Världsparlament, ja tack

Tällbergstiftelsens Bo Ekman skriver i dagens DN att det behövs en mer demokratisk och överstatlig världsordning för att klara klimatet och andra globala utmaningar.

Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med.

Den viktiga frågan att ställa är inte vad som gick fel i Köpenhamn utan hur en demokratiskt grundad ordning skall formas i denna nya värld.

Jag är rädd att Bo Ekman har rätt. Rädd, men inte för att jag fruktar en sådan världsordning. Till skillnad från stora delar av vänstern sörjer jag inte om nationalstaterna förlorar en del suveränitet till en demokratisk överstatlig nivå. Utan rädd för att jag fruktar att en ny världsordning inte kommer att införas i tid för att undvika katastrofal klimatförändring.

Vi behöver verkligen förändra och demokratisera de globala maktstrukturerna, men vi måste samtidigt kämpa för att så bra beslut som möjligt fattas inom nuvarande världsordning. Men jag medger att det ser oerhört svårt ut att komma någon vart genom den typ av förhandlingar som brakade samman i Köpenhamn.

Förra året komen bra bok på temat världsdemokrati och klimatet: Tillsammans av filosofen Folke Tersman. Den presenterades på DN Debatt. Jag lyfte frågan om klimat och världsparlament på Arbetarens klimatblogg 2007 apropå en kampanj som då genomfördes.

Flyget skapar död och ofrihet

Den av Svenskt Flyg sponsrade debatten om flygets framtid på Newsmill som jag redan har kommenterat fortsätter. De borgerliga flyganhängarna – som vill fortsätta snedvrida konkurrensen genom skattefrihet för flyget – tar till stora ord. För Timbrochefen Maria Rankka är ”mobilitetsbegränsande reformer” – dit hör förmodligen en flygskatt – ”ett hot mot det öppna samhället”. Infrastrukturminister Åsa Torstenssonanser att flyg är frihet. Så här skriver hon:

”I år firar svenskt flyg 100 år. Det är hundra år av frihet. Frihet att bo var jag vill, frihet att komma bort från vardagen för en stund och frihet att knyta kontakter runt om i världen. För det är just detta som flyget är. Ren och skär frihet.”

Mats Sander, moderat och sammankallande i riksdagens Luftfartsforum, går – tro det eller ej – ännu längre: ”Att flyga är att leva”, skriver han.

Problemet med dessa pompösa argument är att ingen har hävdat motsatsen. Ingen har sagt: ”Låt oss minska på flygandet, det skapar för stor frihet”. Det är därför inlägg i en ickeexisterande debatt. Argument utan motargument. Slag i luften.

Men argumenten fyller ändå en funktion. För implicit säger de att de som vill minska flygandet är emot frihet, mot livet, mot det öppna samhället. Det är smutskastning av motståndarna och även ett sätt att blanda bort korten: varken flygbranschen eller högerpolitikerna har några bra svar till alla dem som oroas över flygets stora miljöpåverkan. De kan inte förneka att flyget är en viktig orsak till att människor dör eller tvingas fly på grund av klimatförändringar. Att flyget alltså skapa död och ofrihet för människor som dessutom aldrig har haft råd att få uppleva flygets frihet.

Det är tyvärr vanligt att stora fluffiga ord som frihet och demokrati får kompensera för avsaknad av verkliga argument. Men det blir ju så fel. Livet och friheten är för faen mycket större än flyget.

Överst på löpet!!!

Precis i skrivande stund toppar jag Newsmill med en artikel om FN:s klimatchef Yvo de Boers avgång. Man kan ha åsikter om Newsmill, men undan går det i alla fall. Jag hörde på lunchekot om att de Boer lämnade sin post och funderade på om jag skulle blogga något om det. Senare, hade inte tid just då. Vid trerycket ringde en av Newsmill-redaktörerna och ville ha en artikel, och då var det bråttom bråttom upp i eftermiddag! Trots att man inte får en spänn betalt rycks man med och stressar ur sig en text. För att det är lite kul att vara med. Autoexploatering på hög nivå. Och lite kul.

[Nu är jag inte längre överst på löpet och törs väl länka Newsmill-artikeln utan att riskera att vara den första (och kanske enda) som bloggar om sin egen artikel]

Fler om Yvos avgång:
Aftonbladet
DN
Alltid lika träffsäkra Badlands Hyena
Alltid lika underhållande Dick Erixon

(Den långa) vägen till Köpenhamn

Bloggaren Guldfiske skriver inte så ofta men däremot långt och tänkvärt. Inlägget om toppmötet i Köpenhamn är väl värt att läsa för den som intresserar sig för möjligheten att bygga en klimatrörelse som verkligen kan utmana BAU-vägen mot klimatkatastrof. Och även om demonstrationen med 100 000 deltagare var alldeles fantastisk håller jag med om att den rörelsen aldrig riktigt formerades i Köpenhamn. Guldfiske avslutar:

”Nu börjar det hårda arbetet.”

Lite fånig är dock slängen åt Klimataktion: ”Den dominerande opinionsrörelsen utanför Hopenhagenjippona var den internationella tcktcktck-kampanjen, en kampanj planerad av marknadsföringsbyråer tillsammans med näringslivet och NGOer – här i Sverige bland annat Klimataktionen.”

Eftersom jag var lite inblandad i tcktcktck-Sverige kan jag vittna om att vi varken såg till några marknadsföringsbyråer eller näringslivsföreträdare. Vi var en ganska liten och disparat allians av olika organisationer som ville samarbeta kring mobilisering och påverkan inför Köpenhamn, och såg en poäng att koppla upp oss mot den internationella klimatrörelsen. Även internationella tcktcktck, som jag hade lite att göra med i Köpenhamn, bestod av hårt arbetande NGO-folk, inte direktörer eller reklamare.

Däremot är det ganska uppenbart att PR-proffs var inblandade i kampanjens utformning och säkert fanns det också pengar från privata företag någonstans i bakgrunden. Men så vitt jag kunde se var de inte med och påverkade kampanjens politiska utspel eller aktioner. Den källa som Guldfiske hänvisar till förefaller rätt grumlig, att döma av längd och kommentarer.

Bojkotta OS!

Min nya karriär som bloggare tog i dag ett stort steg framåt när jag fick äran att gästblogga hos Effekt: Bojkotta OS! lyder den något provokativa rubriken.

Läs inlägget här.

För övrigt skriver även meteorologen Andreas Vallgren att Vancouver kan bli ett av våra sista vinter-OS, åtminstone på nu klassiska vinterorter.

Min mest refuserade artikel

Livet som frilansare är tufft och nedanstående lilla filmreflektion har refuserats av flera prominenta medier. De refuserande redaktörerna har visserligen inte varit elaka utan hänvisat till platsbrist eller att andra liknande artiklar är bestämda, och efter att några varv gått till att artikeln förlorat i aktualitet. Hur som helst torde det vara en ganska usel artikel. Men varför har man en egen blogg om inte för att slippa andra granskningar än den egna skamkänslan? Så… håll till godo:

—

Vad gör du när katastrofen kommer? Tre aktuella filmer ger helt olika svar på vårt handlingsutrymme före och efter en allvarligt naturkatastrof. I den mörka och nedstämda filmen Vägen av John Hillcoat vandrar en far med sin son söderut genom ett ödelagt och sterilt landskap efter en katastrofal händelse, oklart exakt vad. Genom stort mod och stor försiktighet överlever de möten med kannibaler och rånare i en vidrig miljö som samtidigt förefaller rätt realistisk. För vad händer om jorden slutar förse oss med mat och allt annat vi behöver? Enligt filmen, och Cormac McCarthys bok som är förlaga, förmår vi människor inte hålla ihop samhället utan resultatet blir det ett allas krig mot alla, en slags perverterad darwinism. Pappan och sonen klarar sig eftersom de är bärare av lämpliga egenskaper – The survival of the fittest.

Att det går att överleva katastrofer genom ett resolut agerande går igen i en annan aktuell katastroffilm av helt annan karaktär: Roland Emmerichs 2012. Kanske är det vår djupt liggande föreställning om den fria viljan – från Jesus till Sartre – som gör att vi så gärna vill drömma om handlingsfrihet även när det är kört. För naturligtvis är det helt osannolikt att som John Cusacks karaktär rädda sig ut ur ett Kalifornien som spricker och rasar ut i havet genom att trycka gasen i botten, först i en bil och sedan upp i ett flygplan. Rent filmiskt erbjuder dock flykten ett gyllene tillfälle att visa upp storslagna, animerade katastrofscener.

Samtidigt förefaller slutet på 2012 – som väl såhär flera månader efter premiären får avslöjas – betydligt mer verklighetstroget än Vägens darwinism. I 2012 handlar det inte om The survival of the fittest – utan om The survival of the richest. Bara den bråkdel av världsbefolkningen som antingen tillhör den globala politiska eliten eller kan betala en miljard euro per biljett får följa med på resan undan en sammanfallande värld.

Ska vi tro på forskarna så är det inte så att hela planeten plötsligt kommer att ödeläggas och bara de mest lämpade klara sig. Åtminstone ser det inte ut så på kort och medellång sikt. I stället är det främst redan fattiga delar av världen som Afrika och södra Asien som drabbas först och hårdast – av geografisk slump och för att fattigdom skapar sårbarhet – se bara på Haiti. Enligt FN-organet UNDP är risken att drabbas av en klimatrelaterad katastrof 1 på 19 i ett utvecklingsland, men bara 1 på 1500 i ett OECD-land.

Frågan är om vi i våra OECD-länder kommer att släppa ombord världens fattiga på vår ark eller om vi stänger portarna och seglar ifrån dem. Ska vi döma av FN:s klimatförhandlingar, där fiaskot i Köpenhamn bara var kulmen på åratal av svek mot fattiga och kommande generationer, så är den aristokratiska upplösningen på 2012 en betydligt mer träffande metafor än Vägens demokratiska darwinism.

Ett annat förhållningssätt till framtidens katastrofer än att bara rädda sitt eget skinn vore annars att försöka undvika dem. Förslaget som ställs i James Camerons storslagna film Avatar är förvånansvärt radikalt för att komma från Hollywood: väpnad kamp mot den ekonomisk-militära kraft som exploaterar såväl planeten Pandora som dess Na’vi-befolkning.

Det mesta tyder på att vår egen jord ännu går att rädda, men att det är bråttom om vi ska undvika allvarliga katastrofer. Personligen har jag ingen lust att vänta. Jag vill inte vandra ner för den där skräckinjagande Vägen, och jag skulle inte kunna hosta upp en miljard euro. Trots detta framstår i dagsläget ändå Avatars radikala men ändå positiva inställning som den mest orealistiska av de tre filmerna.