Oljetoppen i klimatkrisens tid – anmälan av en avvikande åsikt

april 1, 2012

Det viktigaste först. I veckan kom nya desperata rop från klimatforskare om att tiden för meningsfulla utsläppsminskningar är på väg att rinna ut. En forskarkonferens i London varnade för att världen nu är nära att nå så kallade ”tipping points” – trösklar bortom återvändo – som gör den globala uppvärmningen oåterkallelig. Enligt Reuters referat i Scientific American har vi bara det här decenniet på oss. Om inga åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen kommer temperaturen ha ökat med sex grader i slutet av århundradet.

– Det här är det kritiska decenniet. Om vi inte lyckas vända kurvorna det här decenniet kommer vi att korsa de där gränserna, sade Will Steffen, chef för Australian National University’s Climate change institute. Han påminde också om att klimatöverenskommelsen från Durban 2011 går ut på att inte göra någonting förrän efter 2020. Läs mer om konferensen på Supermiljöbloggen och Effektbloggen.

Den här typen av nyheter borde rimligen toppa alla nyhetssändningar men verkar, med nämnda undantag, inte ens intressera miljö/klimat/omställningsrörelsen i någon högre grad. Veckans snackisar i dessa kretsar har i stället varit två rapporter publicerade av Finansdepartementets råd Expertgruppen för miljöstudier, båda lustigt nog skrivna av norska ekonomiprofessorer. Den första, av professorn i nationalekonomi Michael Hoel, räknar på om det är värt för små länder som Sverige att ”gå före” i klimatarbetet och kommer fram till att nej, det är det inte. Resultatet presenterades på DN Debatt och den, ska vi säga, mer moderata miljörörelsen gick förstås i taken över detta och skrev svar till DN Debatt. Även jag och professor Alf Hornborg formulerade ett svar där vi först och främst vänder på själva frågeställningen: Hur skulle ett land som Sverige över huvud taget kunna ”gå före” när vi ju är ett av de länder som, sett ur globalt utsläppsperspektiv, släpar långt efter. Sverige har ju ett stort historiskt ansvar och en klimatskuld, och därför kan inte måttliga reduktioner betraktas som att ”gå före”.

I den mer systemkritiska delen av rörelsen var det främst den andra rapporten som väckte uppmärksamhet: professorn i petroleumekonomi Öystein Norengs vidräkning med den så kallade oljetoppshypotesen, som presenterades på SvD:s debattsida. Bara några dagar tidigare publicerade dessutom Timbro rapporten ”Peak Whale, Peak Oil” av ekonomhistorikern Erik Lakooma; detta till synes samlade angrepp från neoklassiska ekonomer fick peakoilarna att lansera ordet ”oljetoppsförnekare” som beteckning på dem som menar att utbudet av olja och andra råvaror påverkas av priser mer än fysiska begränsningar (se ASPO, Effekt, Flute, Cornucopia).

Personligen tycker jag att det finns poänger i oljetoppskritiken. Rimligen kan vi inte veta hur mycket olja som finns kvar i marken, även om det förefaller troligt att de största fynden redan är gjorda. Och att teknikutveckling och prisökningar gör tidigare olönsam utvinning lönsam låter också helt sannolikt. Men om vi står på oljetoppen nu eller om det dröjer ytterligare några år eller rent av decennier kan inte jag ge något originellt svar på, jag har alldeles för lite kunskaper i ämnet. Frågan förefaller dock lite för öppen för att jag tycker att man ska stämpla förnekare i pannan på de som inte håller med; det är ett ord som hämtar stark laddning från Förintelsen och bör därför användas med försiktighet.

Efter att ha sett den på förhand upphaussade debatten mellan Noreng och Peak oil-nestorn professor Kjell Aleklett (SEB:s chef för råvaruhandeln Torbjörn Iweson var också med) i samband rapportens lansering i fredags, tyckte jag mig dock kunna konstatera att debatten tyvärr lider av att motståndarnas argument görs till karikatyrer.

Skillnaderna mellan lägren är överdrivna, helt enkelt. Ekonomerna förnekar givetvis inte att olja är en ändlig råvara – det hade ju varit fullständigt galet – eller ens att en kulmen i oljeproduktionen kommer att nås. Däremot är varken Noreng eller Lakooma övertygade att vi är där ännu, bland annat eftersom det höga priset kommer att öka utbudet. Men pinsamt nog refererar inte Noreng alls till Peak oil-forskningen efter år 2000, och som lekman får man intrycket att hans prognoser för den framtida oljeutvinningen är väl överdrivna.

Å andra sidan säger ju inte Aleklett att oljan kommer att ta slut bums och leda till ett sammanbrott för den globala civilisationen. Tvärtom är hans prognoser ganska odramatiska. Om jag hörde rätt (såg debatten på nätet, men är man hemma med bebis brister uppmärksamheten med jämna mellanrum) prognostiserar han en mycket måttlig minskning av den globala oljeproduktionen. Så sent som 2035 kommer produktionen fortfarande motsvara 90 procent av dagens. Aleklett varnar för att oljeproduktionen inte kommer att kunna öka i takt med potentiell efterfrågan och att vi därför får vänja oss vid höga priser och har all anledning att börja utveckla substitut. Men han betonade att han är teknikoptimist (känd kärnkraftsvän, till exempel) och tror att världen visst kan greja övergången utan större systemförändringar.

Till Alekletts heder ska också sägas att han var den enda som påminde om att oljeutvinning faktiskt har en miljödimension (att den aspekten i övrigt inte alls behandlades på ett seminarium anordnat av en ”expertgrupp för miljöstudier” är i själva verket häpnadsväckande). Även om vi KAN borra upp olja ur Arktis kanske det inte är någon särskilt bra idé, tyckte Aleklett, med tanke på risken för att skada känsliga ekosystem och ökade utsläpp av växthusgaser. Det var ett argument som föreföll helt främmande för såväl petroleumekonomen Noreng som bankmannen Iwarson. Den sistnämnde menade att även om oljan börjar sina – vilket han i och för sig inte tror – finns ju ymniga resurser av andra kolväteföreningar – tjärsand, olje- och gasskiffer, stenkol, naturgas osv – att tillgå, så, citat, ”det finns gott hopp”. Dvs hopp om att vi ska kunna fortsätta bränna fossila bränslen i flera generationer till.

Även om den neoklassiska analysen av råvarutillgångar har vissa teoretiska förtjänster används den, som synes, nästan alltid till att motivera fortsatt miljöförstöring. Vi behöver inte bekymra oss över ändliga resurser eller farliga utsläpp, för eftersom människans innovationskraft är oändlig så länge den får fritt spelrum på en oinskränkt marknad kan vi utgå ifrån att alla bekymmer kommer att få en lösning. Det är med andra ord en teori för den business as usual-praxis som har fört oss till katastrofens rand.

Men faktum är att jag känner mig bekymrad även över vissa av oljetoppsanhängarnas sätt att resonera. Där finns inte sällan en så stark övertygelse om att oljan och andra fossila bränslen är på väg att ta slut att en stor samhällsomställning, rent av en civilisationskollaps, ses som närmast förutbestämd. Därmed blir det närmast meningslöst att kämpa för minskade utsläpp av växthusgaser – det kommer ju att ske automatiskt – utan bör i stället prioritera praktiska förberedelser för livet ”på andra sidan oljetoppen”.

Det bör sägas att jag tycker att omställningsarbete i det stora och det lilla är utmärkt och dessutom oftast går hand i hand med arbete för utsläppsminskningar; men hos vissa finns en tendens till oljetoppsdeterminism och det är viktigt att fråga sig om den vilar på rimliga premisser. Och svaret är med stor sannolikhet nej, det gör det inte. Jag har inte gjort några noggranna beräkningar, men det verkar inte behövas i det här fallet: marginalerna är nämligen så vida. Klimatforskarna anser som sagt att utsläppen måste börja minska redan det här decenniet om vi ska undvika irreversibel uppvärmning. Såväl IPCC som IEA har nämnt 2015 som sista året för en global utsläppskulmen för att det ska vara praktiskt möjligt att nå tvågradersmålet, och efter kulmen måste utsläppen minska med flera procent varje år ner till nära noll-utsläpp.

Jämför det med Alekletts scenarier ovan. Även om vi redan skulle befinna oss på oljekulmen, rent av på totala fossila bränsle-kulmen, kommer inte minskningen att bli tillräckligt snabb för att hindra irreversibel uppvärmning. Detta är en väldigt viktig insikt. Om jag har rätt är förtröstan på peak oil en ödesdiger felbedömning.

I detta ljus blev också debatten mellan Noreng och Aleklett häpnadsväckande i sin meningslöshet. Vem bryr sig om den biofysiska oljetoppen kommer nu eller om 20 år när det i alla fall kommer att vara för sent för att stoppa skenande klimatförändringar? Aleklett kanske har rätt i att IPCC:s överskattar tillgången på fossila bränslen – men vad spelar det för roll när det ändå står klart bortom rimligt tvivel att det finns tillräckligt av varan för att skapa extrema och oåerkallelia klimatförändringar?

Den enda oljetopp värd att diskutera är därmed den sociala oljetoppen. Den relevanta frågan är: hur ska vi med politiska och sociala och ekonomiska medel kunna förmå energibolag och stater att avstå från att borra och pumpa och bryta upp de reserver av kolväteföreningar som ännu finns kvar i jordskorpan? Om vi inte lyckas besvara den frågan tyder det allra mesta på att vi får lov att säga ajöss till klimatet så som vi känner det. Åtminstone för några årtusenden framöver.

Mer: Dagens Industri har ett referat från debatten, men det är roligare att läsa artikeln med Alekletts kommentarer.

DN har en mycket märklig ledare idag om delvis samma ämnen. Men slutsatsen är typ vi vet att det går åt helvete om vi inte gör något, men hellre helvetet än att någon jävel friåker på våra åtgärder.

2/4: Aleklett och Mikael Höök svarar Noreng i dagens SvD. Jag ifrågasätter inte deras uppgifter men konstaterar att de tycks bekräfta min befaran att peak oil kommer alldeles för sent för att bidra till att stoppa irreversibel klimatförändring. Aleklett och Höök refererar till ”världens största analys av peak oil som Storbritanniens energiforskningscentrum presenterade i augusti 2009: An assessment of the evidence for near-term peak in global oil production”, en ”sammanställning av över 500 vetenskapliga studier [som] fann överväldigande bevis för en produktionstopp innan 2030 och att det fanns en signifikant risk att toppnivån nås innan 2020.” Hoppet står till att den signifikanta risken besannas.

5 svar to “Oljetoppen i klimatkrisens tid – anmälan av en avvikande åsikt”

  1. Martin Says:

    Hoels huvudpoäng är väl, grovt uttryckt, att de åtgärder Sverige gör utöver vad vi enligt avtal måste inte ger några direkta eller indirekta positiva klimateffekter.

    Din och Hornborgs text betonar, också grovt uttryckt, att de åtgärder vi gjort inte kan klassas som ”att gå före” utan enbart ”liten delbetalning av större klimatskuld”. Jag håller med er i det. Men hur blir det en invändning mot Hoels huvudpoäng om effekterna?


  2. Den första invändningen mot Hoel är att hans frågeställning är orimlig: givetvis kan inte en stat bestående av 0.14 % av världens befolkning förväntas ha en avgörande inverkan på klimatförändringarna – samtidigt som vi inte kommer undan det faktum att vi har minst lika stor inverkan än varje annan andel av världsbefolkningen om 0.14%.

    Den andra invändningen är att att utsläppsminskningarnas kronologi – vem som ”går först” osv – har en avgörande inverkan på ländernas ekonomi osv är helt felaktigt för den som tror att världen kommer att klara klimatkrisen. Det kräver nämligen så snara och drastiska åtgärder – NU! – att skillnaden mellan att vara pionjär och eftersläntrare är marginell. Det är bara om man inte tror att världen kommer att klara krisen – och det tyder som sagt det mesta i nuläget på – som det blir rationellt att inte starta omställningen omedelbart. Men det, menar vi, är samtidigt väldigt cyniskt.

  3. Martin Says:

    Tack för svar.

    Din första invändning handlar om direkta effekter. Det tolkar jag inte var Hoels huvudpoäng att säga något om. Han påstår inte i texten att det finns folk som tror på avgörande direkta effekter och att hans mål är att visa att de har fel. Han konstaterar bara kort att Sveriges direkta effekter är försumbara. Hans huvudpoäng är att indirekta effekter av att ”gå före” (i betydelsen åtgärder utöver avtal), som folk hävdat är betydande, är försumbara. Då är den första invändningen inte en invändning mot Hoels huvudpoäng.

    (Obs: När jag läser om din och Hornborgs text nu är jag osäker om ert mål alls är att invända mot Hoels huvudpoäng. Debattsvar kan ha värde ändå genom att ta upp närliggande argument. Jag delar som sagt er poäng om klimatskuld.)

    Din andra invändning har jag lite svårt att följa.

    Försök till tolkning: första halvan rör det framtidsscenario där klimatkrisen blir löst. Det förutsätter, tror jag du menar, mycket stora åtgärder från alla parter inklusive Sverige om inte nu så snart. Då är det ok om Sverige nu ”går före” eftersom enda alternativet är mer åtgärder för Sverige sen för att nå samma totala åtgärdsmängd.

    Om rätt tolkat så ser ingen kritik mot Hoels huvudpoäng eller något annat i hans debattartikel. Han säger inte att det är fel eller irrationellt av Sverige att idag ”gå före”. Han säger att ett slags argument för att ”gå före” inte håller.

    Bäst att lägga till: jag är själv tveksam till Hoels huvudpoäng, men har ännu ingen bestämd uppfattning om vari hans resonemang brister. Jag ska läsa rapporten när tid finns.

  4. Martin Says:

    Jag tappade några ord i farten. ”Om rätt tolkat så ser jag i det ingen kritik …” ska det vara.


  5. […] lästa inlägg Oljetoppen i klimatkrisens tid – anmälan av en avvikande åsiktPost-Durban: Vi får fixa det utan FNÖkar eller minskar Sveriges utsläpp?Kräva folkomröstning om […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 73 andra följare

%d bloggare gillar detta: