De skulle varit satta i karantän 2009 (liksom Skärholmens LS) istället för att tillåtas delta med flera kongressombud baserade på fiktiva medlemssiffror. Därmed hade Arbetaren haft en redaktionsledning med kompetens och erfarenhet, men likafullt ett gäng maktfullkomliga figurer i AU/CK och bolagsstyrelse.

De nya chefredaktörerna gjorde en bättre tidning, enligt min mening. Men förbättringen bestod bl a i att den extrema fackliga renodling som tidningsuttalandet krävde avskaffades. Mitt intryck är att Arbetaren numera innehåller lika mycket ofackligt material som före MP:s tid och en del ganska flummigt (vilket inte måste vara fel). När jag gratulerade den nyblivne redaktören Daniel Wiklander till en bra tidning och undrade om han var medveten om brottet mot tidningsuttalandet fick jag inget svar. Ömtålig fråga, kan inte diskuteras.

Till senaste kongressen kom dessutom facknördarna i Malmö LS med nästan exakt samma kritik mot Arbetaren som på Rickards och Rebeckas tid. Kongressen instämde inte. Tidningsuttalandet var alltså ingenting värt. Tack för det.

Ang. frågan om det var rätt att publicera sig i Aftonbladet eller ej: interndebatt, t ex i Syndikalisten, är inte precis något som uppmuntrats av SAC:s tvärsäkra CK- och AU-majoritet de senaste kongressperioderna. Avvikande åsikter ska helst tigas ihjäl. I andra hand bankas ner med disciplinkrav.

Syftet med denna krönika var i stället att diskutera om ojämlikhet kan motiveras etiskt om vi helt enkelt antar att ekonomin inte kan växa ytterligare. Du må finna detta antagande verklighetsfrämmande – personligen tycker jag snarare tilltron till evig tillväxt är ett verklighetsfrämmande antagande – men jag finner det väldigt intressant att även du håller med om att givet detta antagande skulle både du och Rawls hålla med om att fortsatt ojämlikhet vore orättvist.

Nolltillväxt förutsätter att dagens situation totalt konserveras. Inga nya idéer får realiseras, inga nya tekniker användas och naturen/klimatet/miljön ska som genom magi inte längre påverkas av hur dagens produktion ser ut. Vi kan inte heller genomföra några reformer som syftar till att bättre hushålla med mat/boendeyta/energi el liknande.

Men det är en intressant om än verklighetsfrånvänd fråga du ställer. OM evig nolltillväxt; finns det då moraliska argument för fördelningsorättvisa. Rawls skulle svara nej och jag håller med honom.

Det tråkiga med det hela är bara att om man frös hela världens situation idag – och därigenom fick ett argument för varför absolut fördelningsrättvisa vara det moraliskt riktiga så skulle jorden tämligen snart gå under av klimatförändringar och miljöförstöring.

Argumenten mot ojämlikhet är och förblir att det dels inte leder till ökad effektivitet (åtminstone inte för de nivåer av ojämlikhet som råder i dagens samhällen), och att det dels har massiva skadeverkningar (Jämlikhetsandens poäng). De argumenten behövs lika väl i ett samhälle med nolltillväxt som idag. Därmed blir det helt enkelt irrelevant att blanda in nolltillväxten i diskussionen.

Det vettiga med att stipulera nolltillväxt över huvud taget är en annan fråga och för mig framstår det som oerhört bakvänt. Som jag ser det behöver vi få ett politiskt fokus på att minska koldioxidutsläppen, som är överordnat kraven på ekonomisk tillväxt. Om vi reglerar koldioxidutsläppen kommer det troligtvis att kraftigt minska den ekonomiska tillväxten – och det måste vi vara beredda på – men det verkar oerhört konstigt att göra det till ett självändamål att den helt ska avstanna. Jag kan förstå poängen med att propagera ”mot tillväxt” i den meningen att tillväxten idag framställs som samhällets allra viktigaste målsättning men det tror jag inte gynnas av att vända detta till en annan lika orimlig tes om att tillväxten bör bekämpas.

Men vad gäller tillväxt resp effektivitet tycker jag fortfarande att det är du som är snurrig… Men jag ska försöka reda ut var jag tror att vi skiljer oss. Jag använder ordet tillväxt i den vanligaste betydelsen, dvs för ekonomisk tillväxt. Om den ekonomiska tillväxten ska avstanna innebär ökad effektivitet (i betydelsen ökad arbetsproduktivitet) visserligen att en mindre arbetsinsats krävs för ett visst ekonomiskt utfall, men rent definitionsmässigt kan ju inte ekonomin växa. En välvillig tolkning av dina tidigare inlägg är att du använder ordet tillväxt för att beskriva insatsen av något, antagligen naturresurser, i produktionen, och i så fall är det ju riktigt att ökad effektivitet (i realiteten: större insatser av någon av de övriga produktionsfaktorerna arbete eller kapital) kan ge ett ökat ekonomiskt utfall och mer att fördela. Men det var inte det jag avsåg. Jag avsåg – så som brukligt är när tillväxt används utan närmare bestämning – det ekonomiska utfallet. Om den ekonomiska nivån hålls konstant är ekonomin givetvis ett nollsummespel.

Är vi överens om det? Är sålunda ditt argument att borgarklassen alltid har motiverat ojämlikhet genom att det ökar produktiviteten, och att detta argument är oberoende av om den ökade produktiviteten resulterar i en totalt större ekonomi eller inte? Jag kan i så fall konstatera att jag inte har stött på det argumentet tidigare, och inte finner det särskilt övertygande.

Eller är det helt enkelt så att du, om än genom en förvirrande användning av etablerade begrepp, hävdar decoupling-argumentet, dvs att den ekonomiska tillväxten kan fortsätta utan ökat uttag av naturresurser genom effektivare teknologi? I så fall blandar du ihop premiss med slutsats. Premissen för mitt resonemang var att (den ekonomiska) tillväxten behöver upphöra, och slutsatsen därav att ekonomin blir ett nollsummespel. Du påstår att du kritiserar min slutsats, men om det är decoupling du hävdar så är det premissen du kritiserar, alltså att tillväxten inte behöver upphöra. Och det är okej, det gör ju de flesta ekonomer och politiker, både mainstream och vänster. Men det är en annan debatt.