnadsväckande är en färsk studie av hur dessa löften fördelar sig mellan industri- och utvecklingsländer. Stockholm Environment Institute visar på uppdrag av Oxfam att industriländerna (Annex 1 på FN-jargong) – de länder som enligt konventionerna ska gå före – har utfärdat betydligt magrare löften om utsläppsminskningar än utvecklingsländerna. Kinas löften till 2020 är nästan dubbelt så stora som USA:s! EU:s löften är bara en tredjedel av utvecklingsländernas!

Om inte detta vore pinsamt nog för oss i den rika världen konstaterar rapportförfattarna att den lilla ansträngning som Annex 1 ändå har utfäst helt och hållet kan omintetgöras av de slappa regelverk och flexibla mekanismer som samma länder kämpar för i syfte att slippa göra riktiga, konkreta utsläppsminskningar.

Och om inte det vore pinsamt nog håller i-länderna på att slarva bort den enda framgången i Köpenhamn: finansieringen av klimatåtgärder i Syd. Av de så kallade snabbstartspengarna, 30 miljarder dollar i nya medel som skulle utbetalas till utvecklingsländerna år 2010-2012, har bara omkring 12 miljarder budgeterats, enligt World Resource Institute. En stor del av pengarna är inte heller nya utan bara ommärkta, redan utlovade biståndspengar. Länder som Sverige tycker alltså att det är anslagen för fattigdomsbekämpning som ska betala vår klimatskuld. Fast allt är inte ens avbetalningar: Av EU:s utlovade 7,2 miljarder euro är 52 procent lån av olika slag!

Dessa svek inger knappast det förtroende för de långsiktiga finansieringslöften som utvecklingsländerna krävde för att överhuvud taget fortsätta förhandla. De inger knappast det förtroende som krävs för att bryta dödläget i klimatförhandlingarna. Det är bara en beskrivning av vägen till klimathelvetet, som vår regering är med och asfalterar.
Rikard Warlenius

Länkar: SEI:s rapport, WRI:s rapport.